Niclas Berggren 6:23 den 20 February 2009

Tv-tittande ger skilsmässa

De brasilianska såpoperorna på tv har mycket att svara för. Inte nog med att de sänker fertiliteten, de verkar även leda till fler skilsmässor. Detta enligt den nya studien ”Television and Divorce: Evidence from Brazilian Novelas”:

This paper studies the link between television and divorce in Brazil by exploiting variation in the timing of availability of the signal of Rede Globo—the network that had a virtual monopoly on telenovelas in the country—across municipal areas. Using three rounds of Census data (1970, 1980 and 1991) and controlling for area fixed effects and for time-varying characteristics, the paper finds that the share of women who are separated or divorced increases significantly after the Globo signal becomes available. The effect is robust to controlling for potential determinants of Globo’s entry strategy and is stronger for relatively smaller areas, where the signal reaches a higher fraction of the population.

Kan det även finnas ett mer direkt samband mellan fertilitet och skilsmässa? Kanske gör färre barn makar mer skillsmässobenägna; eller så skaffar skilsmässobenägna färre barn. Men bakom allt tycks den förfallna tv-moralen spöka! Bara en sådan sak som att 20-30 procent av kvinnorna i såpoperorna är otrogna…

Niclas Berggren 20:34 den 19 February 2009

En sådan chef skulle man ha

I Witold Gombrowicz roman De besatta skaffar sig flickan Maja vid ett tillfälle jobb:

När Maja frågade om sina arbetsuppgifter blev han mycket hövlig och fick något vädjande i blicken. ”Kärnan,” utbrast han jäktat, ”er främsta och viktigaste arbetsuppgift är att inte ta upp min tid. Kom aldrig med några fler frågor.” (s. 210)

Niclas Berggren 15:07 den 19 February 2009

Svag för club sandwich

Tänka sig, inte bara jag utan även en fransk filosof uppskattar amerikansk mat:

S.R. Also, you are the only French person I know who has told me he prefers American food.

M.F. Yes. Sure. [Laughs] A good club sandwich with a Coke. That’s my pleasure, it’s true. With ice cream. That’s true.*

_______________

*Michel Foucault i Et hics: Subjectivity and Truth (s. 129).

Niclas Berggren 10:58 den 19 February 2009

Vad kännetecknar en framgångsrik VD?

Mitt intryck är att det mjuka ledaridealet har betonats mer och mer på senare år. Nu visar ny forskning om sökande till VD-poster, främst i amerikanska riskkapitalbolag, ”Which CEO Characteristics and Abilities Matter?”, att det för framgång är viktigare med ”hårda” egenskaper:

Jack Welch (tuffing)

[S]uccess and performance are more strongly correlated with execution-related skills than with interpersonal and team-related skills, conditional on hiring a CEO. In other words, CEOs with the execution-related skills of a Jack Welch appear more successful than CEOs with the more team-related skills of Jeff Immelt. This is consistent with the prediction in Bolton et al. (2008) that more “resolute, steadfast CEOs who stick to their guns tend to be better leaders than ‘good listeners’.”

Med ”execution-related skills” menas att vara effektiv, organiserad, detaljerad, slutförande, ihärdig och proaktiv samt att ställa höga krav och hålla människor ansvariga. Framgång är inte så starkt kopplad till ödmjukhet, lagbyggande, beröm av andra eller klander av sig själv.

En undran jag har är om detta resultat är kulturberoende och att det i Sverige trots allt går bättre om man är mjuk. I så fall, hur fungerar det på en global marknad, dels för företagen som leds av mjukisar och dels för mjukisdirektörerna själva? Skulle en svensk mjukis kunna leda ett amerikanskt företag med framgång? Kan han byta och bli hård där?

Niclas Berggren 7:29 den 19 February 2009

Kristen hycklare

Pastorn och kd-politikern Tuve Skånberg prisar yttrandefriheten:

I debatten om religion, politik och sexualitet så kommer saker att sägas som enskilda kan bli ledsna av. Då är inte lösningen att ropa på polis, fängelse och lagar som förbjuder vissa åsikter. Det offentliga samtalet dör om det införs åsikts- och yttrandeförbud.

