Ger sex lycka?

sexdagsHur ser förhållandet mellan sex och lycka ut? I studien ”Money, Sex and Happiness: An Empirical Study” av David Blanchflower och Andrew Oswald, publicerad i Scandinavian Journal of Economics, får vi reda på en del om det. Det kanske inte helt förvånande huvudresultatet:

Frequency of sexual activity is shown to be positively associated with happiness. The effect of sex on happiness is statistically well-determined, monotonic and large.

Några mer detaljerade resultat:

(i) The median American has sexual intercourse two to three times a month (among people under 40 years of age, the median amount of sex is once a week). Approximately 7% of the population report having sex at least four times a week.
(ii) A third of American women over the age of 40 report they did not have sexual intercourse in the previous year. The figure for men is 15%.
(iii) Homosexual and bisexual people make up 2% to 3% of the United States population.
(iv) There is some evidence that sex has disproportionately strong effects on the happiness of highly educated people.
(v) The happiness-maximizing number of sexual partners in the previous year is 1.
(vi) Homosexuality has no statistically significant effects on happiness.
(vii) Married people have more sex than those who are single, divorced, widowed or separated.
(viii) Highly educated females have fewer sexual partners.
(ix) Income has no clear effect. Money buys neither more sexual partners nor more sex.

Resultat (iv) var väntat. Det som överraskade mig bland övriga resultat var hur sällan median-amerikanen har sex (resultat i), att monogami verkar optimalt för lycka (resultat v) och att högre inkomst inte tycks öka den sexuella verksamheten (resultat ix). Resultaten ska, som i alla tvärsnittsstudier, tolkas med försiktighet, t.ex. med avseende på kausalitet. Är det kanske så, att ju lyckligare man är, desto mer sex kan och vill man ha?

Lycka i USA

Inom USA varierar det subjektiva välmåendet, eller lyckan, mellan delstaterna. Utah är den lyckligaste staten. Tyder det på att man blir lycklig av att bli mormon? Eller beror lyckan på porren? Eller kanske på inkomstens storlek? Så här ser korrelationen mellan lycka och medianinkomst ut mellan USA:s delstater:

lycka

Se även det tidigare inlägget ”Fel om pengar och lycka”, Florida och Mellanders korrelationer mellan lycka och andra variabler samt Stevenson och Wolfers uppsats ”Happiness Inequality in the United States”.

Ska jag börja dricka kaffe?

espresso

Jag är inte alls förtjust i kaffe. Peter Santesson-Wilson sa dock till mig häromdagen att jag borde börja dricka kaffe och upparbeta en smak för denna dryck, eftersom det ger en skön känsla att varje dag kunna tillfredsställa denna preferens.

Jag kom direkt med en invändning, påverkad som jag är av Schopenhauers pessimistiska syn på livet. Han menar att vi är olyckliga när våra preferenser är otillfredsställda och att vi, så fort de blir tillfredsställda, blir olyckliga igen, på ständig jakt efter ny preferenstillfredsställelse. Vi får aldrig ”vila” i lycka. Mot denna bakgrund verkar det inte klokt att skaffa nya preferenser. Som John Stuart Mill uttryckte det:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Men har dessa båda herrar rätt? Kan vi inte ha preferenser över preferenser som säger att de preferenser som ger ett förväntat nettotillskott i lycka, allt beaktat, ska bejakas och att preferenser som ger en förväntad nettominskning i lycka, allt beaktat, ska motverkas? I så fall blir frågan om man bedömer att en preferens för kaffe tillhör den förra gruppen. Peter hävdar ju det, om man bara är villig att tillvänja sig.

Jag ser två möjliga invändningar. För det första utgår resonemanget från att det i sig inte påverkar lyckan hur många preferenser man har, men det gör det rimligen. Marginaleffekten borde vara avtagande, så att om jag redan har en stor mängd preferenser som var och en ger nettoökning i lycka, ger ytterligare varje ny sådan preferens ett allt mindre tillskott i lycka, och till slut också ett negativt tillskott. Man måste beakta inte bara mikrobilden (varje enskild preferens) utan också makrobilden (det totala antalet preferenser och hur en ytterligare preferens påverkar).

För det andra kanske Christoph Fehige och andra filosofer har rätt när de menar att det finns en asymmetri i hur man bör beakta nya preferenser. Den innebär att en icke-realiserad preferens bör förbli icke-realiserad eftersom en icke-realiserad positiv effekt inte är något att beklaga, medan en icke-realiserad negativ effekt är att hylla. Och eftersom Schopenhauer har rätt i att det finns en negativ del av nya preferenser, talar detta för att avvisa påbörjandet av kaffedrickande. 

Så bör jag börja dricka kaffe? Bör du försöka få dina barn och vänner att börja dricka kaffe? Jag förhåller mig fortsatt mycket tveksam till det. Hmmm… alla dessa tankar bara för att jag valde mineralvatten istället för kaffe i cafékön! Jag försöker väl tillfredsställa en preferens för invecklade resonemang.

Perfekt kroppskontroll

Jag beundrar Cynthia Harvey, som här dansar rollen som Kitri i baletten Don Quijote:

Se även det tidigare inlägget ”Imponerande dans”. Cynthia Harvey gästade Operans Balettklubb förra året, så jag har varit i samma rum som hon!

Inbrott ger olycka

polis1”The Effect of Crime on Life Satisfaction”  (gratisversion här) studerar Mark Cohen hur människors välmående påverkas av brottslighet:

I find that county‐level crime rates and perceived neighborhood safety have little impact on overall life satisfaction. In contrast, the effect of a home burglary on life satisfaction is quite large—nearly as much as moving from excellent health to good health. In monetary terms, I estimate a compensating income equivalent of nearly $85,000 for a home burglary. 

En intressant sak är att allmän brottslighet inte är särskilt starkt relaterad till välmåendet, trots vad som ofta uttrycks i enklare enkäter. En annan intressant sak är att inbrott som drabbar en själv kraftigt påverkar hur man mår. Det talar trots allt för att brottsbekämpning har en viktig roll att fylla. Vad jag förstår är svensk polis relativt dålig på att motverka inbrott och dylika s.k. vardagsbrott. (Kanske behöver polisen rentav konkurrensutsättas?) Bl.a. av det skälet har jag installerat larm i min lägenhet. Jag månar om min lycka.

Slim Shady är tillbaka

eminemDu kanske trodde att Marshall Mathers III, a.k.a. Eminem, a.k.a. Slim Shady hade försvunnit för gott? Oh no. Han är tillbaka! Ny skiva kommer i mars. Men frågan är om hans stora framgång har gett honom lycka. Han verkar själv tvivla på den saken:

And the reason I put so much of myself out there in the first place is because I had no idea I was going to be so famous. I had no idea, no fucking clue. If I had to do it again, I don’t know if I would.

Det är något särskilt tilltalande med personer som blir kända utan att ha haft för avsikt att bli det. Deras talang fångar allas uppmärksamhet, vare sig de vill eller inte, vilket inte är fallet med alla mediahoror programledare och dokusåpadeltagare, som är talanglösa men ändå inget annat vill än att bli kända. De tränger sig på och hoppas stjäla lite uppmärksamhet för ett kort tag. Not so i fallet Slim. Se hans videor så förstår du.

Att tänka på olycka

Seneca d.y.

Seneca d.y.

Jag blev fascinerad av stoikernas praemeditatio malorum, meditation över framtida olyckor, då jag läste Michel Foucaults förklaring av detta sätt att tänka:

In the first place, it is a matter not of visualizing the future as it is likely to be but, rather, very systematically imagining the worst that might happen, even if it is not at all likely to happen. Seneca says concerning a fire that had destroyed the town of Lyon: this example ought to teach us to regard the worst as always certain.

  • Further, these things should not be considered as a possibility in the relatively distant future, but envisioned as already present, already occuring. Let us imagine, for example, that we are already exiled, already subjected to torture.
  • Finally, if one pictures them in their actuality, this is not in order to experience beforehand the pain or suffering they would cause us but to persuade ourselves that they are not in any sense real troubles, and that only the opinion we have of them lets them be taken for true misfortunes.

Clearly then, this exercise consists not in contemplating a possible future of real evils, as a way of getting used to it, but in neutralizing both the future and evil. The future, since one envisions it as already given in an extreme actuality; the evil, since one practices no longer thinking of it as such.*

Epikureanerna motsatte sig dock denna typ av meditation och såg inte poängen med att lida i förväg och i onödan; istället borde man tänka på forna glädjeämnen. För egen del strävar jag efter att tänka på och uppleva glädjeämnen, men jag tänka också ibland på olycka och olycksbringande företeelser i ett deterministiskt perspektiv, som ger tröst både i förväg och när hemskheter inträffar. Det som händer kunde inte ha hänt. Det är ingen idé att gräma sig eller fråga ”varför?”; det enda rationella man kan göra är att gå vidare. Detta är ett sätt att tänka som neutraliserar eller dämpar effekterna av framtida olycka. Jag ska tänka på om tänkande i enlighet med praemeditatio malorum kan utgöra ett bra komplement.

