Niclas Berggren 6:45 den 18 September 2008

Röstar människor med fötterna?

Tiebout presenterade för drygt 50 år sedan en teori om att människor ”röstar med fötterna”.* Dvs. istället för att försöka påverka politiken där de bor kan de flytta till en annan plats, där livsvillkoren bättre stämmer överens med de egna preferenserna. I en ny studie** undersöks om människor faktiskt röstar med fötterna, baserat på variation i luftkvalitet mellan olika stadsområden i Californien:

[W]e provide the strongest evidence to date of the link between changes in environmental quality and local changes in community demographics. … We also find evidence of income effects that suggest that pollution in a given location is associated with the emigration of richer households and/or immigration of poorer households. Our results are consistent with the hypotheses generated from a simple Tiebout model and affirm Tiebout’s hypothesis that households do “vote with their feet” in response to local public goods.

Två frågor infinner sig.

Är det önskvärt att människor röstar med fötterna? Det som talar för är ökad preferenstillfredsställelse. Om man inte är nöjd med mixen av skatter och förmåner där man bor kan man flytta dit denna mix bättre harmonierar med de egna önskemålen. Det som talar mot är ökad heterogenitet. Villkoren kommer att skilja sig åt mellan kommuner, vilket vissa kan anse orättvist, i den mån t.ex. olika välfärdstjänster ses som positiva rättigheter.
Röstar svenskarna med fötterna? Teorin bygger bl.a. på att flyttkostnaderna inte är alltför höga och att det faktiskt finns skillnader mellan olika platser. I Sverige är det senare antagandet inte uppfyllt i särskilt hög grad — genom statlig styrning och det kommunala utjämningssystemet är skillnaderna mellan kommunerna små, trots allt tal om kommunal självstyrelse. Är man inte nöjd med en kommun finns ofta inga verkligt annorlunda alternativ att flytta till — se en analys av statsvetarna Gissur Ó. Erlingsson och Jörgen Ödalen.*** Frågan är i och för sig om skillnaderna skulle vara särskilt stora utan statlig styrning och utjämningssystem — det kanske är så att svenskarnas preferenser är relativt homogena? Och även om skillnader förelåg skulle flyttkostnader i vid mening kunna göra att få röstar med fötterna i vilket fall.

________________________

*Tiebout, Charles M. (1956). ”A Pure Theory of Local Expenditures.” Journal of Political Economy, 64(5): 416—424.
**Banzhaf, H. Spencer och Walsh, Randall P. (2008). ”Do People Vote with Their Feet? An Empirical Test of Tiebout’s Mechanism.” American Economic Review, 98(3): 843—863.
***Erlingsson, Gissur Ó. och Ödalen, Jörgen (2007). ”Kommunstruktur, självstyrelse och rätten till självbestämmande.” I Nergelius, Joakim och Karlson, Nils (red.) Federalism på svenska. Stockholm: Ratio/Norstedts Akademiska Förlag.

Niclas Berggren 9:00 den 17 September 2008

Kan man utbildas till entreprenör?

Regeringen satsar på att utbilda ungdomar till entreprenörer. Kommer det att lyckas? Jag är tveksam.

Som Schumpeter klargör består den entreprenöriella funktionen av att introducera nya kombinationer i ekonomin. Det handlar om att göra något nytt eller att göra något gammalt på ett nytt sätt, om att vara perceptiv och se saker som andra tidigare inte har sett. Det handlar också om att se de ekonomiska möjligheterna i det nya som görs och om att kunna göra uppfinningar av olika slag kommersiellt framgångsrika. Detta torde kräva ett visst mått av riskbenägenhet, eftersom det ex ante är oklart hur en ny kombination tas emot av konsumenterna. Det finns alltså inslag av kreativitet, lyhördhet och djärvhet hos en entreprenör, som sannolikt inte låter sig påverkas i särskilt hög grad av skolundervisning. Undervisning kan möjligen hjälpa en person som redan har de entreprenöriella egenskaperna att nyttja dem bättre i ett givet ekonomiskt system — t.ex. är det säkert bra att känna till hur man startar ett företag, hur finansiering kan erhållas och hur redovisning går till.

Baumol antar att utbudet av entreprenörskap är fixt men att det kan kanaliseras, beroende på det ekonomiska regelverket, till produktiva, icke-produktiva eller destruktiva aktiviteter. Huvudfrågan är hur regelverket ska utformas för att produktivt entreprenörskap ska stimuleras. Att kunna det existerande regelverket är som sagt bra, men minst lika viktigt torde vara att reformera detsamma så att det blir enklare och mer lönsamt att utnyttja de entreprenöriella talanger som människor har för produktiva ändamål. Det kan innefatta färre och enklare regler och kanske också sänkta skatter (vilket regeringen förvisso också gradvis inför).

För mer om entreprenörskap rekommenderar jag denna bok av professor Henrekson och dr Stenkula.

Uppdatering: PJ skriver om hur entreprenörskap och marknadsekonomi hittills har skildrats i läroböckerna. Även om jag inte tror att entreprenörskap kan läras ut tror jag att det är viktigt med en vid förståelse i samhället av entreprenörskapets roll för att skapa välstånd. Ett första steg vore därför att revidera de läroböcker som inte sprider sådan förståelse, t.ex med bas i ovan nämnda bok av Henrekson och Stenkula.

Niclas Berggren 7:27 den 16 September 2008

Vad bestämmer attityderna till bistånd?

I en ny studie undersöker Pamela Paxton och Stephen Knack vad som bestämmer stödet för bistånd bland medborgarna i givarländer. Tidigare studier har visat att detta stöd påverkar inte bara biståndets storlek utan också hur effektivt det används. T.ex. är politiker i länder med lågt stöd obenägna att ta risker och att låta internationella organ hantera biståndet.

I studien konstaterar författarna att stödet för bistånd varierar betydligt mellan de olika givarländerna. De finner att variationen i i hög grad kan förklaras av vissa individuella och kontextuella faktorer:

For example, in the WVS, individuals who attend religious services, watch TV, believe the poor can escape poverty, and trust others are more likely to support foreign aid. Of note in the GI survey, individual trust in the United Nations and the World Bank appears more important to support for foreign aid than trust in one’s own government. Apart from these individual-level effects, the paper highlights the contextual embeddedness of attitudes about foreign aid. The country-level results suggest that wealth and existing development support matter for individual support of aid. For example, citizens in countries with high levels of existing aid express less support for increasing aid. Citizens from countries with a history of colonization also express more support for foreign aid on average.

Därtill är kvinnor och vänstersympatisörer mer positiva till ökat bistånd. Intressant att tv-tittande är associerat med en mer positiv attityd — kan det bero på att man har sett dokumentärer om hur svårt människor i tredje världen ofta har det?

Frågan är hur den pågående diskussionen om biståndets ineffektivitet påverkar människors inställning. SvD uppmärksammar att några reportageböcker identifierar tveksamheter i det svenska biståndet, men framförallt har forskning haft svårt att dokumentera positiva effekter på ekonomisk utveckling av bistånd.

Niclas Berggren 6:53 den 15 September 2008

Skilj på fotbollsvåld och narkotikahandel

På DN Debatt argumenterar BRÅ för att fotbollsvåldet ska bekämpas med nya strategier:

Det finns likheter mellan de grupperingar av risksupportrar som kallas firmor och de grupperingar som exempelvis förser den svenska marknaden med narkotika.

De förslag som ges är väl värda att pröva. Men är kopplingen till bekämpandet av narkotika övertygande? Professor Robert Barro menar att den repressiva politiken på det området har varit ett misslyckande:

The experience with drug enforcement shows that prohibitions of recreational drugs drive up prices, stimulate illegal activity, have only a moderate negative effect on consumption, and impose unacceptable costs in terms of high crime, expansion of prison populations, and deterioration of relations with the foreign countries that supply the outlawed products. A better idea would be to leave intact the existing regulatory structure for cigarettes—which includes substantial but not outrageous tax rates and restrictions on sales to minors—and apply this apparatus to the currently illegal drugs.*

Ekonomipristagaren professor Gary Becker instämmer:

Legalizing drugs is far from a panacea for all the distress caused by drugs, but it will eliminate most of the profit and corruption from the drug trade. Ending Prohibition almost immediately cleaned up the liquor industry. To be sure, legalization will increase drug use by, among other things, lowering street prices, but that can be partially offset through sizable excise taxes on producers. In many nations, retail prices of cigarettes, alcohol, and gasoline are several hundred percent higher than their wholesale prices because of large “sin” taxes on them. The revenue collected from large taxes on drugs could be used to treat addicts and educate youngsters about the harmful effects of many drugs.**

Och professor Jeffrey Miron och professor Jeffery Zwiebel drar följande slutsats efter en genomgång av argumenten för och emot förbud mot narkotika:

The existing evidence relevant to drug policy is far from complete. Given the evidence, however, our conclusion is that a free market in drugs is likely to be a far superior policy to current policies of drug prohibition. A free market might lead to a substantial increase in the number of persons who use drugs and possibly to a significant increase in the total amount of drugs consumed. But that policy would also produce substantial reductions in the harmful effects of drug use on third parties through reduced violence, reduced property crime and a number of other channels. On net, the existing evidence suggests the social costs of drug prohibition are vastly greater than its benefits.***

Så medan fotbollsvåld entydigt bör vara förbjudet och bekämpas kraftfullt av lagens långa arm, är samma slutsats långtifrån självklar när det gäller narkotikahandel.

Se ett tidigare inlägg om polisens betydelse för att reducera fotbollsvåld.

___________________________

*Barro, Robert J. (1997). Getting It Right: Markets and Choices in a Free Society. Cambridge, MA: The MIT Press: 143.
**Becker, Gary S. (2001). ”It’s Time to Give Up the War on Drugs.” Business Week, September 17: 32. För ett utvecklat argument till förmån för punktbeskattning snarare än förbud, se Becker, Gary S., Grossman, Michael och Murphy, Kevin M. (2004). ”The Economic Theory of Illegal Goods: The Case of Drugs.” NBER Working Paper nr 10976. Cambridge, MA: NBER.
***Miron, Jeffrey A. och Zwiebel, Jeffrey (1995). ”The Economic Case Against Drug Prohibiton”. Journal of Economic Perspectives, 9(4): 175—192.

Niclas Berggren 15:56 den 14 September 2008

Vad förklarar stöd för protektionism?

Enligt Anna Maria Mayda och Dani Rodrik kan människors inställning till handel med andra länder förklaras av deras utbildningsnivå, hur handelsintensiv den sektor de arbetar i är och relativ ekonomisk status. Men därtill kommer följande:

Individuals who favor trade restrictions tend to have high attachments to their neighborhood and community, have a high degree of national pride, and believe that national interest should be paramount in making trade-offs. At the same time, individuals who have confidence in their country’s democracy are less likely to favor trade protection. In other words, communitarian-patriotic values tend to foster protectionist attitudes, but this tendency is moderated when the broader institutions of society are perceived to be working well.

Jag har tidigare uttryckt min negativa inställning till nationalism, och det beror just på att jag har bedömt det som sannolikt att nationalismen innefattar ett ”vi-och-dem”-tänkande som stimulerar till självgodhet. Man skulle kunna argumentera för att nationalister-protektionister i mindre grad än andra gynnar sitt eget land, eftersom frihandel tenderar att öka ett lands tillväxt. För att travestera Hayek skulle man kunna tala om nationalism: true and false. Frågan är om ”falska” nationalister är beredda att ompröva sin hållning, om de får fakta presenterade för sig, eller om deras inställning ligger djupare än så.

Niclas Berggren 4:10 den 12 September 2008

Stimulerar tillit tillväxt?

Tidigare studier har funnit att tillit människor emellan är bra för den ekonomiska tillväxten. Om man litar på andra blir transaktionskostnaderna för att ägna sig åt ekonomiska aktiviteter lägre, vilket leder till mer sådana aktiviteter och skapandet av större ekonomiska värden.

I artikeln ”Trust and Growth: A Shaky Relationship”, publicerad i det nya numret av Empirical Economics, visar jag, tillsammans med Mikael Elinder och Henrik Jordahl, att detta samband inte är särskilt robust:

We conduct an extensive robustness analysis of the relationship between trust and growth by investigating a later time period and a bigger sample than in previous studies. In addition to robustness tests that focus on model uncertainty, we systematize the investigation of outlier influence on the results by using the robust estimation technique Least Trimmed Squares. We find that when outliers (especially China) are removed, the trust-growth relationship is no longer robust. On average, the trust coefficient is half as large as in previous findings.

Tillitens fördelar ter sig alltså mer osäkra än vad många tidigare har hävdat. Mot fördelarna måste dessutom nackdelarna vägas.

Niclas Berggren 15:06 den 4 September 2008

Statens storlek och tillväxten

Hur ser förhållandet mellan statens storlek och ekonomisk tillväxt ut? Hittills har de empiriska resultaten varit motstridiga, vilket inte är förvånande utifrån teoretiska överväganden.* Å ena sidan bistår staten med tillväxtbefrämjande åtgärder av olika slag (t.ex. rättsväsende och utbildning); å andra sidan skapar skatter och regleringar effektivitetssänkande snedvridningar.

En ny studie tittar inte bara på statens storlek och tillväxt utan även på hur effektivt staten använder sina resurser. Tar man med det i beaktande kan följande konstateras:

Our main finding is that, when fiscal size is measured by the government consumption share in GDP, the size-efficiency mix is significant in explaining the size-growth relationship. The latter is indeed non-monotonic … [O]ur estimates imply that only in 34 out of 159 observations (different countries in different periods) is the size-growth relationship positive. Our results imply that what really matters to growth is not government size per se, but the size-efficiency mix.

För Sveriges del identifieras, som för de flesta länder, en svagt negativ effekt av statens storlek när effektiviteten i den offentliga konsumtionen beaktas.

___________________
*Barro, Robert J. (1990). ”Government Spending in a Simple Model of Economic Growth.” Journal of Political Economy, 98(5): S103—S125.

Niclas Berggren 8:48 den 3 September 2008

Vad beror ekonomiska reformer på?

Sir Robert Peel

Vad förklarar införandet av frihandel för jordbruksprodukter i Storbritannien 1846? Professor Douglas Irwin menar att det beror på en kraftfull ledare, Sir Robert Peel, som dels hade folkflertalets bästa för ögonen och som dels förstod nationalekonomi, med en pragmatisk, empirisk, verklighetsnära tillämpning:

Economic ideas, and not the pressure of interests, were central to Peel’s conversion to favor repeal of the Corn Laws. As Peel was pivotal to the success of repeal, the analysis presented here confirms the important role of ideas and ideology in the great drama surrounding the first success of free trade since the emergence of the science of political economy.

Individer och idéer som påverkar individers tänkande tycks alltså kunna spela stor roll för att genomdriva viktiga reformer. Se där, en viktig roll för (empiriskt grundade) nationalekonomer!*

Peel insåg dock att intressegrupper, i det här fallet rika engelska godsägare, måste hanteras för att ro en reform i hamn. Han såg därför till att genomföra liberaliseringen gradvis och att ge godsägarna förmånliga omställningslån. Att ”muta” intressegrupper för att få dem att gå med på reformer kan vara gynnsamt för allmänheten.

__________________________
*Men det finns som alltid glädjedödare. Två andra nationalekonomer, Gary Anderson och Robert Tollison, menar att detta inte är en särskilt korrekt förklaring av varför frihandel infördes. Istället lokaliserar de förklaringen i att intressegruppen textilproducenter gynnades av en frihandelsreform, vilket fick en positiv, oavsedd bieffekt som gynnade de allra flesta. De är alltså skeptiska till förklaringar som den Irwin anför, att reformpolitiker styrs av en omsorg om det allmänna bästa. Se Anderson, Gary M. och Tollison, Robert D. (1985). ”Ideology, Interest Groups, and the Repeal of the Corn Laws.” Journal of Institutional and Theoretical Economics, 141(2): 197—212.

Niclas Berggren 8:55 den 1 September 2008

Bör staten reglera marknaden för idéer?

Professor Coase

Ronald Coase observerar i sin artikel ”The Market for Goods and the Market for Ideas” att många har följande uppfattning:

[I]n the market for goods, government regulation is desirable whereas, in the market for ideas, government regulation is undesirable and should be strictly limited.

Coase ifrågasätter detta synsätt — vad säger att det finns fler marknadsmisslyckanden för varor än för idéer, och vad säger att statlig inblandning fungerar bättre i det ena fallet än i det andra? — och inbjuder till omprövning:

We have to decide whether the government is as incompetent as is generally assumed in the market for ideas, in which case we would want to decrease government intervention in the market for goods, or whether it is as efficient as it is generally assumed to be in the market for goods, in which case we would want to increase government regulation in the market for ideas. Of course, one could adopt an intermediate position — a government neither as incompetent and base as assumed in the one market nor as efficient and virtuous as assumed in the other. In this case we ought to reduce the amount of government regulation in the market for goods and might want to increase government intervention in the market for ideas.

Detta tycks mig vara kloka tankar, och själv lutar jag, liksom t.ex. Ilya Somin, åt att statlig inblandning bör undvikas i relativt hög grad både på varu- och idémarknaderna. Jag är med andra ord en förespråkare av en relativt hög grad av såväl ekonomisk frihet som yttrandefrihet. Men varför är många av dem som inte håller med mig om att varumarknaden ska vara relativt fri ändå för yttrandefrihet?

Coase menar att den rimligaste förklaringen är egenintresse. Intellektuella arbetar på idémarknaden och vill inte att någon ska lägga sig i deras förehavanden. Däremot misstror de marknadsekonomin och ser kanske t.o.m. sig själva som duktiga experter som kan förbättra dess funktionssätt. Se även vad Bryan Caplan har att säga om saken här och här och Mark Penningtons analys av Coase artikel.

Niclas Berggren 8:33 den 31 August 2008

Haiku för nationalekonomer

Professor Levitt har utlyst en haiku-tävling med nationalekonomiskt tema.* Följande två bidrag tyckte jag särskilt bra om:

Sales of ice cream seem
To correlate with crime rate?
Simply summer heat.

och

Can we work it out
If there aren’t transaction costs?
But of Coase we can.**

Uppdatering: Vinnaren är utsedd.

_____________________

*Här finns mer information om vad som kännetecknar en haiku.
**Ronald Coase klassiska artikel ”The Problem of Social Cost” kan läsas här.

Niclas Berggren 12:40 den 30 August 2008

Förklarar vår kultur hur mycket vi vill omfördela inkomster?

Människor vill omfördela inkomster olika mycket, men det är inte bara så att dessa skillnader i preferenser existerar inom länder, de existerar även mellan länder. En ny studie undersöker hur inställningen till omfördelning kan förklaras:

To separate the effect of culture from the effect of the economic and institutional environment (”context”), we relate immigrants’ preferences for redistribution to the average preference in their birth countries, controlling extensively for individual characteristics and country-of-residence fixed effects. We find a strong positive relationship. This cultural effect is larger for non-voters, those with shorter tenure in the country of residence, and those who move to countries with a large number of immigrants from their own birth countries. Immigrants from countries with a higher preference for redistribution are also more likely to vote for a more pro-redistribution political party. The effect of culture persists strongly into the second generation.