Så bra. Så fint. Men vem var det nu som la fram en motion i riksdagen med följande förslag:

Denna norska lagstiftning, i synnerhet med dess ord om att inte ”på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse”, skulle kunna vara en god modell för att utforma en modern lag mot religionskränkning även i Sverige, som kunde garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd mot kränkning av sin religion.

Straffet för att ringakta religion i Norge: upp till sex månaders fängelse. Ska vi kalla Tuve för hycklare eller ska vi kalla honom för hycklare?

Niclas Berggren 20:27 den 18 February 2009

Svensk skönhet

Emil Larsson:

Niclas Berggren 14:51 den 18 February 2009

Är offentligt ägda banker mer ansvarsfulla?

I en ny studie, ”Fixing Market Failures or Fixing Elections?”, studerar Shawn Cole hur offentligt ägda banker i Indien agerar jämfört med privata banker:

I find that government-owned bank lending tracks the electoral cycle, with agricultural credit increasing by 5–10 percentage points in an election year. There is significant cross-sectional targeting, with large increases in districts in which the election is particularly close. This targeting does not occur in nonelection years or in private bank lending. I show capture is costly: elections affect loan repayment, and election-year credit booms do not measurably affect agricultural output.

Dvs. det är inte bara så att de offentliga bankerna tar politisk hänsyn — deras agerande medför också ekonomiska kostnader i form av ineffektivt resursutnyttjande. Denna insikt bör beaktas av dem som tror att banksocialisering utgör en enkel lösning på problemet med alltför expansiv kreditgivning. Man kan som komplettering tänka på hur svenska politiker har försökt använda SBAB för att sänka utlåningsräntorna och hur den amerikanska staten har förmått bolåneinstitut att ge lån till personer med svag eller ingen säkerhet.

Se tidigare inlägg: ”Ska staten köpa Volvo?”, ”Politisk styrning av banker” och ”Banksocialism nästa?”

Niclas Berggren 11:11 den 18 February 2009

Dödsmeditation

Arvo Pärts Cantus in memoriam Benjamin Britten är en lågmäld men starkt berörande hyllning till Britten:

Niclas Berggren 8:45 den 18 February 2009

Marknad för bröstmjölk

Antag att en kvinna säljer sin bröstmjölk till en mjölkbank, där andra kvinnor kan köpa den. Är det en acceptabel typ av transaktion? Det tycker jag, men enligt en artikel i The New Yorker har uppfattningar om den saken varierat över tid och rum. Idag gäller t.ex. följande i USA:

Can a human-milk bank pay a woman for her milk? (Milk banks provide hospitals with pasteurized human milk.) No, because doing so would violate the ethical standards of the Human Milk Banking Association of North America.

Det finns gott om historiska föregångare:

Mary Wollstonecraft, in her “Vindication of the Rights of Woman” (1792), scoffed that a mother who “neither suckles nor educates her children, scarcely deserves the name of a wife, and has no right to that of a citizen.” The following year, the French National Convention ruled that women who employed wet nurses could not apply for state aid; not long afterward, Prussia made breast-feeding a legal requirement.

Professor Al Roth förklarar detta med att motvilja kan hindra fungerande marknader. Synd, eftersom Paretoeffektiva transaktioner därmed inte kommer till stånd.

Se tidigare inlägg: ”Mjölk från olika djur” och ”Amning upp i åren”. Media: Aftonbladet (motviljan täcker visst också icke-monetär mjölkhjälp), DN.

Niclas Berggren 20:42 den 17 February 2009

Glöm inte uppgångarna

Jag har tidigare argumenterat för att kriser inte är så farliga, ty efter nedgång kommer uppgång i såväl tillväxt, sysselsättning som börsvärde, och sett över en längre tidsperiod överväger de positiva utfallen. DI gör idag detsamma och presenterar detta illustrativa diagram:

De som nu underkänner det marknadsekonomiska systemet bör besvara frågan om systemet, sett över lång tid, trots allt inte är imponerande i sin förmåga att generera välstånd.

Se tidigare inlägg: ”Ekonomiska kriser kommer och går”, ”Kriser är inte så farliga”, ”Krisen satt i perspektiv”, ”Efter nedgång kommer uppgång”, ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”, ”Kriser kommer, kriser går”, ”Kriser tar slut”

Niclas Berggren 15:01 den 17 February 2009

McDonald’s avslöjar dig

Snabbmatsrestauranger kan säga en hel del om oss som människor. Jag har tidigare antytt att ens beteende vad gäller pommes frites avslöjar ett och annat. När jag härom kvällen åt på McDonald’s slog det mig att ännu ett beteende där, vad man gör med brickan med skräp när måltiden är till ända, säger en del om en.