___________________

*S. 102—103 i ”The Hermeneutic of the Subject”, från Ethics: Subjectivity and Truth.

Lyckligare på jobbet

Ny forskning visar att människor som blir lyckligare också blir mer produktiva:

Little is known by economists about how emotions affect productivity. To try to make progress on this, we design a randomized trial. We thereby exogenously ”assign” different emotions to different people. Some of our laboratory subjects have their happiness levels increased. Others, in a control group, do not. A rise in happiness leads to greater productivity in a paid piece-rate task. The effect is large, can be replicated, is not a reciprocity response, and is found equally in male and female subsamples.

Den metod som användes för att göra vissa lyckligare var att visa ett videoklipp på tio minuter med en engelsk komiker (= bli ”treated”). Så här förändrades produktiviteten av att bli lyckligare:

produktivitet

Är inte detta resultat ett bra argument gentemot din chef för att få din vilja igenom på olika punkter? Risken är förstås att han istället för att ge dig högre lön eller mer inflytande börjar visa små komediklipp för dig varje morgon.

Tidigare inlägg: ”Vänner i arbetslivet”

Bedömningskriterier för balett

Roberto Bolle

Roberto Bolle

Ikväll ska jag se det moderna balettprogrammet Tablå, Castrati och Fröken Julie på Kungliga Operan. I fallande rangordning tycker jag att följande faktorer är intressanta att bedöma när jag ser en balett:

  1. de manliga dansarnas utseende
  2. dansarnas tekniska skicklighet
  3. den övergripande koreografin
  4. musiken
  5. dansarnas utstrålning
  6. kostymerna
  7. scenografin.

1, 2, 5 och 6 kan ses som ”mikrofaktorer” (de rör de individuella dansarna), medan 3, 4 och 7 kan ses som ”makrofaktorer” (de rör föreställningen som helhet). Det finns med andra ord mycket att njuta av och reflektera över under och efter en balettföreställning. Ta en titt på vårens program med Kungliga Baletten!

Uppdatering: Ett fantastiskt balettprogram! Linjerna och poserna i Tablå och den maskulina kraftfullheten, men också sårbarheten, i Castrati — lycka! Allra bäst, enligt kriterierna 1 och 2, var Nikolaus Fotiadis och Oscar Salomonsson; Marie Lindqvist som Julie måste därutöver framhållas som en fantastisk uttolkare (i en balett som annars känns daterad). Dessvärre hade någon satt på en lösmustach på Olaf Kollmannsperger. Hidöst! Jag blev även kär i en vikarierande cellist i Hovkapellet.

Inkomst, skatt och olycka

Richard Layard utgår från att högre inkomst inte gör oss lyckligare och förespråkar därför en politik som bl.a. syftar till att skapa ett mindre tillväxtorienterat samhälle. Människor ska förmås att inte arbeta så hårt genom att inte få behålla så mycket av en inkomstökning. Matthew Yglesias konstaterar något viktigt angående detta sätt att resonera:

Layard seems to have the view that insofar as a person has a preference that, if satisfied, will actually make a person less happy that this gives us sufficient reasons to adopt policies aimed at preventing the person from trying to satisfy the preference. Even within a Benthamite framework, however, this doesn’t follow. If John really, really wants to do something, then preventing John from doing it is likely to make John pretty unhappy (frustrated, alienated, etc.) even if actually doing whatever it is John wants to do would actually make him unhappy as well. What you want here is a Magic Preference Wand that will make John not want to do whatever it is he wants to do. But since you don’t have one, merely preventing John from doing it may or may not be the way to go depending on the situation.

Ja, det var en liten, liten komplikation för Layards policyrekommendationer, det.* Att Layard inte utgår från den senaste forskningen om sambandet mellan inkomst och lycka är ett annat litet, litet problem.

______________________

*Man kan knyta an till en tanke hos John Stuart Mill: att det kan ge större lycka att begränsa sina preferenser. Men Mill, till skillnad från Layard, talar enbart om att frivilligt och individuellt försöka sig på sådana begränsningar.

Bättre musik har du inte hört idag

Efter all sliskig julmusik föreslår jag ”In questa reggia” med Birgit Nilsson som Turandot, i Puccinis opera med samma namn. Detta var en av hennes allra största roller, och hennes röst passade perfekt i rollen som denna isprinsessa. Franco Corelli sjunger rollen som Calaf. Notera hur de på slutet, i en duett om tre gåtor, tävlar om att hålla ut längst på höga C (och att Corelli läspar).

Nöjena varierar

bodilDN På Stan (18/12, s. 16) frågar några äldre personer:

När du går ut — vart går du helst?

Bodil Malmsten, 64 år, författare, svarar:

Jag går inte ut. Jag åker buss, det tycker jag är roligt.

Tågdörrar i Frankrike

metroJag blev så glad av de franska tågdörrarna! Närmare bestämt av att de kan öppnas med en knapptryckning lite innan tåget har stannat. Det gör att man, on the go som man är, kan hoppa ur tåget mycket snabbt och ila vidare i tillvaron. I Stockholms tunnelbana och på SJ:s tåg dröjer det tio sekunder innan det går att gå ut, vilket varje gång leder till frustration och tidsförlust. (Om man åker tåg en gång per dag blir det ca en timma per år som försvinner i väntan på långsamma dörrar.) Vive la France!

Tiinas tunga tillvaro

tiina

Professor Tiina Rosenberg om sin uppväxt:

I vänsterrörelsen, där jag växte upp, lyssnade vi varken på Zarah, ABBA eller popmusik över huvud taget. Istället var vi allvarstyngda unga människor som satt i marxistiska läsekretsar.

Det låter inte roligt, det där.

Kan olika individers nytta jämföras?

Professor Binmore

Professor Binmore

En underliggande premiss i den populära lyckoforskningen är att lycka kan jämföras människor emellan. Många ifrågasätter om detta är möjligt. Om så inte är fallet blir det t.ex. svårt att försvara utilitarismen. Ken Binmore analyserar denna fråga med sedvanlig skärpa i ”Interpersonal Comparisons of Utility”. Vad kommer han fram till?

Its aim has been to clarify how utility is understood by modern economists and to explain why the widespread claims that such a view of utility is incompatible with making interpersonal comparisons is mistaken.

Med grund i Hume, Harsanyi och Binmores eget arbete tar analysen sin utgångspunkt i att människor har evolutionärt framvuxna empatiska preferenser, som gör det möjligt att sätta sig in i andras preferenser:

The point here is that social evolution will tend to favor the survival of whatever empathetic preferences promote the social success of those that hold them at the expense of those that do not. In the medium run, an equilibrium in empathetic preferences will be achieved. In my books, I argue that, in such an empathetic equilibrium, everybody will have the same empathetic preferences and hence we will all share a common standard for making interpersonal comparisons of utility—as Harsanyi and Rawls suggest is actually true for our society.

Det finns alltså goda teoretiska skäl att förvänta sig att våra nyttor är jämförbara. Frågan är om skeptikerna låter sig övertygas — måhända ifrågasätter de om den empatiska jämvikten existerar i den empiriska verkligheten.

I vilket fall är Binmores uppsats en fröjd att läsa, inte bara för den som intresserar sig för nyttojämförelser utan också, skulle jag tro, för den som inte helt har kläm på modern nationalekonomisk nyttoteori. I uppsatsen ges en föredömligt koncis och klar introduktion. Ta bara ett sådant här klargörande:

When using a revealed preference theory, one must beware of the causal utility fallacy, which says that decision-makers choose a over b because the utility of a exceeds that of b. Modern utility theory does not allow such a conclusion. In the psychological theory of Bentham and Mill, one may certainly argue that a person’s choice of a over b is caused by the utility of a exceeding that of b. But in modern utility theory, the implication goes the other way. It is because the preference a ≻ b has been revealed that we choose a utility function satisfying u(a) > u(b).

Kulinarisk fröjd

dsc02027

Christian, medicine doktor

Mathias Dahlgren är den bästa svenska restaurang jag har besökt. Den har en stjärna i Guide Michelin och är på väg mot en andra. Igår var jag där i sällskap med mina underbara vänner Anders (läkaren), Magnus (bankmannen) och Christian. Det främsta syftet var att fira att den senare nyligen har disputerat på KI.

Vi inledde med champagne och avnjöt sedan den för kvällen komponerade avsmakningsmenyn, bl.a. med matjessill och rödbeta, hummer, gåslever med soppa på råg, havre och vete, tartar på svensk biff, bog av lamm, ostar och ett litet dessertfyrverkeri. Rakt igenom utsökt! (Det enda jag inte tyckte om var att norsk porter serverades som dryck i ett fall — allt som har med öl att göra skyr jag.) Lokalen är lågmält klassisk och gynnsam för konversation (vi talade om kärlek, opera, våra fina familjer, doktorandlivet, resor runtom i världen och den gyllene framtiden), servicen var oklanderlig och avspänd och en av kyparna, en blond ung man, var synnerligen vacker. Den kvinnliga personalen bar möjligen något märkliga kläder, som påminde mig om mentalsjukhusdräkter; och på bekvämlighetsinrättningen saknades såväl tandborstset som handkräm. Detta är dock detaljer. På det hela taget en enormt uppiggande och njutbar afton! Epikuros hade så rätt.

