Konst och politik

Hur ska man se på en konstutövare som är fantastiskt skicklig och stimulerande i sin konstutövning men som ger uttryck för frånstötande politiska uppfattningar? Jag har inte i första hand Richard Wagner i åtanke, även om han passar in på denna beskrivning – utan balettdansaren Sergei Polunin. Han har inte bara en ny tatuering av Putin på sitt bröst; han hyllar dessutom i svulstiga ordalag Rysslands auktoritäre ledare. Jag kan avslöja att jag efter att ha tagit del av Polunins senaste Instagram-inlägg avregistrerade mig som medlem i hans fan club på Facebook. Men gjorde jag rätt i det? Bör man inte skilja på konst och politik (i alla fall så länge inte politiken är en direkt del av konsten)? Kan man inte med gott samvete njuta av en Putin-älskande dansare? Av en antisemitisk operakomponist?

Barn, apor och elefanter som konstnärer

Som läsare av denna blogg känner jag till är jag svag för abstrakt konst. Ibland hävdas, av personer som inte delar min uppskattning av denna typ av konst, att ”ett barn kunde ha målat det där”. Stämmer det? Frågan har nu undersökts vetenskapligt, vilket rapporteras i artikeln ”Seeing the Mind Behind the Art: People Can Distinguish Abstract Expressionist Paintings From Highly Similar Paintings by Children, Chimps, Monkeys, and Elephants”, publicerad i Psychological Science:

To test whether people really conflate paintings by professionals with paintings by children and animals, we showed art and nonart students paired images, one by an abstract expressionist and one by a child or animal, and asked which they liked more and which they judged as better. The first set of pairs was presented without labels; the second set had labels (e.g., “artist,” “child”) that were either correct or reversed. Participants preferred professional paintings and judged them as better than the nonprofessional paintings even when the labels were reversed. Art students preferred professional works more often than did nonart students, but the two groups’ judgments did not differ.

Intressant, förvisso, men min egen uppfattning är att det är helt ointressant om en vuxen, ett barn eller en elefant har målat en tavla, så länge jag tycker om den.

Christo imponerar

Jag fascineras av Christo och Jeanne-Claudes storslagna konstverk. Christos nya projekt, Over the River, verkar mycket lovande:

Christo plans to suspend 5.9 miles of silvery, luminous fabric panels high above the Arkansas River along a 42-mile stretch of the river between Salida and Cañon City in south-central Colorado.

Det tråkiga är att konventionella människor försöker stoppa konstverket. Leo Steinberg beskriver en möjlig tolkning av dess budskap:

From Christo’s explanations and explicit drawings of what is envisioned, I anticipate certain surprises, among them a welcome revision of the river’s deportment in three-dimensional space. A river tends to be seen and thought of along the horizontality of its stream—a level course which Christo’s parallel canopy seems to confirm. But that canopy—pitched only 8 feet above the water’s surface—is to be of a transparent cloth that keeps sky and cloud always in evidence, and with it (I hope) a sharpened awareness of living under pillars of air. To say nothing of the river’s own depth in unceasing play. In other words, I expect Over the River—more precisely the low thatch overhead—to impart a livelier sense of the river’s participation in verticality.

Verket är tänkt att visas under endast två veckor 2014, om tillstånd ges. Konventionella människor i Colorado försöker stoppa detta mästerverk. Jag hoppas innerligt att de misslyckas därmed.

Vad utmärker en dadaist?

Jag minns att jag reagerade med såväl förvirring som förtjusning då jag i gymnasieundervisningen i svenska stötte på dadaismen. Denna konstriktning tycktes mig fräsch och uppiggande, om än svårgreppbar, och som en viktig föregångare för senare, mer konstruktiva konstriktningar. Ingemar Johansson berättar i ”Hehe, unge man …” om rörelsens framväxt. Jag fastnade bl.a. för denna beskrivning:

Dadaisten i gemen kan betecknas som en människa som tog livet på ett sådant allvar att hon inte kunde ta det på allvar, i vart fall inte så som det såg ut runt omkring henne och så som hon hade uppfostrats till att se det.

Jag vill på allvar veta hur man tar livet på mindre allvar. Tell me more. Dada?