Resultaten, som givetvis är ekonometriskt belagda, illustreras i följande figur:

Dvs. det finns ett positivt samband mellan inställningen till omfördelning i hemlandet och inställningen till omfördelning bland invandrare från det landet, vilket antyder att kultur, inte enbart ekonomiska omständigheter på plats, utövar inflytande. Invandrare från Sverige verkar intressant nog ha ungefär samma preferens för omfördelning som de infödda i de länder de har flyttat till. Jag hade väntat mig en preferens för mer omfördelning från svenskarnas sida, men å andra sidan kanske svenskar huvudsakligen flyttar till grannländer med liknande preferenser. Invandrare från Portugal vill ha betydligt mer omfördelning än de infödda i de länder de har flyttat till. En förvånande sak för mig är att skandinaver inte verkar vilja ha så värst mycket omfördelning i sina egna länder jämfört med personer i södra Europa.

Ett par reflexioner:

Vad bestämmer hur en nationell kultur ser ut? Varför vill t.ex. bulgarer omfördela mer än de flesta andra folk? Detta vet vi mycket lite om. Att kultur spelar roll verkar klart, men hur en viss kultur har uppkommit eller om den kan påverkas tycks i långa stycken oklart.
Resultaten har implikationer för invandringspolitik. Om man oroas över stigande välfärdskostnader för invandring kan man kanske välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för lite omfördelning. Och vice versa, om man vill stärka väljarstödet för omfördelning kan man välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för mycket omfördelning.

Niclas Berggren 8:20 den 30 August 2008

Fula kvinnors män

Professor Daniel Hamermesh:

[T]here is substantial evidence suggesting that uglier women marry men with less human capital — men who earn less.

Niclas Berggren 8:45 den 28 August 2008

Hur ska ungdomar få det bättre?

Inkomstklyftorna rapporteras ha ökat. Under socialdemokratiskt styre, märk väl. (Se en prognos för i år här.) Ungdomar tycks ha fått det direkt sämre , i alla fall i Stockholm:

Svårigheter att få fast jobb och hög arbetslöshet spelar stor roll för de ungas låga inkomster.

Hur ska detta lösas? Nationalekonomen Per Skedinger har gått igenom all forskning om arbetsrättens betydelse för sysselsättningen. Magnus Henrekson och han sammanfattar:

En tydlig slutsats av forskningen är att en arbetsmarknad präglad av omfattande regleringar sänker sysselsättningsgraden för ungdomar och invandrare, precis de grupper som regeringen säger sig vara mest angelägen om att värna.

Men inte har Carin Jämtin tagit in detta budskap. Inte regeringen heller, även om den faktiskt gör en hel del annat nyttigt, som t.ex. inför jobbskatteavdrag. Nå Ungdomsstyrelsens generaldirektör Per Nilsson förstår också att lösningen inte ligger i att satsa på mer bidrag:

Man måste se till att unga får komma i arbete så att de kan försörja sig själva.

Niclas Berggren 17:02 den 26 August 2008

Polisen minskar huliganismen

Polis jagar huliganer

Nu har huli ganer bur it sig illa åt i samband med en fotbollsmatch igen. Det finns säkert många metoder som kan prövas för att reducera denna typ av sportrelaterat gruppvåld, men en väldigt viktig faktor är polisens resurser. En studie av nationalekonomerna Panu Poutvaara och Mikael Priks visar att när polisinsatserna i Stockholm minskade, ökade huliganvåldet kraftigt:

This paper isolates the causal effect of policing on group violence, using unique panel data on self-reported crime by soccer and ice hockey hooligans. The problem of reverse causality from violence to policing is solved by two drastic reallocations of the Stockholm Supporter Police unit to other activities following the 9/11 terrorist attack in September 2001 and the Tsunami catastrophe in December 2004. Difference-in-difference analysis reveals that Stockholm-related hooligan violence increased dramatically during these periods.

En viktig insikt för dem som vill reducera brottslighet.

Niclas Berggren 9:43 den 26 August 2008

Demokrati och rädslan för fria marknader

James Buchanan menar att en rädsla för frihet och ansvar leder till efterfrågan på en välfärdsstat. Andreas Bergh påpekar att en välfärdsstat kan förenas med en hög grad av ekonomisk frihet. En ny studie knyter samman dessa stora tänkare och visar att demokratisering ger ökat stöd för ekonomisk frihet just därigenom att demokratier omfördelar. Från studiens abstract:

Using a new set of micro evidence from an original survey of 28 transition countries, we show that democracy increases citizens’ support for the market by guaranteeing income redistribution … This is true, in particular, of inequality-averse agents, provided that they trust political institutions.

Det tycks alltså ligga något i socialdemokraternas retorik om att trygghet ger öppenhet för förändring. Frågan är hur mycket trygghet som är optimal. Man får inte glömma att trygghet också kan medföra kostnader.

Niclas Berggren 10:41 den 23 August 2008

Varför så få kvinnor på toppen?

I en ny studie undersöker Muriel Niederle och Alexandra Yestrumskas hur det kommer sig att kvinnor ofta är underrepresenterade på toppjobb. Tidigare förklaringar har pekat på olika preferenser mellan könen gällande arbetsmängd och typ av arbetsuppgift, på olika förmåga och på diskriminering. Utan att förneka att dessa faktorer spelar roll finner de följande:

[I]n this paper we have examined an environment in which women and men perform equally well, and in which issues of discrimination, or time spent on the job do not have any explanatory power. Nonetheless, we find large gender differences in the propensity to choose challenging tasks. It appears that these differences are driven by gender differences in risk aversion, and certainty in the ability to perform in a harder and new task.

Den tyska affärskvinnan Maria-Elisabeth Schaeffler

Högpresterande kvinnor är alltså relativt obenägna att välja komplicerade uppgifter pga. en ovilja att ta risker och bristande självförtroende. Lågpresterande män, å andra sedan, präglas av övermod.

Men forskarna finner också att utfallet kan påverkas av spelets regler. När experimentet ändrades i mer flexibel riktning, med mindre press att binda sig för ett visst handlingsalternativ, försvann i stort sett könsskillnaderna mellan högpresterande män och kvinnor:

Furthermore, we predict that gender differences should be reduced when the environment allows for participants to try out various tasks, without a strong initial commitment.

Frågan är hur denna insikt kan omsättas i praktisk handling på arbetsmarknaden. Det förefaller viktigt att försöka utnyttja den potential av högpresterande kvinnor som, med annorlunda spelregler, i högre grad skulle vilja och våga ta för sig.

Niclas Berggren 15:42 den 19 August 2008

Hänger tillväxten på byxorna?

Tillväxtsänkare?

Tillväxttakterna faller i Östeuropa. Kanske skulle utvecklingen kunna vändas om bara klädmodet bland ungdomar stramades upp? Dallas vice borgmästare framför i vilket fall teorin att hängbyxor sänker tillväxten:

”Vem vill öppna en mataffär, bank eller förstklassig restaurang i ett kvarter där folk går med häng på byxorna och visar baken?” frågar han oroat.

Jag har hittills inte sett variabeln ”andel av befolkningen med hängbyxor” i några tillväxtstudier, men tillåt mig tvivla på att ett samband föreligger.

Se tidigare inlägg om hängbyxor här, här, här och här.

Niclas Berggren 22:00 den 17 August 2008

Den skadliga värnskatten

Niklas Ekdal

Niklas Ekdal slutar som politisk redaktör i DN och utvecklar varför:

Det är nästan tabu att påpeka det när man är ”höginkomsttagare”, men skattesystemet spelar en nyckelroll. Sverige har världens mest sammanpressade lönestruktur. Med skyhöga marginalskatter ovanpå det blir belöningen för det extra ansvaret – som rektor, avdelningschef eller klinikföreståndare – löjligt litet. … Den så kallade värnskatten är i det perspektivet en nationell katastrof. Att inför straffskatt på utbildning och ansvar precis när kunskapsekonomin exploderade var lika begåvat som att skära halsen av den guldäggsvärpande gåsen.

TCO och SACO tycks hålla med. Det är inte så konstigt med tanke på att värnskatten nog kan avskaffas utan någon större kostnad, enligt beräkningar av nationalekonomerna Bertil Holmund och Martin Söderström samt av SNS. Och även om ett avskaffande skulle kosta finns trots allt budgetmässigt utrymme för skattesänkningar. Det som talar emot en sänkning är väl det begränsade ”fördelningspolitiska utrymmet”. Vad det nu kan tänkas bestå av.

Niclas Berggren 9:28 den 15 August 2008

Bör ekonomiska reformer genomföras?

Det är inte ofta man läser saker som får en att tänka annorlunda. Men en analys* av nationalekonomerna Robert Tollison och Richard Wagner är av den karaktären. Grundidén är att effektivitetshöjande ekonomiska reformer inte är eftersträvansvärda eftersom dessa medför kostnader som i regel överstiger intäkterna. Den främsta kostnaden, som vanligtvis inte beaktas, uppkommer när de intressen som gynnas av den rådande ordningen använder resurser för att försöka förhindra reformer, istället för till produktiv verksamhet.

För att illustrera resonemanget kan man utgå från den vanliga välfärdsanalysen av monopol.

Den vanliga analysen identifierar H som ett monopols sociala kostnad, medan T är en transferering från konsumenter till producenter och alltså inte i sig en social kostnad. Antag nu att monopolet kan avskaffas genom en ekonomisk reform. Vad händer då? Vinsten H måste dels ställas mot kostnaden för att genomföra och upprätthålla reformen. Men reformförslaget kommer dessutom att få monopolisten att bjuda motstånd. De resurser han använder (upp till T>H) måste också dras av från H, vilket antyder att det är bättre att inte lägga fram reformförslaget. Som författarna uttrycker det:

Any expenditure less than T will leave the monopolist better off than he would be if he were reformed into a competitive industry. And any expenditure in excess of H by the monopolist will render the value of the reform negative to the utilitarian reformer.

Hur allmänt giltig är slutsatsen i analysen? Jag vet inte riktigt — kanske är den mindre hållbar om de som gynnas av en ineffektiv ordning före en reform inte utgörs av en tydlig, sammanhållen grupp som enkelt kan bjuda motstånd. Dessutom utgår den från ett utilitaristiskt perspektiv, och reformer kan förstås motiveras med andra utgångspunkter (vilket också framgår i artikeln). Hursomhelst gör analysen mig mindre benägen än tidigare att förespråka ekonomiska reformer. Vad kvarstår då för en samhällsförbättrare? Tollison och Wagner föreslår följande:

[O]ur analysis suggests that reformist activity should be directed toward the prevention of future deformities and not toward the eradication of past ones.

Kanske en ”reformagenda” så god som någon.

________________________

*Tollison, Robert D. och Wagner, Richard E. (1991). ”Romance, Realism, and Economic Reform.” Kyklos, 44(1): 57—70.
Jfr. McCormick, Robert E., Shughart II, William F. och Tollison, Robert D. (1988). ”The Disinterest in Deregulation.” American Economic Review, 74(5): 1075—1079.

Niclas Berggren 7:54 den 14 August 2008

Lag med negativa effekter

Patrick Krassén har helt rätt när han påpekar att lagstiftning inte ska ses som lösningen på alla problem, bl.a. därför att lagstiftning ofta har oavsedda konsekvenser:

Thaler och Sunsteins teori bortser också i hög utsträckning från att många av de “negativa” eller “oönskade” konsekvenserna av människors beteenden beror på lagar, regler och system som staten beslutat om och som människor anpassat sig till. … Ett annat exempel är den så kallade zebralagen, som infördes 2000 och innebär att bilister bär hela ansvaret för att undvika olyckor vid oövervakade övergångsställen. Flera studier har sedan dess visat att antalet olyckor vid just sådana övergångställen har ökat sedan lagen infördes.

Detta är en viktig insikt och bör stämma lagstiftare, och de som efterfrågar lagstiftning, till eftertanke. Professor Tabarrok förklarar lagen om oavsedda konsekvenser på följande vis:

The law of unintended consequences is what happens when a simple system tries to regulate a complex system. The political system is simple, it operates with limited information (rational ignorance), short time horizons, low feedback, and poor and misaligned incentives. Society in contrast is a complex, evolving, high-feedback, incentive-driven system. When a simple system tries to regulate a complex system you often get unintended consequences.

Effekterna av den farliga övergångsställelagen har jag uppmärksammat tidigare. I sanning ett exempel på när välmenande utgångspunkter kan leda fel. Angående beteendeekonomi (den inriktning av nationalekonomin som påpekar att människor ibland beter sig irrationellt och som ibland dessutom förespråkar lagstiftning för att komma till rätta med detta), se tidigare inlägg här, här, här och här.

Niclas Berggren 14:40 den 13 August 2008

Naomi Kleins imponerande försvarare

Naomi Klein

Naomi Kleins Chockdoktrinen, och hennes påstående att marknadsliberaler, inspirerade av Milton Friedman, orsakar och utnyttjar kriser för att driva igenom en politik som få egentligen vill ha, har rönt stor uppmärksamhet (vilket jag har skrivit om här och här). Själv har jag inte läst den men kan konstatera att vissa finner den osaklig — se t.ex. recensioner av Jonathan Chait och Tyler Cowen samt Johan Norbergs analys — medan andra hyllar den. Intressant nog återfinns två högst respektabla personer i hyllningskören: ekonomipristagaren Joseph Stiglitz och filosofen John Gray.

Stiglitz erkänner att Klein överförenklar, men tycks i grunden gilla hennes marknads- och USA-kritiska budskap:

Klein provides a rich description of the political machinations required to force unsavory economic policies on resisting countries, and of the human toll. She paints a disturbing portrait of hubris, not only on the part of Friedman but also of those who adopted his doctrines, sometimes to pursue more corporatist objectives.

Gray instämmer:

There are very few books that really help us understand the present. The Shock Doctrine is one of those books. Ranging across the world, Klein exposes the strikingly similar policies that enabled the imposition of free markets in countries as different as Pinochet’s Chile, Yeltsin’s Russia, China and post-Saddam Iraq.

När kloka personer av detta slag ger Klein sitt stöd börjar åtminstone jag att undra om det inte åtminstone ligger en del i det hon har att säga. Men problemet är att kloka personer uppenbarligen ibland kommer till helt skilda slutsatser, exemplifierade i det här fallet både av synen på marknadsekonomins möjligheter och begränsningar samt av synen på Kleins bok som sådan. Vem ska man lita på? Finns det delar av sanningen på båda sidor? Kan man avgöra saken genom att läsa själv? Svårt att säga.

I praktiken tror jag att de flesta, även akademiker, väljer sida i frågor av det här slaget utifrån ideologiska uppfattningar. Är vi lagda åt det marknadsliberala hållet lär vi tills vidare avvisa Klein (genom att lyfta fram det som uppenbart är fel i hennes resonemang och ignorera resten); är vi lagda åt vänsterhållet lär vi inta motsatt uppfattning (genom att lyfta fram det som uppenbart är rätt i hennes resonemang och ignorera resten). Utan alltför djupsinning analys. Finns det ingen marknadsliberal expert som säger något riktigt gillande om Klein? Eller någon vänsterorienterad expert som säger något riktigt kritiskt om Klein? Då skulle jag definitivt lyssna.

Uppdatering: Se även professor Brad DeLongs kommentar.

Niclas Berggren 8:16 den 12 August 2008

Människors rädsla för frihet

I artikeln ”Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum” lanserar ekonomipristagaren James Buchanan tesen att människor i allmänhet ogillar mycket frihet eftersom frihet innebär att man måste ta hand om sig själv. Som barn blir man omhändertagen av mor och far, och den känslan av trygghet vill man ha kvar även som vuxen. Buchanan kallar det för parentalism:

With paternalism, we refer to the attitudes of elitists who seek to impose their own preferred values on others. With parentalism, in contrast, we refer to the attitudes of persons who seek to have values imposed upon them by other persons, by the state or by transcendental forces. … And it seems evident that many persons do not want to shoulder the final responsibility for their own actions. Many persons are, indeed, afraid to be free.

Förr tillgodosågs denna önskan om trygghet av en tro på Gud. Men eftersom vi numera håller med Nietzsche om att Gud är död måste tryggheten sökas någon annanstans — närmare bestämt i välfärdsstaten. Därför tror Buchanan inte att denna stat kommer att minska i omfattning. (Hittills har han rätt.) När väljarna av djupt liggande psykologiska skäl efterfrågar parentalism vinns inga val på att lova systemskiften som handlar om att nedmontera välfärdsstaten. Kanske har Reinfeldt läst Buchanan? (Trots vad som sägs i den politiska debatten har Sverige fortfarande ett av världens mest omfattande välfärdssystem.)

Se även vad Christian Bjørnskov och Peter Santesson-Wilson har att säga om artikeln samt ett tidigare inlägg som, med utgångspunkt i artikeln, pekar på ett dilemma för en liberal ateist.

Niclas Berggren 8:44 den 10 August 2008

Ekonomiska kriser kommer och går

En ny uppsats av Robert Barro och José Ursúa, ”Macroeconomic Crises Since 1870”, innehåller hur mycket intressant som helst. Låt mig ge några smakprov.

De undersöker ekonomiska kriser (definierade som fall i real BNP per capita med minst tio procent) och finner att sannolikheten för en sådan är cirka 3,5 procent per år, att den genomsnittliga nedgången ligger på cirka 22 procent och att den genomsnittliga varaktigheten är 3,5 år.
Mellan 1870 och 2006 har 148 ekonomiska kriser (enligt definitionen i punkt 1) identifierats i drygt 30 undersökta länder.
Sveriges genomsnittliga tillväxttakt i real BNP per capita 1870—2006 har varit 2,3 procent. Det gör oss till det femte snabbast växande OECD-landet under denna period (Japan, Island, Finland och Norge växte snabbare). Genomsnittet för OECD-länder (21 stycken) är 2,05 procent, och för icke-OECD-länder (10 stycken) 1,99 procent.
Sverige har haft tre ekonomiska kriser (definierade som i punkt 1) sedan 1870: en med botten 1918 (-15 procent), en med botten 1921 (-10,8 procent) och en med botten 1941 (-9,5 procent). Sedan dess har vi inte haft några kriser av detta slag. 1990-talskrisen var allvarlig men inte lika allvarlig som dessa.
En lärdom är att kriser kommer och går och att vi trots allt har haft en rätt fantastisk välståndsutveckling över en längre tidsperiod. Det är lätt att glömma bort när konjunktursvängningar står i fokus, i media och politisk debatt. Se bara på utvecklingen i diagrammet ovan.

Niclas Berggren 10:01 den 9 August 2008

Varför delade män med sig av makten?

Från 1830 och framåt började männen att dela med sig av sin makt och ge (gifta) kvinnor olika ekonomisk-legala rättigheter som rörde barn, egendom och skilsmässa. Detta skedde frivilligt, eftersom kvinnor då inte hade rösträtt. Hur kom det sig? Matthias Doepke och Michèle Tertilt förklarar det, i den nya uppsatsen ”Women’s Liberation: What’s In It for Men?”, på följande sätt:

In our model, women’s legal rights set the marital bargaining power of husbands and wives. We show that men face a tradeoff between the rights they want for their own wives (namely none) and the rights of other women in the economy. Men prefer other men’s wives to have rights because men care about their own daughters and because an expansion of women’s rights increases educational investments in children. We show that men may agree to relinquish some of their power once technological change increases the importance of human capital.

Detta resonemang, att fäder bryr sig om sina döttrar, finner jag intuitivt rimligt, och det är också i linje med en analys som visar att barnens kön påverkar föräldrarnas politiska uppfattningar.* En alternativ förklaring skulle kunna vara ideologi eller ”a widening circle of compassion” (som Peter Singer brukar tala om), dvs. mer eller mindre altruistiska idéer om att kvinnor i allmänhet förtjänar att behandlas på samma sätt som män. Men denna hypotes förefaller mer ad hoc: istället för att egentligen förklara förändringen i mäns attityder postuleras att ”män ändrade sig därför att män ville ändra sig”.