Ta förresten gärna en titt på Christians doktorsavhandling Innate Immunity to Intracellular Bacterial Infections och på en artikel av honom i Läkartidningen.

Inställning till lyckliga

Lyckoforskningen är väldigt populär, och många är de som anser att livets mål och mening, liksom kanske även politikens viktigaste målsättning, är lycka. En lite annorlunda hållning möter man i Richard Wagners starka musikdrama Götterdämmerung, närmare bestämt i akt II, scen 1, där Alberich ger följande råd till sin son Hagen:

Hagen, mein Sohn!
Hasse die Frohen!
sdsdsd
Hagen, my son,
hate the happy!
sds

Kvinnlig lätthet och briljans

Under blott en minut visar Nina Kaptsova hur balett ska utföras, i en variation ur Tchaikovsky Pas de Deux av George Balanchine. Denne mästare hade en särskild förmåga att skapa rena koreografier där kvinnans linjer, lätthet och tekniska briljans framhävs. (Musiken var tänkt att ingå i akt III av Svansjön men kom inte med.)

Energisk musik

Sjostakovitjs Konsert för piano, trumpet och stråkar (opus 35) är medryckande och ger nästan fysisk stimulans. Se och hör ett kort, intensivt utdrag. Oh mama! Vilket pianospel.

Bli en cineast i höstmörkret

Gårdagskvällen användes till att planera vilka filmer som ska ses på Stockholm International Film Festival, som äger rum 20-30 november. Denna festival utgör en av årets absoluta höjdpunkter. För att gå behövs ett medlemskort, vilket kostar 220 kr; sedan kostar varje film 70 kr. Jag ska se dessa 18 filmer (i kronologisk ordning):

De ofrivilliga 2008-11-21 18:00
Blood Appears 2008-11-21 20:30
The Amazing Truth About Queen Raquela 2008-11-22 09:30
Máncora 2008-11-22 17:30
East/West – Sex & Politics 2008-11-22 19:30
Red 2008-11-22 22:00
Boogie 2008-11-23 15:30
Everybody Dies but Me 2008-11-23 18:30
A Week Alone 2008-11-24 20:30
Baghead 2008-11-25 18:30
Valentino: The Last Emperor 2008-11-25 21:00
Voy A Explotar 2008-11-26 21:00
Mellan väggarna 2008-11-27 18:30
Hr Landshövding 2008-11-28 17:30
Parc 2008-11-29 18:00
Acne 2008-11-30 11:00
With Gilbert & George 2008-11-30 17:30
Gomorra 2008-11-30 21:30

Jag kommer säkert att blogga om flera av dessa (liksom förra året). Jag undrar om jag inte är mest nyfiken på Hr Landshövding, en film om den helfestliga f.d. försvarsministern och landshövdingen i Uppsala Anders Björck.

Naiv lycka och entusiasm

Jag älskar ungdom, såväl fysiskt som mentalt. Inte minst tycker jag om entusiasmen, nyfikenheten på livet och känslan av att allt är möjligt. ”Och den ljusnande framtid är vår”, sjunger ju studenterna. Nå, Arthur Schopenhauer fångar, i ”On the Sufferings of the World”, det som tilltalar mig hos de unga:

In early youth, as we contemplate our coming life, we are like children in a theatre before the curtain is raised, sitting there in high spirits and eagerly waiting for the play to begin. It is a blessing that we do not know what is really going to happen. Could we foresee it, there are times when children might seem like innocent prisoners, condemned, not to death, but to life, and as yet all unconscious of what their sentence means.

Sedan går ridån upp.

Fel om pengar och lycka

Emma Stenström hävdar följande:

För självklart ligger det mycket i att vi har lurat oss själva – och varandra – när vi har trott att vi blir lyckligare av pengar. Det fungerar till en viss gräns, men sedan börjar marginalnyttan avta. Är vi fattiga betyder en inkomstökning mycket – är vi redan rika nästan ingenting alls.

”Självklart”? Ett pinsamt val av ord. Man bör vara försiktig när man uttalar sig utan att vara inläst på den senaste forskningen. Den belägger att det finns ett positivt och icke-avtagande samband mellan log-inkomst och lycka, såväl mellan som inom länder. Så medan Stenström har rätt i att en inkomstökning betyder mer för fattiga har hon fel i att den betyder lite för rika. Illustration (klicka för större bild):

Stenström är dock inte den enda ekonom som inte är helt påläst. Detsamma gäller Richard Layard.

Monumental lycka

Att höra min favoritsångerska Dame Joan Sutherland tillsammans med John Alexander i ”Al mia man alfin tu sei” ur Bellinis opera Norma (som handlar om en kärleksaffär mellan en gallisk prästinna och en romersk officer) ger lycka av orgasmiskt slag. De höga tonerna från ca 7.40 — notera Dame Joans höga E på slutet — är oöverträffade. Hela inspelningen kan köpas här. En perfekt julklapp till dig själv och sådana du tycker om.

Bör nya människor skapas?

Filosofiprofessorn Christoph Fehige argumenterar* för antifrustrationism, dvs. att det viktiga är icke-existensen av icke tillfredsställda preferenser. Som han uttrycker det (s. 518):

Maximizers of preference satisfaction should instead call themselves minimizers of preference frustration.

Han menar att en icke tillfredsställd preferens är dålig, att en tillfredsställd preferens är bra och att en tillfredsställd preferens är lika bra som en icke existerande preferens. Synen kan sammanfattas i denna figur:

Den centrala utgångspunkten är det normativa likställandet mellan en tillfredsställd preferens och en icke existerande preferens. Fehige ställer frågan varför det skulle vara bra att få nya tillfredsställda preferenser (vilket, nota bene, inte är detsamma som att existerande preferenser blir tillfredsställda, vilket är bra). Ett sätt att argumentra för denna utgångspunkt är att säga att en preferens börjar med att vara otillfredsställd. Detta skapar frustration, men om vi efterhand blir tillfredsställda förs vi tillbaka till utgångspunkten, som motsvarar situationen där vi inte hade preferensen. Det är bra att frustrationen försvinner, men det hade varit lika bra att inte få den nya preferensen — och det hade t.o.m. varit bättre att inte få den, i den mån den innefattar initial eller permanent otillfredsställelse. 

Att tillfredsställa existerande preferenser är alltså bra; att skapa nya ger oss ingen vinst om de blir tillfredsställda men däremot en förlust om de inte blir tillfredsställda. En implikation av synsättet är att det vore bättre att inte skapa nya människor. Eftersom nya, tillfredsställda preferenser är lika bra som icke existerande preferenser och eftersom existens medför förekomsten av icke tillfredsställda preferenser är det bättre att inte börja existera. Se ett tidigare inlägg om en liknande syn, framförd av professor David Benatar.

___________________________

*Fehige, Christoph (1998). ”A Pareto Principle for Possible People.” I Fehige, Christoph och Wessels, Ulla (red.) Preferences. Berlin: Walter de Gruyter.

Martini-instruktion

James Thurber har receptet för en glad afton:

One martini is all right. Two are too many, and three are not enough.

Se även vad Dorothy Parker har att säga i ämnet.

Glädjetårar

Apropå gråtande idrottsutövare bör det inte förglömmas att tårar inte behöver vara tecken på sorg. 20-årige Matthew Mitcham (som för övrigt kom ut som homo-gay tidigare i år) vann idag OS-guld i simhopp. Han blev glad.

Värdet av värdelös kunskap

Häromdagen såg jag en ung man i tv som kunde alla olympiska vinnare i alla grenar sedan 1896. Jag var inte imponerad — är inte detta värdelös kunskap, tänkte jag. (Varför är det förresten alltid manliga personer som lär sig rabbla resultattabeller?)

Nå, kanske var jag lite för snabb med att avvisa den unge mannen. Jag läste nämligen just Bertrand Russells essä ”‘Useless’ Knowledge”, i vilken han argumenterar för att det inte bara är praktiskt användbar kunskap som är värdefull. Russell erkänner att praktiskt användbar kunskap är mycket värdefull och att en hel del kunskap som inte är praktiskt användbar är värdelös. Men han menar att många inte inser att det också finns en hel del kunskap som inte är praktiskt användbar som är värdefull.

Russell skriver:

Perhaps the most important advantage of ”useless” knowledge is that it promotes a contemplative habit of mind. … A habit of finding pleasure in thought rather than in action is a safeguard against unwisdom and excessive love of power, a means of preserving serenity in misfortune and peace of mind among worries.

