Gerhard Richter, Dezember (1989), två delar, varje del 320 x 200 cm:

Gerhard Richter, Dezember (1989), två delar, varje del 320 x 200 cm:

Donald Judd, Untitled (1998), 59,1 x 80,0 cm:

Hur ska man se på en konstutövare som är fantastiskt skicklig och stimulerande i sin konstutövning men som ger uttryck för frånstötande politiska uppfattningar? Jag har inte i första hand Richard Wagner i åtanke, även om han passar in på denna beskrivning – utan balettdansaren Sergei Polunin. Han har inte bara en ny tatuering av Putin på sitt bröst; han hyllar dessutom i svulstiga ordalag Rysslands auktoritäre ledare. Jag kan avslöja att jag efter att ha tagit del av Polunins senaste Instagram-inlägg avregistrerade mig som medlem i hans fan club på Facebook. Men gjorde jag rätt i det? Bör man inte skilja på konst och politik (i alla fall så länge inte politiken är en direkt del av konsten)? Kan man inte med gott samvete njuta av en Putin-älskande dansare? Av en antisemitisk operakomponist?
Ellsworth Kelly, Red White (1962), 203,5 x 229,2 cm:
Yves Klein, Anthropometry: Princess Helena (1960), 198,0 x 128,2 cm:
Barry McGee, Untitled (from Drypoint on Acid) (2006), 19,8 x 14,9 cm:
Gerhard Richter, Grau (1976), 200,0 x 170,2 cm

Jackson Pollock, Guardians of the Secret (1943), 122,9 x 191,5 cm:
Arshile Gorky, Tracking Down Guiltless Doves (1936), 30,5 x 40,6 cm:
Georg Baselitz, Edvard vor dem Spiegel (1982), 250,8 x 200,0 cm:
Natalya Goncharova, Linnen (1913), 95,6 x 83,8 cm:
Emil Nolde, Young Couple (1913), 62,2 x 50,3 cm:
Gerhard Richter, Shadow Picture II (1968), 59,0 x 64,4 cm:
Som läsare av denna blogg känner jag till är jag svag för abstrakt konst. Ibland hävdas, av personer som inte delar min uppskattning av denna typ av konst, att ”ett barn kunde ha målat det där”. Stämmer det? Frågan har nu undersökts vetenskapligt, vilket rapporteras i artikeln ”Seeing the Mind Behind the Art: People Can Distinguish Abstract Expressionist Paintings From Highly Similar Paintings by Children, Chimps, Monkeys, and Elephants”, publicerad i Psychological Science:
To test whether people really conflate paintings by professionals with paintings by children and animals, we showed art and nonart students paired images, one by an abstract expressionist and one by a child or animal, and asked which they liked more and which they judged as better. The first set of pairs was presented without labels; the second set had labels (e.g., “artist,” “child”) that were either correct or reversed. Participants preferred professional paintings and judged them as better than the nonprofessional paintings even when the labels were reversed. Art students preferred professional works more often than did nonart students, but the two groups’ judgments did not differ.
Intressant, förvisso, men min egen uppfattning är att det är helt ointressant om en vuxen, ett barn eller en elefant har målat en tavla, så länge jag tycker om den.
Jules Olitski, Mauve-Blue I (1970), 89,1 x 66,1 cm:
Anni Albers, Fox I (1972):
Christopher Wool, Untitled (2007), 274,3 x 274,3 cm:
Paul Klee, Mask of Fear (1932), 100,4 x 57,1 cm:
Luc Tuymans, Dead Skull (2002), 114,0 x 91,0 cm:
Sir William Gillies, Summer Morning (1954), 67,0 x 57,5 cm:
Hans Hartung, T1937-33 (1937), 97,0 x 130,0 cm:
Gilbert & George, England (1980), 302,6 x 302,6 cm:
Robert Motherwell, Western Air (1946—1947), 182,9 x 137,2 cm:
Harry Callahan, Sunlight on Water (1943), 8,4 x 11,1 cm:
Kazimir Malevich, Black Square (1913; 1923–1929), 106,2 x 106,5 cm:
Kazimir Malevich, Black Circle (1913; 1923–1929), 105,5 x 105,5 cm:
Jag fascineras av Christo och Jeanne-Claudes storslagna konstverk. Christos nya projekt, Over the River, verkar mycket lovande:
Christo plans to suspend 5.9 miles of silvery, luminous fabric panels high above the Arkansas River along a 42-mile stretch of the river between Salida and Cañon City in south-central Colorado.
Det tråkiga är att konventionella människor försöker stoppa konstverket. Leo Steinberg beskriver en möjlig tolkning av dess budskap:
From Christo’s explanations and explicit drawings of what is envisioned, I anticipate certain surprises, among them a welcome revision of the river’s deportment in three-dimensional space. A river tends to be seen and thought of along the horizontality of its stream—a level course which Christo’s parallel canopy seems to confirm. But that canopy—pitched only 8 feet above the water’s surface—is to be of a transparent cloth that keeps sky and cloud always in evidence, and with it (I hope) a sharpened awareness of living under pillars of air. To say nothing of the river’s own depth in unceasing play. In other words, I expect Over the River—more precisely the low thatch overhead—to impart a livelier sense of the river’s participation in verticality.
