”[M]ost people engage in ‘in group, out group’ thinking. The bottom line is that most people support their countries to a highly irrational degree in most international questions or disputes.”
Jämför med Assar Lindbeck och Dennis Snowers teori om ”insiders och ”outsiders”. En vilja att gynna den egna gruppen, gärna på andras bekostnad, tycks vanligt förekommande. Detta grupptänkande, som ibland yttrar sig som nationalism, ibland i annan form, vill jag bidra till att ifrågasätta.
För oss som uppskattar unga människor, inte bara för att de betalar skatt när vi blir gamla utan också för deras energi, innovativa tänkande och skönhet, är det nedslående att betrakta nedanstående diagram över andelen i befolkningen under 20 år.* Pensionärernas andel tilltar istället. Energins, innovationskraftens och skönhetens avtagande utgör ytterligare en kostnad av den demografiska transformationen, utöver den rent fiskala.
____________________________
*Det är hämtat ur Figur 3 i en uppsats av Martin Flodén.
Det finns fortfarande rätt många som inte vill ha homosexuella grannar:
Men en färsk studie finner att husägare troligen inte behöver vara rädda för homosexuella grannar — i alla fall inte av ekonomiska skäl:
The results show that not only is the correlation between the spatial concentration of same-sex couples and housing values signi cant and robust, but, also, housing values are higher in a city where the proportion of same-sex couples was higher a decade ago. Therefore, we tentatively conclude that same-sex couples make better communities. The results are consistent with the intrinsic preference theory that the intrinsic artistic tastes of gay people motivate them contribute to nicer neighborhoods everywhere and all the time.
Everywhere and all the time — glöm inte det!
Regeringen stramar upp socialförsäkringssystemen.* Oavsett vad man tycker om förändringarna, är det intressant att de genomförs, mot bakgrund av Assar Lindbecks analys:
However, in the same way that the combination of specific benefits and general financing, strengthened by the recursiveness of the spending process, all help to explain the expansion of the welfare state, the same factors also help to explain why it is politically difficult to reverse the process. An unwinding of welfare-state spending could be expected to be particularly difficult in societies where a large share of the electorate is financed by the public sector (i.e., is tax-financed rather than market-financed).”**
Och följdriktigt ser vi en reaktion — regeringens väljarstöd imponerar i dagsläget inte. Frågan är då hur man ska förklara att regeringen genomför alla dessa förändringar. Några alternativa förklaringar:
Själv tror jag mest på alternativ 2.
_______________________
*Se dr Lundbäcks blogg för frekventa, detaljerade och underfundiga beskrivningar av regeringens reformarbete.
**Lindbeck, Assar (1995). ”Hazardous Welfare-State Dynamics.” American Economic Review, 85(2): 9—15.
Få har analyserat hur skatter påverkar utbudet av entreprenörer. Åsa Hansson gör just det i en ny studie*. Hon finner att både genomsnitts- och marginalskattesatser är negativt relaterade till sannolikheten att bli egenföretagare. Dessutom är förmögenhet positivt relaterad till denna sannolikhet. Utdrag ur resultattabell:
Borde inte dessa resultat stämma socialdemokraterna till eftertanke, nu när de flörtar hej vilt med entreprenörerna? Medan regeringen har sänkt inkomstskatten och tagit bort förmögenhetsskatten talar socialdemokraterna om att höja och återinföra. Man tvivlar, mot bakgrund av Åsas resultat, åtminstone på att detta skulle stimulera företagarverksamhet i vårt land.
_____________________________
*Hansson, Åsa (2008). ”Income Taxes and the Probability to Become Self-Employed: The Case of Sweden.” Ratio Working Paper nr. 122.
Ekonomisk politik ändras väldigt lite när diktaturer blir demokratier.* Hur kan det förklaras? Enligt Daron Acemoglu och James Robinson är en möjlig förklaring att eliter lyckas upprätthålla makt, även när de rent legalt inte har samma maktställning längre.** Demokratiska ledare kan helt enkelt finna det i sitt intresse att gynna eliter istället för medborgarna, och vad väljarna röstar på i val spelar mycket liten roll för vad som beslutas i de lagstiftande församlingarna.
En annan förklaring ges av Ludwig von Mises, som tvärtom menar att såväl diktatorer som demokratiska ledare måste tillfredsställa befolkningen om de ska kunna sitta kvar vid makten. Det är inte eliter utan demos som styr, oavsett politiskt system. Bryan Caplan och Edward Stringham belyser den teorin ytterligare i en kritik av public choice-teorin, som likt Acemoglu och Robinson brukar se politiken som starkt influerad av intressegrupper.
Vilken teori stämmer bäst överens med verkligheten? Är det eliter eller folket som egentligen styr i demokratier och diktaturer? You tell me.
___________________
*Mulligan, Casey B., Gil, Ricard och Sala-i-Martin, Xavier (2004). ”Do Democracies Have Different Public Policies Than Nondemocracies?” Journal of Economic Perspectives, 18(1): 51—74.
**Acemoglu, Daron och Robinson, James A. (2008). ”Persistence of Power, Elites, and Institutions.” American Economic Review, 98(1): 267—293.
Innehavare av lyxprodukter gillar inte när dessa kopieras hej vilt och säljs för en spottstyver på den lokala marknaden. Lyxprodukter ger först och främst nytta genom att vara exklusiva och otillgängliga. När vem som helst bär dem (eller kopior som vanligt folk inte förmår skilja från originalen) förtar det glädjen med inköpen. Det leder i sin tur till minskad försäljning av slika produkter, varför det är fullt begripligt varför företag som Louis Vuitton försöker motverka kopior av sina produkter.
Men att avbilda en av deras väskor på en t-shirt och affisch avsedda att generera pengar till Darfur, det ser jag inte som problematiskt. I detta håller jag med professor Johnson:
The obvious point is that Louis Vuitton must be out of their corporate minds. Even if they could claim that Plesner’s graphic depicts their product (which she, plausibly to my mind, denies) and if they could show that she somehow violated copyright (in what clearly is a parody), what sort of publicity do they think they are going to generate?”
Att sedan denna t-shirt och affisch inte kommer att hjälpa Darfur särskilt mycket, dels därför att huvudorsaken till lidandet är en fundamental, politisk konflikt och dels därför att bistånd och gåvor sällan löser fattigdomsproblem, är en annan sak. Besök gärna den danska konstnärens hemsida. Tack till modeoraklet Gissur för tipset!
Spelar det någon roll om man lever i demokrati eller diktatur? Nationalekonomen Ludwig von Mises har ett intressant svar: den förda politiken är snarlik eller identisk om man byter från demokrati till diktatur eller vice versa (men demokrati är att föredra, eftersom det systemet rymmer en fredlig, icke-våldsam metod för maktskiften).
Men stämmer det att politiken är densamma i ett givet land oavsett om demokrati eller diktatur råder? von Mises ansåg att makthavare alltid måste ta hänsyn till allmänhetens uppfattningar, annars riskerar de att tas ifrån makten. Detta sker i en demokrati genom val och i diktaturer genom revolutioner. Men i båda fallen finns mekanismer för att majoritetens vilja ska prägla vilken politik som förs.
Bryan Caplan granskar detta argument närmare* och finner att slutsatsen håller rätt bra men att von Mises överskattar möjligheten att göra sig av med diktatorer. Detta eftersom det finns ett collective action-problem: att vilja ha en revolution ger inte automatiskt individen incitament att försöka genomföra en. Därutöver finns kostnader att byta system. Detta gör det osannolikt att diktatorer måste följa allmänhetens uppfattningar för att sitta kvar.
Enligt Caplan finns det tre mekanismer, till skillnad från den von Mises anför, som kan förklara varför förd politik inte skiljer sig mycket mellan demokrati och diktatur:
Så von Mises hade rätt intuition, menar Caplan: det finns en samstämmighet mellan människors uppfattningar och förd politik i såväl demokrati och diktatur, men inte i så hög grad av det skäl von Mises trodde.
_______________________________________
*Caplan, Bryan (2008). ”Mises’ Democracy-Dictatorship Equivalence Theorem: A Critique.” Review of Austrian Economics, 21(1): 45—59.
DI rapporterar idag att det höga bensinpriset har lett till minskad bensinkonsumtion och att efterfrågan på andra drivmedel har ökat:
Färsk statistik visar samtidigt att försäljningen av bensin minskar i Sverige. Under april sjönk bensinförsäljningen med cirka 4,5 procent parallellt med att försäljningsvolymerna för etanol, E85, fortsätter att rusa i höjden.”
Tänk att man får en liten lektion i nationalekonomi vid frukostläsningen! Dels att efterfrågekurvan är nedåtlutande (dvs. ett ökat pris minskar efterfrågan) och att det finns korspriselasticiteter (dvs. ett ändrat pris på en vara leder till ändrad efterfrågan på en annan vara).
Många nationalekonomer välkomnar ett högre bensinpris, kanske för att det så fint illustrerar nationalekonomiska begrepp in action.
Uppdatering: Se även Greg Mankiw och Jonas Vlachos om detta.
Idag återfanns fyra av mina favoriter i nyhetsflödet:
Långa personer tjänar mer. Men vad beror det på? En studie* som snart publiceras ger ett enkelt svar:
On average, taller people earn more because they are smarter. As early as age 3 — before schooling has had a chance to play a role — and throughout childhood, taller children perform significantly better on cognitive tests. … [W]e find that the height premium in adult earnings can be explained by childhood scores on cognitive tests.”
Själv är jag 187 cm lång. IQ kan ni ju gissa er till. ;-)
____________________________
*Case, Anne och Paxson, Christina (2008). ”Stature and Status: Height, Ability, and Labor Market Outcomes.” Journal of Political Economy, kommande. Tips från Steven Dubner.
När det gäller hyror menar personer som bor i hyresrätter i Stockholms innerstad att det är orättvist att de, likt t.ex. bostadsrättsinnehavarna i huset brevid, ska betala ett marknadspris för sitt boende. De vill ha fortsatt artificiellt låg hyra och struntar i de samhällsekonomiska kostnader som systemet ger upphov till.
Nu visar en ny studie från Fastighetsägarna att hyresnivåerna är snarlika i Stockholms innerstad och i de betydligt mindre attraktiva ytterområdena:
Detta är förstås helt i linje med hur systemet är tänkt att fungera, men att påstå att det är rättvist känns minst sagt ansträngt. Då känns det modesta förslag till anpassning av hyrorna till efterfrågan som en utredning nyligen presenterade mycket rättvisare.
Studien visar också att andelen av disponibel inkomst som går till hyran är betydligt högre i ytterområdena. Medan en hyresgäst på Östermalm betalar 18 procent av sin inkomst till hyra, betalar en hyresgäst på Järvafältet 32 procent:
Rättvist? Se även Jonas Vlachos om hyresregleringens effekt på segregation.
Klimathotet framställs i media som akut och överhängande, värt att bekämpa till varje pris. Att det är värt att bekämpa torde de flesta hålla med om, men att noga fundera igenom vilka åtgärder som är mest effektiva verkar sällsynt. Ett undantag: professor William Nordhaus.
I sin nya bok A Question of Balance: Weighing the Options of Global Warming påpekar han att de långtgående förslag som har presenterats är oerhört kostsamma och att det finns överlägsna alternativ. En recension i New York Review of Books sammanfattar Nordhaus rangordning av alternativen:
(1) Avoid the ambitious proposals. (2) Develop the science and technology for a low-cost backstop. (3) Negotiate an international treaty coming as close as possible to the optimal policy, in case the low-cost backstop fails. (4) Avoid an international treaty making the Kyoto Protocol policy permanent.
Med ”low-cost backstop” avser Nordhaus bl.a. utvecklingen av genetiskt modifierade träd, som ”äter” koldioxid. Innovativt tänkande, vilket särskilt behövs i frågor där ett hysteriskt tonläge ofta kväser nytänkande.
Se ett tidigare inlägg om överdriven klimatoro.
Jag är imponerad av Alliansen: över dess tillkomst, dess lansering och dess sammanhållning. Men mest imponerad är jag över att den, i form av en koalitionsregering, har lyckats så väl med de offentliga finanserna. Forskning visar nämligen att koalitionsregeringar i regel har varit förknippade med en försämrad, eller mindre framgångsrikt hanterad, offentlig ekonomi. Några exempel:
Detta kan förklaras med att koalitioner bygger på förhandlingar mellan partier, där varje parti måste kunna visa väljarna att just de fyller en funktion, och att koalitionsregeringar är mindre handlingskraftiga, eftersom fler partier måste komma överens.
Nu utmanas den framgångsrika Alliansen av de tre vänsterpartierna. Jag predikterar att de kommer att få svårare att enas om en regeringspolitik — socialdemokraterna är inte vana att i förväg förhandla om politikens innehåll och vänsterpartiet består fortfarande i hög grad av kommunister, med en politisk agenda som många socialdemokrater och miljöpartister har svårt för. Men framförallt befarar jag att en vänsterkoalition, om de enas och om de vinner, kommer att ha svårt att bedriva en ansvarsfull finanspolitik. Den tidigare associeringen mellan borgerliga koalitionsregeringar och budgetunderskott kan komma att förbytas i en associering mellan socialistiska koalitionsregeringar och budgetunderskott.
Peter Santesson-Wilson citerar Tage Erlander:
I en demokrati får det inte finnas spärrar, som omöjliggör att folkviljan kan förverkligas snabbt och effektivt.”
Vilken naiv syn på politiken! Vilken simplistisk förståelse av begreppet folkvilja! En fara, som jag ser det, med denna demokratiuppfattning, är att intressegruppers inflytande negligeras eller ses som ofarligt. Om det konstitutionella systemet utformas utan spärrar kan en enkel majoritet mycket lätt fatta beslut som inte ligger i de flesta människors intresse. David Brooks lyfter fram den aspekten i en analys av amerikansk jordbrukspolitik:
In 1965, Mancur Olson wrote a classic book called ‘The Logic of Collective Action,’ which pointed out that large, amorphous groups are often less powerful politically than small, organized ones. … The $307 billion farm bill that rolled through Congress is a perfect example of the pattern. Farm net income is up 56 percent over the past two years, yet the farm bill plows subsidies into agribusinesses, thoroughbred breeders and the rest. The growers of nearly every crop will get more money.”
Dvs. konsumenterna påverkas var och en i liten grad av jordbruksstöd, vilket ger dem små incitament att motverka stödet, och de har dessutom stora svårigheter att organisera sig, om de nu skulle vilja det. Bönderna påverkas däremot var och en i hög grad av jordbruksstöd, vilket ger dem starka incitament att påverka politiker, och de har dessutom, genom gruppens litenhet och väldefinierade karaktär, lätt att organisera sig. Inte heller EU:s jordbrukspolitik kan förstås på annat sätt än som resultatet av intressegruppers verksamhet. Folkviljan lyser med sin frånvaro.
En ny studie* indikerar att kvinnlig rösträtt och kvinnligt valdeltagande påverkar politikens utformning. Sociala utgifter som andel av BNP ökade på kort sikt med 0,6—1,2 procentenheter när kvinnor fick rösträtt (i Belgien, Danmark, Frankrike, Norge, Storbritannien och Sverige), och på lång sikt med tre till åtta gånger så mycket. Givetvis kontrollerar studien för en rad andra tänkbara påverkansfaktorer.