Just detta att ens liv ses i ett större perspektiv och att man inte tar småsaker på så stort allvar när man besitter en viss typ av bildning exemplifierar han på följande sätt:

When assailed by people who are white with fury, it is pleasant to remember the chapter in Descartes’ Treatise on the Passions entitled ”Why those who grow pale with rage are more to be feared than those who grow red.”

Lord Russell sprider kunskap

Lord Russell kunde mycket

Och vidare:

Curious learning not only makes unpleasant things less unpleasant, but also makes pleasant things more pleasant. I have enjoyed peaches and apricots more since I have known that they were first cultivated in China in the early days of the Han dynasty, that Chinese hostages held by the great King Kaniska introduced them into India, whence they spread to Persia, reaching the Roman Empire in the first century of our era; that the word ”apricot” is derived from the same Latin source as the word ”precious”, because the apricot ripens early; and that the A at the beginning was added by mistake, owing to a false etymology. All this makes the fruit taste much sweeter.

Men han menar också att ”värdelös” kunskap är som allra viktigast i förhållande till livets stora frågor, rörande krig, lidande och död:

It is from large perceptions combined with impersonal emotion that wisdom most readily springs.

Jag håller helt med! Det är så lätt att fastna i det partikulära, i det som händer just nu, att styras av tillfälliga känslostormar och att inte ta ett steg tillbaka och kontemplera och ha distans till sig själv och det som händer en. Jag försöker, med varierande grad av framgång, att undvika det, bl.a. genom att bejaka att ”värdelös” kunskap kan vara värdefull. Det är viktigt att ha large perceptions.

Ett liv i enkelhet och stramhet

Lord Russell njuter av sin pipa

Lord Russell njuter av sin pipa

Bertrand Russell berättar om sin barndom i Portraits from Memory:

When I was a child the atmosphere in the house was one of puritan piety and austerity. There were family prayers at eight o’clock every morning. Although there were eight servants, food was always of Spartan simplicity, and even what there was, if it was at all nice, was considered too good for children. For instance, if there was apple tart and rice pudding, I was only allowed the rice pudding. Cold baths all the year round were insisted upon, and I had to practice the piano from seven-thirty to eight every morning although the fires were not yet lit. My grandmother never allowed herself to sit in an armchair until the evening. Alcohol and tobacco were viewed with disfavor although stern convention compelled them to serve a little wine to guests. Only virtue was prized, virtue at the expense of intellect, health, happiness, and every mundane good.

En hemsk typ av tillvaro! Jag ser inget som helst egenvärde i stramhet, stränghet, enkelhet och asketism. Tvärtom anser jag livets mål och mening vara lycka (inspirerad som jag är av bl.a. Hume, Camus, Baulder och Mencken). Det innebär inte att man inte åläggs och ålägger sig viss behärskning ibland — mumsade man i sig söta desserter dagarna i ända skulle man inte må bra — men enbart för att maximera den ”totala” lyckan i livet, inte för att lycka är fel eller fult. Tänka sig en regel att man enbart får sitta i en fåtölj framåt kvällningen. Absurt!

Beroende av nypressad juice

Jag har just blivit beroende av Brämhults apelsinjuice. Läs bara hur god den är:

Vi använder tre slags apelsiner i vår nypressade apelsinjuice; Valencia late, Salustianas och Baladi. Apelsinerna köper vi främst från Spanien men även från Sydamerika, beroende på när och var de är finast. Alla tre apelsinsorterna är typiska ‘juiceapelsiner’ med hög halt av både juice och C-vitamin. Det gör att juicen blir härligt fräsch och syrlig, perfekt som vitaminrik uppiggare vid frukostbordet.

Brämhults ”Nypressade apelsiner” är till skillnad från de flesta andra juicer nypressad.

En irriterande sak med att vara beroende är dock att man blir synnerligen frustrerad när man inte får tag på produkten. Häromdagen besökte jag först Konsum på Sveavägen för att köpa denna juice, men där var den slut. Sedan tittade jag in på Hemköp Skanstull i samma syfte, men även där var den slut. Ett fall, tycks det, av efterfrågeöverskott. Nu kostar en liter 30 kr. Kanske ett pris på 40 kr skulle lösa problemet?

Svenskt kött i hela världen

Svenska (och relativt lyckliga) grisar

Svenska (och relativt lyckliga) grisar

Sverige är enligt Rapport på gång att exportera kött till Kina. Men miljögrupper protesterar, eftersom det leder till ökade koldioxidutsläpp. De tänker enligt min uppfattning för enkelspårigt. Jag tycker att jordbruksminister Eskil Erlandsson har helt rätt när han stöder idén med detta argument:

I Sverige finns goda förutsättningar för produktion av kött med hög kvalité, svenska bönder har hög nivå på djuromsorgen och vi har låga förekomster av smitta.

Dvs. köttexport till Kina ger flera fördelar som måste vägas mot ökade koldioxidutsläpp*. Viktigast bland dessa tycker jag är förbättrat välmående för djuren. Om kineser köper x kg kött per år kommer de antingen att köpa det från Sverige, där djuren genom Djurskyddslagen och allmänt god djurhållning har det relativt bra, eller från andra länder, där djuren med största sannolikhet har det sämre. Det är bättre att deras efterfrågan leder till fler svenska än till fler icke-svenska djur. Faktum är att det nog vore bra, av detta skäl, om Sverige exporterade kött till hela världen.

Utöver denna viktiga fördel med köttexport kan nämnas bättre köttkvalitet för kineserna och högre vinster för svenska köttproducenter.

__________________

*Koldioxidutsläpp kan rimligen inte ha lexikografisk prioritet — i så fall skulle vi t.ex. inte alls äta kött i Sverige.

Mona Sahlins boksmak

Mona Sahlin

Mona Sahlin

Tänka sig, Mona Sahlin läste samma böcker som jag i sin ungdom:

”Vad läste du själv som barn?
– Mest blev det Wahlströms gröna och röda bokserie, som Kitty-böckerna. Och så tyckte jag om Enid Blythons [sic] Fem-böcker.”

Jag minns hur jag i unga år cyklade till Sandbergs Bokhandel i Tranås för att köpa den ena Fem-boken efter den andra för min veckopeng. Det var tider, det!

Pendling sänker lyckan

Pendeltåg

Pendeltåg

Alois Stutzer och Bruno Frey finner i en ny studie (gratis här) att pendling sänker en individs lycka:

”People spend a lot of time commuting and often find it a burden. According to standard economics, the burden of commuting is chosen when compensated either on the labor or on the housing market so that individuals’ utility is equalized. However, in a direct test of this strong notion of equilibrium with panel data, we find that people with longer commuting time report systematically lower subjective well-being. This result is robust with regard to a number of alternative explanations. We mention several possibilities of an extended model of human behavior able to explain this ‘commuting paradox’.”

Det verkar alltså som om många pendlar trots att det gör dem mindre lyckliga ”netto” (dvs. när fördelarna med pendling, som bättre jobb och billgare boende, har beaktats). En del kan förklaras med flyttkostnader och marknadsstelheter, men bara en del. Författarna föreslår att ”resten” bör kunna förklaras utifrån teorier i gränslandet mellan nationalekonomi och psykologi, särskilt sådana som betonar att människor gör felbedömningar och har begränsad viljestyrka.

Själv bor jag nära jobbet. Lucky me.

Religionsfrihetens gränser

Kalv slaktad enligt shechita

Kalv slaktad enligt shechita

Jeremy Bentham sa följande om djur:

… the question is not, Can they reason? nor, Can they talk? but, Can they suffer? Why should the law refuse its protection to any sensitive being?

Så grundfrågan när det gäller rituell slakt av djur är: Lider djuren mer av sådan slakt än av annan slakt? Om svaret är ja finns det starka skäl för ett förbud. Och enligt Farm Animal Welfare Council, som ger råd till den brittiska regeringen i djurfrågor, finns det tydliga belägg för att djur lider mer av rituell slakt (s. 43—44):

We are persuaded that such a massive injury would result in very significant pain and distress in the period before insensibility supervenes. … Council considers that slaughter without pre-stunning is unacceptable and that the Government should repeal the current exemption.

Därför är jag en stark anhängare av dagens svenska förbud* mot såväl den judiska shechita som den muslimska dhabiha. När religiösa företrädare nu tar till orda för att denna typ av slakt ska få utföras i Sverige igen tar jag, likt författarna av dagens DN Debatt-artikel, bestämt avstånd.

__________________

*Se Djurskyddslagen.

Gourmetupplevelse i Berlin

Gårdagskvällen tillbringades med mina nära vänner Anders och Magnus på Margaux, en restaurang i Berlin med en stjärna i Guide Michelin. Den rekommenderas varmt, trots att den inte är riktigt lika bra som formel B (som också har en stjärna av nyss nämnt slag). Är man lagd åt det perfektionistiska hållet — vilket allmänt inte rekommenderas — kan man t.ex. peka på följande små brister: en surrande bananfluga runt bordet, kork i ett av vinerna och en smaklös piggvar. Men på det hela taget var såväl mat, dryck som service av mycket hög klass, och kvällen var väl värd sitt höga pris.