Se även ett tidigare inlägg om att kvinnlig rösträtt gav politiska följder.

____________________

*Existerar samma mekanism i näringslivet? Är män villiga att dela med sig av makten över företagen av omsorg om sina döttrar?

Niclas Berggren 9:16 den 8 August 2008

Olika mått på inflation

SCB meddelar att inflationstakten är den högsta på 15 år: 4,4 procent. Oroväckande, kan tyckas, men det förtjänar att påpekas att inflation kan mätas på olika sätt. Det vanligaste är procentuell förändring i konsumentprisindex (KPI), men man kan också se på den underliggande inflationen, där effekten av politiska beslut är bortrensad, och på ”kärninflationen, där prisförändringar på energi och livsmedel dessutom är bortrensade. Syftet är ett mått utan lättrörliga och i hög grad exogent påverkade variabler. I DI idag redovisas utvecklingen:

Riksbanken lär höja räntan i september trots allt, men beaktar man ”kärninflationen” (nu 0,9 procent) ser situationen inte riktigt lika allvarlig ut som om den vore lika hög som den KPI-baserade inflationen. Vi lever i en volatil värld för tillfället.

Se förresten docent Flodéns utmärkta råd om huruvida man ska ha bunden eller fast ränta på sina lån i detta läge.

Niclas Berggren 8:52 den 7 August 2008

Beroende av nypressad juice

Jag har just blivit beroende av Brämhults apelsinjuice. Läs bara hur god den är:

Vi använder tre slags apelsiner i vår nypressade apelsinjuice; Valencia late, Salustianas och Baladi. Apelsinerna köper vi främst från Spanien men även från Sydamerika, beroende på när och var de är finast. Alla tre apelsinsorterna är typiska ‘juiceapelsiner’ med hög halt av både juice och C-vitamin. Det gör att juicen blir härligt fräsch och syrlig, perfekt som vitaminrik uppiggare vid frukostbordet.

Brämhults ”Nypressade apelsiner” är till skillnad från de flesta andra juicer nypressad.

En irriterande sak med att vara beroende är dock att man blir synnerligen frustrerad när man inte får tag på produkten. Häromdagen besökte jag först Konsum på Sveavägen för att köpa denna juice, men där var den slut. Sedan tittade jag in på Hemköp Skanstull i samma syfte, men även där var den slut. Ett fall, tycks det, av efterfrågeöverskott. Nu kostar en liter 30 kr. Kanske ett pris på 40 kr skulle lösa problemet?

Niclas Berggren 10:16 den 6 August 2008

Är tillit människor emellan enbart bra?

Om människor i ett samhälle litar på varandra tycks många positiva konsekvenser följa. Som Henrik Jordahl och jag skriver i inledningen till vår artikel ”Free to Trust”:

”Numerous studies suggest that social capital is beneficial for economic growth (Putnam 1993, Fukuyama 1995, Knack and Keefer 1997, La Porta et al. 1997, Dasgupta and Sergaldin 2000, Glaeser et al. 2000, Zak and Knack 2001, Knack and Zak 2002, Beugelsdijk, de Groot and van Schaik 2004, Bengtsson, Berggren and Jordahl 2005), but also, to mention some other areas, for trade (Greif 1989, Woolcock 1998, den Butter and Mosch 2003), happiness (Uslaner 2002, Bjørnskov 2003, 2006), democratic stability (Inglehart 1999, Uslaner 2003), political and civic involvement (Knack and Keefer 1997, La Porta et al. 1997), crime prevention (Wilson 1987), and health (Putnam 2000, Rose 2000).”

Och följdriktigt beklagar sig många när tilliten ser ut att minska. I SvD talar t.ex. Stefan de Vylder om ”en nyindividualistisk trend” som bl.a. yttrar sig i att man i högre grad sitter på nätet istället för att aktivera sig i föreningar:

”Ta bara de här anonyma hemskheterna på nätet. Gubbar som utger sig för att vara fjortonåriga flickor och stämmer träff. Förtal, skitsnack, uthängning av klasskamrater. En allt vulgärare bloggmobbning. Sånt som man inte normalt gör på öppna möten, öga mot öga. De här fenomenen banar väg för ett brutalare samhällsklimat över huvud taget, samtidigt som folkrörelsereglerna för umgänget mellan människor försvagas.”*

Men det som slår mig är att få talar om tillitens kostnadssida. Visst finns det, som nämnts ovan, en intäktssida, men tillit bygger i regel på social närhet, likformighet och frånvaro av just individualism. Detta kan ses som en kostnad. I ett samhälle där man litar på andra är homogeniteten i olika avseenden stor. Man känner igen och kan ”läsa” sina medmänniskor, man har koll genom rykten och skvaller, man bestraffar den som avviker etc. Och därmed följer låg autonomi. Man är inte fri att leva som man vill utan måste följa sociala koder och anpassa sig. Den som anses udda anses inte pålitlig.** Och på makroplanet kanske tillit möjliggör mer kollektivism och en expansiv välfärdsstat: dem du litar på ses som del av din grupp, och i gruppen hjälper man varandra.*** De flesta är beredda att acceptera en sådan kostnad i utbyte mot fördelarna, men en kostnad är det hursomhelst.

Dock finns det i det moderna samhället möjlighet att välja mellan olika grader av tillit och autonomi. Vill man leva med hög tillit kan man bo i en liten by i Norrlands inland, men till priset av hög social kontroll. Vill man leva med lägre tillit kan man bo i Stockholm, men på plussidan hamnar en större möjlighet att leva i enlighet med egna preferenser utan inblandning av andra och en större möjlighet att välja sina gemenskaper (av vilka det finns flera sorter). För de flesta är optimum inte en hörnlösning: få vill ha extrem tillit utan någon som helst personlig autonomi; få vill ha noll tillit med total personlig autonomi; det handlar om att välja en punkt däremellan.****

Optimum för mig är nog att bo i ett land med relativt hög tillit (sannolikt är den svenska för hög för min smak) men i en storstad inom detta land, där den genomsnittliga tilliten är lägre än i småstäder och där jag kan välja gemenskaper inom vilka det finns hög tillit. Då blir tilliten inte kvävande utan baseras på en intressegemenskap. Samtidigt finns ganska hög tillit även utanför de valda gemenskaperna, så man slipper gated communities och väldigt hög brottslighet.

_____________________

*Två påpekanden: 1) Som Bo Rothstein klargör finns det dock ett svagt samband mellan föreningsliv och tillit, så de Vylders oro förefaller överdriven. 2) de Vylders syn på nätet ser jag som groteskt obalanserad: varför inte nämna allt det positiva, inklusive möjligheter till kontakter med andra människor?
**T.ex. finner Magnus Gustavsson och Henrik Jordahl att andelen utlandsfödda i svenska län är negativt relaterad till tillit.
***Se Daniel Kleins argument i ”The People’s Romance”.
****Men är det självklart att tillit reducerar autonomi? Får man inte större möjlighet att realisera sina preferenser om människor litar på varandra, utan misstänksamhet och kontrollbehov? Jo, så kan det vara, men då talar vi om en typ av preferenser: de som harmonierar med andras preferenser. I den mån man har preferenser som avviker från de som dominerar tenderar tillit att reducera autonomin vad avser möjligheterna för just de preferenserna att realiseras.

Niclas Berggren 9:59 den 4 August 2008

Välfärd istället för mänskliga rättigheter

Professor Eric Posner

Jag ställer mig avvisande till begreppet mänskliga rättigheter (se här, här och här). Nu finner jag att juristprofessorn vid University of Chicago Eric Posner också gör det. I ”Human Welfare, Not Human Rights” skriver han:

”Human rights treaties play an important role in international relations but they lack a foundation in moral philosophy and doubts have been raised about their effectiveness for constraining states. Drawing on ideas from the literature on economic development, this paper argues that international concern should be focused on human welfare rather than on human rights. A focus on welfare has three advantages. First, the proposition that governments should advance the welfare of their populations enjoys broader international and philosophical support than do the various rights that are incorporated in the human rights treaties. Second, the human rights treaties are both too rigid and too vague—they do not allow governments to adopt reasonable policies that advance welfare at the expense of rights, and they do not set forth rules governing how states may trade off rights. A welfare treaty could provide guidance by supplying a maximand along with verifiable measures of compliance. Third, the human rights regime and international development policy work at cross-purposes. Development policy favors the poorest states, while the human rights regime condemns the states with the worst governments: unfortunately, the poorest states usually have the worst governments.”

Jag delar som sagt Posners skepsis mot ”mänskliga rättigheter” men är inte särskilt förtjust i hans alternativ. Att tänka sig att internationella avtal ska kunna resultera i miniminivåer på mänsklig välfärd ser jag som osannolikt — och jag befarar mer interventionism och tendenser att skapa ineffektiva och naiva internationella organisationer som ska övervaka och administera systemet. Men jag välkomnar problematiseringar av den nuvarande inriktningen, av detta och andra slag.

Niclas Berggren 21:49 den 3 August 2008

Hur får vi fler entreprenörer?

Politiker av alla kulörer talar sig numera varma för entreprenörskap. Medan socialdemokraterna betonar trygghetssystemens betydelse för att fler ska starta företag, fokuserar allianspartierna mer på att förenkla regelverk och sänkta anställningskostnader och skatter.

En ny studie av Kristina Nyström, publicerad i det senaste numret av Public Choice, antyder att just det ekonomiska regelverk som staten ställer upp på flera punkter är viktigt för egenföretandets omfattning:

”The empirical findings show that a smaller government sector, better legal structure and security of property rights, as well as less regulation of credit, labour and business tend to increase entrepreneurship.”

En annan ny studie, av Christian Bjørnskov och Nicolai Foss, ger ett snarlikt resultat, men där är den beroende variabeln inte egenföretagande utan entreprenörskap i mer allmän mening:

”We find that the size of government is negatively correlated and sound money is positively correlated with entrepreneurial activity. Other measures of economic freedom are not significantly correlated with entrepreneurship.”

Tillsammans med Åsa Hanssons studie, som finner ett negativt samband mellan skatter och egenföretagande, och Jenny Nykvists studie, som finner ett positivt samband mellan förmögenhetsbildning och entreprenörskap, talar forskningen för att just institutionernas utformning är viktig för människors benägenhet att starta företag.

Niclas Berggren 10:29 den 2 August 2008

Hemhjälp ger framgång på jobbet

Vi har numera skattereduktion för hushållsnära tjänster. Regeringens motivation:

”Syftet med förslaget är bland annat att skapa nya jobb inom hushållssektorn, eftersom många tjänster idag utförs svart. … Dessutom vill regeringen förbättra förutsättningarna för att kvinnor och män ska kunna kombinera arbetsliv och familjeliv på lika villkor.”

Städning på gång

Inte illa. Men detta med hjälp i hemmet kan dessutom vara viktigt för att skapa positiva cirklar i ens liv. En ny analys (gratis här), publicerad i American Economic Review, visar nämligen att inkomstskillnader inte bara beror på begåvning utan också på möjlighet att hänge sig åt arbete. Det senare underlättas av att ha hjälp i hemmet. Därigenom ökar produktivitet och inkomst. Det ökar i sin tur möjligheterna att ha råd med hjälp i hemmet, och de positiva cirklarna är igång. Och för dem som inte kan hänge sig åt arbetet kan istället negativa cirklar uppkomma. Man har inte råd med hemhjälp, vilket gör att man inte kan hänge sig åt arbetet, vilket gör att man får dålig löneutveckling, vilket gör att man inte har råd med hemhjälp, etc.

Om skattereduktionen leder till att personer med lägre inkomst ökar sitt nyttjande av hushållsnära tjänster i högre grad än personer med högre inkomster, kan reformen också reducera inkomstskillnaderna.

Niclas Berggren 12:04 den 31 July 2008

Kvinnor som risktagare

Affärskvinna

Män är i allmänhet mer riskbenägna än kvinnor. Det har bl.a. visats i experiment med studenter. Men hur ser det ut bland fondförvaltare i investeringsbolag? Leder den typen av jobb till att skillnaderna försvinner? Daniela Beckmann och Lukas Menkhoff undersöker saken i en ny artikel, ”Will Women Be Women? Analyzing the Gender Difference Among Financial Experts” (gratis här):

”We analyze survey responses of 649 fund managers in the U.S., Germany, Italy and Thailand, and find that female fund managers tend to behave as expected from gender studies: they are more risk averse and shy away from competition in the tournament scenario. The expected lower degree of overconfidence by women is yet so small that it becomes insignificant in fund management.”

Författarnas hypotes var att just denna typ av yrke, som handlar om att hantera risk, skulle eliminera könsskillnader i riskattityd och konkurrensbeteende, men de fann alltså att så inte var fallet. De betonar dock att det inte finns belägg för att kvinnor är mindre effektiva i sina yrkesroller än män.

En annan studie finner att italienska kvinnor missgynnas av banker: de får betala mer för krediter än män, trots att de inte kan visas ta högre risker. Om något borde väl de resultat som framkommer i studien ovan utgöra grund för att kvinnor får lägre kreditkostnader.

Niclas Berggren 16:16 den 30 July 2008

Frihet för kapitalet gynnar arbetarna

I marxistisk analys står arbete och kapital i ständig och allvarlig konflikt med varandra. Att detta är missvisande framgår i en ny studie av avregleringar av kapitalmarknader i 18 u-länder. Den visar att sådana avregleringar har minskat kapitalkostnaderna, tillfälligt ökat investeringarna och permanent ökat BNP per capita. Abstract:

”For three years after the typical developing country opens its stock market to inflows of foreign capital, the average annual growth rate of the real wage in the manufacturing sector increases by a factor of seven. No such increase occurs in a control group of developing countries. The temporary increase in the growth rate of the real wage permanently drives up the level of average annual compensation for each worker in the sample by 752 US dollars — an increase equal to more than a quarter of their annual pre-liberalization salary. The increase in the growth rate of labor productivity in the aftermath of liberalization exceeds the increase in the growth rate of the real wage so that the increase in workers’ incomes actually coincides with a rise in manufacturing sector profitability.”

I figuren ses reallönens utveckling före och efter liberalisering i de liberaliserande och i de icke-liberaliserande länderna:

Reallönens utveckling före och efter avreglering

Studien omfattar bara tillverkningsindustrin, så hur effekterna ser ut på annat håll vet vi inte. Men att det föreligger någon slags automatisk konflikt mellan frihet för kapitalet och arbetarnas intressen, det är uppenbart falskt. Allt annat lika tycks avreglerade kapitalmarknader höja levnadsstandarden för en betydande andel av ett lands invånare.

Uppdatering: Se även Daniel Waldenströms presentation av ny forskning om effekterna av liberaliseringar av utrikeshandel.

Niclas Berggren 16:00 den 29 July 2008

Lotter får fler att bli blodgivare

Blodgivning på gång

Dr Santesson-Wilson rapporterar att blodgivning inte styrs av altruism, vilket ofta påstås. Resultatet är intressant, eftersom det antyder att blodgivningens omfattning kan påverkas med materiella incitament. Och mycket riktigt visar en ny studie att fler blir blodgivare om de som ersättning får en lott. Något att tänka på nästa gång det blir blodbrist.

Se ett tidigare inlägg om att tillåta ersättning vid organdonation.

Niclas Berggren 8:44 den 29 July 2008

Pendling sänker lyckan

Pendeltåg

Alois Stutzer och Bruno Frey finner i en ny studie (gratis här) att pendling sänker en individs lycka:

”People spend a lot of time commuting and often find it a burden. According to standard economics, the burden of commuting is chosen when compensated either on the labor or on the housing market so that individuals’ utility is equalized. However, in a direct test of this strong notion of equilibrium with panel data, we find that people with longer commuting time report systematically lower subjective well-being. This result is robust with regard to a number of alternative explanations. We mention several possibilities of an extended model of human behavior able to explain this ‘commuting paradox’.”

Det verkar alltså som om många pendlar trots att det gör dem mindre lyckliga ”netto” (dvs. när fördelarna med pendling, som bättre jobb och billgare boende, har beaktats). En del kan förklaras med flyttkostnader och marknadsstelheter, men bara en del. Författarna föreslår att ”resten” bör kunna förklaras utifrån teorier i gränslandet mellan nationalekonomi och psykologi, särskilt sådana som betonar att människor gör felbedömningar och har begränsad viljestyrka.

Själv bor jag nära jobbet. Lucky me.

Niclas Berggren 8:21 den 28 July 2008

Intelligensen i olika akademiska ämnen

Jag visste det: nationalekonomer är smartare än andra samhällsvetare! :-)

Baserat på GRE-testresultat erhålls dessa IQ-siffror* för universitetsstudenter på masternivå och högre i olika ämnen (med ett genomsnitt på 115):

130.0 Physics
129.0 Mathematics
128.5 Computer Science
128.0 Economics
127.5 Chemical engineering
127.0 Material science
126.0 Electrical engineering
125.5 Mechanical engineering
125.0 Philosophy
124.0 Chemistry
123.0 Earth sciences
122.0 Industrial engineering
122.0 Civil engineering
121.5 Biology
120.1 English/literature
120.0 Religion/theology
119.8 Political science
119.7 History
118.0 Art history
117.7 Anthropology/archeology
116.5 Architecture
116.0 Business
115.0 Sociology
114.0 Psychology
114.0 Medicine
112.0 Communication
109.0 Education
106.0 Public administration

Intressant att de som ska bli lärare har en IQ under studentmedel. Det har även läkarstudenter, vilket (däremot) förvånade mig.

Uppdatering: Peter Santesson-Wilsson plottar intelligens mot grad av politisk korrekthet i de olika ämnena.

__________________

*Om du är tveksam till IQ och IQ-test, se denna artikel från Scientific American.

Niclas Berggren 9:13 den 26 July 2008

Trängselskatten är poppis

En mycket lång och enerverande bilkö

Opinionen i Stockholms län har svängt om trängselskatten:

”När Sifo på nytt frågar drygt 1000 invånare i länet om de tycker det ska vara avgiftsbelagt att köra in i Stockholms stad, så är resultatet det rakt motsatta. Sex av tio säger nu ja till trängelskatten.”

Som ja-röstare glädjer detta mig. En tredjedel vill dessutom höja skatten, vilket jag också vill. Se grafik över hur mycket biltrafiken har minskat.

En intressant fråga är vad den svängande opinionen implicerar för vår syn på folkomröstningar. Uppenbarligen ändrar människor sin syn på saker och ting, ibland ganska fort. I vanliga val får vi tillfälle vart fjärde år att ge uttryck för aktuella politiska preferenser, men resultat i folkomröstningar antas, verkar det som, giltiga ad infinitum. Man kan ta kärnkraftsomröstningen som exempel. Nu är det 28 år sedan den genomfördes. Idag finns en stor mängd människor med rösträtt som inte var med då, och dessutom är kunskapsläget ett helt annat vad gäller sådant som CO2-utsläpp. Bör resultatet i den omröstningen överhuvudtaget beaktas längre?

Och mer generellt: Känner någon till teoretiska arbeten som specificerar villkor för när folkomröstningsresultat inte längre ska beaktas och som kanske t.o.m. föreslår regelbundet återkommande folkomröstningar i samma fråga?