I diagrammet visas hur sociala utgifter som andel av BNP utvecklas före och efter kvinnor fick rösträtt (år 0):
En vidare fråga — evig, svårbesvarad och kontroversiell — är hur det kommer sig att kvinnor och män i genomsnitt tycks ha ganska olika politiska preferenser. Är kvinnor ”mjuka” och män ”hårda” eller vad?
_____________________________
*Aidt, Toke S. och Dallal, Bianca (2008). ”Female Voting Power: The Contribution of Women’s Suffrage to the Growth of Social Spending in Western Europe (1869—1960)”. Public Choice, 134(3—4): 391—417.
Forskning tyder på att ekonomiska aktörer inte är helt rationella. Men det är inte politiska aktörer heller — vilket kan vara viktigt inte minst för marknadsekonomins kritiker att ha i åtanke. Justin Wolfers finner i en ny studie att väljare tenderar att belöna eller bestraffa sittande politiker på basis av händelser som de inte har kunnat påverka:
More sophisticated tests reveal that voters in oil-producing states tend to re-elect incumbent governors during oil price rises, and vote them out of office when the oil price drops. Similarly, voters in pro-cyclical states are consistently fooled into re-electing incumbents during national booms, only to dump them during national recessions. Consistent with an emerging behavioral literature, this suggests that voters make systematic attribution errors and are best characterized as quasi-rational.
Gunnar Örn påpekar något intressant och viktigt: att välfärdsstaten verkar präglas av asymmetrisk information.
Å ena sidan tenderar väljarna att inte notera skatteförändringar, vilket kan bero på en medveten strategi från politikernas sida, att skatter ska uppfattas så skonsamt som möjligt. Å andra sidan tenderar väljarna att notera bidragsförändringar, vilket också kan bero på en medveten strategi, att bidrag ska uppfattas tydligt. Skatter utgör ju kostnader och bidrag intäkter för väljarna, och politikerna kan antas vilja maximera sina röstetal genom att utforma systemen så att det positiva märks och så att det negativa inte märks.
Om denna asymmetri är korrekt har en regering som sänker skatter och sänker bidrag problem. Om få noterar de stora skattesänkningarna (vet du hur mycket du har fått i jobbskatteavdrag?*), och om många noterar bidrags- och ersättningssänkningarna (hjälpta därtill av media och oppostion), är kanske inte dåliga opinionssiffror särskilt förvånande. Klarar Anders Borg av att tydliggöra skattesänkningarna i god tid före valet 2010? Det räcker inte med bra politik. Bra pedagogik är därutöver ett måste.
Se ett tidigare inlägg om osynliga skatter.
___________________________
*På moderaternas hemsida kan man, uppe till höger, klicka för att räkna ut hur stort jobbskatteavdraget är. Men hur många väljare hittar dit?
Det går inte, utan att straffas hårt, att ifrågasätta de enorma belopp som barnfamiljer erhåller från oss andra i bidrag, ersättning och subventioner. Därför är det kanske inte förvånande att både Aftonbladet och SvD idag ställer följande läsarfråga med två svarsalterantiv i samband med att socialdemokraterna föreslår förlängd föräldraledighet:
Vad föredrar du? o Vårdnadsbidrag o Förlängd föräldraledighet”
Mitt svarsalternativ — ”ingetdera” — lyser helt med sin frånvaro. Det är som om de flesta är okunniga om att barn inte ger lycka. Och dessutom verkar få inse sambandet mellan att staten subventionerar och att staten lägger sig i. De som klagar på det senare borde klaga på det förra.
Regeringens utredare föreslår idag obligatoriskt medlemskap i a-kassan även för den miljon arbetstagare som idag står utanför. SvD argumenterar mot förslaget, och jag instämmer. Varför tvinga människor att betala 5 000 kr per år när de har visat att de inte vill? Knappast ett valvinnande förslag. Och inte heller ett förslag som gynnar arbetslinjen. Risken för en negativ effekt på sysselsättningen är påtaglig, i det att höjd skatt (vilket är vad förslaget de facto innebär) och höjd ersättning vid arbetslöshet samverkar till att försvaga drivkraften att arbeta för de berörda.
Men ett möjligt argument för förslaget skulle kunna vara att förmåner erhålls utan att man betalar för dem som utanförstående. Men det stämmer inte. Arbetslöshetsersättningen består av två delar: en grundersättning, som redan idag är obligatorisk, som betalas via arbetsgivaravgiften och som ungefär ligger på socialbidragsnivå, och en frivillig ersättning, som ger betydligt mer. Är man inte medlem får man inte den högre ersättningen. Den finansieras å andra sidan till stor del via skattsedeln, inte avgifter, så där kan man tala om att åka snålskjuts på andra.
Nej, vad detta nog handlar om är att Sven-Otto Littorin vill ha mer pengar till systemet från personer som a) ska betala mycket (motsvarande avgiften i den dyraste a-kassan) och b) sannolikt inte kommer att bli arbetslösa och kosta systemet något. En viktig orsak till att jag själv har valt att lämna Akademikernas Erkända Arbetslöshetskassa är just en bedömning att sannolikheten för arbetslöshet är mycket låg och en risk jag är villig att ta. Det beslutet bör jag ha fortsatt rätt att fatta.
Det kan finnas hopp. Statsministern tvekar. Och som finansministern sa i Ekots lördagsintervju härförleden:
Jag har aldrig varit en stark tillskyndare av att vi ska ha en obligatorisk a-kassa. Vi har diskuterat fram och tillbaka och nu landade vi i att vi skulle driva det förslaget. Men visar det sig tekniskt komplicerat och framför allt om det har dåliga effekter på sysselsättningen så får vi naturligtvis lyssna på den kritiken.
Här återfinns förslaget.
I slutet av april var 2,9 procent av arbetskraften, eller 132 000 personer inskrivna som arbetslösa vid landets arbetsförmedlingar. Det är en minskning på ett år med 0,7 procentenheter, eller 34 000 personer. Nivån är den lägsta sedan våren 1991. … För ungdomar, mellan 18 och 24 år, uppgick arbetslösheten till drygt 22 000 personer, vilket är 7 000 färre än förra året.”
Arbetslösheten har alltså på ett år sjunkit med 20 procent och ungdomsarbetslösheten med 24 procent. Även om inte hela förbättringen beror på den förda ekonomiska politiken, torde den ha hjälpt till. Det borde väljarna belöna.
Enligt en ny SIFO-undersökning om vilka verktyg som är mest effektiva för att minska arbetslösheten kommer vissa av regeringens genomförda åtgärder, såsom sänkt ersättningsnivå och höjd avgift till a-kassan, långt ned. Sven-Erik Österberg (s) kommenterar:
För oss var det naturligtvis överväldigande att de främsta förslagen ligger så nära vår egen politik. Det visar att vi är på rätt väg.”
Om vi bortser från att tolkningen är tveksam — ty de förslag som är mest populära (utbildning och samverkan mellan politik och näringsliv) förespråkas av båda blocken — uppkommer den intressanta frågan: Ska politiker leda eller låta sig ledas? Antag att forskning visar att åtgärd x minskar arbetslösheten och att vanligt folk inte känner till det, vilket gör åtgärden impopulär för stunden. Politiker som vill minska arbetslösheten kan då genomföra åtgärd x eller följa vanligt folks uppfattning. I vilket av de två fallen är politiker ”på rätt väg”?
I slutändan tror jag, eller hoppas jag i alla fall, att resultaten räknas (och forskning antyder antyder att så kan vara fallet). Om åtgärd x verkligen minskar arbetslösheten är det den sänkta arbetslösheten, inte åtgärd x, som kommer att stå i fokus, och de politiker som struntar i kortsiktig populism kommer att belönas. De är på rätt väg.
ICA funderar på att sluta sälja cigaretter. Gör slag i saken, säger jag. Som läsare av denna blogg vet tar jag avstånd från många former av statlig paternalism, men det är viktigt att klargöra att motstånd mot förbud av fenomen x inte med automatik innebär att man tycker att fenomen x är bra. Som Richard Thaler och Cass Sunstein klargör i en ny bok kan man, som kontrast till statlig interventionism, tänka sig en rad situationer där människors val kan (och bör) påverkas medvetet av andra människor i situationer av frivillig interaktion. Näringsidkare kan t.ex. tänkas försöka påverka kunders livsstil genom att inte föra visa varor i sitt sortiment. Detta är principiellt förenligt med privat äganderätt och ett fritt samhälle, som jag förstår begreppen.
Frågan blir då vad som ska anses vara ”bra” försök att påverka andras val. Som jag ser det kan inte den frågan besvaras objektivt, utan det handlar om subjektiva värderingar (precis som frågan om vilka ordningsregler som är bra). Jag råkar ogilla cigaretter och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Andra kanske råkar ogillar icke rättvisemärkta varor och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Det har de rätt att anse att verka för, men jag har också rätt att bojkotta den typen av affär. Det är så en experimentell marknadsekonomi fungerar.
Avslutningsvis kan jag nämna att det har blossat upp en debatt om det begrepp Thaler och Sunstein använder för frivilliga försök att försöka påverka andra människors val, libertarian paternalism. Se en kritik av professor Daniel Klein (med svar från Sunstein och svar från Klein), en annan kritik av professor Gregory Mitchell (med svar från Sunstein och Thaler) samt en kommentar av professor Gary Becker. Själv ogillar jag just begreppet libertariansk paternalism (och föredrar föreslagna alternativ, t.ex. mjuk paternalism eller frivillig paternalism), men jag har inget principiellt emot fenomenet.
Hur ofta hör man inte klagomål på marknadsekonomin, såväl från vänstersympatisörer som ”beteendeekonomer”, som säger att den erbjuder för stor valfrihet?
Från vissa på vänsterkanten anförs att marknadsekonomin är ineffektiv, eftersom den tillåter flera sorter av allting. Det vore bättre, menar de, att tillverka en tandkräm för att slippa marknadsföringskostnader samt för att kunna dra fördel av stordriftsfördelar i produktionen. Därför ligger det i konsumenternas intresse att valmöjligheterna begränsas.
Från vissa beteendeekonomer anförs att människor dels inte orkar med att välja och dels att de, när de väljer, ofta väljer irrationellt pga. olika kognitiva imperfektioner. Därför kan det vara i konsumenternas intresse att valmöjligheterna begränsas.
Nå, nu när det visar sig att det bara finns en sorts kyckling att köpa i Sverige verkar konsumenterna bli rejält upprörda. Det verkar som om de faktiskt värdesätter valfrihet. Men hur ska de som vurmar för begränsad valfrihet ha det? Ska de köra över människors preferenser på kycklingområdet? På elbolagsområdet? På PPM-området? På kaffeområdet? (Det finns många alternativ på Espresso House!)
En ny affär i Stockholm säljer rättvisemärkta produkter. Där ska jag inte ska handla (trots att jag bor granne med den). Skälet: Sannolikt förbättras inte de fattigas situation av ”rättvis handel”; däremot får jag betala mer. Not a good deal.
En av tre svenskar oroar sig inte för klimathotet, visar en ny undersökning. De kanske har läst vad professor Richard Tol har att säga? T.ex. detta:
We must do something and should now begin, that’s where I agree with Stern. But there is no risk of damage that would force us to act injudiciously. We’ve got enough time to look for the economically most effective options rather than dash into ‘actionism’ which then becomes very expensive.
Fackförbundet SEKO har beställt en opinionsmätning som visar att svenska folket inte vill privatisera vissa statligt ägda företag (t.ex. Posten, Apoteket och Vattenfall). Givetvis kan dessa svar ifrågasättas på flera grunder — t.ex. vad gäller frågornas utformning och de svarandes kunskap om effekter av statligt kontra privat ägande.
Men här vill jag sätta fokus på ett annat problem med svaren, nämligen att de antagligen i hög grad har att göra med status quo bias. Dvs. de svarande är vana vid att dessa företag ägs av staten och känner sig emotionellt tilltalade av det just därför att de är vana vid det. Att så är fallet tycker jag indikeras av att få som motsätter sig privatiseringar förespråkar statliga uppköp av företag. Just den mix av statlig och privat ägande som råkar finnas just nu vill man ha kvar. Men om de argument som framförs mot privatisering är korrekta, vore det prima om staten ägde fler företag. Det faktum att den slutsatsen inte dras indikerar att den verkliga orsaken till privatiseringsmotståndet istället troligen är status quo bias.
Och en sådan grund är sällan rationell. Nationalekonomer inom ”behavioral economics” talar ofta om behovet av paternalistiska ingrepp för att hjälpa människor präglade av denna bias att fatta mer rationella beslut. Men politiken som metod för att hjälpa är kanske inte helt lyckosam, när väljarna lider av samma bias. Och politikerna själva lider antagligen också av den. I vilket fall kan de endogent förväntas styras av väljarnas bias.
Summa summarum: SEKO:s propaganda, liksom politisk retorik om att värna ”våra gemensamma tillgångar”, bör tas med en stor nypa salt, om inte statliga uppköp av privata företag också förespråkas. Det senare torde vara ett nödvändigt villkor för att privatiseringsmotståndet ska kunna respekteras. (Det är dock inte ett tillräckligt villkor.)
Dr Waldenström, förmögenhetsforskare:
Igår rapporterade TV4-nyheterna om den ökade förmögenhetskoncen-
trationen i Sverige. … Socialdemokraternas Thomas Östros var upprörd och hävdade att socialdemokratin under sin regeringstid försökte aktivt att hålla emot denna utveckling. Men stämmer verkligen det? Nej, faktiskt inte.”
Socialdemokraternas hyckleri återfinns inte bara på förmögenhetssidan. Det gäller även försäljning av statliga företag samt i fråga om inkomstojämlikhet. Vad gäller den senare, notera i diagrammet hur denna ojämlikhet ökade under socialdemokraternas senaste tolvåriga maktinnehav:
Thomas Östros pinsamma rättviseretorik kan och bör avslöjas.
Ett vanligt påstående är att fattigdom orsakar terrorism. Det finns skäl att ifrågasätta det. En anekdotisk indikation på att påståendet är felaktigt ges i DN, som rapporterar att stödet för Hamas är stort bland studenter. Det finns dock även vetenskapliga studier att tillgå.
En studie* finner följande:
Perhaps surprisingly, our review of the evidence provides little reason for optimism that a reduction in poverty or an increase in educational attainment would meaningfully reduce international terrorism. Any connection between poverty, education and terrorism is indirect, complicated and probably quite weak.”
En annan studie** kommer till en liknande slutsats och pekar på grad av politisk frihet och geografi som förklaringsfaktorer:
The empirical results reported here show that terrorist risk is not significantly higher for poorer countries, once the effects of other country-specific characteristics, such as the level of political freedom, are taken into account.”
En tredje studie kommer till samma slutsats.
______________________________
*Krueger, Alan B. och Maleckova, Jitka (2003). ”Education, Poverty And Terrorism: Is There A Causal Connection?” Journal of Economic Perspectives, 17(4): 119-144.
**Abadie, Alberto (2004). ”Poverty, Political Freedom, and the Roots of Terrorism.” American Economic Review, 96(2): 50-56. (WP-version.)
Alf Svensson har talat. Denna gång om pensionärerna, som han vill ska få sänkt skatt.
