Per Bauhn går i en artikel i Axess till storms mot radikaler som ”reser ragg närhelst de anar närvaron av normer som premierar vissa beteenden framför andra”. Han menar bl.a. att förspråkande av det normlösa samhället följer av moralisk relativism eller subjektivism, som beskrivs på följande vis:

Moraliska värderingar reduceras till uttryck för talarens känslor eller hans kulturella bakgrund. Omfattar man denna position, så får man nöja sig med det sociologiska eller antropologiska konstaterandet att det finns skillnader mellan olika gruppers värdesystem, men man kan inte säga att det ena värdesystemet förtjänar mer respekt än det andra. I stället blir det naturligt att betrakta varje försök från samhällets sida att hävda gemensamma värden som simpelt maktspråk. Men hur gör man när man ställs inför religiösa fundamentalister som anser att den som karikerar profeten Muhammed ska dö, eller som förbjuder sina döttrar att ha svenska pojkvänner? Hur konfronterar man sådana grupper, när man vant sig vid att behandla moral som en fråga om känslor och när man tror att krav på anpassning är förtryck? ”

Hans text stör mig lite, trots att jag håller med om att det är fel att förkasta alla normer, och det av två skäl:

1. Bauhn gör inte en viktig distinktion mellan förkastandet av alla normer och förkastandet av vissa normer. Ett samhälle helt utan normer är, som Brauhn, med referens till Hobbes, påpekar, inte särskilt trevligt. Men ett samhälle med strikta och helt rigida normer kan vara obehagligt det också. Den position jag anser att man bör förespråka är en noggrann prövning av normer och en utmaning av dem man finner inte bidrar till mänskligt välmående. Bara för att man avvisar total normlöshet innebär inte det att alla existerande normer ska accepteras.
2. Moralisk relativism eller subjektivism (om vi nu förenklat ska bunta ihop dessa begrepp) implicerar inte normlöshet eller tolerans av allt. Här har Bauhn (och, för den delen, en del förespråkare av total normlöshet) helt enkelt fel. Det kan nämligen vara en del av ens subjektiva värderingar att staten ska upprätthålla en viss norm, eller, för den delen, att den ska upprätthållas som del av ett informellt normsystem, i båda fallen med sanktioner för normöverträdare. Denna poäng betonas av såväl Chris Gowans som Torben Spaak*. Dessutom överskattar Bauhn alternativet. Vad tillför det att säga ”norm x är objektivt bra” jämfört med att säga att ”norm x är bra enligt min moraliska utgångspunkt” när den man talar till inte erkänner talaren som giltig uttolkare av moral?

Så normer bör ständigt ifrågasättas och utvärderas i förhållande till hur väl de bidrar till mänskligt välmående; vissa normer är bra och bör inte förkastas; och moralisk relativism eller subjektivism implicerar inte normlöshet.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). ”Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.