Niclas Berggren 7:49 den 25 July 2008

Barnen påverkar politiken

En ny studie tyder på att barnens kön påverkar föräldrarnas politiska uppfattningar:

”Using nationally representative longitudinal data, we show that having daughters makes people more likely to vote for left-wing political parties. Having sons leads people to favor right-wing parties. The paper checks that our result is not an artifact of family stopping-rules, discusses the predictions from a simple economic model, and tests for possible reverse causality.”

Feministpappa Borg

Den teori som presenteras i uppsatsen säger att ogifta kvinnor tenderar att föredra högre inkomstskatt och högre offentliga utgifter än män (något som ges stöd i annan forskning). Skälet är att deras skattebörda är lägre och att deras marginalnytta av kollektiva varor är högre. Föräldrar med döttrar påverkas sedan, av omsorg om dessa, i politisk riktning vänsterut.*

Måhända är logiken densamma som när finansministern låter meddela att han är feminist pga. sina döttrar.

Uppdatering: Jonas Vlachos analyserar varför kvinnor röstar mer åt vänster.

_____________________

*Den senare länken är väl den jag finner minst övertygande i den presenterade teorin, ty varför skulle en förälder förändra sina politiska preferenser bara för att en dotter i genomsnitt förespråkar mer vänsterorienterade lösningar när hon har vuxit upp? Det senare kan ju t.ex. bero på att dottern har mindre bra kunskaper om vilken politik som gynnar henne. Om dotterns nytta ingår i förälderns nyttofunktion, vilket inte verkar orimligt, borde föräldern väl forma en egen bedömning av vilken politik som bäst skulle gynna henne, inte automatiskt acceptera det vuxna kvinnor i genomsnitt tror gynnar dem? Nå, detta är en undran rörande den presenterade teorin, inte rörande den presenterade empirin.

Niclas Berggren 9:38 den 22 July 2008

Förmögenhet som grund för entreprenörskap

Patrick Krassén skriver idag om ”den goda kraften i förmögenheter” och betonar att filantropi förutsätter medel att donera. Men förmögenheter ger inte bara upphov till goda konsekvenser för forskning och kultur; Jenny Nykvist visar, i en ny artikel i Scandinavian Journal of Economics, att förmögenheter också stimulerar entreprenörskap:

”A positive relationship between wealth and entrepreneurship is found, which supports the liquidity constraints hypothesis. Alternative methods attempting to handle the endogeneity problem and distinguish between absolute decreasing risk aversion and liquidity constraints give further support to the hypothesis. The paper suggests that there exist liquidity constraints in Sweden, which are possibly more extensive than in the United States.”

Detta är i sin tur intressant eftersom forskning visar att entreprenörskap i sin tur är positivt relaterat till bl.a. skapandet av nya jobb.*

_____________________________

*Van Praag och Versloot (2008: 135) konstaterar:

”Entrepreneurs create more employment than their counterparts, relative to their size. This result is unambiguous. Small and young firms are required to boost employment.”

Niclas Berggren 8:40 den 21 July 2008

Bör etablerade normer följas?

Keynes beskrev sig själv som ”immoralist”, med vilket han menade att han inte ansåg sig vara bunden av etablerade normer utan fri att forma sitt liv efter egna preferenser. Detta fick Hayek att gå i taket:

”It is fairly obvious that this kind of rationalism must lead to the destruction of all moral values and to the belief that the individual should be guided only by his personal evaluation of the particular ends he pursues.”*

Det verkar alltså som om det förelåg en konflikt mellan dessa nationalekonomiska giganter i synen på informella institutioner, rörande i vilken grad individer ska anses skyldiga att följa traditionella moralregler. Till skillnad från Keynes verkar Hayek förespråka allmän efterlevnad av etablerade normer, huvudsakligen därför att människans förnuft är begränsat och inte förmår skapa nya moralsystem för att ersätta de gamla utan att det fria samhällets grundval hotas.

I en ny uppsats (här i en WP-version), som jag just har fått accepterad för publicering i Constitutional Political Economy, analyserar jag spänningen mellan Keynes och Hayek på det här området. Min slutsats är att den inte är så stor som man först kan tro. Abstract:

”In the main, Hayek favored rules that apply equally to all and located such rules in tradition, beyond conscious construction. This led Hayek to attack Keynes’s immoralism, i.e. the position that one should be free to choose how to lead one’s life irrespective of the informal institutions in place. However, it is argued here that immoralism may be compatible with Hayek’s enterprise since Hayek misinterpreted Keynes, who did not advocate the dissolving of all informal rules for everybody. By avoiding this misinterpretation, immoralism can be seen as institutional experimentation at the margin, which Hayek himself favored.”

Dvs. både Hayek och Keynes accepterade individuella utmaningar av etablerade normer, om än med olika utgångspunkter. Keynes ♥ Hayek = sant, kind of, trots att Hayek inte insåg det. (Dock förelåg tydliga motsättningar dem emellan på det makroekonomiska området, men det får bli ämnet för ett annat inlägg.)

__________________________

*Hayek, F. A. (1967). Studies in Philosophy, Politics and Economics. London: Routledge: 91.

Niclas Berggren 16:07 den 18 July 2008

För lite njutning i livet

Att människor begår misstag är inte särskilt kontroversiellt att hävda. Ibland tänker vi kortsiktigt och ångrar oss i efterhand. Men ibland tänker vi för långsiktigt! En ny studie finner stöd för att vi tenderar att njuta för lite av livet: att arbeta för mycket, att köpa för enkla produkter och att spara för mycket. Som den amerikanske senatorn Paul Tsongas uttryckte det:

“Nobody on his deathbed ever said, ‘I wish I had spent more time at the office.’”

Studien sammanfattas på följande sätt:

”This article proposes that supposedly farsighted (hyperopic) choices of virtue over vice evoke increasing regret over time. We demonstrate that greater temporal separation between a choice and its assessment enhances the regret (or anticipated regret) of virtuous decisions (e.g., choosing work over pleasure). We argue that this finding reflects the differential impact of time on the affective determinants of self-control regrets. In particular, we show that greater temporal perspective attenuates emotions of indulgence guilt but accentuates wistful feelings of missing out on the pleasures of life. We examine alternative explanations, including action versus inaction regrets and levels of construal.”

Här sammanfattas studien populärvetenskapligt.

Detta resultat är intressant mot bakgrund av den ”libertarianska paternalism” som har fått för sig att den vet hur människor bör bete sig och att det också är rätt och riktigt att hjälpa dem att fatta ”rätt” beslut. Som Alex Tabarrok kritiskt påpekar försöker detta synsätts företrädare hjälpa människor att spara mer, vilket alltså inte självklart är bra.

Niclas Berggren 7:04 den 17 July 2008

Recept för en robust kapitalism

Professor Bhagwati är i fin form och anger hur en marknadsekonomi kan förbli stabil — genom att minst en av följande fem situationer är uppfyllda:

”1. First, the poor do not envy or resent the rich because they believe in the myth — in the U.S., the American dream — that they too can get rich. …
2. Second, even if the poor do not buy into the upward mobility myth, they do not notice the riches of others. …
3. Third, the poor feel that the riches are ‘deserved’ or ‘legitimate.’ …
4. Fourth, if wealth is used for intrusion into politics, it will be resented. …
5. Fifth, related to point two, the rich spend their moneys, not on themselves, but on social projects. …”

Resonemanget är intressant av åtminstone två skäl:

Det utgår inte ifrån att omfördelning behöver utjämna rikedom för att marknadsekonomin ska kunna förbli stabil utan fokuserar på rikas respektive fattigas attityder och uppfattningar. Det implicerar t.ex. att om många är missnöjda med en viss förmögenhetsomfördelning kan åtgärder som påverkar dessa attityder, eller grunden för dessa attityder, vara ett alternativ till att omfördela. (Jämför med punkt 3 i detta tidigare inlägg.)
Marknadsekonomins stabilitet anses bero på att systemets utfall accepteras av de allra flesta, inte minst det stora flertal som inte är förmögna. Det tror jag att det ligger mycket i, och det knyter an till ett kärt tema på denna blogg: att rättvisa inte rimligen kan bedömas genom att studera aggregat som inkomst- och förmögenhetsfördelningar utan att beakta hur dessa har uppkommit. Människor i allmänhet kan tänkas acceptera en skev förmögenhetsfördelning om några av Bhagwatis villkor är uppfyllda, t.ex. (Se tidigare inlägg på detta tema här och här.)

Niclas Berggren 8:50 den 16 July 2008

Förenklad syn på prostitution

Det jag tycker präglar synen på prostitution i vår politiska diskurs är simplifiering. När regeringen nu före slår hårdare tag mot sexhandel görs t.ex. ingen skarp distinktion mellan människohandel och tvång, å ena sidan, och frivillig försäljning av sexuella tjänster, å den andra. Inte heller görs någon tydlig differentiering mellan olika typer av prostitution och att de bör förstås på olika sätt. Allt resonemang tycks, som Blogge påpekar, utgå från en axiomatisk, endimensionell syn som säger att prostitution är ondska, punkt slut.

Men detta är en religiös typ av synsätt, i det att en Sanning från ovan har uppenbarat vad som är rätt och fel, helt utan att beakta individers preferenser och utan att på ett fullödigt sätt beakta konsekvenser av alternativa handlingssätt.

Som tur är finns vetenskapliga försök att ta sig an fenomenet prostitution. Några färska resultat:

Prostituerade i Chicago med hallickar har bättre villkor än andra prostituerade: de arbetar färre timmar, löper mindre risk att hamna i lag med organiserad brottslighet och får effektivitetslön. (”An Empirical Analysis of Street-Level Prostitution”)
Bordell- och gatubaserad prostitution i Ecuador kontrasteras, och risken för hivsmitta befinns högre i den senare typen. Forskarna finner att om målet är att minimera smitta bör insatser koncentreras mot gatuprostitution, inte mot bordellprositution. Om den senare sätts åt leder det till ökad förekomst av mer riskfylld sexhandel. (”Sex Work and Infection: What’s Law Enforcement Got to Do with It?”)
Fyra typer av prostitution differentieras: eskort-, bordell-, hem- och gatubaserad. Givet ett mål om att minimera negativa externaliteter, menar forskarna att angrepssätten bör varieras mellan de fyra typerna, med legalisering och ingen särskild reglering av eskortverksamhet och med hårdast reglering av gatubaserad prostitution — för den förespråkas den svenska modellen. (”Regulating Prostitution: A Comparative Law and Economics Approach”)

Men i Sverige görs inga distinktioner, inga nyanser tillåts, Sanningen ska till varje pris genomdrivas.

Se ett tidigare inlägg om professor Martha Nussbaums syn på prostitution.

Niclas Berggren 9:37 den 15 July 2008

Vi vet inte så mycket

David Brooks låter riktigt hayekiansk* i New York Times idag:

”This age of tremendous scientific achievement has underlined an ancient philosophic truth — that there are severe limits to what we know and can know; that the best political actions are incremental, respectful toward accumulated practice and more attuned to particular circumstances than universal laws.”

Visst ligger det en del i detta, men jag tycker att det andas lite för mycket pessimism. Trots allt vet vi en hel del idag som vi inte visste tidigare, även om vi inte vet lika mycket som vissa trodde att vi skulle göra. Det gäller såväl på det område Brooks fokuserar på, hur gener påverkar känslor, egenskaper och beteende, som på det ekonomisk-politiska området. Vi vet t.ex. att institutioner är centrala för hur ekonomin fungerar, men som bl.a. Dani Rodrik påpekar, vet vi inte så mycket om hur de exakt bör utformas för att uppnå tillväxt och hur de samverkar med varandra och med omgivningen. Men att mer forskning kan förbättra kunskapsläget, det tror jag på — till skillnad, som det verkar, från Brooks:

”We can take people out of environments that (somehow) produce bad outcomes and try to immerse them into environments that (somehow) produce better ones. But we’re not close to understanding how A leads to B, and probably never will be.”

________________

*Se t.ex. Hayeks Nobelföreläsning ”The Pretence of Knowledge.”

Niclas Berggren 8:20 den 15 July 2008

Ledsna betalar mer

En ny studie visar att ju ledsnare en person är, desto mer är denne villig att betala för saker och ting. Deltagarna i studien fick 10 dollar vardera och förevisades en sportig vattenflaska som de kunde köpa med de pengar de just hade fått. De ledsnare deltagarna tenderar att bjuda betydligt mer för flaskan. Så här ser forskarnas modell ut:

De finner stöd för denna modell i sitt experiment:

”Misery is not miserly: Sadness increases the amount of money that decision makers give up to acquire a commodity. … Consistent with our Jamesian hypothesis, results demonstrated that the misery-is-not-miserly effect occurs only when self-focus is high.”

Resultatet illustreras i detta diagram:

Man kanske ska vänta med den där shoppingrundan tills man känner sig glad. Å andra sidan kanske det är värt att betala mer för att få glädje av shopping när man är ledsen?

Niclas Berggren 8:27 den 14 July 2008

Fackets föredömliga förslag

Det är inte varje dag jag säger detta: jag är förtjust i ett fackligt utspel! Närmare bestämt är det SACO:s Anna Ekström och TCO:s Sture Nordh som, enligt min mening, hamnar helt rätt i två avseenden.

För det första förespråkar de en återgång till en central princip i 1991 års skattereform:

”Principen om att högst 15 procent av skattebetalarna ska betala statlig skatt och högst 50 procent i marginalskatt är en rimlig kompromiss mellan effektivitet och fördelning i skattesystemet. Andelen inkomsttagare som betalar statlig skatt beräknas i år uppgå till ungefär 20 procent, vilket är långt ifrån skattereformens mål på 15 procent.”

I linje med detta anser jag själv t.ex. att värnskatten bör avskaffas och att regeringen är på rätt väg när den aviserar en höjd brytpunkt i skatteskalan.

För det andra förespråkar de generalitet i skattesystemet:

”Särlösningar kan var för sig vara välmotiverade, men riskerar att leda till snedvridningar av olika slag. Generella regler och lösningar är att föredra. Det skapar en förutsägbarhet som gynnar tillväxten.”

Detta är också något jag är sympatiskt inställd till.

Jag tillhör dem som tycker att regeringen har gjort mycket bra, t.ex. på skatteområdet, men det finns onekligen utrymme för ytterligare förbättringar. Facket ger härvidlag god vägledning!

Niclas Berggren 8:12 den 13 July 2008

Färre och kortare recessioner

Det är lätt att fångas av en negativ sinnesstämning när media rapporterar om tecken på recession (vilket kan definieras som en betydande och ihållande nedgång i ekonomisk aktivitet).* Det är för tidigt att bedöma hur den ekonomiska nedgång vi ser för tillfället kommer att utvecklas, men det kan vara värt att påminna sig om att recessionerna i USA tycks ha blivit färre och kortare på senare år, vilket framgår av de skuggade områdena i nedanstående diagram:

En annan sak att glädja sig åt är att BNP:s utveckling över längre tid är starkt positiv, vilket ibland glöms bort när den tillfälliga konjunktursituationen står i fokus.

Se även Martin Flodéns konstaterande att konjunktursvängningarna har minskat samt Christina och David Romers artikel ”What Ends Recessions?”.

__________________________

*Se här för ett klargörande av hur NBER identifierarar recensioner. Diagrammet baseras på dessa data.

Niclas Berggren 10:01 den 11 July 2008

Sänkt bolagsskatt bra för tillväxten

Finansministern avisera r att bolagsskatten kan komma att sänkas från 28 till 25 procent vid årsskiftet. Jag har tidigare predikterat en sådan reform men trodde att den skulle komma senare. Nå, enligt en studie i Journal of Public Economics (här som Word-fil) kan en sänkning förväntas öka den ekonomiska tillväxten:

”Past theoretical work predicts that higher corporate tax rates should decrease economic growth rates, while the effects of high personal tax rates are less clear. In this paper, we explore how tax policies in fact affect a country’s growth rate, using cross-country data during 1970–1997. We find that statutory corporate tax rates are significantly negatively correlated with cross-sectional differences in average economic growth rates, controlling for various other determinants of economic growth, and other standard tax variables. In fixed-effect regressions, we again find that increases in corporate tax rates lead to lower future growth rates within countries. The coefficient estimates suggest that a cut in the corporate tax rate by 10 percentage points will raise the annual growth rate by one to two percentage points.”

En bra reform, med andra ord, för de av oss som värderar ekonomisk tillväxt — och särskilt när finansiering sker genom att låta tidigare skattesmitare betala (mer i) skatt.

Uppdatering: Urban Bäckström gillar in te den föreslagna finansieringen, men Anders Borg försvarar den.

Niclas Berggren 8:48 den 6 July 2008

Ekonomisk nationalism

Jag är bekymrad över den ekonomiska nationalism som ofta gör sig påmind. Nu senast har den gällt försäljningen av företag. I A-Ekonomi för ett tag sedan hördes två aktieägare på Investors bolagsstämma beklaga att delar av företagets aktieinnehav i Scania hade sålts till tyska köpare. Och nyligen hördes röster som var sura för att Vin och Sprit köptes av ett franskt företag. Jag menar att grunden för dessa negativa hållningar inte är rationell utan ett utslag av vad Bryan Caplan har kallat

”anti-foreign bias, a tendency to underestimate the economic benefits of interaction with foreigners.”

Ett rationellt förhållningssätt till ägande av företag implicerar att man förespråkar det ägande som ger bäst långsiktig vinst, helt oavsett ägarnas nationalitet. Det torde också vara den bästa garantin för bibehållen eller ökad sysselsättning. Men även om ett utländskt ägande skulle innebära omflyttning av sysselsättning är frågan varför ett svenskt jobb är värt mer än ett jobb i ett annat land.

Niclas Berggren 8:35 den 4 July 2008

God ekonomi får väljarna att gå högerut

En ny studie indikerar att väljare i Californien påverkas i sina politiska uppfattningar av en förändrad ekonomisk situation. I huvudsak rör sig väljarna högerut när ekonomin förbättras — t.ex. blir stödet för omfördelning svagare, vilket är i linje med teorier som säger att detta stöd är negativt relaterat till väljares produktivitet.

Detta resultat är intressant eftersom det antyder att väljare i hög grad styrs av egenintresse och att deras politiska uppfattningar inte är helt ideologiskt fixerade. Överfört till svenska förhållanden skulle det kunna innebära att de väljare som upplever sig ha fått en förbättrad ekonomisk situation blir mer positivt inställda till Alliansen. Som dr Erlingsson skriver:

”… den nya SOM-rapporten Skilda världar. I rapporten kan man läsa följande: Totalt sett har svenskarna aldrig haft en så positiv bedömning av sin egen och landets ekonomi som under 2007. Men går man djupare in i siffrorna visar det sig att – för att citera Sören Holmberg – en ‘stor minoritet’ skattar att de har fått det sämre jämfört med andra.”

Så varför tvekar den majoritet som skattar att de har fått det bättre att stödja Alliansen?

Niclas Berggren 9:32 den 30 June 2008

Gener styr syn på orättvisa

Inom spelteorin finns ett känt spel som kallas ultimatumspelet:

”The ultimatum game is an experimental economics game in which two players interact to decide how to divide a sum of money that is given to them. The first player proposes how to divide the sum between themselves, and the second player can either accept or reject this proposal. If the second player rejects, neither player receives anything. If the second player accepts, the money is split according to the proposal. The game is played only once, and anonymously, so that reciprocation is not an issue.”