En av regeringens paradfrågor är att göra det mer lönsamt att arbeta. Genom ett särskilt jobbskatteavdrag har inkomstskatten för en vanlig löntagare sänkts med ungefär 1000 kronor i månaden. Det upplägget får nu underkänt av Alf Svensson, som anser att även de gamla ‘naturligtvis’ borde ha fått sänkt skatt.”
Alf Svensson är förstås inte okunnig om att jobbavdraget omfattar pensionärerna — och att det är högre för dem! Inte heller är han omedveten om att den högre sysselsättningen, som utgör grunden för vad som kan betalas till pensionärerna, leder till att den genomsnittliga pensionen ökar med 4000 kr i år och 6000 kr nästa år. Ändå väljer han en populistisk retorik. Och hans motivering lyder:
Men man ska inte göra det här för att vinna valet, utan utifrån människovärde, säger Alf Svensson.”
När politik börjar styras av notoriskt luddiga begrepp som ”människovärde” blir jag orolig. Jag föredrar Anders Borgs pragmatiska och forskningsbaserade konsekvensanalys. Jobbavdraget är bra för att det stimulerar till arbete (inte minst för låginkomsttagare), vilket i sin tur bidrar till högre pensioner. Är inte det ”människovärdigt”?
Larry Summers tycker inte att det är bra när länder konkurrerar med varandra om skattebaser. Men hans professorskollega vid Harvard, Greg Mankiw, påpekar att den ståndpunkten grundas i ett visst slags värdering:
On the other hand, if you think that the main job of government is to facilitate voluntary exchange by protecting property rights, rather than re-slicing the economic pie as it sees fit, then tax competition is a good check against excessive interventionism. In other words, are you more worried about too little government or too much?
Personligen är jag oroad över för mycket stat och välkomnar konkurrens mellan stater om institutioners utformning.
Se gärna, apropå detta ämne, min och några kollegors rapport till Globaliseringsrådet, Sverige i den institutionella konkurrensen. Andreas Bergh skriver om välfärdsstaten och jag och Gissur Erlingsson skriver om demokratin.
En ny amerikansk studie ger belägg för att många väljare är okunniga. Den visar att många, särskilt outbildade väljare på landsbygen, straffar det parti som sitter vid makten om jordbruket har drabbats av en torka. Detta är dock uppenbart en orsak som sittande parti inte har haft möjlighet att påverka.
Det fäster uppmärksamheten på svårigheter för väljare att utvärdera ett parti som sitter vid makten. Ty i) har väljare kunskap om hur de variabler de bryr sig om har utvecklats?; ii) har väljare kunskap om vad som har orsakat och vad som inte har orsakat dessa variablers utveckling?; och iii) har väljare kunskap om vad som skulle ha hänt om någon annan hade suttit vid makten?
Svaren på dessa frågor är antagligen i hög grad nekande. Som Ilya Somin påpekar:
Scholars have long documented the limits of voter knowledge about the institutions and policies of the government. That ignorance is not a moral failing. The rational voter has little incentive to gain more knowledge about politics because his or her vote is unlikely to affect the outcome. Since gaining more knowledge offers few benefits and substantial costs, the average citizen remains ignorant, though rationally so.
Man kanske här kan knyta an till den svenska sysselsättningsdiskussionen. Sysselsättningen har ökat sedan regeringsskiftet, men oppositionen hävdar dels att den började öka redan tidigare (vilket antyder att den skulle kunna ta åt sig äran) och dels att detta beror på en god konjunktur, som regeringen inte är orsak till. Det ligger förstås en del i detta, närmare bestämt kan oppositionen sägas ha rätt till 2/3. Konjunkturinstitutet uppskattar att ungefär 1/3 av de nya jobben beror på den nuvarande regeringens politik.
Men känner väljarna till hur sysselsättningen har förändrats? Känner de till vad som ligger och vad som inte ligger bakom förändringen? Och har de möjlighet att bedöma hur sysselsättningen hade utvecklats med en annan regering? Min gissning om svaren på dessa tre frågor är åt det pessimistiska hållet.
Mot denna bakgrund tillhör inte jag dem som oroas över lågt valdeltagande.
Sverige har en tradition av samhällsengagerade nationalekonomer. På senare år har många emellertid noterat att nationalekonomer lyser med sin frånvaro i viktiga offentliga debatter. Det sätter fingret på en viktig fråga. Hur ska nationalekonomer (och andra samhällsvetare) förhålla sig till politiken? Ska de bidra aktivt med råd om ekonomiska reformer? Eller ska de helt strunta i politiken och enbart fokusera på att bedriva forskning?
Ett svar ges av ekonomipristagaren James Buchanan. Han menar, likt en annan ekonomipristagare, Milton Friedman, att nationalekonomen qua nationalekonom ska ägna sig åt positiv (dvs. rent kunskapsframtagande, icke-normativ) nationalekonomi. Men inom ramen för en sådan inriktning menar Buchanan att ekonomen kan och bör föreslå reformer som hypoteser om Paretoförbättringar.
Ekonomen är då fortfarande en positiv ekonom i meningen att han inte förespråkar en viss reform: han lägger i stället fram ett eller flera reformförslag utifrån bedömningen att något av dem kommer att befinnas önskvärt av samtliga medborgare. Konsensus är alltså kriteriet för om ett förslag är bra eller dåligt, inte ekonomens egen bedömning av andras värderingar eller, framförallt inte, ekonomens egna värderingar. Genom konsensus avslöjas, i form av ett faktiskt val, om ett förslag förbättrar alla människors situation eller ej.
Buchanan fomulerade denna syn redan 1959* men har ofta återkommit till och utvecklat den, t.ex. i sin Nobelföreläsning:
But the political economist may, cautiously, suggest changes in procedures, in rules, that may come to command general assent. Any suggested change must be offered only in the provisional sense, and, importantly, it must be accompanied by a responsible recognition of political reality. Those rules and rules changes worthy of consideration are those that are predicted to be workable within the politics inhabited by ordinary men and women, and not those that are appropriate only for idealized, omniscient, and benevolent beings.”
Givetvis finns det saker att diskutera med hans syn, t.ex. om total konsensus är ett användbart kriterium (han modifierar sin syn och godtar kvalificerad majoritet), om kompensation ska föreslås för att ”alla” (även initiala förlorare) ska stödja ett förslag, hur representativ demokrati ska kunna förenas med detta perspektiv samt om detta kontraktarianska kriterium** är rimligt till att börja med.
Men trots problem finner jag perspektivet ovanligt och uppfriskande. Nationalekonomen ska först och främst skaffa kunskap om världen, och som en del i denna kunskap kan ingå att bedöma reformförslag utifrån människors vilja att acceptera dem. Det blir ett sätt för ekonomen att identifiera potentiella Paretoförbättringar utan att själv förespråka särskilda policyförslag.
__________________________________
*Buchanan, J. M. (1959). ”Positive Economics, Welfare Economics, and Political Economy.” Journal of Law and Economics, 2 (October): 124—138.
**Se vidare Buchanan, J. M. (1975). The Limits of Liberty: Between Anarchy and Leviathan. Chicago: University of Chicago Press.
Mona Sahlin har talat. Förvisso har förtroendet för henne dalat, och det förvånar inte när man tittar närmare på vad hon har att säga.
Jag tycker att det börjar se allt ljusare ut för regeringen.
Johan Norberg skrev följande i Dagens Industri i tisdags:
För socialdemokratin handlar det också om profitintresse, men inte om statens, utan det egna. Uppgörelsen innebär nämligen att partiets A-lotterier fredas. I skydd av monopolet kan denna skandalöst privilgierade institution pumpa in runt hundra miljoner i socialdemokratiska partiet och SSU varje år — nästan 40 procent av den totala partibudgeten senast Dagens Nyheter räknade.”
Mycket riktigt. Dagens Nyheter visar hur spelmonopolet har inneburit att några få aktörer har fått mycket lukrativa tillstånd — och att socialdemokraterna har gynnats enormt. Allra värst är det på internetspelsidan:
Även på nätet har A-lotterierna en nyckelposition i försvaret av spelmonopolet. A-lotteriernas nätbolag heter Spero, och ägs gemensamt med IOGT-NTO och åländska PAF. Spero är, tillsammans med Svenska Spel och ATG, de enda som fått statens tillstånd att bedriva spel på nätet.” [Fetstil tillagd.]
Denna ordning är djupt stötande och i sig orsak att kraftfullt verka för ett avskaffande av monopolsystemet. Nu tycks inte det kunna ske i en handvändning, eftersom såväl finansministern som sosseriet värnar om sina spelintäkter. Tills vidare: köp inga av A-lotteriernas produkter. Och kritisera dina vänner och bekanta om de köper.
Sverige är ett bättre land för företagarverksamhet än USA, enligt The Economist Intelligence Unit. Danmark är bäst i världen. Så här ligger olika länder till:
Rangordningen baseras på tio faktorer:
The business rankings model examines ten separate criteria or categories, covering the political environment, the macroeconomic environment, market opportunities, policy towards free enterprise and competition, policy towards foreign investment, foreign trade and exchange controls, taxes, financing, the labour market and infrastructure.”
Jag tror att Sverige kommer att förbättra sin placering ytterligare genom sänkt bolagsskatt.
Hur stor andel av svenskarna anser att det aldrig är rätt att bidragsfuska? Svaret för fyra olika tidsperioder ges i diagrammet*.
Andelen som starkt motsätter sig bidragsfusk minskar och ligger enligt senaste mätningen på 55,3 procent. Siffrorna rapporteras i en ny studie** som undersöker vad som påverkar människors inställning till bidragsfusk.
Det visar sig att ju större välfärdsstaten och arbetslösheten är, desto fler accepterar bidragsfusk. Likaså befinns födelseår vara negativt relaterat till bidragsmoralen — yngre är mer accepterande inför bidragsfusk än äldre.
Vad implicerar dessa resultat? Inte nödvändigtvis att välfärdsstaten kommer att gå under eller att den inte är önskvärd, när allt vägs samman, men att denna eroderade bidragsmoral är en kostnad som måste beaktas när den ekonomiska politiken utformas. Denna kostnad kan t.ex., för en given nivå på välfärdsstat och arbetslöshet, motverkas genom stramare regler och kontroller eller genom att göra bidrags- och ersättningssystemen mer generella.
______________________________________
*Närmare bestämt avses andelen svenskar som håller med om följande påstående: ”claiming government benefits to which you are not entitled is never justifiable.” Källa: World Values Survey.
**Heinemann, Friedrich (2008). ”Is the Welfare State Self-Destructive? A Study of Government Benefit Morale.” Kyklos, 61(2): 237—257.
Två saker förbryllar mig med den pågående sjuksköterskestrejken: krav på ”rättvis” lön och allmänhetens stöd.
Först till rättvisan. Vårdförbundets ordförande utropar:
Rättvis lön för ett livsviktigt arbete!
Men vad menas, vid närmare eftertanke, med rättvis lön? Jag tvivlar på att särskilt många av dem som använder begreppet skulle kunna definiera det. Om sjuksköterskor har minst 22 000 kr i månadslön, är det rättvist? Hur har man kommit fram till det? Varför inte 22 500 kr? Eller 42 000 kr? Eller 142 000 kr? Det rör ju sig om ett livsviktigt arbete. Nej, jag tror att begreppet används av retoriska skäl. I själva verket handlar det om att en yrkesgrupp vill förbättra sin egen materiella situation.
Min syn är att en rättvis lön är den som arbetsgivare och arbetstagare (eller deras ombud) frivilligt kommer överens om. Jag ser alltså rättvisa som ett proceduriellt kriterium i detta sammanhang. En viss lönestorlek kan inte i sig sägas vara rättvis eller orättvis — den är rättvis om den är resultatet av en frivillig överenskommelse.
Så till allmänhetens stöd. Det som förundrar mig är att människor har en uppfattning i frågan. Jag har inte det — jag varken stöder eller motsätter mig de aktuella lönekraven. Varför skulle jag det? Har människor en uppfattning om alla yrkesgruppers optimala lönenivå? Vad grundar de den uppfattningen på? Är det inte principiellt bisarrt att som utomstånde säga: ”En bilarbetare bör ha 62 500 kr per månad” eller ”En sjukskötersköta bör ha 17 000 kr per månad”? Nu undrar jag vad svenskarna tycker att ett fartygsbefäl ska ha.
Uppdatering: PJ diskuterar andra metoder än strejk för att få ökad lön, såsom fler arbetsgivare som konkurrerar om högkvalitativ arbetskraft.
Intet nytt under solen, som Predikaren så klokt uttrycker det. Den politiska kampen om röster pågår, trots att det är mellanvalsperiod, och är det inte pensionärerna som ska gynnas lite extra så är det studenterna. Som i Centerns nya utspel om höjda studiemedel. Det ska förvisso tilläggas att förslaget rymmer en bra del, i det att fribeloppet föreslås höjas från 100 000 kr till 150 000 kr per år och på sikt avskaffas.
Men om man verkligen vill hjälpa studenterna skulle jag prioritera något annat än en studiemedelshöjning, nämligen avskaffad värnskatt. Det skulle öka utbildningspremien och den disponibla livsinkomsten, vilket gör det mer lönande att studera.
Om människor tenderar att begå misstag på marknaden, pga. olika psykologiska egenskaper som får dem att inte beakta viktig information och långsiktiga konsekvenser, är det ett argument för att staten ska styra mer? I en viktig uppsats påpekar professor Ed Glaeser följande:
The behavioral economists’ most profound attack on the neoclassical paradigm is in the area of welfare economics, where the selfcontrol literature suggests more freedom is not necessarily better … [W]hile the behavioral economists have ably illustrated the flaws inherent in consumer decisions, policy decisions require weighing the losses from error in the market with the losses from errors in the political sphere. After all, we don’t have the option of a perfectly informed, social planner who maximizes our welfare. Psychological errors in the political market will tend to be far more severe than errors in the product market. As a result, increased psychological realism will probably tend to make us more, not less, wary of government intervention.”
Detta är en insikt som många ”beteendeekonomer”, som utgår från människan som en imperfekt beslutsfattare, tenderar att glömma bort alltför ofta, men som fler ekonomer än Glaeser har.
Se även ett tidigare inlägg om Glaeser och paternalism.
En regering kan utvärderas på två sätt: på basis av vad de beslutar att göra och på basis av vad de beslutar att inte göra. Det senare är ibland nog så viktigt. Det illustreras av den utmärkta Nyamko Sabunis besked idag att regeringen avvisar det undermåliga förslaget om en lag mot könsdiskriminerande reklam:
Som minister med ansvar både för jämställdhets- och demokratifrågor vill jag inte inskränka en grundläggande mänsklig fri- och rättighet för en symbollagstiftning vars effektivitet jag ifrågasätter. Så vinner vi inte slaget om jämställdheten.”
Åsa Linderborg anför, såvitt jag förstår, ett moraliskt argument för demogranter (dvs. ett system där alla nuvarande socialförsäkrings- och bidragssystem ersätts av ett system där alla får lika mycket per år i kronor i kraft av sitt medborgarskap) genom att försvara barnbidrag även till välbeställda:
Genom ett generellt barnbidrag markerar man att alla barn är lika mycket värda.”