Dessa rätter serverades:

"Barigoule à la Été"

Tuna with beetroots and peach
Bretonic lobster with melon
Turbot & ”Tocino Joselito”
”Barigoule à la Été” with cockles
Pigeon filled with olives
Le dessert voyage

Allt utom piggvaren var som sagt utsökt (och den var inte alls dålig, bara intetsägande). Inte minst var allt mycket fräscht tillagat, med en modern fransk stil utan tunga inslag. Allra bäst var nog den helt spektakulära desserten, som bestod av många delar. Som ett fyrverkeri!

För lite njutning i livet

Att människor begår misstag är inte särskilt kontroversiellt att hävda. Ibland tänker vi kortsiktigt och ångrar oss i efterhand. Men ibland tänker vi för långsiktigt! En ny studie finner stöd för att vi tenderar att njuta för lite av livet: att arbeta för mycket, att köpa för enkla produkter och att spara för mycket. Som den amerikanske senatorn Paul Tsongas uttryckte det:

“Nobody on his deathbed ever said, ‘I wish I had spent more time at the office.’”

Studien sammanfattas på följande sätt:

”This article proposes that supposedly farsighted (hyperopic) choices of virtue over vice evoke increasing regret over time. We demonstrate that greater temporal separation between a choice and its assessment enhances the regret (or anticipated regret) of virtuous decisions (e.g., choosing work over pleasure). We argue that this finding reflects the differential impact of time on the affective determinants of self-control regrets. In particular, we show that greater temporal perspective attenuates emotions of indulgence guilt but accentuates wistful feelings of missing out on the pleasures of life. We examine alternative explanations, including action versus inaction regrets and levels of construal.”

Här sammanfattas studien populärvetenskapligt.

Detta resultat är intressant mot bakgrund av den ”libertarianska paternalism” som har fått för sig att den vet hur människor bör bete sig och att det också är rätt och riktigt att hjälpa dem att fatta ”rätt” beslut. Som Alex Tabarrok kritiskt påpekar försöker detta synsätts företrädare hjälpa människor att spara mer, vilket alltså inte självklart är bra.

Är lycka eller det verkliga livet att föredra?

I Anarchy, State, and Utopia introducerar Robert Nozick en upplevelsemaskin. Om man ansluter sig till den lämnar man det vanliga livet för ett virtuellt liv av lyckoupplevelser. Nozick trodde att få skulle vilja lämna det verkliga livet för maskinen, eftersom han menade att människor värderar så mycket mer än lyckoupplevelser.

I en ny experimentell studie, ”If You Like It, Does It Matter If It’s Real?”, finner Felipe de Brigard följande:

”The results of the reviewed study suggest that if one changes Nozick’s original thought-experiment by asking people whether or not they would disconnect had they learned that they were living a virtual life, the import of reality diminishes to a point where most of them prefer to remain connected. However, it seems as though people’s reluctance to disconnect from a life in which they are already connected to an experience machine does not depend either upon their preference for a pleasurable life over a life in the real world, as some hedonists may have it. What seems to account for these responses is a psychological bias toward the status quo which motivates people to appraise their current life, the life they are familiar with, before assessing other valuable things like pleasure and contact with reality.”

Så även om upplevelsemaskinen inte ter sig särskilt attraktiv för personer som, om de anslöt sig, skulle byta bort ett existerande liv, tycks den attraktiv för personer som redan är anslutna till den och som överväger att byta bort den mot ett ”riktigt” liv.

Resultatet är intressant av åtminstone två skäl, tycker jag. Dels därför att det indikerar att människor inte styrs så mycket av abstrakta storheter som ”lycka” eller ”genuina livsupplevelser”, utan de tenderar att vilja ha det de är vana vid. Dels därför att det visar att vissa föredrar ”konstgjord” lycka framför genuina livsupplevelser, särskilt om de senare förväntas vara av det mer negativa slaget. I valet mellan en lyckomaskin och en fängelsetillvaro väljer de flesta maskinen.

Frågan är, apropå ”konstgjord” lycka, hur många som skulle kunna tänka sig att nyttja en lyckobringande nässpray. (Troligen inte SvD:s Anna Larsson, som varnar för ”lyckofascism”!)

Recept för en robust kapitalism

Professor Bhagwati är i fin form och anger hur en marknadsekonomi kan förbli stabil — genom att minst en av följande fem situationer är uppfyllda:

”1. First, the poor do not envy or resent the rich because they believe in the myth — in the U.S., the American dream — that they too can get rich. …
2. Second, even if the poor do not buy into the upward mobility myth, they do not notice the riches of others. …
3. Third, the poor feel that the riches are ‘deserved’ or ‘legitimate.’ …
4. Fourth, if wealth is used for intrusion into politics, it will be resented. …
5. Fifth, related to point two, the rich spend their moneys, not on themselves, but on social projects. …”

Resonemanget är intressant av åtminstone två skäl:

  1. Det utgår inte ifrån att omfördelning behöver utjämna rikedom för att marknadsekonomin ska kunna förbli stabil utan fokuserar på rikas respektive fattigas attityder och uppfattningar. Det implicerar t.ex. att om många är missnöjda med en viss förmögenhetsomfördelning kan åtgärder som påverkar dessa attityder, eller grunden för dessa attityder, vara ett alternativ till att omfördela. (Jämför med punkt 3 i detta tidigare inlägg.)
  2. Marknadsekonomins stabilitet anses bero på att systemets utfall accepteras av de allra flesta, inte minst det stora flertal som inte är förmögna. Det tror jag att det ligger mycket i, och det knyter an till ett kärt tema på denna blogg: att rättvisa inte rimligen kan bedömas genom att studera aggregat som inkomst- och förmögenhetsfördelningar utan att beakta hur dessa har uppkommit. Människor i allmänhet kan tänkas acceptera en skev förmögenhetsfördelning om några av Bhagwatis villkor är uppfyllda, t.ex. (Se tidigare inlägg på detta tema här och här.)

Moores paradox

Det är kul att läsa filosofisk litteratur ibland. Jag har t.ex. just bekantat mig med Moores paradox*, som rör följande sats:

”I don’t believe it’s raining, but as a matter of fact it is.”

Detta yttrande förefaller absurt. Ty medan det kan vara sant att jag vid en viss tidpunkt inte tror att det regnar och att det regnar, och medan jag kan hävda att jag inte tror att det regnar eller att det regnar vid en viss tidpunkt, så är det absurt av mig att hävda båda sakerna samtidigt.

Här uppkommer en epistemisk paradox. Att hävda att det regnar är att hävda en sats för vilken man kan förmodas ha fullgoda bevis. Men om man har det som krävs för att hävda satsen med epistemisk godtagbarhet, då har man vad som krävs för att också tro på satsen. Paradoxen uppkommer alltså av de till synes motsägelsefulla attityder man har gentemot en och samma bevismängd. Om en given mängd bevis utgör tillräcklig grund för att hävda att det regnar, utgör den också tillräcklig grund för att tro att det regnar.

Jag är inte helt klar över nyttan med att fundera på paradoxen, förutom att den roar (vilket i och för sig är ett fullgott skäl att ägna den lite uppmärksamhet). Kanske hjälper den oss att tänka och uttrycka oss klarare och mindre motsägelsefullt?

_____________________

*”Moore’s Paradox” i Moore, G. E. (1993). G. E. Moore: Selected Writings. Red. Thomas Baldwin. London: Routledge: 207—212.

Godast glass i Stockholm

Godast glass köper man med fördel å Stockholms Glasshus på Birkagatan 8, intill S:t Eriksplan. (Undvik den läskiga Filadelfiakyrkan, som ligger bredvid.) Själv brukar jag där beställa en tivolivåffla med två kulor (34 kr), vilket brukar räcka även för en storätare som jag. Smakerna lakrits, dark chocolate, hasselnöt och kokos rekommenderar jag särskilt.

Röpke skrämmer mig

PJ skriver idag om Wilhelm Röpke som en möjlig förebild för kristdemokraterna. Kanske det. Det finns dock en sak som skrämmer mig med Röpke, vilket framgår av denna anekdot:

”In 1947, two titans of 20th-century economic theory, Ludwig von Mises and Wilhelm Röpke, met in Röpke’s home of Geneva, Switzerland. During the war, the Genevan fathers coped with shortages by providing citizens with small garden allotments outside the city for growing vegetables. These citizen gardens became so popular with the people of Geneva that the practice was continued even after the war and the return to abundance. Röpke was particularly proud of these citizen farmers, and so he took Mises on a tour of the gardens. ‘A very inefficient way of producing foodstuffs!’ Mises noted disapprovingly. ‘Perhaps so, but a very efficient way of producing human happiness’ was Röpke’s rejoinder.”

Jo, ni läste rätt: Röpke talar sig varm för trädgårdsodling! Se tidigare inlägg om naturen här, här och här.