Diverse experiment har visat att andraspelaren mycket ofta tackar nej till låga bud, trots att det innebär att hon tackar nej till pengar. Det kan tolkas som att hon är villig att betala för att bestraffa en gniden förstaspelare, som ger ett i hennes tycke orättvist erbjudande

En studie från 2007 visar att denna tendens att avvisa alltför låga bud i hög grad förefaller genetiskt bestämd. Abstract:

”Experimental evidence suggests that many people are willing to deviate from materially maximizing strategies to punish unfair behavior. Even though little is known about the origins of such fairness preferences, it has been suggested that they have deep evolutionary roots and that they are crucial for maintaining and understanding cooperation among non-kin. Here we report the results of an ultimatum game, played for real monetary stakes, using twins recruited from the population-based Swedish Twin Registry as our subject pool. Employing standard structural equation modeling techniques, we estimate that >40% of the variation in subjects’ rejection behavior is explained by additive genetic effects. Our estimates also suggest a very modest role for common environment as a source of phenotypic variation. Based on these findings, we argue that any attempt to explain observed ultimatum bargaining game behavior that ignores this genetic influence is incomplete.”

En möjlig implikation skulle kunna vara att vår uppfattning om vad som är orättvist mer allmänt har evolutionära rötter. Det kan i sin tur antyda att vi bör kunna ifrågasätta denna uppfattning, i den mån vi inser att den uppkom i en kontext som skiljer sig från den vi lever i idag (i linje med vad F. A. Hayek föreslår i ”The Atavism of Social Justice”).

Niclas Berggren 8:52 den 29 June 2008

Röpke skrämmer mig

PJ skriver idag om Wilhelm Röpke som en möjlig förebild för kristdemokraterna. Kanske det. Det finns dock en sak som skrämmer mig med Röpke, vilket framgår av denna anekdot:

”In 1947, two titans of 20th-century economic theory, Ludwig von Mises and Wilhelm Röpke, met in Röpke’s home of Geneva, Switzerland. During the war, the Genevan fathers coped with shortages by providing citizens with small garden allotments outside the city for growing vegetables. These citizen gardens became so popular with the people of Geneva that the practice was continued even after the war and the return to abundance. Röpke was particularly proud of these citizen farmers, and so he took Mises on a tour of the gardens. ‘A very inefficient way of producing foodstuffs!’ Mises noted disapprovingly. ‘Perhaps so, but a very efficient way of producing human happiness’ was Röpke’s rejoinder.”

Jo, ni läste rätt: Röpke talar sig varm för trädgårdsodling! Se tidigare inlägg om naturen här, här och här.

Niclas Berggren 8:53 den 27 June 2008

Värnplikt sänker tillväxten

Nationalekonomerna Katarina Keller, Panu Poutvaara och Andreas Wagener finner i ”Military Draft and Economic Growth in OECD Countries” tecken på att värnplikt innebär ett slöseri med humankapital som sänker den ekonomiska tillväxttakten:

”Our different panel regressions corroborate the statistically significant negative impact of conscription on income and growth. To consider the magnitudes of these effects for the numerical conscription variables, if the duration of military service or the conscripts share were decreased by one standard deviation (0.66 and 0.01 respectively), growth over a 10-year period would increase by on average 4.61 or 4.32 percentage points. These effects are quite large. They conform to the intuition that the more intensely conscription is enforced, the more labor is diverted from endeavors of higher productivity in the economy, and the lower is output and its growth.”

Sveriges utveckling mot en mindre omfattande värnpliktsverksamhet förefaller alltså gynnsam ur ekonomisk synvinkel. Förutom att den också harmonierar med grundläggande idéer om frihet och rättvisa.

Se ett tidigare inlägg i detta ämne.

_____________________________

*Accepterad för publicering i tidskriften Defence and Peace Economics.

Niclas Berggren 10:02 den 26 June 2008

Recension vi hade kunnat vara utan

Vilken lycka, att inte längre stödja DN Kultur med sina pengar. I en recension av Naomi Kleins Chockdoktrinen och av Johan Norberg och Boris Benulics Allt om Naomi Kleins nakenchock skriver Lars Pålsson Syll bl.a. följande:

”Som jag ser det medför Kleins fixering vid Friedman och Chicagoskolan tyvärr att hon befriar nationalekonomins övriga företrädare från ansvar. Den människo- och vetenskapssyn som Friedman, Assar Lindbeck, Bo Södersten, Marian Radetzki och deras motsvarigheter runt om i världen står för och lär ut till studenter vid våra lärosäten är nämligen i grunden samma sak. För att befrämja tillväxten är ojämlikhet nödvändig. Om man genom välfärdspolitik och en skattefinansierad offentlig verksamhet minskar klyftorna, minskar ekonomins tillväxtpotential.”*

Men Pålsson Syll begår minst tre misstag, som jag ser det.

1. Sprider felaktiga uppgifter. Friedman är mycket riktigt för en liten välfärdsstat, men stämmer det för övriga av Pålsson Sylls namngivna och för nationalekonomer i allmänhet? Det är mycket tveksamt. Assar Lindbeck har t.ex. uttryckt sig på följande vis:

”[I]ndeed, it is largely because of various positive long-term consequences of welfare-state arrangements that I have often described the modern welfare state as ‘a triumph of modern civilisation.'”**

2. Skiljer inte på fakta och värderingar. Frågan om effekterna av en långt driven omfördelning handlar inte, vilket Pålsson Syll vill låta påskina, om värderingar utan om fakta. Även om man stödjer en välfärdsstat kan man anse att en långt driven omfördelning, t.ex. genom mycket höga marginalskatter, påverkar variabler som tillväxt. Man skulle kunna önska att så inte vore fallet, men om så befinns vara fallet är det tvärtom ärligt och beundransvärt att erkänna det. Och givetvis har de ekonomer som säger följande rätt: ”För att befrämja tillväxten är ojämlikhet nödvändig”. Ty om ingen ojämlikhet alls existerade, dvs. om alla hade exakt lika stor disponibel inkomst oavsett vad de gjorde, varför skulle någon ägna sig åt produktivt arbete?

3. Motsäger sig själv. Pålsson Syll fortsätter:

”Tillväxt och ökade klyftor har under de senaste trettio åren gått hand i hand.”

Nyss hävdade han att Lindbeck m.fl. ska klandras, eftersom de har sagt att tillväxt och ökade klyftor går hand i hand. Nu hävdar han att tillväxt och ökade klyftor de facto har gått hand i hand. Ska inte Pålsson Syll också klandras för att han torgför ett sådant budskap?

Slutligen: Klyftor behöver inte vara orättvisa. Och alla klyftor har inte ökat: inte i Sverige under Alliansen och inte mellan länder i världen.

___________________________

*Tack till Johan Almenberg för tipset.
**S. 9 i Lindbeck, Assar (1995). “Hazardous Welfare-State Dynamics.” American Economic Review, 85(2): 9—15.

Niclas Berggren 10:29 den 25 June 2008

Är utbildningspremien orättvis?

Arbetarrörelsens ekonomiska råd lät igår publicera en inkomstfördelningsrappo rt . Bl.a. framkommer att inkomsternas fördelning har blivit mer ojämn under socialdemokraternas regeringsinnehav:

Socialdemokraterna brukar anse detta orättvist — det återstår att se om Mona kommer att karakterisera sin egen politik på det sättet (och berömma regeringen för minskad orättvisa) — men som tidigare på pekats behöver inte inkomstskillnader vara orättvisa.

I rapporten återfinns t.ex. detta diagram över skillnaden i disponibel inkomst på basis av utbildning:

Diagrammet illustrerar att en person som utbildar sig tjänar mer (särskilt gäller detta män).* Detta tycker jag personligen är en rättvis grund för inkomstskillnader — det torde, som DN och Mats Odell betonar, vara bra för ett samhälle att premiera dem som inhämtar avancerad kunskap. Mer än vad som för närvarande sker i Sverige, skulle jag dessutom tro.

Se även vad Daniel Waldenström samt ekonomipristagaren Robert Lucas har att säga.

___________________

*Diagrammet beaktar dock inte att den som utbildar sig tjänar mindre under utbildningsåren. Notera också att det visar disponibel inkomst, vilket t.ex. inkluderar andra inkomster än inkomst av tjänst.

Niclas Berggren 8:31 den 25 June 2008

Felaktigt om lycka

Richard Layard fortsätter att sprida felaktiga uppgifter om relationen mellan inkomst och lycka:

At the bottom of the curve, you will find countries such as Zimbabwe or Russia, where increases in national income per head will increase levels of happiness. … On the ignominious bit you will find a cluster of western countries, including our own, where such rises in income per head don’t cheer us up one bit. When do income rises stop making us happier? Around $20,000, according to Layard. … After that there is an inverse relationship between more money and happiness.

Denna syn har viktiga policyimplikationer, för den antyder att en politik för ökad tillväxt i rika länder inte ger större lycka och att en sådan politik därför kan ifrågasättas. Ett litet, litet problem bara: Layard har uppenbarligen inte tagit del av den senaste forskningen:

These findings invite a sharp re-assessment of the ”stylized facts” that have informed economic analysis of subjective well-being data. Across the world’s population, variation in income explains a sizeable proportion of the variation in subjective well-being. There appears to be a very strong relationship between subjective well-being and income, which holds for both rich and poor countries, falsifying earlier claims of a satiation point at which higher GDP is not associated with greater wellbeing.

Resultaten i den nya forskningen illustreras av följande figur:

Kan någon skicka denna studie till Richard Layard? Snarast? Till dess att han får den är det klokt av oss att ta det han säger med en stor nypa salt.

Niclas Berggren 20:31 den 23 June 2008

Keynes om Marx

Jag är oerhört fascinerad av John Maynard Keynes. Minst, faktiskt, av hans nationalekonomiska gärning, men desto mer av hans personlighet, t.ex. hans intelligens, hans ifrågasättande av konventionell moral, hans självförtroende, hans bildning och (ähum) hans sexliv.

Så här uttalade han sig 1934, korrekt i sak och med en briljant formuleringskonst, om Marx gärning:

”My feeling about Das Kapital are the same as my feelings about the Koran. I know that it is historically important and I know that many people, not all of whom are idiots, find it a sort of Rock of Ages and continuing inspiration. Yet, when I look into it, it is to me inexplicable that it can have this effect. … I am sure that its contemporary economic value (apart from occasional but inconstructive and discontinuous flashes of insight) is nil.”*

Lyssnar du, Lars Ohly?

________________________________

*Återgivet i Moggridge, D. E. (1992). Maynard Keynes: An Economists’s Biography. London: Routledge: 469—470.

Niclas Berggren 9:29 den 23 June 2008

Rättvisa och orättvisa klyftor

Claes Arvidsson påpekar att socialdemokraterna är som besatta av klyftor. Själv är jag av uppfattningen att klyftor kan vara relevanta men att de oftast inte är det. Likt Will Wilkinson anser jag att man, när man bedömer om något är orättvist, bör beakta inte bara utfall utan också hur utfallet har uppstått.

Om man t.ex. bara tittar på en viss inkomstfördelning kan dess grad av orättvisa bero inte bara på fördelningen i sig utan också, eller kanske rentav uteslutande, på hur fördelningen har uppkommit. Man kan t.ex. anse att det inte är orättvist att personer som arbetar hårt och anstränger sig har högre disponibel inkomst än andra.*

Med detta sagt finns det fall av klyftor jag finner tveksamma. Ian Dew-Becker and Robert Gordon diskuterar direktörslöner med denna utgångspunkt. Direktörer sitter i andra direktörers styrelser och ger, på basis av denna typ av kollusion, varandra stora ekonomiska förmåner. Detta kan fortgå därför att det finns ett principal-agentproblem i företag, som resulterar i att ledningen och inte ägarna i huvudsak styr.

Men lösningen är inte i första hand omfördelning, vilket är ett trubbigt instrument för att komma åt just detta problem, utan snarare förbättringar av regelverket som rör transparens inom företagen. Det är alltså inte bara så att klyftor kan vara orättvisa eller rättvisa — det är också så att orättvisa klyftor ibland åtgärdas bättre med annat än skatter och bidrag.**

____________________________

*Man kan se på frågan på två nivåer. På ett fundamentalt plan anser jag att ingen är värd att tjäna mer än någon annan, eftersom ingen är orsak till sig själv. Men på ett praktiskt plan anser jag att fiktionen att vissa är värda att tjäna mer än andra är bra att upprätthålla, eftersom det möjliggör inrättandet av incitament så att människor anstränger sig och är produktiva, vilket i förlängningen gynnar alla. Se vidare här.
**Reformer i regelverket för ”corporate governance” är ett exempel. Regeringens arbetslinje kan anföras som ett annat exempel: vissa ersättningsnivåer sänks men fler får arbete, vilket leder till en sjunkande Gini-koefficient på det hela taget. Om man nu betraktar det måttet som ett mått på orättvisa, vilket av ovan nämnda skäl är tveksamt.

Niclas Berggren 9:32 den 13 June 2008

Rättvis fotboll

Ärkebiskopen och en annan biskop vill att vi enbart ska köpa rättvisemärkta fotbollar:

”Arbetsgivare föredrar att exploatera barn för att det anses legitimt att betala dem lägre lön, och därmed öka vinsten.”

Jovisst, men det finns ett litet problem. De barn som tillverkar fotbollar som inte är rättvisemärkta kommer med största sannolikhet att få det sämre, vilket jag har påpekat, med stöd i forskning, här och här. Detta dilemma ignorerar biskoparna.

Se även dr Vlachos och dr Santesson-Wilson i denna fråga.

Niclas Berggren 18:21 den 10 June 2008

Den ideologiska nationalekonomin

Robert Östling menar att nationalekonomin har ideologiska inslag. Jag tror personligen att värderingar spelar viss roll i all forskning, inte minst i valet av problem att studera, i valet av metod och i valet av vilka resultat som ska presenteras. Som Gunnar Myrdal hävdar i Objectivity in Social Research finns det ingen samhällsvetenskaplig forskare som i djupaste mening kan vara helt objektiv. Men genom den vetenskapliga metoden hoppas och tror jag att det mesta av det som kallas nationalekonomisk forskning ändå i huvudsak är av positivt slag, i Milton Friedmans mening.

I den mån nationalekonomer är ideologiska tycks Robert mena att de primärt är liberala. Så kan det nog vara i genomsnitt, men en intressant sak rör hur nationalekonomer grupperar sig. Personer med värderingar till vänster tenderar att bejaka ”beteendeekonomi” och teorier om marknadsimperfektion (vilket personer till höger oftast inte gör), medan personer med värderingar till höger tenderar att bejaka teorier om politikimperfektion och den österrikiska skolan (även om det finns undantag).

Men är det så att nationalekonomiska teorier påverkar ideologiska uppfattningar eller är det så att personer med vissa ideologiska uppfattningar väljar att bejaka vissa nationalekonomiska teorier? Om det förra gäller förefaller det intressant att studera hur studenter, doktorander och forskare kommer i kontakt med de teorier som påverkar deras ideologi. Är det deras lärare som är ideologiska och presenterar ett urval av teorier för dem? Vad förklarar i så fall lärarnas ideologi? Etc. Om det senare gäller, vilket jag tror, kanske den nationalekonomiska diskursen skulle tjäna på det Myrdal rekommenderar: att vi är öppna om vilka värderingar vi har qua forskare?

Niclas Berggren 17:12 den 7 June 2008

Homos i grannskapet

Det finns fortfarande rätt många som inte vill ha homosexuella grannar:

Men en färsk studie finner att husägare troligen inte behöver vara rädda för homosexuella grannar — i alla fall inte av ekonomiska skäl:

The results show that not only is the correlation between the spatial concentration of same-sex couples and housing values signicant and robust, but, also, housing values are higher in a city where the proportion of same-sex couples was higher a decade ago. Therefore, we tentatively conclude that same-sex couples make better communities. The results are consistent with the intrinsic preference theory that the intrinsic artistic tastes of gay people motivate them contribute to nicer neighborhoods everywhere and all the time.

Everywhere and all the time — glöm inte det!

Niclas Berggren 16:52 den 4 June 2008

Skatter och egenföretagande

Få har analyserat hur skatter påverkar utbudet av entreprenörer. Åsa Hansson gör just det i en ny studie*. Hon finner att både genomsnitts- och marginalskattesatser är negativt relaterade till sannolikheten att bli egenföretagare. Dessutom är förmögenhet positivt relaterad till denna sannolikhet. Utdrag ur resultattabell:

Borde inte dessa resultat stämma socialdemokraterna till eftertanke, nu när de flörtar hej vilt med entreprenörerna? Medan regeringen har sänkt inkomstskatten och tagit bort förmögenhetsskatten talar socialdemokraterna om att höja och återinföra. Man tvivlar, mot bakgrund av Åsas resultat, åtminstone på att detta skulle stimulera företagarverksamhet i vårt land.

_____________________________

*Hansson, Åsa (2008). ”Income Taxes and the Probability to Become Self-Employed: The Case of Sweden.” Ratio Working Paper nr. 122.

Niclas Berggren 21:50 den 3 June 2008

Middag med professor Voigt

Ikväll dinerade jag med min gode vän professor Stefan Voigt å Restaurang 1900, Mat-Niklas restaurang i Stockholm. Den svenska stilen på mat och lokal imponerade. Jag åt gotländsk vit sparris, hönsägg, rostat vete, kajplök, citronkräm; grillad grisnacke, rotsellri, morötter, persilja, kålrot; samt 1900´s praliner, choklad i olika smaker.

Stefans forskning fokuserar på institutioners betydelse för hur samhällen fungerar i olika avseenden. Vad sägs t.ex. om denna studie, som finner att länder med majoritetsvalsystem har lägre offentliga utgifter, lägre intressegruppsverksamhet men också lägre arbetsproduktivitet än länder med proportionella valsystem? Eller om denna studie, som finner att ekonomisk tillväxt inte är relaterad till domstolars juridiskt reglerade oberoende men positivt relaterad till domstolars faktiska oberoende?

Niclas Berggren 14:35 den 2 June 2008

Styr eliter eller folket?

Ekonomisk politik ändras väldigt lite när diktaturer blir demokratier.* Hur kan det förklaras? Enligt Daron Acemoglu och James Robinson är en möjlig förklaring att eliter lyckas upprätthålla makt, även när de rent legalt inte har samma maktställning längre.** Demokratiska ledare kan helt enkelt finna det i sitt intresse att gynna eliter istället för medborgarna, och vad väljarna röstar på i val spelar mycket liten roll för vad som beslutas i de lagstiftande församlingarna.

En annan förklaring ges av Ludwig von Mises, som tvärtom menar att såväl diktatorer som demokratiska ledare måste tillfredsställa befolkningen om de ska kunna sitta kvar vid makten. Det är inte eliter utan demos som styr, oavsett politiskt system. Bryan Caplan och Edward Stringham belyser den teorin ytterligare i en kritik av public choice-teorin, som likt Acemoglu och Robinson brukar se politiken som starkt influerad av intressegrupper.

Vilken teori stämmer bäst överens med verkligheten? Är det eliter eller folket som egentligen styr i demokratier och diktaturer? You tell me.

___________________
*Mulligan, Casey B., Gil, Ricard och Sala-i-Martin, Xavier (2004). ”Do Democracies Have Different Public Policies Than Nondemocracies?” Journal of Economic Perspectives, 18(1): 51—74.
**Acemoglu, Daron och Robinson, James A. (2008). ”Persistence of Power, Elites, and Institutions.” American Economic Review, 98(1): 267—293.

Niclas Berggren 12:47 den 29 May 2008

Samma politik i demokrati och diktatur

Spelar det någon roll om man lever i demokrati eller diktatur? Nationalekonomen Ludwig von Mises har ett intressant svar: den förda politiken är snarlik eller identisk om man byter från demokrati till diktatur eller vice versa (men demokrati är att föredra, eftersom det systemet rymmer en fredlig, icke-våldsam metod för maktskiften).