Ty om detta är ett giltigt argument för barnbidrag, varför inte för alla bidrag och ersättningar? Generalitet, i betydelsen lika stora bidrag, krävs för att staten ska markera att alla medborgare är lika mycket värda, tycks Linderborgs resonemang implicera.
Nå, om jag skulle försvara ett helt generellt system skulle jag föredra andra argument, som att välfärdssystemet då inte riskerar att styras av särintressen och att fusk och felaktigheter kan undvikas. Tal om ”lika värde” är nästan alltid svårbegripligt, vagt och diffust.
Hur ska vi undvika fusk och andra felaktigheter i de s.k. trygghetssystemen? Kontroller på jobben kan vara en metod; men det slår mig att problemen i hög grad hör samman med den typ av trygghetssystem som Sverige har valt. Trots allt tal om en generell välfärdsstat finns många icke-generella inslag, där människor erhåller olika ersättning och bidrag beroende på en rad faktorer.
Om man istället tänkte sig det Buchanan och Congleton förespråkar — ett helt generellt system med proportionell beskattning och omfördelning i form av demogranter (dvs. att alla får en exakt lika stor kontantsumma per år) — skulle fusk och felaktigheter så gott som helt omöjliggöras. Demogranten är nämligen inte kopplad till att du är sjuk eller frisk e.d. utan till medborgarskapet. Jag säger inte att ett helt generellt system är att föredra framför dagens men noterar att frånvaro av fusk och fel är en faktor som talar till det förra systemets fördel.
Se ett tidigare inlägg om medborgarlön.
Daniel Waldenström föreslår, liksom PJ, att staten ska sälja ut Svenska Spel, att privata aktörer ska sköta spelmarknaden och att staten ska beskatta spelandet för att motverka problem med beroende.
Jag instämmer — och tycker att det är konstigt att beskattning som alternativ till monopol har framförts som förslag av så få (i ett land där många annars är så förtjusta i just beskattning). I diskussionen om Svenska Spel tycks alla tvärtom utgå ifrån att spelberoende enbart uppvisar irrationella drag och att det enda som kan hålla spelberoendet i schack därför är en återhållsam, statlig speloperatör.
Men det finns tvärtom såväl teoretiska som empiriska belägg* för att beroende rent allmänt kan vara ett för individen rationellt fenomen, i betydelsen att beroendebeteende kan förstås som en del av en konsekvent och långsiktig nyttomaximeringsplan. Forskningen implicerar bl.a. att beroende människor är långsiktigt priskänsliga — sannolikheten att bli beroende och graden av konsumtion påverkas bl.a. av det totala priset, i vilket en skatt kan ingå.
Som Becker et al. (1991: 240) konstaterar:
The evidence from smoking, heavy drinking, and gambling rather strongly supports our model of rational addiction. In particular, long-run price elasticities are sizable and much bigger than short-run elasticities, higher future as well as past prices reduce current consumption, lower-income persons respond more to changes in prices of addictive goods than do higher-income persons, whereas the latter respond more to changes in future harmful effects, and younger persons respond more to price changes than older persons.
_____________________________________
*Se t.ex.
Becker, Gary S. och Murphy, Kevin M. (1991). ”A Theory of Rational Addiction.” Journal of Political Economy, 96(4): 675—700.
Becker, Gary S., Grossman, Michael och Murphy, Kevin M. (1991). ”Rational Addiction and the Effect of Price on Consumption.” American Economic Review, 81(2): 237—241.
Gruber, Jonathan och Koszegi, Botond (2001). ”Is Addiction ‘Rational’? Theory and Evidence.” Quarterly Journal of Economics, 116(4), 1261—1303.
Mobilia, Patricia (1993). ”Gambling as a Rational Addiction.” Journal of Gambling Studies, 9(2): 121—151.
Det är den fråga Lane Kenworthy ställer utifrån hur människor i olika länder har valt mellan fem olika inkomstfördelningar. De flesta valde D eller E, och fler valde D än E. Som synes har dessa fördelningar en liknande struktur i botten; D har en jämnare fördelning; men inkomsterna är överlag högre i E. Kenworthys slutsats:
I wouldn’t go so far as to conclude from this that people tend to value low inequality over high incomes. Other ways of posing the question might yield different results. But it does suggest that inequality matters to people.
Will Wilkinson ifrågasätter denna slutsats och menar att människor rimligen inte har preferenser över aggregerade inkomstfördelningar:
But why think people actually have prior preferences about such things? The national income distribution is not experienced. The local income distribution isn’t experienced. Differences in local visible consumption may be experienced, and it seems plausible that people would have preferences about that. But that’s not what the question was about.
Han påpekar också det märkliga i att D föredras framför E, eftersom E är en värld där många har högre inkomst än i D och där ingen har lägre inkomst. Har människor ”Paretodestruktiva” preferenser?
En annan typ av kritik kan framföras utifrån bl.a. Christina Fongs forskning*:
People may prefer more redistribution to the poor if they believe that poverty is caused by circumstances beyond individual control. Therefore, beliefs about the causes of income may affect demand for redistribution.
Så även om man (tvärtemot Wilkinsons tes) har preferenser över inkomstfördelningar kan det vara missvisande eller intetsägande att fråga människor om dessa utan att det klargörs hur inkomstskillnader har uppkommit.
På det hela taget verkar det bäst att ta resultat av det slag Kenworthy presenterar med en stor nypa salt.
____________________________________
*Fong, Christina (2001). ”Social Preferences, Self-Interest, and the Demand for Redistribution.” Journal of Public Economics, 82(2): 225—246.
Denna figur illustrerar ett positivt samband mellan inkomst och lycka, såväl mellan som (i de flesta fall) inom länder:
Läs mer om detaljerna i denna uppsats. För en sammanfattning, se New York Times. Och se ett tidigare inlägg på samma tema.
Uppdatering: En av uppsatsens författare, Justin Wolfers, har skrivit ett spännande blogginlägg om att höginkomsttagare är lyckligare än låginkomsttagare inom länder. Se även Daniel Waldenströms inlägg om studien.
Bo Rothstein påpekar något viktigt om den svenska polisen:
En monopolverksamhet lik den svenska polisen som inte behöver bekymra sig om efterfrågan har en tendens att tappa sin innovationskraft. När efterfrågan är garanterad försvinner kreativiteten. Det kan låta konstigt med konkurrens inom polisväsendet …
Jag trodde först, när jag läste detta, att Rothstein hade låtit sig inspireras av Robert Nozick och hans beskrivning, i Anarchy, State, and Utopia (se t.ex. s 15-18, 108-109, 120-125), av konkurrerande beskyddarorganisationer. Nozick menar dock att om en fri marknad för beskydd och rättsskipning skulle etableras skulle en evolutionär process vidta som slutar i en monopolsituation (den minimala staten).
Men den slutsatsen kanske är förhastad. Edward Stringham föreslår ett hybridsystem mellan dagens rättsmonopol och ett system av det slag Nozick diskuterar.* Hans idé är att markägare, själva och i samarbete med andra markägare, upprättar rättssystem som fungerar som lokala monopol. På det viset erhålls många parallella rättsystem, som förvisso konkurrerar med varandra, men på geografiskt åtskilda ytor.
Bo Rothstein sätter, som han nästan alltid gör, fingret på en viktig frågeställning som diskuteras för lite: Hur kan den svenska polisen göras mer effektiv? Även om Nozick och Stringham har eleganta och teoretiskt intressanta analyser av en fri marknad för rättssystem, utgör nog trots allt Rothsteins mer begränsade förslag (deras brister till trots — se Jakob Heidbrinks kommentar) en mer fruktbar utgångspunkt för en vidare diskussion.
_____________________________
*Stringham, Edward (2006). ”Overlapping Jurisdictions, Proprietary Communities, and Competition in the Realm of Law.” Journal of Institutional and Theoretical Economics, 162(3): 516-534.
Människors längd varierar mellan länder. En studie* av tio länder i Europa visar detta tydligt:
Notera att längdökningen pågår överallt men att den är snabbare i södra Europa.
En intressant sak är att längd kanske kan ses som ett mått på mänskligt välmående, då skillnader i längd, såväl mellan som inom länder, är relaterade till sådant som kosthållning, fysiskt arbete och hälsa. Längd har också ett samband med materiellt välstånd:
Som artikelförfattaren** skriver:
Despite the large number of factors that may influence the relationship, Figure 3 shows a high correlation (about 0.82) between average height in a country and the log of per capita income. Although the figure illustrates the case for twelve-year-old boys, a similar relationship holds for girls and for adults. The figure makes clear that income has diminishing returns on average height. Once basic necessities are satisfied, higher income has less impact on health and physical growth. Thus, stature is good measure of deprivation but not opulence.”
_________________________________
*Garcia, Jaume och Quintana-Domeque, Climent (2007), ”The Evolution of Adult Height in Europe: A Brief Note.” Economics & Human Biology, 5(2): 340—349.
**Steckel, Richard H. (2008). ”Biological Measures of the Standard of Living.” Journal of Economic Perspectives, 22(1): 129—152.
Skönhet är en tillgång för politiker — men också på arbetsmarknaden. Det är numera väl dokumenterat att vackra människor tjänar mer än andra, allt annat lika. Men kan man göra något åt hur man uppfattas, t.ex. genom att köpa vissa typer av kläder och genom att använda smink?
Jodå. I studien ”Dressed for Success — Does Primping Pay?” visas att kinesiska kvinnor som lägger pengar på kläder och smink uppfattas som vackrare. Det ger i sin tur också högre lön. Men av de ökade utgifterna på skönhetsbefrämjande produkter fås enbart ca 15 procent tillbaka i form av högre lön. Närmare bestämt är relationen mellan investeringar i dessa produkter och löneökningar icke-linjär, vilket visas i detta diagram:
Författarna skriver:
At the mean level of spending (88 yuan), each additional yuan spend on beauty increases earnings by 13 cents. At the 90th percentile (200 yuan), the marginal effect on earnings is 14.5 cents, while at the maximum level of spending the marginal effect is reduced to 1.3 cents. The simulations make it absolutely clear that spending on beauty items generates only a small payoff in the form of higher wages.
Ska då dessa utgifter ses som i hög grad bortkastade? Nej, det vore en förhastad slutsats. Fina kläder och smink kan ju ses som ren konsumtion eller ge andra fördelar än hög lön.
Regeringens utredare föreslår relativt modesta förändringar av systemet för prissättning av hyresrätter:
Vi föreslår att stora skillnader mellan utbud och efterfrågan ska spela en roll vid hyressättningen. I bostadsområden där det krävs flerårigt köande för en hyresbostad ska hyrorna kunna öka med maximalt omkring fem procent per år tills man nått en mer balanserad situation. En sådan relativt långsam höjning av hyran kommer bara att beröra en liten minoritet av landets hyresgäster. För de flesta kommer hyran inte att höjas mer än i dag. Vi föreslår för övrigt generellt för alla hyresgäster att hyran inte ska kunna öka med mer än omkring fem procent per år, även om bruksvärdet skulle ha stigit mer än så. Ett sådant skydd finns inte i dag. Vi föreslår också att hyrorna ska kunna sjunka i bostadsområden med stora vakanser.
Det är ett bra förslag, vilket SvD och DN också konstaterar, även om jag personligen, förespråkar rena marknadshyror. Varför är förslaget ett steg i rätt riktning? Därför att dagens system medför stora kostnader utan att ge några större fördelar:
Att Hyresgästföreningen reagerar med överdrifter, och att Mona ger den sitt stöd, är inget att förvånas över, men att Rapport fortsätter att fungera som megafon för denna intressegrupp av insiders på hyresmarknaden är märkligt. De fem punkterna ovan nämns inte alls.
Det som förvånar mig är att alla de som tycker om prisreglering inte förespråkar det på fler områden. Varför ska hus och bostadsrätter få prissättas på marknaden? Varför ska bilar få prissättas fritt? Det finns exempel från DDR på härliga köer för att få en Trabant. Rättvist och bra, alla betalar lika.
Ekonomer brukar påpeka att skatter är ineffektiva i den mån de påverkar människor att bete sig annorlunda än om skatterna inte funnes på plats.* T.ex. kan en högre marginalskatt på arbete leda till ett lägre arbetsutbud. Detta resonemang utgår dock ifrån att ekonomiska aktörer känner till hur höga skatterna är. Och det finns tecken på att många underskattar skatternas storlek, dvs. att det finns fiskal illusion.
Min poäng här är att i den grad skatters storlek underskattas torde deras ineffektivitetskostnader bli lägre.** Om jag funderar på att arbeta mer än jag gör idag är min marginalskatt på arbetsinkomster en relevant faktor att beakta. Men om jag tror att den är 30 snarare än 55 procent, fastän den de facto är 55 procent, lär mitt arbetsutbud, allt annat lika, bli högre än om jag har korrekt kunskap.
Är detta ett skäl att försöka dölja skatternas storlek? Kanske, men mot denna positiva effekt av okunnighet får vägas åtminstone två negativa effekter. För det första kan skatter anses ha andra kostnader än ineffektivitet, t.ex. minskad möjlighet för människor att bygga upp ett sparkapital, och dessa kostnader är en funktion av faktiska, inte upplevda, skatter. För det andra finns det en demokratisk kostnad i att ha ett system som inte är transparent. Medborgare fattar då inte politiska beslut på basis av korrekt kunskap, vilket kan resultera i politiska beslut som de egentligen inte önskar sig.
Se även detta tidigare inlägg om synliga och osynliga skatter.
________________________
*En uppskattning tyder på att dessa ineffektivitetskostnader är höga, men de är svåra att operationalisera och mäta. Det bör också påpekas att skatter kan vara effektivitetshöjande om de korrigerar externa effekter.
** Buchanan [1967: 138] antyder denna möjliga konsekvens av fiskal illusion. Se
Buchanan, James M. (1967). Public Finance in Democratic Process: Fiscal Institutions and Individual Choice. Chapel Hill, NC: The University of North Carolina Press.
Många borgerliga tyckare har kritiserat regeringen för att inte driva en tillräckligt liberal ekonomisk politik. I vissa avseenden håller jag med, särskilt när det gäller arbetsmarknadsregleringar och värnskatt, men jag tycker att kritiken överlag har varit obalanserad. En viktig indikation på att så är fallet ges av prognosen för skatternas andel av BNP i dagens vårproposition (s 17):
Notera att denna utveckling sker samtidigt som statsfinanserna är i mycket gott skick. Statsskuldens andel av BNP är på väg att mer än halveras (s 17):
Detta är en ny, ansvarsfull borgerlig politik som jag tycker att regeringen kan vara stolt över. Jag är gammal nog att minnas tidigare borgerliga regeringars oförmåga att hålla budgeten i balans. Nu är det nya tider, förvisso med sina problem, men med mindre sådana än tidigare.
