En kväll på Operan

Kvällen tillbringade jag och Anders på Kungliga Operan, avnjutandes Verdis Il trovatore. Verket hade urpremiär 1853 och kom till Stockholm redan 1860. Kvällens föreställning var den 422:a i ordningen. (Tänk att människor avnjöt samma verk för 148 år sedan i denna stad!) Några intryck och reflexioner:

  • Ofta när jag har lyssnat på en inspelning av ett verk på cd med sångare i världsklass — såsom denna, med Pavarotti, Sutherland och Horne — upplever jag en viss besvikelse när jag besöker Operan. Kvällens föreställning var dock i huvudsak ett undantag. Den bastante tenoren Stuart Neill briljerade som Manrico, och sjöng med sådan höjd, styrka och elegans att jag nästan ramlade ur min stol. Även mezzosopranen Ingrid Tobiasson gjorde ett suveränt framträdande som Azucena.
  • Det är mest trista typer i salongen på Operan: åldriga par som ser dammiga ut.
  • Jag har noterat att minst hälften av alla dirigenter har en bild av sig på programbladet som härrör från svunna tider, när de var unga och vackra. (Så visas också många avlidna.) Maestro Morandi tillhör denna (fåfänga?) majoritet.
  • Il trovatore står i bjärt kontrast till Der Ring des Nibelungen, som föregående helg ägnades åt. Verket kan ses lite som ”pop-opera”: lättsmälta (och tveklöst tilltalande) melodier staplade på varandra runt en trivial historia.
  • Operans textmaskin angav ”zigenerska” som översättning av ”la zingarella”. Politiskt korrekt? Rom bör det väl heta (eller möjligen romska)?
  • Handlingen, om olycklig kärlek, illustrerar det farliga i att låta sig styras av romantiska lockelser. Man kan dö av kärlek!

Slutligen ett härligt litet utdrag ur operan, en live-upptagning med Jussi Björling från 1936. Do you like?