Men stämmer det att politiken är densamma i ett givet land oavsett om demokrati eller diktatur råder? von Mises ansåg att makthavare alltid måste ta hänsyn till allmänhetens uppfattningar, annars riskerar de att tas ifrån makten. Detta sker i en demokrati genom val och i diktaturer genom revolutioner. Men i båda fallen finns mekanismer för att majoritetens vilja ska prägla vilken politik som förs.

Bryan Caplan granskar detta argument närmare* och finner att slutsatsen håller rätt bra men att von Mises överskattar möjligheten att göra sig av med diktatorer. Detta eftersom det finns ett collective action-problem: att vilja ha en revolution ger inte automatiskt individen incitament att försöka genomföra en. Därutöver finns kostnader att byta system. Detta gör det osannolikt att diktatorer måste följa allmänhetens uppfattningar för att sitta kvar.

Enligt Caplan finns det tre mekanismer, till skillnad från den von Mises anför, som kan förklara varför förd politik inte skiljer sig mycket mellan demokrati och diktatur:

Stationära banditer: Diktatorer gynnas av att det går bra för landet de styr, och därför har de intresse av att ta hänsyn till människors uppfattningar.
Delade preferenser: Diktatorer tycker ganska lika människor i allmänhet.
Omvänd kausalitet: Människor föredrar pga. status quo bias den politik de är vana vid.

Så von Mises hade rätt intuition, menar Caplan: det finns en samstämmighet mellan människors uppfattningar och förd politik i såväl demokrati och diktatur, men inte i så hög grad av det skäl von Mises trodde.

_______________________________________

*Caplan, Bryan (2008). ”Mises’ Democracy-Dictatorship Equivalence Theorem: A Critique.” Review of Austrian Economics, 21(1): 45—59.

Niclas Berggren 8:46 den 29 May 2008

En lektion i nationalekonomi

DI rapporterar idag att det höga bensinpriset har lett till minskad bensinkonsumtion och att efterfrågan på andra drivmedel har ökat:

Färsk statistik visar samtidigt att försäljningen av bensin minskar i Sverige. Under april sjönk bensinförsäljningen med cirka 4,5 procent parallellt med att försäljningsvolymerna för etanol, E85, fortsätter att rusa i höjden.”

Tänk att man får en liten lektion i nationalekonomi vid frukostläsningen! Dels att efterfrågekurvan är nedåtlutande (dvs. ett ökat pris minskar efterfrågan) och att det finns korspriselasticiteter (dvs. ett ändrat pris på en vara leder till ändrad efterfrågan på en annan vara).

Många nationalekonomer välkomnar ett högre bensinpris, kanske för att det så fint illustrerar nationalekonomiska begrepp in action.

Uppdatering: Se även Greg Mankiw och Jonas Vlachos om detta.

Niclas Berggren 16:32 den 27 May 2008

Varför tjänar långa mer?

Långa personer tjänar mer. Men vad beror det på? En studie* som snart publiceras ger ett enkelt svar:

On average, taller people earn more because they are smarter. As early as age 3 — before schooling has had a chance to play a role — and throughout childhood, taller children perform significantly better on cognitive tests. … [W]e find that the height premium in adult earnings can be explained by childhood scores on cognitive tests.”

Själv är jag 187 cm lång. IQ kan ni ju gissa er till. ;-)

____________________________

*Case, Anne och Paxson, Christina (2008). ”Stature and Status: Height, Ability, and Labor Market Outcomes.” Journal of Political Economy, kommande. Tips från Steven Dubner.

Niclas Berggren 8:04 den 26 May 2008

Orättvisa hyror

När det gäller hyror menar personer som bor i hyresrätter i Stockholms innerstad att det är orättvist att de, likt t.ex. bostadsrättsinnehavarna i huset brevid, ska betala ett marknadspris för sitt boende. De vill ha fortsatt artificiellt låg hyra och struntar i de samhällsekonomiska kostnader som systemet ger upphov till.

Nu visar en ny studie från Fastighetsägarna att hyresnivåerna är snarlika i Stockholms innerstad och i de betydligt mindre attraktiva ytterområdena:

Detta är förstås helt i linje med hur systemet är tänkt att fungera, men att påstå att det är rättvist känns minst sagt ansträngt. Då känns det modesta förslag till anpassning av hyrorna till efterfrågan som en utredning nyligen presenterade mycket rättvisare.

Studien visar också att andelen av disponibel inkomst som går till hyran är betydligt högre i ytterområdena. Medan en hyresgäst på Östermalm betalar 18 procent av sin inkomst till hyra, betalar en hyresgäst på Järvafältet 32 procent:

Rättvist? Se även Jonas Vlachos om hyresregleringens effekt på segregation.

Niclas Berggren 8:32 den 23 May 2008

Alliansen får konkurrens

Jag är imponerad av Alliansen: över dess tillkomst, dess lansering och dess sammanhållning. Men mest imponerad är jag över att den, i form av en koalitionsregering, har lyckats så väl med de offentliga finanserna. Forskning visar nämligen att koalitionsregeringar i regel har varit förknippade med en försämrad, eller mindre framgångsrikt hanterad, offentlig ekonomi. Några exempel:

De har svårare att förbli inom sina budgetramar efter en negativ ekonomisk chock, de har högre budgetunderskott och statsskulden växer snabbare (de Haan m fl 1999, Volkerink och de Haan 2001).
De förmår med lägre sannolikhet implementera framgångsrik budgetkonsolidering (Alesina m fl 1998).
Ju mer fragmenterad regeringen är, desto längre tid tar det för skattestrukturen ocn inflationstakten att återgå till det önskade utseendet efter en ekonomisk chock (Ashworth och Heyndels 2001, Veiga 2000).

Detta kan förklaras med att koalitioner bygger på förhandlingar mellan partier, där varje parti måste kunna visa väljarna att just de fyller en funktion, och att koalitionsregeringar är mindre handlingskraftiga, eftersom fler partier måste komma överens.

Nu utman as den framgångs rika Allians en av de tre vänsterpartierna. Jag predikterar att de kommer att få svårare att enas om en regeringspolitik — socialdemokraterna är inte vana att i förväg förhandla om politikens innehåll och vänsterpartiet består fortfarande i hög grad av kommunister, med en politisk agenda som många socialdemokrater och miljöpartister har svårt för. Men framförallt befarar jag att en vänsterkoalition, om de enas och om de vinner, kommer att ha svårt att bedriva en ansvarsfull finanspolitik. Den tidigare associeringen mellan borgerliga koalitionsregeringar och budgetunderskott kan komma att förbytas i en associering mellan socialistiska koalitionsregeringar och budgetunderskott.

Niclas Berggren 8:09 den 22 May 2008

Ifrågasätt enkel majoritet

Det finns i de flesta demokratier en tendens att betrakta den enkla majoritetsregeln som helig. När (N/2)+1 av N ledamöter i en politisk församling röstar för ett förslag anses det reflektera folkviljan (eller något snarlikt begrepp). Men är denna regels helighet önskvärd?

James Buchanan och Gordon Tullock svarar nekande. I The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy argumenterar de för att den optimala politiska beslutsregeln bara undantagsvis sammanfaller med den enkla majoritetsregeln. Den optimala regeln är den som minimerar summan av två kostnader:

externa kostnader (C), dvs. kostnader av att beslut som man själv ogillar fattas;
beslutskostnader (D), dvs. kostnader för att komma fram till ett kollektivt beslut.

De externa kostnaderna är lägre ju mer inklusiv beslutsregeln här — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de noll, eftersom inget kollektivt beslut kan fattas som någon ogillar. Beslutskostnaderna är högre ju mer inklusiv beslutsregeln är — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de extremt höga, eftersom alla måste vara överens och eftersom vissa alltid kan trilskas för att få förmånliga villkor. Lägger man ihop dessa båda kostnader får man kurvan i detta diagram:

Den optimala beslutsregeln är den som kräver att K/N av den beslutande församlingen röstar för ett förslag. Och det är som sagt osannolikt att detta uppfylls av den enkla majoritetsregeln. Den bör ifrågasättas mer än den gör. Intressant nog kom även den svenska nationalekonomen Knut Wicksell till den slutsatsen, vilket Buchanan bl.a. lyfter fram här.

Niclas Berggren 15:50 den 21 May 2008

Tage Erlander och jordbrukslobbyn

Peter Santesson-Wilson citerar Tage Erlander:

I en demokrati får det inte finnas spärrar, som omöjliggör att folkviljan kan förverkligas snabbt och effektivt.”

Vilken naiv syn på politiken! Vilken simplistisk förståelse av begreppet folkvilja! En fara, som jag ser det, med denna demokratiuppfattning, är att intressegruppers inflytande negligeras eller ses som ofarligt. Om det konstitutionella systemet utformas utan spärrar kan en enkel majoritet mycket lätt fatta beslut som inte ligger i de flesta människors intresse. David Brooks lyfter fram den aspekten i en analys av amerikansk jordbrukspolitik:

In 1965, Mancur Olson wrote a classic book called ‘The Logic of Collective Action,’ which pointed out that large, amorphous groups are often less powerful politically than small, organized ones. … The $307 billion farm bill that rolled through Congress is a perfect example of the pattern. Farm net income is up 56 percent over the past two years, yet the farm bill plows subsidies into agribusinesses, thoroughbred breeders and the rest. The growers of nearly every crop will get more money.”

Dvs. konsumenterna påverkas var och en i liten grad av jordbruksstöd, vilket ger dem små incitament att motverka stödet, och de har dessutom stora svårigheter att organisera sig, om de nu skulle vilja det. Bönderna påverkas däremot var och en i hög grad av jordbruksstöd, vilket ger dem starka incitament att påverka politiker, och de har dessutom, genom gruppens litenhet och väldefinierade karaktär, lätt att organisera sig. Inte heller EU:s jordbrukspolitik kan förstås på annat sätt än som resultatet av intressegruppers verksamhet. Folkviljan lyser med sin frånvaro.

Niclas Berggren 8:39 den 21 May 2008

Kvinnliga väljare påverkar politiken

En ny studie* indikerar att kvinnlig rösträtt och kvinnligt valdeltagande påverkar politikens utformning. Sociala utgifter som andel av BNP ökade på kort sikt med 0,6—1,2 procentenheter när kvinnor fick rösträtt (i Belgien, Danmark, Frankrike, Norge, Storbritannien och Sverige), och på lång sikt med tre till åtta gånger så mycket. Givetvis kontrollerar studien för en rad andra tänkbara påverkansfaktorer.

I diagrammet visas hur sociala utgifter som andel av BNP utvecklas före och efter kvinnor fick rösträtt (år 0):

En vidare fråga — evig, svårbesvarad och kontroversiell — är hur det kommer sig att kvinnor och män i genomsnitt tycks ha ganska olika politiska preferenser. Är kvinnor ”mjuka” och män ”hårda” eller vad?

_____________________________

*Aidt, Toke S. och Dallal, Bianca (2008). ”Female Voting Power: The Contribution of Women’s Suffrage to the Growth of Social Spending in Western Europe (1869—1960)”. Public Choice, 134(3—4): 391—417.

Niclas Berggren 9:28 den 19 May 2008

Väljarnas bristande rationalitet

Forskning tyder på att ekonomiska aktörer inte är helt rationella. Men det är inte politiska aktörer heller — vilket kan vara viktigt inte minst för marknadsekonomins kritiker att ha i åtanke. Justin Wolfers finner i en ny studie att väljare tenderar att belöna eller bestraffa sittande politiker på basis av händelser som de inte har kunnat påverka:

More sophisticated tests reveal that voters in oil-producing states tend to re-elect incumbent governors during oil price rises, and vote them out of office when the oil price drops. Similarly, voters in pro-cyclical states are consistently fooled into re-electing incumbents during national booms, only to dump them during national recessions. Consistent with an emerging behavioral literature, this suggests that voters make systematic attribution errors and are best characterized as quasi-rational.

Niclas Berggren 9:17 den 18 May 2008

Skattesänkningarna märks inte

Gunnar Örn påpekar något intressant och viktigt: att välfärdsstaten verkar präglas av asymmetrisk information.

Å ena sidan tenderar väljarna att inte notera skatteförändringar, vilket kan bero på en medveten strategi från politikernas sida, att skatter ska uppfattas så skonsamt som möjligt. Å andra sidan tenderar väljarna att notera bidragsförändringar, vilket också kan bero på en medveten strategi, att bidrag ska uppfattas tydligt. Skatter utgör ju kostnader och bidrag intäkter för väljarna, och politikerna kan antas vilja maximera sina röstetal genom att utforma systemen så att det positiva märks och så att det negativa inte märks.

Om denna asymmetri är korrekt har en regering som sänker skatter och sänker bidrag problem. Om få noterar de stora skattesänkningarna (vet du hur mycket du har fått i jobbskatteavdrag?*), och om många noterar bidrags- och ersättningssänkningarna (hjälpta därtill av media och oppostion), är kanske inte dåliga opinions siffror särskilt förvånande. Klarar Anders Borg av att tydliggöra skattesänkningarna i god tid före valet 2010? Det räcker inte med bra politik. Bra pedagogik är därutöver ett måste.

Se ett tidigare inlägg om osynliga skatter.

___________________________

*På moderaternas hemsida kan man, uppe till höger, klicka för att räkna ut hur stort jobbskatteavdraget är. Men hur många väljare hittar dit?

Niclas Berggren 9:33 den 15 May 2008

Nej till obligatorisk a-kassa

Regeringens utredare föreslår idag obligatoriskt medlemskap i a-kassan även för den miljon arbetstagare som idag står utanför. SvD argumenterar mot förslaget, och jag instämmer. Varför tvinga människor att betala 5 000 kr per år när de har visat att de inte vill? Knappast ett valvinnande förslag. Och inte heller ett förslag som gynnar arbetslinjen. Risken för en negativ effekt på sysselsättningen är påtaglig, i det att höjd skatt (vilket är vad förslaget de facto innebär) och höjd ersättning vid arbetslöshet samverkar till att försvaga drivkraften att arbeta för de berörda.

Men ett möjligt argument för förslaget skulle kunna vara att förmåner erhålls utan att man betalar för dem som utanförstående. Men det stämmer inte. Arbetslöshetsersättningen består av två delar: en grundersättning, som redan idag är obligatorisk, som betalas via arbetsgivaravgiften och som ungefär ligger på socialbidragsnivå, och en frivillig ersättning, som ger betydligt mer. Är man inte medlem får man inte den högre ersättningen. Den finansieras å andra sidan till stor del via skattsedeln, inte avgifter, så där kan man tala om att åka snålskjuts på andra.

Nej, vad detta nog handlar om är att Sven-Otto Littorin vill ha mer pengar till systemet från personer som a) ska betala mycket (motsvarande avgiften i den dyraste a-kassan) och b) sannolikt inte kommer att bli arbetslösa och kosta systemet något. En viktig orsak till att jag själv har valt att lämna Akademikernas Erkända Arbetslöshetskassa är just en bedömning att sannolikheten för arbetslöshet är mycket låg och en risk jag är villig att ta. Det beslutet bör jag ha fortsatt rätt att fatta.

Det kan finnas hopp. Statsministern tvekar. Och som finansministern sa i Ekots lördagsintervju härförleden:

Jag har aldrig varit en stark tillskyndare av att vi ska ha en obligatorisk a-kassa. Vi har diskuterat fram och tillbaka och nu landade vi i att vi skulle driva det förslaget. Men visar det sig tekniskt komplicerat och framför allt om det har dåliga effekter på sysselsättningen så får vi naturligtvis lyssna på den kritiken.

Här återfinns förslaget.

Niclas Berggren 9:45 den 13 May 2008

Väljarnas okunnighet varierar

Det finns empiriska belägg för att väljare är relativt okunniga. En studie* visar dock att de politiska institutionernas utformning kan påverka graden av okunnighet. Både inom EU och inom Schweiz tycks t.ex. graden av direktdemokrati positivt relaterad till väljarnas kunnighet:

Using survey data from the European Union and Switzerland, we present empirical evidence that citizens are politically better informed when they have more extended political participation rights. The results corroborate theoretical arguments and circumstantial evidence that voter information should be treated as endogenously determined by political institutions.”

T.ex. kunde väljarna mer om EU i de länder där det ordnades folkomröstning om Maastricht-avtalet. Detta kan bero på både efterfråge- och utbudsfaktorer. Efterfrågan på information kan vara större i en kontext där väljare diskuterar en fråga med varandra (information blir då närmast en privat vara); och utbudet kan vara större när politikerna ska försöka förklara och argumentera direkt till väljarna i en specifik fråga.

Jag skulle, bl.a. mot bakgrund av denna studies resultat, gärna se en uppgradering av folkomröstningsinstitutet i Sverige, såväl på nationell som på lokal nivå. Men givetvis finns också kostnader med direktdemokrati** som gör att den även framgent bör användas med urskiljning.

______________________________

*Benz, Mattias och Stutzer, Alois (2004). ”Are Voters Better Informed When They Have a Larger Say in Politics? – Evidence for the European Union and Switzerland.” Public Choice, 119(1—2): 31—59.
**Se t.ex. Brennan, Geoffrey och Hamlin, Alan (2000). Democratic Devices and Desires. Cambridge: Cambridge University Press.

Niclas Berggren 23:30 den 11 May 2008

Att leda eller låta sig ledas

Enligt en ny SIFO-undersökning om vilka verktyg som är mest effektiva för att minska arbetslösheten kommer vissa av regeringens genomförda åtgärder, såsom sänkt ersättningsnivå och höjd avgift till a-kassan, långt ned. Sven-Erik Österberg (s) kommenterar:

För oss var det naturligtvis överväldigande att de främsta förslagen ligger så nära vår egen politik. Det visar att vi är på rätt väg.”

Om vi bortser från att tolkningen är tveksam — ty de förslag som är mest populära (utbildning och samverkan mellan politik och näringsliv) förespråkas av båda blocken — uppkommer den intressanta frågan: Ska politiker leda eller låta sig ledas? Antag att forskning visar att åtgärd x minskar arbetslösheten och att vanligt folk inte känner till det, vilket gör åtgärden impopulär för stunden. Politiker som vill minska arbetslösheten kan då genomföra åtgärd x eller följa vanligt folks uppfattning. I vilket av de två fallen är politiker ”på rätt väg”?

I slutändan tror jag, eller hoppas jag i alla fall, att resultaten räknas (och forskning antyder antyder att så kan vara fallet). Om åtgärd x verkligen minskar arbetslösheten är det den sänkta arbetslösheten, inte åtgärd x, som kommer att stå i fokus, och de politiker som struntar i kortsiktig populism kommer att belönas. De är på rätt väg.

Niclas Berggren 8:37 den 10 May 2008

Sluta sälj cigaretter

ICA funderar på att sluta sälja cigaretter. Gör slag i saken, säger jag. Som läsare av denna blogg vet tar jag avstånd från många former av statlig paternalism, men det är viktigt att klargöra att motstånd mot förbud av fenomen x inte med automatik innebär att man tycker att fenomen x är bra. Som Richard Thaler och Cass Sunstein klargör i en ny bok kan man, som kontrast till statlig interventionism, tänka sig en rad situationer där människors val kan (och bör) påverkas medvetet av andra människor i situationer av frivillig interaktion. Näringsidkare kan t.ex. tänkas försöka påverka kunders livsstil genom att inte föra visa varor i sitt sortiment. Detta är principiellt förenligt med privat äganderätt och ett fritt samhälle, som jag förstår begreppen.