Statsvetaren Erik Moberg menar att den vanliga bilden av amerikansk politik som mer styrd av pengar och särintressen än svensk politik sannolikt är felaktig:
Denna form av lobbyism är av allt döma mycket effektivare i Sverige än i USA. Och att saken normalt inte brukar uppfattas på detta sätt beror, tror jag, på en synvilla. I USA måste ju lobbyisterna bearbeta ett mycket stort antal legala makthavare och just därför blir lobbyverksamheten mycket omfattande, kostnadskrävande och utåt spridd och synlig. Och det är just detta, den överallt uppenbara synligheten, som gör att USA betraktas som lobbyismens land framför andra. Men denna synlighet är förstås inte det samma som effektivitet, snarare tvärtom. I Sverige däremot är lobbyismen så osynlig att de flesta tror att den inte ens finns. Men i själva verket så finns den i högsta grad, och är utomordentligt effektivt. Kort sagt, den amerikanska lobbyismen är kostnadskrävande, synlig och ineffektiv – den svenska osynlig och effektiv.
Personligen tror jag att det ligger mycket i detta. Men man kan tänka sig att lobbyism medför två typer av kostnader:
Om jag ska spekulera kan jag tänka mig, i linje med Moberg, att den första typen av kostnad är relativt hög i Sverige (för en given resursinstas för lobbyism blir politikpåverkan relativt stor) och att den andra typen av kostnad är relativt hög i USA (för en given politikpåverkan blir resursåtgången relativt stor). När man funderar på konstitutionell design bör målet vara att minimera summan av dessa två kostnader.*
____________________________________
*Om lobbyismens kostnader, se vidare:
Buchanan, James M., Tollison, Robert D. och Tullock, Gordon (red) (1980). Toward a Theory of the Rent-Seeking Society. College Station: Texas A&M University Press.
Congleton, Roger D. (2004). ”Rent Seeking and Political Institutions.” I Rowley, Charles K. och Schneider, Friedrich (red) The Encyclopedia of Public Choice. Dordrecht: Kluwer: 499–501.
Cowen, Tyler och Tabarrok, Alexander (1999). ”The Opportunity Costs of Rent Seeking.” Journal of Public Finance and Public Choice 17(2-3): 121-27.
Mina kollegor Daniel Waldenström och Andreas Bergh har råkat i luven på varandra rörande hur stödet till entreprenörer bör utformas. Medan Daniel är skeptisk till socialdemokraternas nya offensiv, som bl.a. förespråkar ett förstärkt ekonomiskt skydd för småföretagare, menar Andreas att det kan finnas vissa poänger däri.
Jag tar inte här ställning till vem som har rätt i sak om vad som bör göras, utan jag vill istället framföra två möjliga förklaringar till varför regeringen har gjort relativt lite för småföretagarna:
Resultatet av det försummade arbetet är att socialdemokraterna har tagit initiativet i entreprenörskapsfrågor, vad man än tycker om deras förslag. Men Maud Olofsson har drygt två år på sig. Mycket kan hända, om hon vill och om kunskap inhämtas.
_______________________________
*Van Praag och Versloot (2008: 135) kommer t.ex. till följande slutsats i sin översikt av den empiriska litteraturen om entreprenörsföretags ekonomiska bidrag:
Entrepreneurs create more employment than their counterparts, relative to their size. This result is unambiguous. Small and young firms are required to boost employment.”
Van Praag, Miriam C. och Versloot, Peter, H. (2008). “The Economic Benefits and Costs of Entrepreneurship: A Review of the Research.” Foundations and Trends in Entrepreneurship Research 4(2): 65–154.
Som läsare av denna blogg vet värderar jag mänsklig skönhet högt. Det tycks fler göra. En studie* av advokaters inkomster visar att ju vackrare de är, desto mer tjänar de:
We use longitudinal data on a large sample of graduates from one law school and measure beauty by rating matriculation photographs. (1) Better-looking attorneys who graduated in the 1970s earned more than others after 5 years of practice, an effect that grew with experience. (2) Attorneys in the private sector are better-looking than those in the public sector, differences that rise with age.”
Hur kommer det sig att vackra advokater tjänar mer än andra? Tre hypoteser framförs:
First, other things being equal, those who hire and promote lawyers may prefer to be surrounded by better-looking colleagues and subordinates. Second, there may be true consumer discrimination, with consumers (clients) preferring better-looking lawyers solely because of the enjoyment of spending time with them, even though their looks do not produce better settlements or judgments. Finally, consumers (clients) may prefer a better-looking lawyer because the lawyer’s beauty is itself productive for the consumer.”
Den första hypotesen förkastas, eftersom skönhet inte ger högre avkastning om man är anställd jämfört med om man är egenföretagare. Alltså är det kundernas preferenser som gör att arbetsgivarna finner det lönsamt att ge vackra anställda högre lön. Studien lyckas inte klargöra om kunderna föredrar vackra advokater därför att de tycker om att omge sig med vackra människor eller därför att de (korrekt) tror att vackra advokater har större framgång i domstolar. Dessa orsaker utesluter förvisso inte varandra.
Beauty pwns!
__________________________
*Biddle, J. E. och Hamermesh, D. S. (1998). ”Beauty, Productivity, and Discrimination: Lawyers’ Looks and Lucre.” Journal of Labor Economics 16(1): 172–201.
I ”The ‘Science-as-Market’ Analogy: A Constitutional Economics Perspective” diskuterar professor Viktor Vanberg hur vetenskapen och marknaden kan ledas att generara allmännyttiga utfall. Idén uttrycks på detta vis:
Market and science are games of competition. In both realms, the engine that drives the evolutionary invisible-hand process is the competing ambitions of rewardseeking agents. And in both realms competition is not unbounded but is constitutionally constrained, subject to rules that can be more or less suitable in channeling the participants’ ambitions in socially productive directions.”
Reglerna för vetenskapen är av två slag: dels de interna (den vetenskapliga metoden, såsom den uttolkas inom vetenskapen) och dels de externa (finansiärernas krav). Gällande nationalekonomin återger Vanberg en kritik mot den långt drivna matematiseringen, som genom sin världsfrånvändhet indikerar att de interna reglerna inte är i linje med de externa:
According to authors like Cassidy, Frey, Mirowski and Mayer it is the desire to raise their status by turning their discipline into a branch of applied mathematics that has lead economists to adopt selection principles that are counterproductive, both with regard to the outside reputation of their profession and with regard to its contribution to the growth of knowledge.”
Intressant nog tycks nationalekonomin (återigen) nu utvecklas i mer empirisk riktning. Och i grunden är Vanberg optimistisk om den långsiktiga utvecklingen:
The principles of selection that prevail in research institutes and universities, the constraints that national rules and regulations define for scientific work, and conventions that come to prevail in professions such as economics may be dysfunctional, but man’s ineradicable interest in knowing how the world around him works will be an incessant force that tends to select in favor of more informative theories, and stubborn reality will be an inescapable ultimate selector between conjectures that are compatible with the facts and those that are not. Globally and in the long run the capacity of markets to serve consumer interests and the capacity of science to advance the growth of knowledge appear to be quite robust, even though the constitutional requirements for their flourishing may be unevenly met in different locations and at different times.”
Jag delar den optimismen, både för marknaden och vetenskapen.
Det finns goda argument, av såväl rättvise-, generalitets- och effektivitetskaraktär, för varför värnskatten bör avskaffas:
Som nämns i DN idag har Bertil Holmund (Uppsala universitet) och Martin Söderström (Konjunkturinsti-
tutet) beräknat att en avskaffad värnskatt sannolikt är självfinansierad. Dvs. fler fördelar uppnås, enligt ovan, genom ett avskaffande utan att skatteintäkterna minskar. Deras studie återfinns här och sammanfattas på följande vis:
Recent research on the behavioral effects of income taxes has to a large extent focused on the elasticity of taxable income with respect to the net-of-tax rate, i.e., one minus the marginal tax rate. We offer new evidence on this matter by making use of a large panel of Swedish tax payers over the period 1991-2002. Changes in statutory tax rates as well as discretionary changes in tax bracket thresholds provide exogenous variations in tax rates that can be used to identify income responses. We estimate dynamic income models which allow us to distinguish between short-run and long-run effects in a straightforward fashion. The estimates of the long-run elasticity of income with respect to the net-of-tax rate typically hover in a range between 0.20 and 0.30. The short-run elasticities are in general smaller but less precisely estimated. We use the estimates to simulate the fiscal consequences of a tax reform that reduces the top marginal tax rate by five percentage points. Such a reform turns out to have negligible effects on tax revenues and may even yield a fiscal surplus.
Vad väntar regeringen på? Jag hoppas att de inte avvaktar av rädsla för socialdemokratiska angrepp om att en reform av detta slag skulle vara ”orättvis”. Sådana påståenden kan framgångsrikt tillbakavisas. Se även PJ Anders Linders kommentar.
Uppdatering: Regeringen tar förvisso inte bort värnskatten men utlovar nya inkomstskattesänkningar. Gott så. Särskilt framstår argumentationen som kraftfull gentemot den handfallna och skattehöjande oppositionen.
_______________________________
*Begreppet orättvisa är normativt och därmed inte heller möjligt att fastställa vetenskapligt. Vissa anser det förstås rättvist med en progressiv och hög inkomstbeskattning, men poängen här är att detta är en subjektiv värdering som inte delas av alla, bl.a. inte av mig.
Färska siffror från SCB, publicerade i Riksdag & Departement, visar att utanförskapet har minskat med
145 000 personer sedan Alliansen kom till makten. Vad menas då med utanförskap? Jo, summan av personer (i helårstermer) som är arbetslösa, som är i AMS-åtgärder eller som uppbär sjukpenning, sjukersättning eller socialbidrag. Finansministern utvecklar:
Det är ett sätt att fånga att många står utanför arbetsmarknaden vid sidan om den öppna arbetslösheten. Sjukfrånvaro och förtidspensioneringar har mer speglat arbetsmarknadsläget än vad försäkringarna ursprungligen var tänkta för, säger Anders Borg.”
Detta diagram illustrerar den positiva utvecklingen:
Vad påverkar studenters lycka? En tysk studie indikerar följande:
Inte helt överraskande resultat, förutom detta med att studenter inte tycks bli lyckligare av att studera ekonomi. Kan det bero på att företags- och nationalekonomi har klumpats samman, att all case-undervisning gör företagsekonomistudenterna mindre lyckliga och att detta raderar ut den högre lycka som studier i nationalekonomi säkerligen ger?
Jag besökte Polen för första gången i december och imponerades av den ekonomiska dynamik jag kunde observera. I DI idag rapporteras om den nya regeringens ambitiösa ekonomiska reformprogram:
Ett halvår efter regeringsskiftet startar en ny privatiseringsvåg i Polen. Regeringen planerar också att införa en enhetsskatt som i stora delar av övriga Centraleuropa.”
På privatiseringssidan håller sig även vår regering väl framme; men jag hoppas, efter det viktiga jobbskatteavdraget, att progressiviteten nu ska kunna minskas i den svenska inkomstskatteskalan.
Hur påverkar skatternas storlek ekonomin? Frågan är omtvistad bland ekonomer. Christina Romer och David Romer visar i ett metodologiskt innovativt bidrag till den vetenskapliga diskussionen, att skatteförändringar har stora effekter. En exogen ökning av skatternas andel av BNP med 1 procentenhet minskar real BNP med 2–3 procent. Och effekten är bestående.
Deras abstract beskriver forskningsansatsen:
This paper investigates the impact of changes in the level of taxation on economic activity. We use the narrative record – presidential speeches, executive-branch documents, and Congressional reports – to identify the size, timing, and principal motivation for all major postwar tax policy actions. This narrative analysis allows us to separate revenue changes resulting from legislation from changes occurring for other reasons. It also allows us to further separate legislated changes into those taken for reasons related to prospective economic conditions, such as countercyclical actions and tax changes tied to changes in government spending, and those taken for more exogenous reasons, such as to reduce an inherited budget deficit or to promote long-run growth. We then examine the behavior of output following these more exogenous legislated changes.
Man kan notera att skattetrycket i Sverige är fallande.
Johan Tralau, kulturkonservativ, talar sig varm för offentligt kulturstöd:
Jag tror åtminstone så här att, vad gäller kulturarvet, så finns det en, asså, det finns ganska goda skäl att försöka värna om, om beständighet i, asså, kontinuitet i kulturarvet.
Denna syn tilltalar mig inte, av åtminstone två skäl:
Uppdatering: Jag har fått frågan varför jag har en bild på Al Gore ovan. Men det är faktiskt Tralau på bilden. Och läs här om frön till en förnyad kulturpolitik.
Lars Feld och Jan Schnellenbach studerar sambandet mellan politiska institutioner och ojämlikhet. De fokuserar på följande institutioner:
De finner bl.a. följande:
Summing up, our analysis suggests that the occurrence of Director’s Law heavily depends on the constitutional and political system prevailing in the different countries. A redistribution from the rich to the middle income classes and perhaps also to the poor becomes more probable in representative democracies which are either organized as unitary states, or federations allowing for low levels of sub-central fiscal autonomy, constituting their executive in the way of parliamentary systems. Given the empirical ambiguity of the effect of plurality rule, Director’s Law is thus probably not only a problem for continental European countries. It might as well occur in the UK, as in Germany, the Netherlands or Italy.”
Det är alltså inte bara så att politiska institutioner tycks påverka mer allmänna ekonomiska variabler – även graden och typen av omfördelning verkar samvariera med konstitutionens utformning. Den sittande Grundlagsutredningen förtjänar följaktligen mer uppmärksamhet.
Låt mig avslutningsvis presentera en del av Feld och Schnellenbachs tabell 2, som anger Ginikoefficienter beräknade utifrån marknadsinkomst respektive disponibel inkomst.
Dels fann jag det intressant att Sverige faktiskt är något mindre jämlikt än genomsnittet i marknadsinkomster; dels fann jag det intressant hur mycket inkomstomfördelning faktiskt jämnar ut inkomster, särskilt i länder som Sverige.
21 miljoner kr.
I alla fall är det vad nationalekonomerna Lars Hultkrantz och Mikael Svensson uppskattar värdet på ett statistiskt liv till.* Ett exempel förklarar detta begrepp. Om varje person i en befolkning på 100 000 är villig att betala 210 kr för en åtgärd som kommer att minska risken för dödsfall med 0,00001, t.ex. satsning på en maskin på ett sjukhus eller på räcken längs en motorväg, är den sammanlagda betalningsviljan 21 000 000 kr för en riskreduktion som i statistisk mening kommer att rädda ett liv. Detta ska inte tolkas som värdet på en faktisk person (för vilken dödlighetsrisken ändras från ett till noll) utan är tänkt att användas för att ange värdet på små minskningar i risken för dödsfall. Att satsa 100 miljoner kr per räddat statistiskt liv vore alltså ett slöseri med knappa resurser. Ett liv är i den meningen inte, som vissa ibland hävdar, ”ovärderligt” eller värt ”oändligt mycket”.
_______________________
*Hultkrantz, Lars och Svensson, Mikael (2008). ”Värdet av liv.” Ekonomisk Debatt 36(2): 5–16.