Felaktigt om lycka

Richard Layard fortsätter att sprida felaktiga uppgifter om relationen mellan inkomst och lycka:

At the bottom of the curve, you will find countries such as Zimbabwe or Russia, where increases in national income per head will increase levels of happiness. … On the ignominious bit you will find a cluster of western countries, including our own, where such rises in income per head don’t cheer us up one bit. When do income rises stop making us happier? Around $20,000, according to Layard. … After that there is an inverse relationship between more money and happiness.

Denna syn har viktiga policyimplikationer, för den antyder att en politik för ökad tillväxt i rika länder inte ger större lycka och att en sådan politik därför kan ifrågasättas. Ett litet, litet problem bara: Layard har uppenbarligen inte tagit del av den senaste forskningen:

These findings invite a sharp re-assessment of the ”stylized facts” that have informed economic analysis of subjective well-being data. Across the world’s population, variation in income explains a sizeable proportion of the variation in subjective well-being. There appears to be a very strong relationship between subjective well-being and income, which holds for both rich and poor countries, falsifying earlier claims of a satiation point at which higher GDP is not associated with greater wellbeing.

Resultaten i den nya forskningen illustreras av följande figur:

Kan någon skicka denna studie till Richard Layard? Snarast? Till dess att han får den är det klokt av oss att ta det han säger med en stor nypa salt.

Rikedom ger frihet

DN intervjuar den danske miljardären Fritz Schur. Hans sätt att se på livet gillar jag — inte minst illustrerar det hur ekonomiskt välstånd bidrar till lycka:

”Kan man vara en fånge i överklassen?– Nej, nej. Det är inte bindande på något negativt sätt. Jag känner den friheten att göra vad jag vill göra och jag har absolut den ekonomiska friheten till det. Jag behöver inte jobba alls. Om man ibland tröttnar lite på dessa statsuppgifter så kan det vara bra att tala om för sig själv att man har frihet.”

Det är bara en liten, liten detalj som återstår. Jag har inte kommit på hur jag ska bli ekonomiskt oberoende…

Otidsenlig syn på vila

Några kristna ”själavårdare och psykoterapeuter” slår ett slag för att vilodagen ska återupprättas:

”… en dag helgad åt Gud, en dag då man fokuserar på det immateriella i stället för det materiella, på varande i stället för görande, på det positiva istället för det negativa, på gemenskap istället för individualism. … Efter det att Gud skapat världen på sex dagar, vilande han på den sjunde. Om till och med världens skapare vilade, ja då förstår vi vikten av en dag utan arbete, strävan och oro.”

Låt oss bortse från det religiösa mumbo jumbo som präglar resonemanget (med logiska problem — som att en allsmäktig gud skulle behöva vila — och med tro på myter — som att en gud skapade världen) och istället göra tre reflexioner.

  1. Vi vilar redan. Vi har mer tid än någonsin till fritid. Ser man till medelarbetstid per sysselsatt har den under 1900-talet gått ned från 2688 till 1626 timmar per år, dvs. med knappt 40 procent. (Källa.)
  2. Vilan behöver vara flexibel. Idén att vi ska ha en särskild dag att vila på känns otidsenlig. Att alla behöver vila då och då är självklart, men om det bäst sker genom en särskild dag per vecka, några timmar per dag, en längre semester, ett sabbatsår eller på ålderns höst måste individen få komma överens om med sin arbetsgivare.
  3. Vilans former skiljer sig åt. Det som ger ro varierar människor emellan. Att fokusera på ”Gud” är t.ex. något de flesta av oss anser fullkomligt vettlöst, liksom att dela upp tillvaron i dikotoma delar: ”materiellt” kontra ”immateriellt”, ”görande” kontra ”varande” etc. Dessa saker går in i varandra, och materiella saker kan bidra till att möjliggöra umgänge, resande och upplevelser som ger lycka. (Forskningen visar just att pengar är positivt relaterade till lycka.) Författarna tycks vilja att vi alla sitter i naturen och kontemplerar. Det skulle ge mig enorma stresskänslor — men att sitta ostörd vid datorn ger djup stimulans.

Tack och lov förespråkade författarna inte söndagsstängda affärer. Alltid något att glädja sig åt.

Bra att Ryssland vann

Ryssland slog ut Sverige ur EM. Jag blev glad av fyra skäl:

1. Ryssland har EM:s yngsta lag (26,17 år), Sverige har det äldsta (29,17 år). Lagens genomsnittsålder:

Som Lord Henry Wotton uttrycker det:

Youth! Youth! There is absolutely nothing in the world but youth!

2. Det finns många fler ryssar än svenskar, och eftersom sportnationalismen florerar såväl här som där innebär det att många fler blev lyckliga av att Ryssland vann. Lyckomaximering!

3. Jag står inte ut med alla kollektivistiska sportnationalister i blågula tröjor som springer runt på stan.

4. Jahve struntade i ”EM-prästen” Ingos böner. Ho ho.

Ska staten påverka lyckans grunder?

Om politik ska syfta till människors lycka kan tre ansatser urskiljas:

  1. Det som gör människor lyckliga tas för givet, och politiken utformas så att människors aktuella preferenser tillfredsställs.
  2. Det som gör människor lyckliga tas för givet, men politiken utformas så att människors ”ädlare” preferenser tillfredsställs (i högre grad än andra preferenser).*
  3. Det som gör människor lyckliga tas inte för givet, och politiken utformas så att människors preferenser ändras, i syfte att inte behöva genomföra den politik som annars skulle ha genomförts.

Vi kan exemplifiera med inkomstomfördelning från hög- till låginkomsttagare.

1. Om det som gör människor lyckliga tas för givet, och om de allra flesta blir lyckligare av inkomstomfördelning, ska politiken genomföra en sådan omfördelning.

2. Men grunden för att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning varierar. Några alternativ:

  • En genomtänkt rättvisesyn. Man kan anse att det är fel att människor tjänar olika mycket om detta beror på faktorer som ingen kan påverka, t.ex. genetik.
  • Positiva konsekvenser. Man kan anse att ett samhälle får större social harmoni med små inkomstskillnader.
  • Egoism. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar en själv.
  • Omtanke. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar andra som man bryr sig om.
  • Avund. Man vill ha omfördelning därför att man är missunnsam.

Antag att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning pga. egoism. Ska den lycka som följer av ett sådant motiv beaktas i lyckokalkylen — och om den ska det, ska den väga lika tungt som den lycka som t.ex. följer av en genomtänkt rättvisesyn?

3. Ett alternativ är att försöka ändra det som gör människor lyckliga. Det kanske är ett mer kostnadseffektivt sätt att öka lyckan/minska olyckan än att omfördela (alternativ 1 ovan), och kanske undviks därigenom det troliga missnöje som följer av att vissa preferenser ignoreras (alternativ 2 ovan). Att försöka ändra grunden för lycka kan vara särskilt gångbar om denna grund är ogenomtänkt och om den bygger på ofullständig kunskap om alla konsekvenser.

Istället för omfördelning satsar staten då att minska egoism och avundsjuka, kanske i skolan eller i form av kraftigt subventionerade retreats där människor lär sig att acceptera andras framgångar. Eller om den genomtänkta rättvisesynen inte visar sig vara så genomtänkt kan en utbildning i filosofi, psykologi och ekonomi — eller kanske i kritiskt tänkande — ändra vad människor anser rättvist och, därmed, hur deras lycka påverkas av inkomstskillnader.

Ett praktiskt problem kan vara att bestämma vilka grunder för lycka som är mindre ”ädla” än andra och vilka preferenser som ska försöka påverkas. Att bråka om det kanske ger allmän olycka…

____________________________________
*Ja, jag har John Stuart Mills idé om ”higher and lower pleasures” i bakhuvudet.

Djurens lycka

Igår kväll lyssnade jag till professor Peter Singer, som kontrasterade religiös och sekulär etik. Bl.a. kom han in på en av sina favoritfrågor, hur människor behandlar djur. Han citerade Jeremy Bentham:

… the question is not, Can they reason? nor, Can they talk? but, Can they suffer? Why should the law refuse its protection to any sensitive being?

Jag har, som jag har påpekat tidigare, stor sympati för detta synsätt, men jag är inte säker på att Singers slutsats, att man bör bli vegetarian eller vegan, följer. Det är inte i sig fel att döda, men det är fel att skapa lidande. Därför kan jag tänka mig sträng lagstiftning — betydligt strängare än dagens svenska — som tillförsäkrar djur en riktigt god tid, så länge de lever. Det inkluderar den allra sista tiden före slakt, där många djur idag verkar behandlas illa även i vårt land. Förutom att detta skulle öka djurens lycka verkar en djurintressebaserad hantering i vissa avseenden även bra för oss människor.

Motstånd mot en sådan utveckling kan vara av religiöst slag: att människan tillhör den särskilt utvalda arten homo sapiens som har rätt att förfoga över djuren som hon vill. Eller så kan motstånd grundas i egoism, vana och lättja. Men finns det bra argument mot en djurvänligare linje?

