Merete Mazzarella skriver om de svåra val som måste göras när gamla människor blir allt äldre:

Men det finns fall där den ena männi­skans behov inte kan uppfyllas utan att någon annans måste åsidosättas. Om 85-åriga herr X önskar att bli vårdad i hemmet av sin dotter är det uppenbart att det han uppfattar som sina behov utgör ett hot mot dotterns autonomi.

Dvs. en konflikt uppstår mellan den yngre och den äldre, där jag själv sympatiserar med den yngre. Ingen kan kräva uppoffring av familj och vänner. Därför är jag stor vän av vårdande boendeformer där professionell personal tar hand om dem som inte förmår att ta hand om sig själva, och jag är glad över att bo i ett land där sådana finns och ses som naturliga. I andra delar av världen ligger omsorgsbördan på familjen. En hemsk ordning.

Vidare citeras gerontologen D. Callahan:

Åldrande och död är oundvikliga och det måste finnas gränser för hur mycket av allmänna medel som satsas på att bekämpa dem. Vad gäller hälsovård måste ett samhälles första uppgift vara att se till att de unga får möjlighet att bli gamla. Den uppgiften måste alltid prioriteras framom uppgiften att med stora utgifter hjälpa de redan gamla att bli ännu äldre.

Jag håller helt med, inspirerad som jag är av Witold Gombrowicz syn på åldrandets tragik och dödshus.