Ikväll studerade jag två simpojkar i simhallen. De gick självsäkert, medvetna om sin skönhet, skrattandes. De utstrålade en sådan naturlig, okonstlad livsglädje, att jag fann mig helt fascinerad. Som Bertrand Russell framhåller i The Conquest of Happiness är zest — att vara nyfiken på det mesta, att känna genuin fascination över tillvaron, att ha förmåga att njuta och känna uppskattning — något som i högsta grad ger lycka i livet. Dessa pojkar var levande exempel på personer med zest — och de gav i sin tur mig zest!

Russell beskriver i boken vad det handlar om med exemplet barn:

Young children are interested in everything that they see and hear; the world is full of surprises to them, and they are perpetually engaged with ardour in the pursuit of knowledge, not, of course, of scholastic knowledge, but of the sort that consists in acquiring familiarity with the objects that attract their attention.

Motsatsen till denna sinnesstämning är kanske att vara blasé. Personer som är det sprider inte lycka omkring sig, och dem undviker jag helst.