De heliga barnen

Det går inte, utan att straffas hårt, att ifrågasätta de enorma belopp som barnfamiljer erhåller från oss andra i bidrag, ersättning och subventioner. Därför är det kanske inte förvånande att både Aftonbladet och SvD idag ställer följande läsarfråga med två svarsalterantiv i samband med att socialdemokraterna föreslår förlängd föräldraledighet:

Vad föredrar du? o Vårdnadsbidrag o Förlängd föräldraledighet”

Mitt svarsalternativ — ”ingetdera” — lyser helt med sin frånvaro. Det är som om de flesta är okunniga om att barn inte ger lycka. Och dessutom verkar få inse sambandet mellan att staten subventionerar och att staten lägger sig i. De som klagar på det senare borde klaga på det förra.

Gudomlig måltid

Lördagskvällen tillbringades, i sällskap med mina nära vänner Anders och Magnus, på Restaurant formel B i Köpenhamn. En upplevelse utöver det vanliga (som alltid). Detta inmundigades:

På bilden visas piggvaren (klicka för större bild):

Den söta kyparen sedan! En s.k. höjdarkväll.

Imponerande dans

Min favoritbalett bland de klassiska verken är Don Quijote, baserad på den kända boken med samma namn. Det jag främst tycker om är den färg- och livsglada inramningen, den medryckande musiken av Léon Minkus och den stundtals tekniskt krävande koreografin.

Se Mikhail Baryshnikov och Cynthia Harvey dansa de två ledande rollerna Basilio och Kitri i ett utdrag från American Ballet Theatre 1983. Notera särskilt Harveys piruetter [vid 0.48] och Baryshnikovs diton [vid 1.53]!

Flinka fingrar är ett krav

Det finns vissa musikstycken som får en att tappa andan. Prokofievs pianosonat nr 6 (opus 82), 4:e satsen, är ett exempel på det. Min favoritdel börjar vid 1.30. Trots att en ung Evgeny Kissin spelar lite fel under 1.32—1.34, tycker jag att hans framförande är underbart i sin livaktighet!

Cellon glöder

Han-Na Chang excellerar på sin cello i slutet av Sjostakovitjs första cellokonsert (opus 107). Vilken inlevelse — hennes ansikte och kropp arbetar cellon!

Vardagslivets tristess

Måndag igen. Hjalmar Söderberg beskriver träffande i Martin Bircks ungdom hur livet kan te sig rätt trist många gånger:

Han kom till ämbetsrummet, han fick en plats vid ett bord och en tjock räkenskapsbok att granska. Han räknade igenom kolumn efter kolumn. Om summorna stämde, skulle han sätta kråkor i kanten; om de inte stämde skulle han göra anmärkning. Men de stämde alltid. Martin fick småningom den övertygelsen, att det aldrig förekom några fel i dessa räkenskaper, och när denna övertygelse en gång hunnit bli rotfast hos honom, slutade han alldeles upp att räkna och satte bara kråkor. Och emellanåt såg han upp från sitt verkliga eller låtsade arbete och lyssnade till flugornas surrande och regnets plask mot fönsterblecket, eller till de äldres samtal och gräl, eller till en blind man, som spelade flöjt på gården.

Och han sade till sig själv:
– Detta är alltså livet.

Ja, visst finns det sådana inslag i livet. Desto viktigare att försöka fylla det med sådant som lyfter upp och ger lycka, som kontrast till det gråa, trista, enahanda. Det gäller att inte resignera. Så — nu åter till räkenskapsboken, med entusiasm!

Fem typer av kärlek

Jag har förkastat den romantiska kärleken och fann, mot den bakgrunden, följande textrad på Dollys nya skiva främmande för mitt sätt att tänka:

I wanna be somebody’s everything.

Det vill inte jag. Säger man ”kärlek” tolkar de flesta det som romantisk kärlek, kopplad till (en önskan om) en varaktig, exklusiv relation som erbjuder ”allt”: attraktion, vänskap, stöd, sex, stimulans, lycka. Men jag vill inte binda mig till en person, och tror inte heller att en person kan erbjuda ”allt”. Det är en illusion.

Men det finns fyra andra sorters kärlek som jag tycker om och erfar. Personer som, liksom jag, överväger att frigöra sig från idealet om romantisk kärlek, som alla förväntas sträva efter, kan möjligen finna inspiration i att beakta och eftersöka dessa som alternativ.

  1. Familjekärlek: att älska och bli älskad av sina föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, syskonbarn m.fl. Detta är en automatisk och obetingad kärlek som ger stor trygghet i livet.
  2. Vänskapskärlek: att komma mycket nära en annan människa, att dela det mesta av vardag och fest, grundad i reciprocitet, men utan romantik och sex. En stimulerande typ av kärlek, som inte riskerar att undermineras av känslostormar eller romantikens tendens att dö ut.
  3. Sexuell kärlek: att njuta av och med andra utan bindning. En livsbejakande kärlek, byggd på ömsesidighet, men utan illusioner om delat liv eller annan närhet än den rent fysiska.
  4. Attraktionskärlek: att uppfyllas av lycka vid åsynen av någon som berör. En rent fysisk attraktion, präglad av skönhet och kraft. Det kan vara en person man ser när man gymmar, någon på tv, någon på gatan. Man uppslukas och trollbinds. En ensidig, tillfällig och icke-reciprok typ av kärlek.

Visst kan man även ha och se dessa fyra typer av kärlek som komplement till romantisk kärlek, men jag tror att de i regel inte kan utvecklas och blomma ut till fullo om tillvaron är styrd av romantisk kärlek, som tränger undan nästan allt annat. Dolly skulle säkert inte hålla med, but I love her anyway.

Livsglädje i simhallen

Ikväll studerade jag två simpojkar i simhallen. De gick självsäkert, medvetna om sin skönhet, skrattandes. De utstrålade en sådan naturlig, okonstlad livsglädje, att jag fann mig helt fascinerad. Som Bertrand Russell framhåller i The Conquest of Happiness är zest — att vara nyfiken på det mesta, att känna genuin fascination över tillvaron, att ha förmåga att njuta och känna uppskattning — något som i högsta grad ger lycka i livet. Dessa pojkar var levande exempel på personer med zest — och de gav i sin tur mig zest!

Russell beskriver i boken vad det handlar om med exemplet barn:

Young children are interested in everything that they see and hear; the world is full of surprises to them, and they are perpetually engaged with ardour in the pursuit of knowledge, not, of course, of scholastic knowledge, but of the sort that consists in acquiring familiarity with the objects that attract their attention.

Motsatsen till denna sinnesstämning är kanske att vara blasé. Personer som är det sprider inte lycka omkring sig, och dem undviker jag helst.

Inkomst och lycka

Denna figur illustrerar ett positivt samband mellan inkomst och lycka, såväl mellan som (i de flesta fall) inom länder:

Läs mer om detaljerna i denna uppsats. För en sammanfattning, se New York Times. Och se ett tidigare inlägg på samma tema.

Uppdatering: En av uppsatsens författare, Justin Wolfers, har skrivit ett spännande blogginlägg om att höginkomsttagare är lyckligare än låginkomsttagare inom länder. Se även Daniel Waldenströms inlägg om studien.

Aktivitetstips

Om du inte har något inplanerat på lördag och befinner dig i Stockholm kan du överväga att besöka detta möte:

Själv är jag ett stort fan av Kim Jong-Il! (Tack till Fredrik Hardt för tipset.)

Barn och lycka

Det finns de som menar att livets mål och mening är barnafödande. Professor Arthur Brooks påpekar dock följande i sin nya bok Gross National Happiness:

On the surface, it looks as though kids make people a bit happier: Adults with one or two kids are about 3 percentage points more likely to say they are happy than childless adults. But this gap is an illusion created by the fact that many happiness-causing things are also correlated with whether one has kids — marriage, age, religion, politics, and so forth. When we correct for these things, the relationship between kids and happiness actually reverses itself, and we see that children make people unhappy. If two adults in 2004 were the same in age, sex, income, marital status, education, race, religion, and politics — but one had kids and the other did not — the parent would be about 7 percentage points less likely to report being very happy. The more children you have, on average, the unhappier you get — up to a point. The average happiness of adults — correcting for all the factors mentioned above — falls as more children are added to the family.

Så visst kan man eftersträva barn – men man ska vara medveten om att det inte verkar vara någon bra metod för att öka lyckan i livet. Nu tror jag i och för sig att barn i de flesta fall kommer till pga. en biologisk drift som inte så lätt låter sig påverkas av rationella kalkyler (av hur lycka eller andra målvariabler bäst uppnås). Men kanske kan man få inspiration av Camille Paglia att låta sig påverkas och att trotsa naturen.

Lyckliga studenter

Vad påverkar studenters lycka? En tysk studie indikerar följande:

  • Att studera juridik är förknippat med högre lycka, att studera sociologi är förknippat med lägre lycka och att studera ekonomi är varken förknippat med högre eller lägre lycka.
  • Goda chanser att få jobb är förknippat med högre lycka.
  • Hög inkomst är förknippat med högre lycka.