Frågan blir då vad som ska anses vara ”bra” försök att påverka andras val. Som jag ser det kan inte den frågan besvaras objektivt, utan det handlar om subjektiva värderingar (precis som frågan om vilka ordningsregler som är bra). Jag råkar ogilla cigaretter och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Andra kanske råkar ogillar icke rättvisemärkta varor och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Det har de rätt att anse att verka för, men jag har också rätt att bojkotta den typen av affär. Det är så en experimentell marknadsekonomi fungerar.

Avslutningsvis kan jag nämna att det har blossat upp en debatt om det begrepp Thaler och Sunstein använder för frivilliga försök att försöka påverka andra människors val, libertarian paternalism. Se en kritik av professor Daniel Klein (med svar från Sunstein och svar från Klein), en annan kritik av professor Gregory Mitchell (med svar från Sunstein och Thaler) samt en kommentar av professor Gary Becker. Själv ogillar jag just begreppet libertariansk paternalism (och föredrar föreslagna alternativ, t.ex. mjuk paternalism eller frivillig paternalism), men jag har inget principiellt emot fenomenet.

Niclas Berggren 15:59 den 8 May 2008

Ska staten inte köpa privata företag?

Fackförbundet SEKO har beställt en opinionsmätning som visar att svenska folket inte vill privatisera vissa statligt ägda företag (t.ex. Posten, Apoteket och Vattenfall). Givetvis kan dessa svar ifrågasättas på flera grunder — t.ex. vad gäller frågornas utformning och de svarandes kunskap om effekter av statligt kontra privat ägande.

Men här vill jag sätta fokus på ett annat problem med svaren, nämligen att de antagligen i hög grad har att göra med status quo bias. Dvs. de svarande är vana vid att dessa företag ägs av staten och känner sig emotionellt tilltalade av det just därför att de är vana vid det. Att så är fallet tycker jag indikeras av att få som motsätter sig privatiseringar förespråkar statliga uppköp av företag. Just den mix av statlig och privat ägande som råkar finnas just nu vill man ha kvar. Men om de argument som framförs mot privatisering är korrekta, vore det prima om staten ägde fler företag. Det faktum att den slutsatsen inte dras indikerar att den verkliga orsaken till privatiseringsmotståndet istället troligen är status quo bias.

Och en sådan grund är sällan rationell. Nationalekonomer inom ”behavioral economics” talar ofta om behovet av paternalistiska ingrepp för att hjälpa människor präglade av denna bias att fatta mer rationella beslut. Men politiken som metod för att hjälpa är kanske inte helt lyckosam, när väljarna lider av samma bias. Och politikerna själva lider antagligen också av den. I vilket fall kan de endogent förväntas styras av väljarnas bias.

Summa summarum: SEKO:s propaganda, liksom politisk retorik om att värna ”våra gemensamma tillgångar”, bör tas med en stor nypa salt, om inte statliga uppköp av privata företag också förespråkas. Det senare torde vara ett nödvändigt villkor för att privatiseringsmotståndet ska kunna respekteras. (Det är dock inte ett tillräckligt villkor.)

Niclas Berggren 13:49 den 7 May 2008

Socialdemokratisk rättvisa?

Dr Waldenström, förmögenhetsforskare:

Igår rapporterade TV4-nyheterna om den ökade förmögenhetskoncen-
trationen i Sverige. … Socialdemokraternas Thomas Östros var upprörd och hävdade att socialdemokratin under sin regeringstid försökte aktivt att hålla emot denna utveckling. Men stämmer verkligen det? Nej, faktiskt inte.”

Socialdemokraternas hyckleri återfinns inte bara på förmögenhetssidan. Det gäller även försäljning av statliga företag samt i fråga om inkomstojämlikhet. Vad gäller den senare, notera i diagrammet hur denna ojämlikhet ökade under socialdemokraternas senaste tolvåriga maktinnehav:

Thomas Östros pinsamma rättviseretorik kan och bör avslöjas.

Niclas Berggren 8:20 den 6 May 2008

Bör skattekonkurrens stoppas?

Larry Summers tycker inte att det är bra när länder konkurrerar med varandra om skattebaser. Men hans professorskollega vid Harvard, Greg Mankiw, påpekar att den ståndpunkten grundas i ett visst slags värdering:

On the other hand, if you think that the main job of government is to facilitate voluntary exchange by protecting property rights, rather than re-slicing the economic pie as it sees fit, then tax competition is a good check against excessive interventionism. In other words, are you more worried about too little government or too much?

Personligen är jag oroad över för mycket stat och välkomnar konkurrens mellan stater om institutioners utformning.

Se gärna, apropå detta ämne, min och några kollegors rapport till Globaliseringsrådet, Sverige i den institutionella konkurrensen. Andreas Bergh skriver om välfärdsstaten och jag och Gissur Erlingsson skriver om demokratin.

Niclas Berggren 11:01 den 5 May 2008

Manlig dominans bland nationalekonomer

I en färsk artikel dokumenterar de svenska nationalekonomerna Christina Jonung och Ann-Charlotte Ståhlberg att den manliga dominansen är ovanligt stor i den akademiska nationalekonomin. Abstract:

Despite an increasing number of women entering the economics profession during recent decades, it is still dominated by men. This paper summarizes the situation in academic economics in Australia, Canada, Great Britain, the United States, and Sweden (substantial appendices detail the situation in Sweden, not previously been available in English). Women constitute about a third of the PhD graduates in each country, but their share of the economics full professors is still between 5 and 9 percent. Compared to other academic fields, economics has the greatest gender discrepancy in career attainment. We discuss various reasons for the under-representation of women, and call for continued efforts to increase the presence of women.

Läs kommentarer av Ann Mari May, Deirdre McCloskey, Catherine Hakim, John Johnson och Garett Jones.

Niclas Berggren 7:53 den 5 May 2008

Är ånger ett tecken på irrationalitet?

När jag läste om ett lågkvalitativt tv-program slog det mig att ett uttalande av en deltagare utgör en bra utgångspunkt för en kort diskussion om irrationalitet:

Jag visste inte att det skulle bli så här. Med facit i hand så skulle jag absolut inte ha gjort det.

Dvs. hon fick ett erbjudande om att delta i ett tv-program. Hon valde frivilligt att tacka ja men ångrade sig ex post.

Har hon betett sig irrationellt? Det beror på hur man definierar begreppet. Om rationalitet innebär att man väljer de medel som bäst uppnår ett givet mål tycks svaret jakande. Om hennes mål är lycka trodde hon antagligen först att medverkan skulle öka hennes lycka, men de facto minskade den.

Men man kan modifiera definitionen av rationalitet, så att begreppet innebär att man väljer de medel som bäst uppnår ett givet mål givet en viss grad av information. Den aktuella kvinnan gjorde en bedömning av de förväntade effekterna av medverkan, men det visade sig att de var felaktiga. Var hon därför irrationell? Det beror på, återigen.

Å ena sidan kan man säga att om hon använde all möjlig information, och om hon gjorde en sannolikhetsbedömning på grundval av den som sedan visade sig felaktig, var hon rationell, trots allt. Hon gjorde den bästa möjliga bedömningen. Å andra sidan kan man säga att om hon använde mindre än all möjlig information, var hon irrationell. Dvs. mer information fanns att skaffa, men hon valde att inte göra det. Hade hon gjort det hade hon haft större chans att inse att lyckoeffekten av medverkan skulle bli negativ. Men kanske är även denna slutsats förhastad. Ty även om mer information fanns att skaffa skulle en rationell kalkyl kunna ge vid handen att ett annat användande av begränsade resurser gav större lycka, såväl ex ante som ex post, än om dessa hade använts för att samla mer information. Att samla information är nämligen kostsamt.

Nu känner jag inte kvinnan i fråga, så jag kan inte bedöma hur hon fattade sitt beslut att medverka i detta undermåliga program. Men det tycks mig inte alls orimligt att anse beslutet rationellt.

Varför är detta resonemang intressant? Främst, tycker jag, därför att många reflexmässigt tar ånger som intäkt för att människor är irrationella beslutsfattare, vilket inte alls är säkert. Och om det inte är säkert försvagas många argument för paternalism, regleringar och förbud, som ska ”hjälpa” människor att fatta bra beslut. Men även om det vore så att ånger tveklöst implicerade irrationalitet följer inte att paternalism, regleringar och förbud är önskvärda. Att inse det är tecken på förmåga till rationellt tänkande.

Uppdatering: Robert Östling tar upp ett område där man skulle kunna tänka sig att vissa ångrar sig: arbetsmängden. Men implicerar ånger på ålderns höst att arbetsbesluten tidigare i livet var irrationella? Det är jag långt ifrån övertygad om. Varför ska jag-som-gammal få sätta sig till doms över jag-som-ung?

Niclas Berggren 14:13 den 4 May 2008

Röstning på skakig grund

En ny amerikansk studie ger belägg för att många väljare är okunniga. Den visar att många, särskilt outbildade väljare på landsbygen, straffar det parti som sitter vid makten om jordbruket har drabbats av en torka. Detta är dock uppenbart en orsak som sittande parti inte har haft möjlighet att påverka.

Det fäster uppmärksamheten på svårigheter för väljare att utvärdera ett parti som sitter vid makten. Ty i) har väljare kunskap om hur de variabler de bryr sig om har utvecklats?; ii) har väljare kunskap om vad som har orsakat och vad som inte har orsakat dessa variablers utveckling?; och iii) har väljare kunskap om vad som skulle ha hänt om någon annan hade suttit vid makten?

Svaren på dessa frågor är antagligen i hög grad nekande. Som Ilya Somin påpekar:

Scholars have long documented the limits of voter knowledge about the institutions and policies of the government. That ignorance is not a moral failing. The rational voter has little incentive to gain more knowledge about politics because his or her vote is unlikely to affect the outcome. Since gaining more knowledge offers few benefits and substantial costs, the average citizen remains ignorant, though rationally so.

Man kanske här kan knyta an till den svenska sysselsättningsdiskussionen. Sysselsättningen har ökat sedan regeringsskiftet, men oppositionen hävdar dels att den började öka redan tidigare (vilket antyder att den skulle kunna ta åt sig äran) och dels att detta beror på en god konjunktur, som regeringen inte är orsak till. Det ligger förstås en del i detta, närmare bestämt kan oppositionen sägas ha rätt till 2/3. Konjunkturinstitutet uppskattar att ungefär 1/3 av de nya jobben beror på den nuvarande regeringens politik.

Men känner väljarna till hur sysselsättningen har förändrats? Känner de till vad som ligger och vad som inte ligger bakom förändringen? Och har de möjlighet att bedöma hur sysselsättningen hade utvecklats med en annan regering? Min gissning om svaren på dessa tre frågor är åt det pessimistiska hållet.

Mot denna bakgrund tillhör inte jag dem som oroas över lågt valdeltagande.

Niclas Berggren 16:28 den 3 May 2008

Vetenskapsmannen i politiken

Sverige har en tradition av samhällsengagerade nationalekonomer. På senare år har många emellertid noterat att nationalekonomer lyser med sin frånvaro i viktiga offentliga debatter. Det sätter fingret på en viktig fråga. Hur ska nationalekonomer (och andra samhällsvetare) förhålla sig till politiken? Ska de bidra aktivt med råd om ekonomiska reformer? Eller ska de helt strunta i politiken och enbart fokusera på att bedriva forskning?

Ett svar ges av ekonomipristagaren James Buchanan. Han menar, likt en annan ekonomipristagare, Milton Friedman, att nationalekonomen qua nationalekonom ska ägna sig åt positiv (dvs. rent kunskapsframtagande, icke-normativ) nationalekonomi. Men inom ramen för en sådan inriktning menar Buchanan att ekonomen kan och bör föreslå reformer som hypoteser om Paretoförbättringar.

Ekonomen är då fortfarande en positiv ekonom i meningen att han inte förespråkar en viss reform: han lägger i stället fram ett eller flera reformförslag utifrån bedömningen att något av dem kommer att befinnas önskvärt av samtliga medborgare. Konsensus är alltså kriteriet för om ett förslag är bra eller dåligt, inte ekonomens egen bedömning av andras värderingar eller, framförallt inte, ekonomens egna värderingar. Genom konsensus avslöjas, i form av ett faktiskt val, om ett förslag förbättrar alla människors situation eller ej.

Buchanan fomulerade denna syn redan 1959* men har ofta återkommit till och utvecklat den, t.ex. i sin Nobelföreläsning:

But the political economist may, cautiously, suggest changes in procedures, in rules, that may come to command general assent. Any suggested change must be offered only in the provisional sense, and, importantly, it must be accompanied by a responsible recognition of political reality. Those rules and rules changes worthy of consideration are those that are predicted to be workable within the politics inhabited by ordinary men and women, and not those that are appropriate only for idealized, omniscient, and benevolent beings.”

Givetvis finns det saker att diskutera med hans syn, t.ex. om total konsensus är ett användbart kriterium (han modifierar sin syn och godtar kvalificerad majoritet), om kompensation ska föreslås för att ”alla” (även initiala förlorare) ska stödja ett förslag, hur representativ demokrati ska kunna förenas med detta perspektiv samt om detta kontraktarianska kriterium** är rimligt till att börja med.

Men trots problem finner jag perspektivet ovanligt och uppfriskande. Nationalekonomen ska först och främst skaffa kunskap om världen, och som en del i denna kunskap kan ingå att bedöma reformförslag utifrån människors vilja att acceptera dem. Det blir ett sätt för ekonomen att identifiera potentiella Paretoförbättringar utan att själv förespråka särskilda policyförslag.

__________________________________

*Buchanan, J. M. (1959). ”Positive Economics, Welfare Economics, and Political Economy.” Journal of Law and Economics, 2 (October): 124—138.
**Se vidare Buchanan, J. M. (1975). The Limits of Liberty: Between Anarchy and Leviathan. Chicago: University of Chicago Press.

Niclas Berggren 14:25 den 2 May 2008

Vi kan lära av Iran

Dr Benjamin Hippen förklarar varför Iran är ett föredöme:

[O]nly one country in the world does not suffer from an organ shortage: Iran. Although Iran clearly does not serve as a model for solving most of the world’s problems, its method for solving its organ shortage is well worth examining. Organ donation is ubiquitous throughout the world, but Iran is the only country that legally permits kidney vending, the sale of one individual’s kidney to another suffering from kidney failure.”

Även om den iranska modellen för njurförsäljningar har sina brister (t.ex. risk för att ”sämre” njurar erhålls och risk för att donatorernas hälsa förämras), är det allmänna intrycket att den är en framgång. Problemet i Sverige är att många, av för mig obegriplig anledning, är principiellt avvisande till ett system med njurförsäljning. Det skulle kunna minska mycket mänskligt lidande och dessutom minska behandlingskostnaderna i sjukvården betydligt.

Ekonomipristagaren Gary Becker delar min förundran och har med en kollega beräknat att ett jämviktspris för en njure ligger på runt 90 000 kr. Och anmäl dig till donationsregistret bums!

Uppdatering: Marginella förslag till förbättringar kommer nu från både vänster och höger.

Niclas Berggren 16:16 den 28 April 2008

Fler accepterar bidragsfusk

Hur stor andel av svenskarna anser att det aldrig är rätt att bidragsfuska? Svaret för fyra olika tidsperioder ges i diagrammet*.

Andelen som starkt motsätter sig bidragsfusk minskar och ligger enligt senaste mätningen på 55,3 procent. Siffrorna rapporteras i en ny studie** som undersöker vad som påverkar människors inställning till bidragsfusk.

Det visar sig att ju större välfärdsstaten och arbetslösheten är, desto fler accepterar bidragsfusk. Likaså befinns födelseår vara negativt relaterat till bidragsmoralen — yngre är mer accepterande inför bidragsfusk än äldre.

Vad implicerar dessa resultat? Inte nödvändigtvis att välfärdsstaten kommer att gå under eller att den inte är önskvärd, när allt vägs samman, men att denna eroderade bidragsmoral är en kostnad som måste beaktas när den ekonomiska politiken utformas. Denna kostnad kan t.ex., för en given nivå på välfärdsstat och arbetslöshet, motverkas genom stramare regler och kontroller eller genom att göra bidrags- och ersättningssystemen mer generella.

______________________________________

*Närmare bestämt avses andelen svenskar som håller med om följande påstående: ”claiming government benefits to which you are not entitled is never justifiable.” Källa: World Values Survey.
**Heinemann, Friedrich (2008). ”Is the Welfare State Self-Destructive? A Study of Government Benefit Morale.” Kyklos, 61(2): 237—257.

Niclas Berggren 12:59 den 24 April 2008

Ska staten styra mer?

Om människor tenderar att begå misstag på marknaden, pga. olika psykologiska egenskaper som får dem att inte beakta viktig information och långsiktiga konsekvenser, är det ett argument för att staten ska styra mer? I en viktig uppsats påpekar professor Ed Glaeser följande:

The behavioral economists’ most profound attack on the neoclassical paradigm is in the area of welfare economics, where the selfcontrol literature suggests more freedom is not necessarily better … [W]hile the behavioral economists have ably illustrated the flaws inherent in consumer decisions, policy decisions require weighing the losses from error in the market with the losses from errors in the political sphere. After all, we don’t have the option of a perfectly informed, social planner who maximizes our welfare. Psychological errors in the political market will tend to be far more severe than errors in the product market. As a result, increased psychological realism will probably tend to make us more, not less, wary of government intervention.”

Detta är en insikt som många ”beteendeekonomer”, som utgår från människan som en imperfekt beslutsfattare, tenderar att glömma bort alltför ofta, men som fler ekonomer än Glaeser har.

Se även ett tidigare inlägg om Glaeser och paternalism.

Niclas Berggren 7:13 den 23 April 2008

Sexraggande nationalekonom

Det ges tydligen utbildning numera i hur man raggar. Någon sådan verkar inte John Maynard Keynes, en av 1900-talets mest framstående nationalekonomer, ha behövt. Han var, åtminstone i sin ungdom, uppenbarligen framgångsrik på den s.k. köttmarknaden, vilket han dokumenterade i två dagböcker:

In earlier days, though, from 1901 to 1915 when he was mostly a 20-something, he cruised constantly and kept two sex diaries of his success. … Keynes obsessively counted and tabulated almost everything; it was a life-long habit. As a child, he counted the number of front steps of every house on his street. Later he kept a running record (not surprisingly) of his expenses and his golf scores. He also counted and tabulated his sex life. .. The first diary is easy: Keynes lists his sexual partners, either by their initials (GLS for Lytton Strachey, DG for Duncan Grant) or their nicknames (‘Tressider,’ for J. T. Sheppard, the King’s College Provost). … You might say that Keynes was at least as invested in the sex market as the stock market.

De kristna moralisterna darrar nog av upprördhet. Kanske även av Keynes moralsyn. Och då har vi inte ens kommit in på hans omstridda nationalekonomiska teser!

Niclas Berggren 8:42 den 22 April 2008

Kan spelberoende vara rationellt?

Daniel Waldenström föreslår, liksom PJ, att staten ska sälja ut Svenska Spel, att privata aktörer ska sköta spelmarknaden och att staten ska beskatta spelandet för att motverka problem med beroende.

Jag instämmer — och tycker att det är konstigt att beskattning som alternativ till monopol har framförts som förslag av så få (i ett land där många annars är så förtjusta i just beskattning). I diskussionen om Svenska Spel tycks alla tvärtom utgå ifrån att spelberoende enbart uppvisar irrationella drag och att det enda som kan hålla spelberoendet i schack därför är en återhållsam, statlig speloperatör.

