Den nationalistiska nationalekonomin

Nationalekonomin har ett underligt namn. Varför fokusera på nationen när ekonomiska spörsmål studeras? Som tur är har den akademiska nationalekonomin idag inte särskilt nationalistiska drag, men det nationalistiska perspektivet lever kvar i mycket av den ekonomisk-politiska diskussionen. På ett sätt är det inte så konstigt, eftersom ekonomisk politik i regel utformas på nationell nivå.

Men i ett mer normativt perspektiv är det märkligt. Det ses som självklart att svenskar ska beklaga när investeringar och arbetstillfällen ”flyttar utomlands”. Sällan ställs frågan: Varför är det bättre om ett arbetstillfälle går till en svensk än till en engelsman eller kines eller liberian? Varför bryr en godtycklig svensk sig mer om en fabriksarbetare i Torslanda, som han aldrig har träffat, än en fabriksarbetare i Liverpool, Shanghai eller Monrovia, som han heller aldrig har träffat? För att vi som tycker så råkar vara svenskar och egoistiskt bryr oss om vår folkstam? Det intressanta borde, tycker jag, vara att maximera den globala välståndsutvecklingen.

Någon kanske menar att så sker om varje land, i konkurrens med andra om knappa resurser, försöker maximera sin egen välståndsutveckling. ”Egoism ger upphov till positiva konsekvenser för ‘alla'”, är tanken. Jag tror, med tanke på institutionell konkurrens, att det kan stämma. Men om en kapitalägare i en given situation flyttar resurser från Sverige till ett annat land finner jag inte skäl att beklaga det. Om det leder till att situationen för kapitalägaren ändras, t.ex. genom en ändrad ekonomisk politik i Sverige, kanske han flyttar tillbaka sitt kapital. Då finner jag inte skäl att beklaga det.

Poängen är alltså att det i yttersta mening inte spelar någon roll var sysselsättning, investeringar och (framförallt) välstånd finns utan att dessa ting finns.

Men bör man då inte bry sig om hur det egna landets ekonomiska politik utformas? Jo, men inte för att det är bättre att det går bra för det egna landets medborgare än att det går bra för medborgare i andra länder, utan i så fall för att det kan ge upphov till ett bättre globalt ekonomiskt system präglat av institutionell konkurrens. Det är viktigt med varför man förespråkar något – atavistisk nationalism eller ”allas” välmående. Och med den senare utgångspunkten kan man också bry sig om andra länders ekonomiska politik.

Jag förespråkar alltså ett icke-nationalistiskt ekonomiskt-politiskt tänkande. Och kanske ett namnbyte på nationalekonomin!

Uppdatering: Se även vad Knut Wicksell har att säga i denna fråga.