Inte helt överraskande resultat, förutom detta med att studenter inte tycks bli lyckligare av att studera ekonomi. Kan det bero på att företags- och nationalekonomi har klumpats samman, att all case-undervisning gör företagsekonomistudenterna mindre lyckliga och att detta raderar ut den högre lycka som studier i nationalekonomi säkerligen ger?

Marknadsekonomins välsignelser

Nu när våren är här kanske du dels vill börja sporta och dels försäkra dig om en bra metod för att få bort de otäcka myggorna. I så fall, ta en titt på denna produkt. Är inte marknadsekonomin fantastisk på att erbjuda sådant man behöver?

Apropå djur och natur, se vad adjunkt Vilhelm Persson har att säga om saken här och här.

Elektrisk Elektra

Elektra av Richard Strauss är en av mina absoluta favoritoperor. Temat är hämnd: Elektra är ytterst upprörd över att hennes mor och moderns älskare har dödat fadern.* Musiken är omskakande modern och omtumlande i sin dramatik.

Se ett kort utdrag med Elizabeth Connell som Elektra. Här sjunger hon ”Was bluten muβ?” – hon talar om för sin mor att det är hennes blod som måste flyta för att hennes mardrömmar ska upphöra. Döden som befriare, alltså.

Ta också gärna en titt på listan med mina tio favoritoperor.

____________________________

*Viljan till hämnd är destruktiv, vilket ny forskning bekräftar.

Pengar och lycka

J.R. Ewing:

Don’t be so glum, Lucy; rich folks are always happy.

J.R. tycks ha rätt i att det finns ett samband mellan inkomst och lycka – se detta nya diagram från Angus Deaton:

deaton.jpg

Men visar inte lyckoforskningen att det enbart är relativ och inte absolut inkomst som påverkar lyckan, i alla fall över en viss nivå? Nej, inte om man jämför mellan länder, enligt Deatons resultat och enligt en studie utförd av Veenhoven och Hagerty (2006), vars abstract lyder:

The ”Easterlin paradox” holds that economic growth does not add to the quality-of-life and that this appears in the fact that average happiness in nations has not risen in the last few decades. The latest trend data show otherwise. Average happiness has increased slightly in rich nations and considerably in the few poor nations for which data are available. Since longevity has also increased, the average number of happy life years has increased at an unprecedented rate since the 1950s.

Dvs. även absolut inkomst tycks positivt relaterad till lycka.

Upplevelse utöver det vanliga

rothkochapel.jpg 

Jag är gripen och rörd. Idag besökte jag The Rothko Chapel i Houston, som består av ett rum med åtta konstverk av Mark Rothko. En mycket stark upplevelse. Till skillnad från många av Rothkos tidigare verk är dessa mörka. De berör på djupet. Mer än så kan och vill jag inte säga (jag tar avstånd från intellektualisering av konst). Se själva ovan. Men låt mig i alla fall citera David Anfam:

Simply put, the chapel is a place apart. It calls for a different form of  attention, a more hypnotic gaze than we are accustomed to exert.”

Se ett tidigare inlägg som delvis rör Rothko.

Djurens syn på tillvaron

Walt Whitman:

I think I could turn and live with animals, they are so placid and self-contained.
I stand and look at them long and long.
They do not sweat and whine about their condition,
They do not lie awake in the dark and weep for their sins,
They do not make me sick discussing their duty to God,
Not one is dissatisfied, not one is demented with the mania of owning things,
Not one kneels to another, nor to his kind that lived thousands of years ago,
Not one is respectable or unhappy over the whole earth.

Jo, det finns ett och annat människan kan lära av de andra djuren. Jag är alltså inte helt säker på att jag håller med John Stuart Mill när han skriver:

It is better to be a human being dissatisfied than a pig satisfied; better to be Socrates dissatisfied than a fool satisfied.

Vilket lag ska man heja på?

Det är visst landskamp i fotboll ikväll. Före jul var jag på konferens i Kraków och samtalade då med Ralf, den unge filosofen, om nationalism, som han helt, liksom jag, förkastar. Jag nämnde mitt engagemang mot sportnationalism, vilket han också ogillade. Jag tycker inte att man ska heja på ett lag bara för att man råkar komma från samma land som detta. Istället kan man grunda sitt hejande på, föreslår jag, en utilitaristisk kalkyl (det lag vars vinst ger störst aggregerad lycka bör stödjas) eller på en hedonistisk kalkyl (det lag som har snyggast spelare bör stödjas).

rosenberg.jpg

Ralf föreslog istället att man bör satsa pengar på det lag som ger största väntad utdelning. Därigenom får man ett naturligt engagemang att heja på ett lag. Om man dessutom lider av sportnationalistiska känslor är det extra bra om det lag man satsar pengar på inte är det egna landets. Om det egna landet vinner blir man glad av det skälet. Om det lag man har satsat pengar på vinner blir man glad av det skälet. Man ökar därigenom sina chanser att bli glad, vilket i sig är eftersträvansvärt.

Tilltalande sport

Medan jag sprang på löpband ikväll kunde jag observera tränande simhoppare. Å, vad löpningen gick lätt – jag blev helt fascinerad av dessa idrottares stora skönhet och skicklighet!

  alexandre.jpg

På bilden: den kanadensiske simhopparen Alexandre Despatie. Som vanligt har Peter Jihde fel: sport och skönhet hör ihop.

Lycka är målet

David Hume:

The great end of all human industry is the attainment of happiness. For this were arts invented, sciences cultivated, laws ordained, and societies modeled, by the most profound wisdom of patriots and legislators.”

Drinktips

Vintern är ovanligt mild i år, nästan lite varm. Unna dig en läskande Lynchburg Lemonade*!

cointreau.jpeg

*5 cl Jack Daniel’s
1 cl Cointreau
2 msk sockerlag
citronjuice
Sprite
citronskiva

Häll Jack Daniel’s, Cointreau och sockerlag i ett glas. Fyll upp med citronjuice och rör om. Toppa med Sprite och is. Citron som garnering.

Ungdomen framför allt

Witold Gombrowicz skriver i sin dagbok (s 211):

Om ungdomligheten till en början bara var ett skydd för mig mot oåtkomliga värden så framstod den snart som det enda, det högsta och absoluta värdet i livet, det enda sköna.

Vilken åsikt har du ändrat?

The Edge frågar:

What have you changed your mind about?

Sam Harris svarar:

Like many people, I once trusted in the wisdom of Nature. I imagined that there were real boundaries between the natural and the artificial, between one species and another, and thought that, with the advent of genetic engineering, we would be tinkering with life at our peril. I now believe that this romantic view of Nature is a stultifying and dangerous mythology.

Precis som Sam ser jag på naturen med stor skepsis, och jag är i grunden positivt inställd till genmodifiering av djur, inklusive människor, och växter.

Se också Daniel Kahnemans svar om lyckoforskning.

Om jag själv skulle svara på frågan från The Edge skulle mitt svar röra min syn på rökförbud. Hur skulle du svara?

Nässpray förbättrar livet

Forskning om hur hormontillsatser kan förbättra tillvaron tycks omfattande. Tidigare har tillsatser av oxytocin i nässpray visat sig kunna stimulera tillit människor emellan; nu tycks det som om tillsatser av orexin A i nässpray kan göra trötta personer pigga.

Jag gillar denna typ av forskning och skulle, som eudaimonist, särskilt välkomna en nässpray med någon tillsats som ger lycka. Jag kommer osökt att tänka på Robert Nozicks upplevelsemaskin. Antag att vi kunde ansluta oss till en maskin (eller kanske inhalera en nässpray?) som gav oss upplevelsen av ett mycket lyckligare liv, trots att vi helt passiviseras och slutar leva ett vanligt liv. Nozick finner en sådan maskin förkastlig; själv är jag inte så säker. Visst, att ta nässpray som ger tillit och pigghet är en mild form av manipulation av hur kroppen, inklusive hjärnan, fungerar, medan en ”upplevelsenässpray” à la Nozick vore en radikal manipulation. Men kanske är en sådan spray (eller maskin) en del av a brave, new world?

Hur blir man lycklig?

John Stuart Mill sa:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Om man, som jag, eftersträvar lycka och tolkar lycka som preferenstillfredsställelse kan man alltså antingen bli lycklig genom att givna preferenser tillfredsställs eller genom att preferenserna justeras i mindre expansiv riktning. Det senare perspektivet tycks frånvarande både hos nationalekonomer (där preferenser nästan alltid ses som givna) och liberaler (som nästan aldrig vill påverka andras preferenser rörande det egna livets utforming och som dessutom i regel inte ser några problem med att vilja ha mer hela tiden).

Men man kan försöka påverka sina egna preferenser, i linje med Mills ambition.

Moralfilosofisk kategorisering

Jag är eudaimonist. Som Roland Zagreus uttrycker det i Albert Camus roman A Happy Death:

Don’t take anything seriously except happiness.”