Verket är tänkt att visas under endast två veckor 2014, om tillstånd ges. Konventionella människor i Colorado försöker stoppa detta mästerverk. Jag hoppas innerligt att de misslyckas därmed.
Paul Klee, Fast getroffen (1928), 50,8 x 39,4 cm:
Heinrich Campendonk, Harlequin and Columbine (1913), 165,1 x 199,1 cm:
Pablo Picasso, The Kitchen (1948), 175,3 x 250,0 cm:
Robert Mapplethorpe, Italian Devil (1988), 68,9 x 56,5 cm:
Philip Guston, The Tormentors (1947-1948), 103,8 x 153,7 cm:
Kazimir Malevich, Morning in the Village after Snowstorm (1912), 80,0 x 80,0 cm:
Mimmo Paladino, Peter’s Stone (1980), 38,0 x 37,0 cm:
Agnes Martin, Falling Blue (1963), 182,6 x 182,9 cm:
Öyvind Fahlström, Column no. 2 (Picasso 90) (1973), 58,5 x 48,2 cm:
Jean Dubuffet, The Jewish Woman (1950), 116,2 x 88,7 cm:
Gary Hume, Water Painting (1999), 305,0 x 241,3 cm:
Mark Rothko, Untitled (1969), 173,0 x 123,5 cm:
Alexander Calder, Sow (1928), 19,5 x 43,2 x 7,6 cm:
Jay DeFeo, Untitled (For B. C.) (1973), 23,3 x 18,3 cm:
Robert Ryman, An all white painting measuring 9 1/2 ” x 10″ and signed twice on the left… (1961), 34,9 x 34,9 cm:
Jag minns att jag reagerade med såväl förvirring som förtjusning då jag i gymnasieundervisningen i svenska stötte på dadaismen. Denna konstriktning tycktes mig fräsch och uppiggande, om än svårgreppbar, och som en viktig föregångare för senare, mer konstruktiva konstriktningar. Ingemar Johansson berättar i ”Hehe, unge man …” om rörelsens framväxt. Jag fastnade bl.a. för denna beskrivning:
Dadaisten i gemen kan betecknas som en människa som tog livet på ett sådant allvar att hon inte kunde ta det på allvar, i vart fall inte så som det såg ut runt omkring henne och så som hon hade uppfostrats till att se det.
Jag vill på allvar veta hur man tar livet på mindre allvar. Tell me more. Dada?
Luc Tuymans, The Nose (2002), 30,5 x 34,3 cm:
Paul Klee, Intoxication (1939), 41,0 x 55,2 cm:
Andy Warhol, Red Liz (1962), 101,6 x 101,6 cm:
Otto Dix, The Felixmüller Family (1919), 75,9 x 91,4 cm:
Kazimir Malevich, Painterly Realism of a Football Player (1915), 70,0 x 44,0 cm:
Oli Sihvonen, Four Plus Two (1969), 61,0 x 91,4 cm:
Kazimir Malevich, Plane in Rotation, called Black Circle (1915), 80,0 x 80,0 cm:
Martin Kippenberger, Untitled (Copa II) (1985), 32,4 x 22,9 cm:
Willem de Kooning, The Springs (1955), 55,6 x 61,9 cm:
Frank Stella, Zambezi (1959), 230,5 x 200,0 cm:
Jackson Pollock, Number 7 (1951), 143,5 x 167,6 cm:
Roy Lichtenstein, Rouen Cathedral Set V (1969), 161,6 x 360,4 cm:
Silvia Bächli, Lines 39 (2007), 198,8 x 149,9 cm:
Andy Warhol, Empress Farah Diba (1977), 101,6 x 101,6 cm:
Brice Marden, Cold Mountain 6 (Bridge) (1989–1991), 274,3 x 365,8 cm:
Christopher Wool, Untitled (1989), 244,0 x 163,0 cm:
Robert Rauschenberg, Untitled (Glossy Black Painting) (ca 1951), 182,7 x 134,6 cm:
Nathan Oliveira, Adolescent by the Bed (1959), 153,0 x 152,7 cm:
Robert Arneson, No Pain (1991):
Luc Tuymans, Himmler (1998), 50,8 x 38,1 cm:
George Grosz, A Married Couple (1930), 66,0 x 47,3 cm:
Otto G. Carlsund, Brandsoldaten (1926), 125,0 x 57,5 cm:
Henry Moore, Atom Piece (1964–1965):
Pablo Picasso, Goat’s Skull, Bottle and Candle (1952), 89,2 x 116,2 cm:
Willem de Kooning, Woman, I (1950–1952), 192,7 x 147,3 cm:
Alice Neel, Ethel Ashton (1930), 61,0 x 55,9 cm:
Gabriel Orozco, Kytes Tree (2005), 200,0 x 200,0 cm:
Francis Bacon, Figure in a Landscape (1945), 144,8 x 128,3 cm:
Gustav Klimt, The Park (1910 eller tidigare), 110,4 x 110,4 cm:
Pablo Picasso, The Studio (1927–1928), 149,9 x 131,2 cm:
Joan Miró, Women and Bird in the Moonlight (1949), 81,3 x 66,0 cm:
Jasper Johns, 0 through 9 (1960), 76,2 x 55,9 cm:
Edward Burra, The Snack Bar (1930), 76,2 x 55,9 cm:
Robert Ryman, Untitled (1965), 19,7 x 20,6 cm:
Joseph Beuys, Untitled (Sun State) (1974), 120,7 x 180,7 cm:
Cy Twombly, Leda and the Swan (1962), 190,5 x 200,0 cm:
Jag deltar, som jag brukar, i Stockholms filmfestival; i år ser jag 19 filmer. Ikväll såg jag den sjätte av dessa, Coco Chanel & Igor Stravinsky, om den sexuella relationen dessa skapande själar emellan. Jag fastnade för tre saker i filmen:
Trailer:
PS. I tisdags såg jag baletten Sacre du printemps på Dansmuseet i Stockholm, till Stravinskijs storslagna musik. Stockholmspubliken jublade!
