Valfrihet för familjen

De familjepolitiska förslagen duggar tätt. Vårdnadsbidraget är på gång; regeringen har aviserat en jämställdhetsbonus för pappor som stannar hemma med barnen; Maud vill inkomstpröva barnbidragen; och nu föreslår en arbetsgrupp inom kd ett dubblerat antal pappadagar. På vänsterkanten förespråkar många en delad föräldraledighet.

Jag har, som barnlös, inga starka uppfattningar om hur familjepolitiken utformas, men en sak som alltid slår mig är att många blir oerhört upprörda så fort ”interventionistiska” förslag läggs fram. ”Familjen ska få bestämma själv”, tycks många resonera. Det som förvånar mig är att dessa gnällspikar nästan utan undantag sällan ifrågasätter att staten bedriver en familjepolitik.

Det är ju just därigenom att politiken har tagit på sig uppgiften att prägla barnfamiljers ekonomi som olika typer av regleringar och styrningar följer som ett brev på posten. Och så bör det förstås vara. Om politiker väljer att pytsa ut miljardbelopp har de också rätt att bestämma på vilka villkor. Istället för att klaga på enskilda beslut hit och dit skulle jag välkomna en argumentation om att politiker helt ska sluta pytsa ut pengar till barnfamiljer och sänka skatterna med motsvarande belopp. Då slipper fäder som darrar inför tanken på att stanna hemma med sina barn en ekonomisk press att anpassa sig. Men ingen verkar ifrågasätta systemet. Då får man stå sitt kast när detaljregleringsförslagen kommer. Man vill ha pengarna men utan villkor och krav. Dream on.