Obegriplig sorg

I och med mordet 10-åriga Engla aktualiseras några tankar jag har haft tidigare, bl.a. i samband med prinsessan Dianas död och tsunamikatastrofen. Jag är helt enkelt oförstående inför vissa aspekter av människors sätt att känna och visa sorg i samband med hemska händelser. Mer konkret:

  • Sorg i grupp: Människor verkar ha behov av kollektiva sorgemanifestationer. Det har inte jag. I den mån jag känner sorg vill jag hålla den för mig själv. Jag skulle finna det särskilt obehagligt att mötas i en kyrka för att uttrycka sorg med andra.
  • Offentlig sorg: Människor verkar ha behov av att visa sin sorg i och genom media, liksom att ta del av andras sorg på det sättet. Det har inte jag, tvärtom finner jag i regel sådant osmakligt.
  • Sorg för okända: Människor verkar känna sorg också för personer de inte kände eller hade träffat, om bara media har skrivit mycket om dem. (Men viss anknytning tycks krävas, t.ex. gemensam nationalitet.) Jag kan ibland känna antydan till sorg i sådana fall, men i huvudsak för personer jag har haft någon typ av uppskattning av, t.ex. en viss politiker eller artist.
  • Präster som tröstare: Som gubben i lådan dyker alltid präster upp som några allmänna tröstare vid hemska händelser. Jag skulle aldrig ty mig till en präst i fall av sorg; tvärtom finner jag prästers försök att framstå som särskilt lämpade tröstare stötande.