Coco och Igor

Jag deltar, som jag brukar, i Stockholms filmfestival; i år ser jag 19 filmer. Ikväll såg jag den sjätte av dessa, Coco Chanel & Igor Stravinsky, om den sexuella relationen dessa skapande själar emellan. Jag fastnade för tre saker i filmen:

  1. Parispublikens initialt avvisande reaktion på Stravinskijs musik var chockerande och visar på hur genier ofta blir missförstådda. Konventionellt tänkande om konst är icke tilltalande, särskilt inte som det tar sig avvisande uttryck mot det nydanande.
  2. Den roligaste scenen i filmen var när balettimpressarion Sergei Diaghilev satt bakom skrivbordet på sitt kontor och betraktade en ung, naken man. Efter ett tag sade han till den unge mannen att han kunde klä på sig, samtidigt som Coco trädde in i rummet. Diaghilev kommenterade avspänt det hela med: ”Jag söker efter en ny sekreterare.”
  3. Den skådespelare som spelade Coco, Anna Mouglalis, hade den mest underbara röst. Mörk och sensuell och rogivande.

Trailer:

PS. I tisdags såg jag baletten Sacre du printemps på Dansmuseet i Stockholm, till Stravinskijs storslagna musik. Stockholmspubliken jublade!

En restaurang att undvika

James Ensor, The Dangerous Cooks (1896), 25,0 x 20,0 cm:

ensor cooks

(Tavlan får mig att tänka på Richard Strauss opera Salomese bild från en uppsättning på The Royal Opera House.)

En formel för lycka

Igår kväll besökte dr. Ahlgren och jag återigen formel B i København, min absoluta favoritrestaurang. Dit går man inte för att äta och dricka utan för en konstupplevelse. Den meny som avnjöts ser ut så här:

meny

Château le Gay, så passande! Min favoriträtt var, förvånansvärt nog för en fiskskeptiker som jag, hälleflundran. Godare fisk och godare buljong tror jag inte att jag har ätit. Tyvärr blev jag lite mätt mot slutet, varpå dr. Ahlgren levererade följande humoristiska fullträff:

Istället för petits fours borde vi ha fått petits two!

Här kan man se ett av de himmelska bröden (på vilka man kunde bre dubbelsaltat franskt smör eller örtkryddat danskt smör), en av desserterna (med tranbär som huvudingrediens) samt avslutande petits fours (till vilka jag intog grönt te):

iPhone 007iPhone 011iPhone 015

Ska teater vara realistisk?

brechtJag har tidigare kritiserat svenska skådespelare för att vara konstlade. När jag härförleden nämnde detta för min gode vän Manfred Holler svarade han att han, inspirerad därtill av Bertolt Brecht, inte delade min normativa utgångspunkt, att det är önskvärt med okonstlade skådespelare. Tvärtom ansåg han att teater inte ska vara realistisk: det ska framgå att den inte är det. Teater är teater och inte en imitation av verkligheten. Som Brecht skriver om scenografi i Brecht on Theatre (s. 233):

[I]t’s more important nowadays for the set to tell the spectator he’s in the theater than to tell him he is in, say, Aulis. The theater must acquire ”qua” theater the same fascinating reality as a sporting arena during a boxing match. The best thing is to show the machinery, the ropes and the flies.

Jag kanske ska tänka om: i linje med min uppfattning om den rena konsten, vad gäller tavlor och dans, kan man tänka sig att värdesätta andra konstformer för konstens skull, inte därför att de utgör en integrerad del, eller ett försök till gestaltning, av det liv vi (ändå) befinner oss i. Jag kanske redan har tänkt så, utan att riktigt förstå det, om opera, som jag tycker mycket om och som är en mycket orealistisk konstform. I verkliga livet sjunger vi t.ex. inte hela tiden till varandra.

Hänger galenskap och kreativitet ihop?

Ja, det verkar så:

John Nash1. Researchers … have found high levels of psychopathology… in writers, poets, visual artists and composers …
2. Family studies have produced evidence of creative interests and aptitudes in close relatives of psychiatric patients …
3. Research on psychiatric patients … suggest that they have enhanced performance relative to control participants on tasks that require divergent thinking. …
4. A new theory based on genetics suggest that gene mutations that increase a person’s risk of developing mental illnesses … have been preserved, even preferred, during human evolution, due to their relationship with creativity. …
5. Symptoms of certain disorders like hypomania (mild mania) favour creativity by giving a boost to the imagination and energy.

Hur är det med forskare: föreligger ett samband även där mellan galenskap och kreativitet? Eller sållas de galna ut av de mer strikta formerna för vetenskaplig verksamhet?