Albert Oehlen, Loa (2007), 170,2 x 310,2 cm:
Robert Motherwell, The Poet’s Eye (1989–1990), 64,8 x 78,7 cm:
Agnes Martin, Red bird (1964), 31,1 x 30,4 cm:
James Ensor, The Dangerous Cooks (1896), 25,0 x 20,0 cm:
(Tavlan får mig att tänka på Richard Strauss opera Salome – se bild från en uppsättning på The Royal Opera House.)
Franz Ackermann, Untitled (Mental Map: Peak Season) (2003), 69,9 x 100,3 cm:
Salvador Dalí, The Face of War (1940), 64,0 x 79,0 cm:
Mark Rothko, No. 5/No. 22 (1950), 297,0 x 272,0 cm:
Yayoi Kusama, No. F (1959), 105,4 x 132,1 cm:
Igår kväll besökte dr. Ahlgren och jag återigen formel B i København, min absoluta favoritrestaurang. Dit går man inte för att äta och dricka utan för en konstupplevelse. Den meny som avnjöts ser ut så här:
Château le Gay, så passande! Min favoriträtt var, förvånansvärt nog för en fiskskeptiker som jag, hälleflundran. Godare fisk och godare buljong tror jag inte att jag har ätit. Tyvärr blev jag lite mätt mot slutet, varpå dr. Ahlgren levererade följande humoristiska fullträff:
Istället för petits fours borde vi ha fått petits two!
Här kan man se ett av de himmelska bröden (på vilka man kunde bre dubbelsaltat franskt smör eller örtkryddat danskt smör), en av desserterna (med tranbär som huvudingrediens) samt avslutande petits fours (till vilka jag intog grönt te):
Jag har tidigare kritiserat svenska skådespelare för att vara konstlade. När jag härförleden nämnde detta för min gode vän Manfred Holler svarade han att han, inspirerad därtill av Bertolt Brecht, inte delade min normativa utgångspunkt, att det är önskvärt med okonstlade skådespelare. Tvärtom ansåg han att teater inte ska vara realistisk: det ska framgå att den inte är det. Teater är teater och inte en imitation av verkligheten. Som Brecht skriver om scenografi i Brecht on Theatre (s. 233):
[I]t’s more important nowadays for the set to tell the spectator he’s in the theater than to tell him he is in, say, Aulis. The theater must acquire ”qua” theater the same fascinating reality as a sporting arena during a boxing match. The best thing is to show the machinery, the ropes and the flies.
Jag kanske ska tänka om: i linje med min uppfattning om den rena konsten, vad gäller tavlor och dans, kan man tänka sig att värdesätta andra konstformer för konstens skull, inte därför att de utgör en integrerad del, eller ett försök till gestaltning, av det liv vi (ändå) befinner oss i. Jag kanske redan har tänkt så, utan att riktigt förstå det, om opera, som jag tycker mycket om och som är en mycket orealistisk konstform. I verkliga livet sjunger vi t.ex. inte hela tiden till varandra.
1. Researchers … have found high levels of psychopathology… in writers, poets, visual artists and composers …
2. Family studies have produced evidence of creative interests and aptitudes in close relatives of psychiatric patients …
3. Research on psychiatric patients … suggest that they have enhanced performance relative to control participants on tasks that require divergent thinking. …
4. A new theory based on genetics suggest that gene mutations that increase a person’s risk of developing mental illnesses … have been preserved, even preferred, during human evolution, due to their relationship with creativity. …
5. Symptoms of certain disorders like hypomania (mild mania) favour creativity by giving a boost to the imagination and energy.
Hur är det med forskare: föreligger ett samband även där mellan galenskap och kreativitet? Eller sållas de galna ut av de mer strikta formerna för vetenskaplig verksamhet?
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.