Men det finns tvärtom såväl teoretiska som empiriska belägg* för att beroende rent allmänt kan vara ett för individen rationellt fenomen, i betydelsen att beroendebeteende kan förstås som en del av en konsekvent och långsiktig nyttomaximeringsplan. Forskningen implicerar bl.a. att beroende människor är långsiktigt priskänsliga — sannolikheten att bli beroende och graden av konsumtion påverkas bl.a. av det totala priset, i vilket en skatt kan ingå.

Som Becker et al. (1991: 240) konstaterar:

The evidence from smoking, heavy drinking, and gambling rather strongly supports our model of rational addiction. In particular, long-run price elasticities are sizable and much bigger than short-run elasticities, higher future as well as past prices reduce current consumption, lower-income persons respond more to changes in prices of addictive goods than do higher-income persons, whereas the latter respond more to changes in future harmful effects, and younger persons respond more to price changes than older persons.

_____________________________________

*Se t.ex.
Becker, Gary S. och Murphy, Kevin M. (1991). ”A Theory of Rational Addiction.” Journal of Political Economy, 96(4): 675—700.
Becker, Gary S., Grossman, Michael och Murphy, Kevin M. (1991). ”Rational Addiction and the Effect of Price on Consumption.” American Economic Review, 81(2): 237—241.
Gruber, Jonathan och Koszegi, Botond (2001). ”Is Addiction ‘Rational’? Theory and Evidence.” Quarterly Journal of Economics, 116(4), 1261—1303.
Mobilia, Patricia (1993). ”Gambling as a Rational Addiction.” Journal of Gambling Studies, 9(2): 121—151.

Niclas Berggren 21:12 den 21 April 2008

Bryr sig människor om ojämlikhet?

Det är den fråga Lane Kenworthy ställer utifrån hur människor i olika länder har valt mellan fem olika inkomstfördelningar. De flesta valde D eller E, och fler valde D än E. Som synes har dessa fördelningar en liknande struktur i botten; D har en jämnare fördelning; men inkomsterna är överlag högre i E. Kenworthys slutsats:

I wouldn’t go so far as to conclude from this that people tend to value low inequality over high incomes. Other ways of posing the question might yield different results. But it does suggest that inequality matters to people.

Will Wilkinson ifrågasätter denna slutsats och menar att människor rimligen inte har preferenser över aggregerade inkomstfördelningar:

But why think people actually have prior preferences about such things? The national income distribution is not experienced. The local income distribution isn’t experienced. Differences in local visible consumption may be experienced, and it seems plausible that people would have preferences about that. But that’s not what the question was about.

Han påpekar också det märkliga i att D föredras framför E, eftersom E är en värld där många har högre inkomst än i D och där ingen har lägre inkomst. Har människor ”Paretodestruktiva” preferenser?

En annan typ av kritik kan framföras utifrån bl.a. Christina Fongs forskning*:

People may prefer more redistribution to the poor if they believe that poverty is caused by circumstances beyond individual control. Therefore, beliefs about the causes of income may affect demand for redistribution.

Så även om man (tvärtemot Wilkinsons tes) har preferenser över inkomstfördelningar kan det vara missvisande eller intetsägande att fråga människor om dessa utan att det klargörs hur inkomstskillnader har uppkommit.

På det hela taget verkar det bäst att ta resultat av det slag Kenworthy presenterar med en stor nypa salt.

____________________________________

*Fong, Christina (2001). ”Social Preferences, Self-Interest, and the Demand for Redistribution.” Journal of Public Economics, 82(2): 225—246.

Niclas Berggren 8:36 den 21 April 2008

Inkomst och lycka

Denna figur illustrerar ett positivt samband mellan inkomst och lycka, såväl mellan som (i de flesta fall) inom länder:

Läs mer om detaljerna i denna uppsats. För en sammanfattning, se New York Times. Och se ett tidigare inlägg på samma tema.

Uppdatering: En av uppsatsens författare, Justin Wolfers, har skrivit ett spännande blogginlägg om att höginkomsttagare är lyckligare än låginkomsttagare inom länder. Se även Daniel Waldenströms inlägg om studien.

Niclas Berggren 13:26 den 19 April 2008

Längd som mått på levnadsstandard

Människors längd varierar mellan länder. En studie* av tio länder i Europa visar detta tydligt:

Notera att längdökningen pågår överallt men att den är snabbare i södra Europa.

En intressant sak är att längd kanske kan ses som ett mått på mänskligt välmående, då skillnader i längd, såväl mellan som inom länder, är relaterade till sådant som kosthållning, fysiskt arbete och hälsa. Längd har också ett samband med materiellt välstånd:

Som artikelförfattaren** skriver:

Despite the large number of factors that may influence the relationship, Figure 3 shows a high correlation (about 0.82) between average height in a country and the log of per capita income. Although the figure illustrates the case for twelve-year-old boys, a similar relationship holds for girls and for adults. The figure makes clear that income has diminishing returns on average height. Once basic necessities are satisfied, higher income has less impact on health and physical growth. Thus, stature is good measure of deprivation but not opulence.”

_________________________________

*Garcia, Jaume och Quintana-Domeque, Climent (2007), ”The Evolution of Adult Height in Europe: A Brief Note.” Economics & Human Biology, 5(2): 340—349.
**Steckel, Richard H. (2008). ”Biological Measures of the Standard of Living.” Journal of Economic Perspectives, 22(1): 129—152.

Niclas Berggren 12:19 den 18 April 2008

Kläder, smink och inkomst

Skönhet är en tillgång för politiker — men också på arbetsmarknaden. Det är numera väl dokumenterat att vackra människor tjänar mer än andra, allt annat lika. Men kan man göra något åt hur man uppfattas, t.ex. genom att köpa vissa typer av kläder och genom att använda smink?

Jodå. I studien ”Dressed for Success — Does Primping Pay?” visas att kinesiska kvinnor som lägger pengar på kläder och smink uppfattas som vackrare. Det ger i sin tur också högre lön. Men av de ökade utgifterna på skönhetsbefrämjande produkter fås enbart ca 15 procent tillbaka i form av högre lön. Närmare bestämt är relationen mellan investeringar i dessa produkter och löneökningar icke-linjär, vilket visas i detta diagram:

Författarna skriver:

At the mean level of spending (88 yuan), each additional yuan spend on beauty increases earnings by 13 cents. At the 90th percentile (200 yuan), the marginal effect on earnings is 14.5 cents, while at the maximum level of spending the marginal effect is reduced to 1.3 cents. The simulations make it absolutely clear that spending on beauty items generates only a small payoff in the form of higher wages.

Ska då dessa utgifter ses som i hög grad bortkastade? Nej, det vore en förhastad slutsats. Fina kläder och smink kan ju ses som ren konsumtion eller ge andra fördelar än hög lön.

Niclas Berggren 8:24 den 18 April 2008

Hyresregleringens nackdelar förtigs

Regeringens utredare föreslår relativt modesta förändringar av systemet för prissättning av hyresrätter:

Vi föreslår att stora skillnader mellan utbud och efterfrågan ska spela en roll vid hyressättningen. I bostadsområden där det krävs flerårigt köande för en hyresbostad ska hyrorna kunna öka med maximalt omkring fem procent per år tills man nått en mer balanserad situation. En sådan relativt långsam höjning av hyran kommer bara att beröra en liten minoritet av landets hyresgäster. För de flesta kommer hyran inte att höjas mer än i dag. Vi föreslår för övrigt generellt för alla hyresgäster att hyran inte ska kunna öka med mer än omkring fem procent per år, även om bruksvärdet skulle ha stigit mer än så. Ett sådant skydd finns inte i dag. Vi föreslår också att hyrorna ska kunna sjunka i bostadsområden med stora vakanser.

Det är ett bra förslag, vilket SvD och DN också konstaterar , även om jag personligen, förespråkar rena marknadshyror. Varför är förslaget ett steg i rätt riktning? Därför att dagens system medför stora kostnader utan att ge några större fördelar:

Stora köer uppstår, vilket gör att efterfrågan inte tillgodoses.
Incitamenten är lägre för bostadsföretag att bygga nya hus, vilket förstärker problemet med köer.
Lägenheter felallokeras, vilket ger upphov till en välfärdskostnad (se här).
Orättvisa uppstår när personer i attraktiva lägen får betala obetydligt mer än personer i oattraktiva lägen.
Segregationen minskar inte (se här och här).

Att Hyresgästföreningen reagerar med överdrifter , och att Mona ger den sitt stöd, är inget att förvånas över, men att Rapport fortsätter att fungera som megafon för denna intressegrupp av insiders på hyresmarknaden är märkligt. De fem punkterna ovan nämns inte alls.

Det som förvånar mig är att alla de som tycker om prisreglering inte förespråkar det på fler områden. Varför ska hus och bostadsrätter få prissättas på marknaden? Varför ska bilar få prissättas fritt? Det finns exempel från DDR på härliga köer för att få en Trabant. Rättvist och bra, alla betalar lika.

Niclas Berggren 15:20 den 16 April 2008

Hårdare straff kan öka brottsligheten

Jag är alltsedan sommaren 1993, då jag gick en doktorandkurs på Stockholms universitet, förtjust i rättsekonomi, dvs. analys av juridiska frågor med hjälp av ekonomisk teori. Inte minst tycker jag om ämnets fokus på att reda ut konsekvenserna av olika sätt att utforma lagar och straff.

En färsk studie exemplifierar denna typ av analys. Ofta hävdas att hårdare straff är bra, eftersom det helt enkelt anses ”rätt” att brottslingar straffas. Men den rättsekonomiska analysen tittar på konsekvenserna av straff. Och nyss nämnda studie klargör att hårdare straff för försök att komma undan när man har begått brott sannolikt inte är en bra metod för att minska brottsligheten:

Efforts to avoid punishment are socially wasteful. Not only do they limit the deterrent effect of punishment, but they may actually lead to the paradoxical result that more severe punishment for crime induces more crime. … The main results of this paper are that (1) ex ante regulation, if feasible, reduces the incentives to engage in avoidance and consequently in crime; whereas (2) ex post punishment of avoidance may induce more avoidance and more crime. The intuitive reason for the latter result is twofold: ex post punishment of avoidance increases not only the costs but also the benefits of avoidance; and avoidance and crime are generally complements.”

Nu kan man som sagt tycka att hårdare straff är bra ändå, bara för brottslingar förtjänar hårda straff, men man ska då vara medveten om att detta kan leda till högre brottslighet.

Se tidigare inlägg om varför rättsekonomi är ett ganska litet ämne i bl.a. Sverige och om en primitiv syn på brottslingar.

Niclas Berggren 7:29 den 16 April 2008

Okunnighet om skatter

Ekonomer brukar påpeka att skatter är ineffektiva i den mån de påverkar människor att bete sig annorlunda än om skatterna inte funnes på plats.* T.ex. kan en högre marginalskatt på arbete leda till ett lägre arbetsutbud. Detta resonemang utgår dock ifrån att ekonomiska aktörer känner till hur höga skatterna är. Och det finns tecken på att många underskattar skatternas storlek, dvs. att det finns fiskal illusion.

Min poäng här är att i den grad skatters storlek underskattas torde deras ineffektivitetskostnader bli lägre.** Om jag funderar på att arbeta mer än jag gör idag är min marginalskatt på arbetsinkomster en relevant faktor att beakta. Men om jag tror att den är 30 snarare än 55 procent, fastän den de facto är 55 procent, lär mitt arbetsutbud, allt annat lika, bli högre än om jag har korrekt kunskap.

Är detta ett skäl att försöka dölja skatternas storlek? Kanske, men mot denna positiva effekt av okunnighet får vägas åtminstone två negativa effekter. För det första kan skatter anses ha andra kostnader än ineffektivitet, t.ex. minskad möjlighet för människor att bygga upp ett sparkapital, och dessa kostnader är en funktion av faktiska, inte upplevda, skatter. För det andra finns det en demokratisk kostnad i att ha ett system som inte är transparent. Medborgare fattar då inte politiska beslut på basis av korrekt kunskap, vilket kan resultera i politiska beslut som de egentligen inte önskar sig.

Se även detta tidigare inlägg om synliga och osynliga skatter.

________________________

*En uppskattning tyder på att dessa ineffektivitetskostnader är höga, men de är svåra att operationalisera och mäta. Det bör också påpekas att skatter kan vara effektivitetshöjande om de korrigerar externa effekter.
** Buchanan [1967: 138] antyder denna möjliga konsekvens av fiskal illusion. Se
Buchanan, James M. (1967). Public Finance in Democratic Process: Fiscal Institutions and Individual Choice. Chapel Hill, NC: The University of North Carolina Press.

Niclas Berggren 11:13 den 15 April 2008

Sjunkande skattetryck

Många borgerliga tyckare har kritiserat regeringen för att inte driva en tillräckligt liberal ekonomisk politik. I vissa avseenden håller jag med, särskilt när det gäller arbetsmarknadsregleringar och värnskatt, men jag tycker att kritiken överlag har varit obalanserad. En viktig indikation på att så är fallet ges av prognosen för skatternas andel av BNP i dagens vårproposition (s 17):

Notera att denna utveckling sker samtidigt som statsfinanserna är i mycket gott skick. Statsskuldens andel av BNP är på väg att mer än halveras (s 17):

Detta är en ny, ansvarsfull borgerlig politik som jag tycker att regeringen kan vara stolt över. Jag är gammal nog att minnas tidigare borgerliga regeringars oförmåga att hålla budgeten i balans. Nu är det nya tider , förvisso med sina problem , men med mindre sådana än tidigare.

Niclas Berggren 7:37 den 12 April 2008

Regeringen och småföretagarna

Mina kollegor Daniel Waldenström och Andreas Bergh har råkat i luven på varandra rörande hur stödet till entreprenörer bör utformas. Medan Daniel är skeptisk till socialdemokraternas nya offensiv, som bl.a. förespråkar ett förstärkt ekonomiskt skydd för småföretagare, menar Andreas att det kan finnas vissa poänger däri.

Jag tar inte här ställning till vem som har rätt i sak om vad som bör göras, utan jag vill istället framföra två möjliga förklaringar till varför regeringen har gjort relativt lite för småföretagarna:

Incitament: Regeringen har inga starka skäl att stödja småföretagare därför att dessa redan i hög grad röstar på ett av Allianspartierna. Det är bättre att lägga krutet på väljargrupper som inte i lika hög grad är ”säkra” väljare.
Kunskap: Regeringen har gissningsvis i huvudsak ekonomisk expertis med makroekonomisk bakgrund, som fokuserar på att ratta de ”stora” systemen, medan expertis med inriktning mot entreprenörskap är mer sällsynt. Jag tror alltså att få i departementen har kunskap om forskning om småföretagens ekonomiska betydelse.*

Resultatet av det försummade arbetet är att socialdemokraterna har tagit initiativet i entreprenörskapsfrågor, vad man än tycker om deras förslag. Men Maud Olofsson har drygt två år på sig. Mycket kan hända, om hon vill och om kunskap inhämtas.

_______________________________

*Van Praag och Versloot (2008: 135) kommer t.ex. till följande slutsats i sin översikt av den empiriska litteraturen om entreprenörsföretags ekonomiska bidrag:

Entrepreneurs create more employment than their counterparts, relative to their size. This result is unambiguous. Small and young firms are required to boost employment.”

Van Praag, Miriam C. och Versloot, Peter, H. (2008). “The Economic Benefits and Costs of Entrepreneurship: A Review of the Research.” Foundations and Trends in Entrepreneurship Research 4(2): 65–154.

Niclas Berggren 7:52 den 11 April 2008

Vackra advokater tjänar mer

Som läsare av denna blogg vet värderar jag mänsklig skönhet högt. Det tycks fler göra. En studie* av advokaters inkomster visar att ju vackrare de är, desto mer tjänar de:

We use longitudinal data on a large sample of graduates from one law school and measure beauty by rating matriculation photographs. (1) Better-looking attorneys who graduated in the 1970s earned more than others after 5 years of practice, an effect that grew with experience. (2) Attorneys in the private sector are better-looking than those in the public sector, differences that rise with age.”

Hur kommer det sig att vackra advokater tjänar mer än andra? Tre hypoteser framförs:

First, other things being equal, those who hire and promote lawyers may prefer to be surrounded by better-looking colleagues and subordinates. Second, there may be true consumer discrimination, with consumers (clients) preferring better-looking lawyers solely because of the enjoyment of spending time with them, even though their looks do not produce better settlements or judgments. Finally, consumers (clients) may prefer a better-looking lawyer because the lawyer’s beauty is itself productive for the consumer.”

Den första hypotesen förkastas, eftersom skönhet inte ger högre avkastning om man är anställd jämfört med om man är egenföretagare. Alltså är det kundernas preferenser som gör att arbetsgivarna finner det lönsamt att ge vackra anställda högre lön. Studien lyckas inte klargöra om kunderna föredrar vackra advokater därför att de tycker om att omge sig med vackra människor eller därför att de (korrekt) tror att vackra advokater har större framgång i domstolar. Dessa orsaker utesluter förvisso inte varandra.

Beauty pwns!

__________________________

*Biddle, J. E. och Hamermesh, D. S. (1998). ”Beauty, Productivity, and Discrimination: Lawyers’ Looks and Lucre.” Journal of Labor Economics 16(1): 172–201.

Niclas Berggren 7:32 den 9 April 2008

Osynlig hand i vetenskapen

I ”The ‘Science-as-Market’ Analogy: A Constitutional Economics Perspective” diskuterar professor Viktor Vanberg hur vetenskapen och marknaden kan ledas att generara allmännyttiga utfall. Idén uttrycks på detta vis:

Market and science are games of competition. In both realms, the engine that drives the evolutionary invisible-hand process is the competing ambitions of rewardseeking agents. And in both realms competition is not unbounded but is constitutionally constrained, subject to rules that can be more or less suitable in channeling the participants’ ambitions in socially productive directions.”

Reglerna för vetenskapen är av två slag: dels de interna (den vetenskapliga metoden, såsom den uttolkas inom vetenskapen) och dels de externa (finansiärernas krav). Gällande nationalekonomin återger Vanberg en kritik mot den långt drivna matematiseringen, som genom sin världsfrånvändhet indikerar att de interna reglerna inte är i linje med de externa:

According to authors like Cassidy, Frey, Mirowski and Mayer it is the desire to raise their status by turning their discipline into a branch of applied mathematics that has lead economists to adopt selection principles that are counterproductive, both with regard to the outside reputation of their profession and with regard to its contribution to the growth of knowledge.”

Intressant nog tycks nationalekonomin (återigen) nu utvecklas i mer empirisk riktning. Och i grunden är Vanberg optimistisk om den långsiktiga utvecklingen:

The principles of selection that prevail in research institutes and universities, the constraints that national rules and regulations define for scientific work, and conventions that come to prevail in professions such as economics may be dysfunctional, but man’s ineradicable interest in knowing how the world around him works will be an incessant force that tends to select in favor of more informative theories, and stubborn reality will be an inescapable ultimate selector between conjectures that are compatible with the facts and those that are not. Globally and in the long run the capacity of markets to serve consumer interests and the capacity of science to advance the growth of knowledge appear to be quite robust, even though the constitutional requirements for their flourishing may be unevenly met in different locations and at different times.”

Jag delar den optimismen, både för marknaden och vetenskapen.

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela: