Jag förundras över en tendens hos många människor att postulera säker kunskap när ingen kunskap finns. Ett exempel ges av frågan om ”liv efter döden”, där vissa har fått för sig att mycket specifika teorier måste vara sanna utan att någon av dem kan visas vara sann.

En besvärande omständighet, förutom frånvaron av bevis, är att dessa exakta uppfattningar i regel är oförenliga med varandra. Vissa hävdar med emfas att man återföds i någon form. Andra hävdar att man upphör att existera men att man väcks till liv vid ett senare datum. Ytterligare andra påstår att man kommer till en skärseld. Andra att man direkt kommer till himmel eller helvete.*

I själva verket tyder all vår kunskap om hur levande organismer fungerar på att all mental existens upphör vid dödens inträde. Den naturliga utgångspunkten är att så länge det inte läggs fram bevis, är det klokt att avstå från att förfäkta en bestämd uppfattning av magisk art och att utgå från en naturalistisk förståelse.** Så länge inget annat kan bevisas är utgångspunkten att när man dör upphör man att existera, och det som återstår, i form av en kropp, förruttnar sakta men säkert.

Som David Hume uttrycker det i ”On the Immortality of the Soul”:

The weakness of the body and that of the mind in infancy are exactly proportioned; their vigour in manhood, their sympathetic disorder in sickness, their common gradual decay in old age. The step further seems unavoidable; their common dissolution in death.

Bertrand Russell håller med (i ”Soul and Body” i Religion and Science, s 143):

But in the present state of psychology and physiology, belief in immortality can, at any rate, claim no support from science, and such arguments as are possible on the subject point to the probable extinction of personality at death.

Ett rationellt förhållningssätt är alltså minst sagt svårförenligt med tvärsäkra påståenden om att det finns ”liv efter döden”.

_______________________

*Doktriner av detta slag kan förklaras som påhitt av religiösa företrädare för att vinna makt. Om de lyckas få folk att tro att saker och ting kommer att hända efter döden beroende på agerandet här och nu, kan de föreslå olika sätt på vilka engagemang i deras religiösa organisationer förbättrar utfallet efter döden. Denna typ av analys utvecklas t.ex. i Ekelund, R., Hébert, R. och Tollison, R. (1992). ”The Economics of Sin and Redemption: Purgatory as a Market-Pull Innovation?” Journal of Economic Behavior & Organization 19(1): 1–15.

**Det går också att vetenskapligt fastslå inte bara hur det finns ett utbud av teorier om liv efter döden (se föregående not) utan också hur det finns en efterfrågan. Svaren torde finnas i psykologin. Å ena sidan tycks många ha svårt att acceptera sig själva som tidsbegränsade och som en oviktig del av historiens förlopp. ”Om jag inte lever vidare är jag ju inte så viktig som jag anser att jag borde vara”. Å andra sidan längtar nog många efter en problemfri tillvaro och tänker sig själva i en sådan efter döden. Det gör livet mer uthärdligt här. Stämningen fångas väl av texten till Elvis låt ”If I Can Dream”.