Jag är väldigt förtjust i Bryan Caplans bok The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies. Huvudargumentet säger att politik bestäms i ett spel mellan politiker och väljare, där väljarna är rationellt irrationella och därför benägna att stödja politiska åtgärder som ofta är kontraproduktiva och rent allmänt ekonomiskt suboptimala. Mot bakgrund av denna förståelse av hur politiken fungerar är en ny studie om medias betydelse intressant. I vilken mån formas väljarnas uppfattning om verkligheten av media, och hur påverkas i sin tur det politiska beslutsfattandet? James Snyder Jr. och David Strömberg finner följande i ”Press Coverage and Political Accountability”:
In this paper we estimate the impact of press coverage on citizen knowledge, politicians’ actions, and policy. We find that a poor fit between newspaper markets and political districts reduces press coverage of politics. We use variation in this fit due to redistricting to identify the effects of reduced coverage. Exploring the links in the causal chain of media effects – voter information, politicians’ actions and policy – we find statistically significant and substantively important effects. Voters living in areas with less coverage of their U.S. House representative are less likely to recall their representative’s name, and less able to describe and rate them. Congressmen who are less covered by the local press work less for their constituencies: they are less likely to stand witness before congressional hearings, to serve on constituency-oriented committees (perhaps), and to vote against the party line. Finally, this congressional behavior affects policy. Federal spending is lower in areas where there is less press coverage of the local members of congress.”
Det verkar alltså som om med låg mediaexponering följer större okunskap hos väljarna, ett allvarligare principal-agent-problem och mindre offentliga förmåner. Tre reflexioner:
Göran Rosenberg tror olika saker om ekonomi:
Vad jag tror att världens regeringar och centralbanker därmed måste börja ifrågasätta – och på något sätt reglera – är den globala finanskapitalismens makt och förmåga att frammana och främja finansiell spekulation i förväntade värden.”
Jag skulle rekommendera Göran att läsa en krönikor som inte bara tror utan också vet en hel del om ekonomi, professor Alan Meltzer:
The claim that deregulation went too far is coming from many sides. We need more regulation, the argument goes, and even a single regulator to bring stability. … Their diagnosis is wrong. Mistaken regulation contributed greatly to the current problems in financial markets.”
Uppdatering: Se även The Economists balanserade resonemang. Samt Jonas Vlachos dito.
En arbetsgrupp inom kd vill reformera boendebeskattningen ytterligare, bl.a. på följande sätt:
Den införda räntebeläggningen på uppskov bör avskaffas, särskilt gäller det räntebeläggning på uppskov beviljade före reformens ikraftträdande.”
Det som inte framgår, i allt tal om etik, är hur en sådan reform skulle finansieras. En sak som jag finner tilltalande med den reform som nu har genomförts är att den finansieras inom bostadssektorn, dvs. andra, mer skadliga skatter behöver inte höjas för att ersätta den tidigare fastighetsskatten. Angående den genomförda reformens finansiering, se följande tabell i regeringens lagrådsremiss (s 115):
Kd tycks nu föreslå en ofinansierad sänkning av fastighetsbeskattningen, vilket jag motsätter mig. Vill man tas på allvar tycker jag att man måste precisera hur den dryga miljard som förslaget ovan innebär i minskade skatteintäkter ska tas in på annat sätt. Ett tänkbart förslag vore att höjda den kommunala fastighetsavgiften med ca 10 procent. Eller föreslår kd ett sänkt skattetryck? Det har jag i och för sig inget emot, men då finns det betydligt mer angelägna skatter att sänka än boendeskatter (vilket också moderaterna tycks anse).
Uppdatering: DN påpekar också det problematiska med ständigt nya och disparata utspel från Allianspartierna.
Från och med idag går det att deklarera på nätet. Jag har precis gjort det och får tillbaka 9484 kr, visade det sig. Förklaring: de stigande räntebetalningarna för mina bolån. Utbetalning sker 4 eller 5 juni.
De familjepolitiska förslagen duggar tätt. Vårdnadsbidraget är på gång; regeringen har aviserat en jämställdhetsbonus för pappor som stannar hemma med barnen; Maud vill inkomstpröva barnbidragen; och nu föreslår en arbetsgrupp inom kd ett dubblerat antal pappadagar. På vänsterkanten förespråkar många en delad föräldraledighet.
Jag har, som barnlös, inga starka uppfattningar om hur familjepolitiken utformas, men en sak som alltid slår mig är att många blir oerhört upprörda så fort ”interventionistiska” förslag läggs fram. ”Familjen ska få bestämma själv”, tycks många resonera. Det som förvånar mig är att dessa gnällspikar nästan utan undantag sällan ifrågasätter att staten bedriver en familjepolitik.
Det är ju just därigenom att politiken har tagit på sig uppgiften att prägla barnfamiljers ekonomi som olika typer av regleringar och styrningar följer som ett brev på posten. Och så bör det förstås vara. Om politiker väljer att pytsa ut miljardbelopp har de också rätt att bestämma på vilka villkor. Istället för att klaga på enskilda beslut hit och dit skulle jag välkomna en argumentation om att politiker helt ska sluta pytsa ut pengar till barnfamiljer och sänka skatterna med motsvarande belopp. Då slipper fäder som darrar inför tanken på att stanna hemma med sina barn en ekonomisk press att anpassa sig. Men ingen verkar ifrågasätta systemet. Då får man stå sitt kast när detaljregleringsförslagen kommer. Man vill ha pengarna men utan villkor och krav. Dream on.
Mats Odell är positiv till att staten ska rädda banker i kris, liksom DN. John McCain håller inte med:
It is not the duty of government to bail out and reward those who act irresponsibly, whether they are big banks or small borrowers.
Har den senare månne Daniel Waldenström som rådgivare?
Ett inslag i Rapport i afton exemplifierade fenomenet partisk och okunnig nyhetsrapportering. Det handlade om det utredningsförslag som ska läggas i april och som kommer att föreslå en viss uppmjukning av hyresregleringen, så att hyresrätter ska kunna prissättas så att efterfrågan och utbud närmar sig varandra. Anledningen till att vi har köer idag är att priset är satt artificiellt lågt, vilket ger ett efterfrågeöverskott.
Nå, inslaget präglades som sagt av partiskhet, i det att reportern uppenbarligen motsatte sig en reform. Vad sägs om detta snyfttema?
Agneta Wesslén vill inget hellre än att bo kvar i sin lägenhet. Men eftersom hon vet att hon inte klarar av en kraftig hyreshöjning har hon redan börjat förbereda sig på att flytta.
Dvs. reportern föresatte sig att skydda insiders, de som redan har mycket förmånliga hyresavtal. Outsiders intressen nämndes inte med ett ord. Inte heller nämndes att man kan tänka sig olika övergångslösningar, där enbart nya hyresgäster omfattas av den nya hyressättningen. På Rapports hemsida kan man också räkna ut hur ens hyra kommer att öka med 5 procent per år i ett antal år. I förbigående, och uppenbart motvilligt, informerades i inslaget om att hyrorna kommer att sjunka där det finns utbudsöverskott.
Måhända berodde denna partiskhet på okunnighet. Inslaget var mycket snävt och fokuserade nästan enbart på att vissa får höjd hyra. Den större bilden berördes inte alls. Det finns gott om nationalekonomisk analys som förklarar varför köer uppkommer, hur detta problem kan lösas och vilka samhällsekonomiska kostnader som följer om de inte löses. Inget nämndes överhuvudtaget om detta.
Jag misstänker att reportern är medlem i eller i vart fall starkt influerad av Hyresgästföreningen. Han borde läsa lite av professor Glaeser istället. Rent allmänt undrar jag hur journalistik ska kunna kvalitetssäkras. Det torde få stora konsekvenser om medborgare och väljare serveras simplistisk propaganda istället för på vetenskap baserad analys.
Uppdatering: Se även vad Jonas Vlachos har att säga i denna fråga.
En studie publicerad i Journal of Health Economics finner att pengar stimulerar det mentala välmåendet. Abstract:
One of the famous questions in social science is whether money makes people happy. We offer new evidence by using longitudinal data on a random sample of Britons who receive medium-sized lottery wins of between £1000 and £120,000 (that is, up to approximately US$ 200,000). When compared to two control groups – one with no wins and the other with small wins – these individuals go on eventually to exhibit significantly better psychological health. Two years after a lottery win, the average measured improvement in mental wellbeing is 1.4 GHQ points.”*
Mitt problem i sammanhanget är att jag inte satsar pengar på spel eftersom jag finner dem irrationella. Detta eftersom den förväntade inkomsten understiger kostnaden, med riskinställning beaktad. Men jag kanske har underskattat den förväntade inkomsten (i vid mening)…
_____________________________
*GHQ står för General Health Questionnaire, och psykisk hälsa mäts på en 36-gradig skala.
I grunden är jag tveksam till barnbidrag som företeelse – det tycks mig som om barnfamiljer får alldeles för mycket i bidrag och subventioner – men om ett sådant bidrag ska finnas förespråkar jag ett generellt system. Med det menar jag att det utgår lika för alla barnfamiljer, utan inkomstprövning.
Centern föreslår nu en omläggning, där höginkomsttagare inte längre ska erhålla detta bidrag. Det kan tyckas ”rättvist” vid första påseende, men i själva verket skulle en sådan reform vrida välfärdssystemet ytterligare i icke-generell riktning. Påverkad som jag är av Buchanans generalitetsprincip är jag tveksam till en sådan utveckling. Gör man ytterligare avsteg från likabehandling kommer, predikterar jag, som ett brev på posten än fler krav på att vissa grupper ska gynnas särskilt. Det riskerar att skapa ett osammanhängande, ineffektivt, kostsamt och orättvist system, som helhet betraktat.
Det är en av Buchanans poänger, att man inte kan studera ett förslag i isolering och att man inte enbart kan titta på ett slags konsekvenser, om de totala och långsiktiga konsekvenserna ska förstås. Man måste också beakta den politiska dynamiken, givet egenintresserade aktörer, och hur systemet som helhet utvecklas.
Se tidigare inlägg om generalitet här och här.
Uppdatering: Den kloke dr Bergh påpekar, och SvD:s ledarsida upprepar, att centerns förslag ger upphov till obehagliga marginaleffekter. Docent Schultz ger dock centern sitt stöd. Det gör dock inte övriga Allianspartier.
En ny uppsats av Sven-Olov Daunfeldt m.fl. undersöker hur det kommer sig att politiker har valt att göra centralbanker relativt oberoende. Som författarna konstaterar kan det tyckas överraskande, i synnerhet om man betraktar politiker som röstmaximerare. Varför avsäga sig makt? Kanske för att öka kreditvärdigheten när landet har en utlandsskuld. Kanske för att binda framtida makthavare. Kanske för att politiker inser att penningpolitisk ”fine-tuning” är en svår eller näst intill omöjlig konst. Nå, detta är vad författarna gör och finner:
It is something of a puzzle that politicians around the world have chosen to give up power to independent central banks, thereby reducing their possibilities to fine-tune the economy. In this paper the determinants of central bank independence (CBI) reforms are studied using a new data set on the possible event of such reforms in 119 countries. According to the data, as much as 81 countries had implemented CBI-reforms during the study period. The results indicate, moreover, that policymakers are more likely to delegate power to independent central banks when the foreign debt is relatively high. In non-OECD ountries, the likelihood of a CBI-reform also seem to increase when policymakers face a high probability of getting replaced.
Om effekterna av en oberoende centralbank, främst lägre inflationstakt, se denna översikt av Berger m.fl.
J.R. Ewing:
Don’t be so glum, Lucy; rich folks are always happy.
J.R. tycks ha rätt i att det finns ett samband mellan inkomst och lycka – se detta nya diagram från Angus Deaton:
Men visar inte lyckoforskningen att det enbart är relativ och inte absolut inkomst som påverkar lyckan, i alla fall över en viss nivå? Nej, inte om man jämför mellan länder, enligt Deatons resultat och enligt en studie utförd av Veenhoven och Hagerty (2006), vars abstract lyder:
The ”Easterlin paradox” holds that economic growth does not add to the quality-of-life and that this appears in the fact that average happiness in nations has not risen in the last few decades. The latest trend data show otherwise. Average happiness has increased slightly in rich nations and considerably in the few poor nations for which data are available. Since longevity has also increased, the average number of happy life years has increased at an unprecedented rate since the 1950s.
Dvs. även absolut inkomst tycks positivt relaterad till lycka.
LUF:s förbundsordförande Frida Johansson Metso skräder inte orden (i P1 Morgon):
Stefan Holm är en god människa och goda människor åker inte till diktaturer och hoppar runt i idrottsarenor som tidigare har varit arenor där människor slaktas.”
I skarp kontrast motsätter jag mig såväl ekonomiska som kulturella, politiska och idrottsliga bojkotter av länder. Trots att t.ex. Kina, Nordkorea och Kuba har avskyvärda politiska system anser jag att bojkotter mot dessa länder icke desto mindre bör undvikas, eftersom dessa med stor sannolikhet riskerar att vara kontraproduktiva. (Det är inte säkert att en bojkott mot Kina ens är genomförbar.) Om man istället låter människor i dessa länder få olika slags kontakt med människor från demokratier tror jag att chanserna för goda reformer förstärks. Statsminister Reinfeldt gör alltså helt rätt som åker till Kina, som planerat.
En ny uppsats av Casey Mulligan och Kevin Tsui förklarar teoretiskt hur handelssanktioner som syftar till att stimulera demokrati faktiskt kan få motsatt effekt (s 25):
If we are right that dictators are not leviathans, foreign policies designed to punish them may have the unintended consequences of postponing regime change and lowering citizens’ incomes. The fact that the value of governing is limited by competition, and not the technology of tax collection, means that dictators are not 100% marginal claimants on government revenues and pass on their punishments, at least in part, to citizens and competitors.”
Se också denna uppsats, som ger empiriskt stöd för tesen att handel och öppenhet stimulerar demokratisering.
Uppdatering: För ett (för svenska mediakonsumenter) annorlunda perspektiv på Tibetkonflikten, rekommenderar jag även denna text av Blogge Bloggelito.
Jag är inte främmande för att studenters ekonomiska situation behöver förbättras på olika sätt, kanske genom att regeln som begränsar studiemedlen i förhållande till inkomst av tjänst tas bort. Men jag är stark motståndare till Mats Odells nya förslag, att studentbostäder helt ska slippa fastighetsskatt:
I hägnet av en konjunkturavmattning finns det ett utrymme. Om vi ska klara de stora utmaningar vi har framför oss, den demografiska utmaningen och utanförskapet, måste vi satsa på kunskap.”
Jo, att satsa på kunskap är bra. Om det är det man vill göra vore det bästa att, som Anna Ekström föreslår, ta bort värnskatten, och kanske också den statliga inkomstskatten, vilket bl.a. skulle öka utbildningspremien.
Nå, huvudproblemet med Odells nya förslag är att det skulle göra skattesystemet mindre generellt (medan ovan nämnda förslag skulle göra skattesystemet mer generellt). Jag är, påverkad som jag är av Buchanans generalitetsprincip, skeptisk till särbehandlingar. Börjar man med sådana finns inget slut – det ena särintresset efter det andra vill ha specialregler, vilket riskerar att skapa ett osammanhängande, orättvist och ineffektivt skattesystem.
Professor Greg Mankiw har en utmärkt artikel i gårdagens New York Times i vilken han analyserar de tre presidentkandidaternas syn på frihandel. Detta är en viktig fråga för mig och för varje person som bryr sig om välståndsutveckling. Mankiw skriver:
As the economy continues to weaken from problems in the housing and credit markets, you can expect to hear more about foreigners stealing American jobs, regardless of the true merits of the case. This shift of public opinion toward economic isolationism may well become a political problem for John McCain. Compared with those of either of his possible Democratic rivals, his track record shows him to be a more unequivocal free trader.”
Mankiw konstaterar alltså att McCain* är den mest frihandelsvänliga av kandidaterna men också att Clintons och Obamas oroväckande retorik mot frihandelsavtalet NAFTA kanske inte ska tas på så stort allvar. De säger vad de tror att väljarna vill höra men kan komma att välja en mindre protektionistisk linje om de kommer till makten.
________________________
*McCain har dock även han en del negativa sidor.
Mona Sahlin fortsätter en socialdemokratisk tradition när hon föreslår statliga bidrag till nya företag i orter där sysselsättningsutvecklingen har varit dålig:
När gamla jobb försvinner måste nya komma till. På orter som genomgår strukturomvandling, där omställningen är snabb, är det särskilt viktigt att företag inte vilar på idéer som skulle kunna utvecklas och bli kommersiella. Det nya programmet ska underlätta för sådana företag att ta vara på idéerna, skapa nya jobb eller nya företag och bidra till livskraft på orten.”
Jag förhåller mig skeptisk till detta nya program. Den teoretiska grunden till min skepticism består i en insikt om att även om marknadsekonomin har vissa problem har statliga satsningar det också.
Dels föreligger ett kunskapsproblem, som särskilt Hayek har lyft fram, och som säger att det är svårt för centralt placerade politiker och tjänstemän att veta vilka branscher och företag som kommer att vara lyckosamma i marknadsekonomin, vilket gör riktade satsningar mycket osäkra. Dels föreligger ett incitamentsproblem, som särskilt Buchanan har lyft fram, och som säger att politiker och tjänstemän ofta har incitament att använda statliga satsningar för egen vinning snarare än för att gynna samhället i stort.
Men det finns också empiriska indikationer på att det är svårt att lyckas med riktade företagsstöd. Se t.ex. Fredrik Bergströms doktorsavhandling Essays on the Political Economy of Industrial Policy samt Magnus Henrekson och Dan Johanssons nya forskningsöversikt om de företag som ger störst sysselsättningstillväxt.
Se också dr Lundbäcks kommentar till Sahlins debattartikel.
Institutionell ekonomi är den gren av nationalekonomi och ekonomisk historia som studerar reglers ekonomiska betydelse. Den fick ett uppsving i och med att Douglass C. North fick Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1993. De regler som har fått störst uppmärksamhet i forskningen på senare år är de juridiska. Hur rättsstaten utformas verkar ha stor betydelse för hur ett lands ekonomi fungerar.
The Economist diskuterar förtjänstfullt denna forskning och visar ett diagram av Världsbankens Daniel Kaufmann, som på basis av tre studier påvisar ett positivt samband mellan rättsstatens kvalitet och välstånd:
Tidningen skriver, angående rättsstatens kvalitet och ekonomisk tillväxt:
He [Kaufmann] argues that rule-of-law improvements tend to help growth; that few countries have sustained gains in growth without improving their rule of law; and that places that have grown without such improvement have subsequently lurched backwards (Argentina used to be one of the ten richest countries in the world). The real puzzle is to explain the exceptions: why crony capitalism has flourished in parts of fast-growing Asia or Kremlin banditry in Russia. The answer, he says, is that, without a rule of law, well-connected crooks can grab an unfair share of the spoils of growth, especially if these include windfall gains from oil and raw materials.”
Min uppfattning är att denna forskning ger viktiga insikter för de länder vars välståndsutveckling hittills har varit dålig och för hur redan rika länder utformar stöd till dem. En institutionell inriktning förefaller central.
Min duktiga kollega Andreas Bergh intervjuas i Svt24 med anledning av sin bok Den kapitalistiska välfärdsstaten. Tag gärna en titt!
Givetvis ska kvinnor finnas med i näringslivet på lika villkor som män. Att den kvinnliga förvärvsfrekvensen har ökat kraftigt i Sverige under senare decennier och att andelen kvinnor ökar också på högre nivå, i ledningsgrupper och styrelser, ser jag som mycket positivt. Emellertid påstås i debatten numera saker på skakig grund, t.ex. att andelen kvinnor i styrelser är positivt relaterad till lönsamhet.
Här får man skilja på fakta och egna värderingar. Att man, som jag, av en rad skäl finner kvinnor vara en tillgång är en sak. Att hävda att man har vetenskapligt stöd för att deras andel i styrelser ökar lönsamheten är en annan. Sådant stöd finns inte i den existerande forskningen. Se vad mina vänner och kollegor Henrik Jordahl och Daniel Waldenström efter en forskningsgenomgång har att säga om saken, i en artikel i Axess och i en intervju i Veckans Affärer. Ur den förra artikeln:
Forskningen ger alltså inget stöd för att företag med en jämnare könsfördelning i sina styrelser skulle vara mer – eller för den delen mindre – lönsamma än andra företag. Trots detta har flera representanter för den politiska sfären, med vissa statliga myndigheter i spetsen, valt att driva en annan linje.
I Texas, där jag nu befinner mig, finns ingen delstatlig inkomstskatt alls (även om federal inkomstskatt självklart måste erläggas). Statsminister Reinfeldt står inte för samma radikala syn som i Texas men indikerar i alla fall en vilja till fortsatta skattesänkningar. Frågan är dock om det inte vore mer gynnsamt för såväl arbetskraftsutbudet som tillväxten att ta bort värnskatten* eller att höja gränsen för att betala statlig inkomstskatt, snarare än att ytterligare förstärka jobbskatteavdraget.
________________________
*Apropå värnskatten påminde mig just min vän och kollega Henrik om Milton Friedmans kända uttalande:
Nothing is so permanent as a temporary government program.”
Adam Smith i Lectures on Jurisprudence (1978/1762, s 538):
A dealer is afraid of losing his character, and is scrupulous in observing every engagement. When a person makes perhaps 20 contracts in a day, he cannot gain so much by endeavouring to impose on his neighbours, as the very appearance of a cheat would make him lose. Where people seldom deal with one another, we find that they are somewhat disposed to cheat, because they can gain more by a smart trick than they can lose by the injury which it does their character.”
Måhända har en och annan ICA-handlare tagit lärdom. Det kostar att fuska i en marknadsekonomi, i alla fall om man strävar efter långsiktiga relationer med kunder.
Magnus Henrekson och Per Skedinger skriver i Dagens Industri idag om effekterna av ett starkt anställningsskydd:
En tydlig slutsats av forskningen är att en arbetsmarknad präglad av omfattande regleringar sänker sysselsättningsgraden för ungdomar och invandrare, precis de grupper som regeringen säger sig vara mest angelägen om att värna. … Mindre överraskande men av betydelse är att ett starkt anställningsskydd enligt flertalet studier bidrar till minskad produktivitet.
Denna artikel, eller snarare Per Skedingers nya forskningsöversikt, Effekter av anställningsskydd – vad säger forskningen?, som ligger till grund för den, är obligatorisk läsning.* Nå, detta är onekligen något för hrr Borg och Littorin att bita i. Och vad säger LO?
Uppdatering: Se Thomas Gürs kommentar.
___________________
*Låt vara att jag tar DI:s rubrik med en nypa salt – det är osannolikt att just LAS håller en miljon människor utanför arbetsmarknaden – men den har säkerligen inte de två artikelförfattarna hittat på.
Dan Ariely, professor i behavioral economics vid MIT, bedriver spännande forskning. I en ny studie* finner han och två medförfattare att människor reagerar irrationellt på gratiserbjudanden. De gör att vi är villiga att köa och försaka tid som är värd mer än vad produkterna kostar till normalpris. Utdrag ur abstract:
When faced with a choice of selecting one of several available products (or possibly buying nothing), according to standard theoretical perspectives, people will choose the option with the highest cost–benefit difference. However, we propose that decisions about free (zero price) products differ, in that people do not simply subtract costs from benefits but instead they perceive the benefits associated with free products as higher. We test this proposal by contrasting demand for two products across conditions that maintain the price difference between the goods, but vary the prices such that the cheaper good in the set is priced at either a low positive or zero price. In contrast with a standard cost–benefit perspective, in the zero-price condition, dramatically more participants choose the cheaper option, whereas dramatically fewer participants choose the more expensive option. Thus, people appear to act as if zero pricing of a good not only decreases its cost, but also adds to its benefits.”
Så tänk en extra gång när du får ett gratiserbjudande härnäst.
Här kan du läsa mer om Dan Arielys forskning om hur människor tenderar att värdesätta valfrihet och att delta i många aktiviteter, även när detta medför betydande kostnader. Ibland är det bra att stänga en del dörrar.
____________________
*Shampanier, Kristina, Mazar, Nina och Ariely, Dan (2007). ”Zero as a Special Price: The True Value of Free Products.” Marketing Science 26(6): 742–757.
Som Robert Östling påpekar är de flesta ekonomer positivt inställda till åtgärder som får ekonomiska aktörer att ta full hänsyn till de intäkter och kostnader (i vid mening) som de orsakar.* Det är därför många nationalekonomer förespråkar trängselskatt. Utan ett pris på att orsaka trängsel blir det ”för mycket” trängsel. I samma anda har professor Greg Mankiw startat Pigou-klubben.** Dess medlemmar förespråkar höjd skatt på bensin för att minska miljöproblemen. Helt i linje med Klimatberedningen, som presenterade sitt betänkande idag.
Själv är jag principiellt positiv till höjd bensinskatt, men frågan är hur man i praktiken hittar den optimala nivån. Det kräver bl.a. kunskap om miljöproblemens omfattning, att både kostnader och intäkter av t.ex. koldioxidutsläpp beaktas samt kunskap om effekterna av olika skattenivåer på konsumenternas beteende. Min egen förståelse av kunskapsläget är sådant att en ytterligare höjning nog är bra, all things considered, men att det är svårt att veta hur stor den bör vara.
Uppdatering: Just pga. nyss nämnda osäkerhet verkar det minst sagt fånigt med en politisk strid om huruvida koldioxidutsläppen ska minska med 40 eller 38 procent. PJ Anders Linder samt DN:s ledarsida kommenterar klokt och sansat.
_____________________
*Men se Andreas Berghs inlägg om att det tycks mer miljövänligt att flyga till Gotland än att åka färja. (Så skönt att höra för en båtsjuk människa!)
**Pigou var en engelsk ekonom som förespråkade användandet av skatter för att korrigera negativa externaliteter. Här presenteras ett antal medlemmar i Pigou-klubben, och här kan du lyssna på en podcast med Mankiw.
Joseph Schumpeter brukade roa sina amerikanska studenter med följande anekdot:
As a young man, I had three ambitions in life: to become the world’s greatest economist, the world’s greatest lover, and the world’s greatest horseman. I never became the world’s greatest horseman.*
Schumpeter var dock inte bara skojig utan bidrog på ett högkvalitativt och innovativt sätt till samhällsvetenskapen genom sin teori om entreprenörskap och kreativ förstörelse, genom sin elitistiska demokratiteori och genom sitt digra arbete inom doktrinhistoria (där han bl.a. hävdar att Adam Smith inte hade originella tankar). The Theory of Economic Development är, enligt min Schumpeterkunniga kollega Dan, hans bästa bok. En ny och omtalad biografi har också kommit ut.
________________________
*Källa: Schumpeter, Joseph A. (1991). The Economics and Sociology of Capitalism. Richard Swedberg (red). Princeton, NJ: Princeton University Press.
Är man bekant med public choice frågar man sig ofta om politiska beslut är resultatet av intressegruppers påverkan. Jag undrar om inte detta perspektiv kan förklara en hel del av vurmandet för etanol. Ty det tycks som om detta drivmedel inte, allt beaktat, är särskilt miljövänligt. En ny studie av Steven Polasky (som förutom att vara professor vid University of Minnesota också är fellow vid svenska Beijerinstitutet) och en medarbetare, som publiceras i Science, tyder snarast på motsatsen:
Turning native ecosystems into ‘farms’ for biofuel crops causes major carbon emissions that worsen the global warming that biofuels are meant to mitigate.”
Tidigare amerikanska studier har gett liknande resultat – se detta varnande inlägg av professor Bengt Kriström m.fl.
Vi subventionerar miljöbilar med stora belopp; de flesta av dessa använder etanol; och en stor del av etanolen i Sverige kommer från andra länder, särskilt Brasilien, där miljöpåverkan är relativt stor och negativ. När man sedan ser vem som är Maud Olofssons rådgivare går tankarna till public choice-perspektivet igen. Som Bengt Kriström m.fl. skriver:
Jordbrukets och omvandlingsindustrins lobbyister har framgångsrikt etablerat en grön myt.”
Miljöfrågan är politiskt känslig – ingen tung politiker har mig veterligt ifrågasatt om det är klokt att stimulera fram en massivt ökad etanolkonsumtion. Antagligen beror det på att ingen vill uppfattas som ointresserad av miljöfrågor. Men om etanol inte ger upphov till bra nettokonsekvenser är det dags att, likt SLU-forskaren Torbjörn Rydberg, fråga sig om det inte finns bättre sätt att värna miljön.*
_______________________________
*Se även Tyler Cowens fundering om ökad bränslesnålhet och lägre kostnader för drivmedel som är mindre miljöskadliga än olja och bensin, men icke desto mindre miljöskadliga, inte kommer att öka de totala miljöproblemen av bilkörning. (Själv cyklar jag.)
Vad bestämmer den ekonomiska tillväxten i ett land? Många menar att humankapitalet spelar en viktig roll, men trots det har ett antal empiriska studier, där humankapital mäts med hjälp av utbildningens omfattning, svårt att finna stöd för den tesen.*
På senare år har det föreslagits att utbildningens omfattning är ett dåligt mått på humankapital och att intelligens är ett bättre mått. Och mycket riktigt tycks effekten av intelligens på tillväxt positiv. Jones och Schneider sammanfattar sin studie** på följande sätt:
Human capital plays an important role in the theory of economic growth, but it has been difficult to measure this abstract concept. We survey the psychological literature on cross-cultural IQ tests and conclude that intelligence tests provide one useful measure of human capital. Using a new database of national average IQ, we show that in growth regressions that include only robust control variables, IQ is statistically significant in 99.8% of these 1330 regressions, easily passing a Bayesian model-averaging robustness test. A 1 point increase in a nation’s average IQ is associated with a persistent 0.11% annual increase in GDP per capita.
Weede och Kämpf finner i sin studie*** samma kvalitativa resultat:
Standard indicators of human capital endowment — like literacy, school enrollment ratios or years of schooling — suffer from a number of defects. They are crude. Mostly, they refer to input rather than output measures of human capital formation. Occasionally, they produce implausible effects. They are not robustly significant determinants of growth. Here, they are replaced by average intelligence. This variable consistently outperforms the other human capital indicators in spite of suffering from severe defects of its own. The immediate impact of institutional improvements, i.e., more government tolerance of private enterprise or economic freedom, on growth it is in the same order of magnitude as intelligence effects are.
__________________________
*Se t.ex. s 138 ff i Temple, John (1999). ”The New Growth Evidence.” Journal of Economic Literature 37(1): 112–156.
**Jones, Garett och Schneider, W. Joel (2006). ”Intelligence, Human Capital, and Economic Growth: A Bayesian Averaging of Classical Estimates (BACE) Approach.” Journal of Economic Growth 11(1): 71–93.
***Weede, Erich och Kämpf, Sebastian (2002). ”The Impact of Intelligence and Institutional Improvements on Economic Growth.” Kyklos 55(3): 361–380.
Bland svenska statsvetare tycks det finnas förespråkare av medborgarlön.* Bland nationalekonomer har däremot idén i huvudsak förbigåtts med tystnad. Andreas Bergh är ett undantag, och han spekulerar om att tystnaden kan bero på att ”dårfinkar” associeras med förslag på detta område. Nu tar en annan nationalekonom, Mattias Lundbäck, bladet från munnen och erkänner ett visst intresse för medborgarlön, som vanligt med insiktsfull utgångspunkt i olika effektivitetsaspekter.
Jag vill dock särskilt lyfta fram ett tänkande hos James Buchanan. Han förespråkar en generalitetsprincip för politiken, med vilket avses att alla politiska beslut måste behandla alla medborgare lika.** Utgångspunkten är en viss förståelse av hur den politiska processen fungerar. Om det anses vara ett problem att olika särintressen regelmässigt får genomslag för just sina krav i politiken, inte sällan på andras bekostnad, kan det ses som tilltalande att konstitutionellt begränsa möjligheten till olikabehandling.
Buchanan menar att en implikation av en generalitetsprincip är proportionella skatter och ett demograntsystem på bidragsområdet (dvs. ett system med en årlig klumpsummeöverföring, lika stor i kronor för alla). Kombinationen innebär ett mått av omfördelning, eftersom personer med högre inkomster betalar mer i skatt i kronor än personer med lägre inkomster och eftersom bidraget är lika stort för alla.
Även en klassisk liberal som Buchanan förespråkar alltså ett slags medborgarlön. Det är dags att sluta behandla förslaget som ett ”dårfinksförslag”. (Därmed inte sagt att jag förespråkar det.***)
____________________________
*T.ex. Per Jansson och Simon Birnbaum.
**Se Buchanan, James M. och Congleton, Roger D. (1998). Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy. Cambridge: Cambridge University Press.
***Jag har själv bl.a. pekat på att det kan bli kostsamt om nivån är för hög: se Berggren, Niclas (2000). ”Implementing Generality while Reducing the Risk for Fiscal Explosion.” Constitutional Political Economy 11(4): 353–369.
Ibland hävdas att den ekonomiska integrationen i världen, ofta kallad globaliseringen, underminerar välfärdsstaten. Tanken är att konkurrens om skattebaser leder till att skattesatserna sänks, vilket leder till sänkta välfärdsutgifter. Men har denna effekt kunnat konstateras?
Min kollega Andreas Bergh har förtjänstfullt sammanfattat och diskuterat forskningen om hur globaliseringen och institutionell konkurrens påverkar välfärdsstaten i detta bidrag till Globaliseringsrådet. Bl.a. presenterar han denna tabell (s 18), som visar att välfärdsutgifterna är fortsatt relativt höga:
Globaliseringen tycks i vilket fall inte omöjliggöra ambitiösa offentliga välfärdssatsningar. Denna slutsats finner också stöd i ny forskning* som undersöker om sammansättningen av de offentliga utgifterna har ändrats till följd av globaliseringen (s 284):
Our econometric analyzes did not reveal any robust globalization-induced effects. We therefore conclude that globalization has not affected the composition of government expenditures. There are three potential explanations for this result. First, taking a Public Choice perspective, the efficiency and compensation effects might neutralize each other, implying that the marginal increase in political support deriving from extending the size and scope of compensation programs is offset by the marginal loss in political support associated with raising the requisite additional funds. Second, the effects of globalization might be blurred by potential indirect effects between different expenditure categories. And third, the effects of globalization might be exaggerated in the popular discussion and might simply not exist.”
_______________________________
*Dreher, Axel, Sturm, Jan-Egbert och Ursprung, Heinrich W. (2008). ”The Impact of Globalization on the Composition of Government Expenditures: Evidence from Panel Data.” Public Choice 134(3–4): 263–292.
Igår kväll såg jag den finska filmen Hymypoika (Young Gods). Inte hade jag väntat mig att i den få James Buchanans syn på egendom koncist sammanfattad. En boupptecknare sa nämligen (översatt):
Property is freedom.
Detta stämmer väl överens med Buchanans uppfattning såsom den uttrycks i Property as a Guarantor of Liberty. Privat egendom kan motiveras både av effektivitetsskäl och därför att individer tenderar att eftersträva frihet.* I boken betonar han just det senare, att privat egendom ger oberoende och autonomi, vilket han ser som ekvivalent med frihet. Ju mer man äger, desto större blir den egna beslutssfären och ju mindre blir beroendet av andra. Buchanan betonar att marknadssamhället ofta faktiskt innebär beroende av andra och i den meningen beskuren frihet (s 240–241):
Private property protects the liberties of persons by providing viable exit from, or avoidance of entry into, potentially exploitative economic relationships. … As we observe them to behave, individuals place a positive value on the liberty of the withdrawal from the market nexus that private ownership makes possible, and this evaluation will persist regardless of the degree of competition in particular markets.
Här finns en spänning. Det finns inslag i marknader som minskar oberoende och autonomi, men marknader ger också upphov till ett högre allmänt välstånd än autarki, vilket i sig ger nytta och vilket också indirekt kan bidra till ökat oberoende och autonomi. Idealet torde vara ett deltagande i marknadssamhället och ett stort eget ägande att falla tillbaka på vid behov. Kanske är detta vad som avses med ”fuck you money”.
________________________
*För en översikt av forskningen om sambandet mellan skydd av privat ägande och ekonomisk tillväxt, se detta bokkapitel av Daniel Waldenström.
Nationalekonomin har ett underligt namn. Varför fokusera på nationen när ekonomiska spörsmål studeras? Som tur är har den akademiska nationalekonomin idag inte särskilt nationalistiska drag, men det nationalistiska perspektivet lever kvar i mycket av den ekonomisk-politiska diskussionen. På ett sätt är det inte så konstigt, eftersom ekonomisk politik i regel utformas på nationell nivå.
Men i ett mer normativt perspektiv är det märkligt. Det ses som självklart att svenskar ska beklaga när investeringar och arbetstillfällen ”flyttar utomlands”. Sällan ställs frågan: Varför är det bättre om ett arbetstillfälle går till en svensk än till en engelsman eller kines eller liberian? Varför bryr en godtycklig svensk sig mer om en fabriksarbetare i Torslanda, som han aldrig har träffat, än en fabriksarbetare i Liverpool, Shanghai eller Monrovia, som han heller aldrig har träffat? För att vi som tycker så råkar vara svenskar och egoistiskt bryr oss om vår folkstam? Det intressanta borde, tycker jag, vara att maximera den globala välståndsutvecklingen.
Någon kanske menar att så sker om varje land, i konkurrens med andra om knappa resurser, försöker maximera sin egen välståndsutveckling. ”Egoism ger upphov till positiva konsekvenser för ‘alla'”, är tanken. Jag tror, med tanke på institutionell konkurrens, att det kan stämma. Men om en kapitalägare i en given situation flyttar resurser från Sverige till ett annat land finner jag inte skäl att beklaga det. Om det leder till att situationen för kapitalägaren ändras, t.ex. genom en ändrad ekonomisk politik i Sverige, kanske han flyttar tillbaka sitt kapital. Då finner jag inte skäl att beklaga det.
Poängen är alltså att det i yttersta mening inte spelar någon roll var sysselsättning, investeringar och (framförallt) välstånd finns utan att dessa ting finns.
Men bör man då inte bry sig om hur det egna landets ekonomiska politik utformas? Jo, men inte för att det är bättre att det går bra för det egna landets medborgare än att det går bra för medborgare i andra länder, utan i så fall för att det kan ge upphov till ett bättre globalt ekonomiskt system präglat av institutionell konkurrens. Det är viktigt med varför man förespråkar något – atavistisk nationalism eller ”allas” välmående. Och med den senare utgångspunkten kan man också bry sig om andra länders ekonomiska politik.
Jag förespråkar alltså ett icke-nationalistiskt ekonomiskt-politiskt tänkande. Och kanske ett namnbyte på nationalekonomin!
Uppdatering: Se även vad Knut Wicksell har att säga i denna fråga.
Jag har tidigare påpekat att valdeltagande samvarierar med olika socioekonomiska utfall. Nu bekräftar en ny studie av Vincent Mahler* att valdeltagande är positivt relaterat till graden av inkomstomfördelning. Illustration:
______________________
*Mahler, Vincent A. (2008). ”Electoral Turnout and Income Redistribution by the State: Cross-National Analysis of the Developed Democracies.” European Journal of Political Research, 47(2): 161–183.
DN hävdar att trängselskatten i Stockholm har blivit ett ekonomiskt fiasko:
Men om ingenting görs blir det inget överskott förrän år 2011 visar DN:s genomgång. För projektkostnaderna under försöket blev minst dubbelt så höga, 1,8 miljarder. Det är en viktig orsak till att det inte blir några pengar över till kollektivtrafik och vägar förrän sex år efter att försöket startade.”
SvD/TT hänger på och kallar trängselskatten för ”bakslag”.
Jag skulle vilja modifiera denna slutsats något.
Om du tvekar om trängselskattens rationalitet, bör du lyssna till ett antal kloka nationalekonomer.
Uppdatering: SvD:s ledarsida fortsätter med klagolåten. Det är riktigt att såväl politiska som ekonomiska misstag har begåtts, och dem måste man lära av, men i grunden är trängselskatten en utmärkt idé, enligt min argumentation ovan. Också i Stockholm. Trots DN:s avslöjanden.
En ny studie, ”On the Effects of Fair-Trade on the Welfare of the Poor”, indikerar att rättvisemärkning kan förbättra välfärden för världens fattiga men att det sannolikt inte sker. Å ena sidan förbättras i regel situationen för de odlare som ansluter sig till rättvisemärkningssystemet; å andra sidan försämras i regel situationen för de odlare som inte ansluter sig (och de är ofta fattigare). Analysen visar att om odlarnas förhandlingsstyrka är någorlunda stark medför ett system med rättvisemärkning en nettoförlust i välfärd för de fattiga. En simulering visar följande, där y-axeln anger välfärdsskillnaden mellan rättvisehandel och vanlig handel och där x-axeln mäter odlarnas förhandlingsstyrka (β):
Författarna skriver:
To sum up, we can say that our simulation suggests that fair-trade only increases the aggregated producers’ welfare as long as their bargaining power is very small. If, in reality, this condition holds true tends to be an empirical question for each region in which fair-trade organizations are active.
Se gärna också vad dr Vlachos tidigare har skrivt i frågan: här, här, här och här.
Min slutsats: Jag känner mig mycket tveksam inför att köpa rättvisemärkta produkter. Deras nettoeffekt på fattigas välfärd är oklar.
ETC.se tycks mena att det är självklart att SL:s biljettkontroller ska upphöra:
40 miljoner kronor om året. Så mycket kostar det SL att utföra biljettkontroller för att komma åt fuskarna. 90 000 arbetstimmar lades ner förra året, för att se till att alla passagerare hade giltiga biljetter – denna satsning gav åtta miljoner kronor.”
Men är det korrekt att jämföra dessa 40 och åtta miljoner? Nej. Biljettkontroller ger nämligen inte bara upphov till tilläggsavgifter på åtta miljoner från de plankare som avslöjas – de har också en avskräckande effekt, som gör att fler betalar för sig. Detta ger större biljettinkomster än om biljettkontroller inte hade genomförts. Denna lilla aspekt låtsas ETC.se inte om.
En rationell utvärdering av biljettkontrollverksamheten måste därför jämföra utgifterna, i form av löner etc. på 40 miljoner, med summan av inkomsterna från tilläggsavgifter och de biljettinkomster som kommer sig av att passagerare som utan biljettkontroller skulle planka faktiskt betalar.* Problemet är att de senare är svåra att uppskatta, men att negligera dem är inte seriöst.
I själva verket är detta ett klassiskt optimeringsproblem. Vilken nivå av biljettpriser, tilläggsavgifter och biljettkontroll ger det bästa nettoutfallet? Det kan inte uteslutas a priori att ett system utan tilläggsavgifter och biljettkontroll ger ett bättre nettoutfall än idag, men jag skulle inte tro det.
_________________________
*Till saken hör att dessa två belopp är interdependenta: om kontroller har en avskräckande effekt på fuskåkning ger det högre reguljära inkomster från biljettförsäljning men samtidigt också lägre inkomster från tilläggsavgifter pga. det lägre antalet plankare. Så åtta miljoner kan mycket väl indikera att den avskräckande effekten, och den större inkomsten av reguljär biljettförsäljning, till följd av biljettkontroller är mycket stor.
Carin Jämtin (s) vill ha sänkt bolagsskatt:
Min åsikt är att varken Stockholm eller Sverige har råd att förlora internationell konkurrenskraft på grund av en för hög bolagsbeskattning.
På senare tid har behavioral economics blivit en populär inriktning inom nationalekonomin. Tanken är att använda insikter från psykologiskt baserad forskning för att försöka förstå hur mänskligt beslutsfattande går till i verkligheten. Detta i kontrast till den traditionella inriktningen på nationalekonomin, som har tenderat att utgå från beslutsfattare som egoistiska, perfekt informerade och perfekt rationella.
Nu presenterar Steven Levitt och John List en kritik av denna nya inriktning i Science:
Perhaps the greatest challenge facing behavioral economics is demonstrating its applicability in the real world. In nearly every instance, the strongest empirical evidence in favor of behavioral anomalies emerges from the lab. Yet, there are many reasons to suspect that these laboratory findings might fail to generalize to real markets. We have recently discussed several factors, ranging from the properties of the situation — such as the nature and extent of scrutiny — to individual expectations and the type of actor involved. For example, the competitive nature of markets encourages individualistic behavior and selects for participants with those tendencies. Compared to lab behavior, therefore, the combination of market forces and experience might lessen the importance of these qualities in everyday markets.
Jag delar i mycket denna kritik, som emellertid inte är ny. Ekonomipristagaren Vernon Smith har t.ex. fört liknande resonemang.* Hans huvuidé är att även om individuella beslutsfattare präglas av olika typer av imperfektioner, kan institutioner och marknadsinteraktion minska eller eliminera dessa ”rationalitetsproblem”. Citat (s 11, s 23):
What is imperfectly understood is the precise manner in which institutions serve as social tools that reinforce, even induce, individual rationality. … Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality? Experimental economists have no good answers to this question, although adaptive learning models such as those of Lucas (1987) are suggestive. … It seems evident that an important part of the answer resides in the properties of exchange institutions and how privately informed, but globally poorly informed, decision making is mediated by institutions. … I want to suggest that perhaps the structures we observe have survived because of their merit in coaxing Pareto-efficient behavior out of agents who do not know what that means.
Se också spelteoretikern Ariel Rubinsteins kritik. Hans slutsats:
For Behavioral Economics to be a revolutionary program of research rather than a passing episode, it must become more open-minded and much more critical of itself.
___________________________
* Vernon Smith (2000). “Rational Choice: The Contrast Between Economics and Psychology,” i Bargaining and Market Behavior: Essays in Experimental Economics, kap 1, s 7-24, Cambridge: Cambridge University Press.
Nonicoclolasos 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.