Hypotes: I genomsnitt bryr sig människor i gruppen som lämnar kvar brickan med skräp mindre om sina medmänniskor jämfört med människor i gruppen som själva slänger sitt skräp. Följdhypotes: I genomsnitt litar människor i den förra gruppen mindre på andra än vad människor i den senare gruppen gör.

Titta därför noga på dina medmänniskor när du är på McDonald’s. (Eller Burger King. Eller Max.)

Niclas Berggren 10:45 den 17 February 2009

Flickor som aborteras

En kvinna i Eskilstuna har låtit abortera två foster pga. ”fel” kön. Hur ska man se på detta? Jag föreslår att frågan delas in i två delar:

Aborten som sådan.
Attityden bakom aborten.

Angående aborten som sådan: En del vill inte ha barn pga. arbets- eller familjesituation; andra för att de inte alls vill ha barn; andra för att barnet har ett annat kön än det som föredras; ytterligare andra pga. sjukdom hos fostret. Om det inte är moraliskt fel att abortera i ett fall kan jag inte se att det är moraliskt fel att abortera i ett annat fall. Därför bör inte heller lagstiftningen ställa upp några begränsningar, t.ex. vad gäller möjligheten att genom test ta reda på kön eller sjukdom.

Angående attityden bakom aborten: Jag gissar att de som blir upprörda ínte blir upprörda av aborten som sådan utan av den attityd gentemot framfödda, självmedvetna människor som orsaken till aborten anses ge uttryck för. Dvs. de upprörda vill inte att vi i vårt samhälle ska värdera flickor lägre bara för att de är flickor. Det är en sympatisk inställning, men frågan är om den bör utgöra grund för att kritisera eller t.o.m. förhindra abort pga. kön. Det anser jag inte, av åtminstone tre skäl:

Detta sätt att tänka kan likaväl tillämpas på alla andra grunder för abort. De innefattar alla en attityd som man skulle kunna kritisera om den riktas mot framfödda, självmedvetna människor.
Jag tror inte att aborten utgör kausal faktor bakom attityden, snarare tvärtom. Därför löses inte problemet med en viss attityd mot framfödda, självmedvetna människor med att förhindra aborten.
Man kan kritisera och försöka förändra attityden (om den riktas mot mot framfödda, självmedvetna människor) utan att lägga sig i aborten.

Därför ter sig personalens upprördhet i Eskilstuna felriktad med mitt sätt att tänka, även om den är förståelig.

Se tidigare inlägg: ”Abortförbud är kontraproduktiva”, ”Annorlunda argument för abort”, ”Ja till livet eller ja till döden?”
Media: Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, Dagen5, DN, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, AB1, AB2, AB3, AB4

Niclas Berggren 6:16 den 17 February 2009

Stimulera genom sänkt bolagsskatt

Ekonomipristagaren Robert Mundell har följande att säga om hur staten bör stimulera ekonomin:

And so what the best thing to do for stimulus is to reduce or eliminate the corporation tax. … Just recently, Germany has cut the corporation tax from 25 % to 15 %. That’s a very good move and that’s what the United States should do. I think, I was going to say from 35 % to 20 %, but it would be even better if they do it to 15 %.

Jag noterar att Sverige just sänkte sin bolagsskatt från 28 till 26,3 procent.

Se tidigare inlägg: ”Bolagsskatten kommer att sänkas oavsett regering”, ”Sänkt bolagsskatt”, ”Sänkt bolagsskatt bra för tillväxten”, ”Sjunkande skattesatser”, ”Skatter och produktivitet”, ”Skattesänkningar förordas på Harvard”, ”Är skattesänkningar dålig konjunkturpolitik?”, ”Ökar skattesänkningar konsumtionen?”

Niclas Berggren 20:37 den 16 February 2009

Svaga argument mot dödshjälp

Ett gäng kristna läkare (knutna till det av pastorn, kd-politikern och yttrandefrihetsmotståndaren Tuve Skånberg ledda Claphaminstitutet) motsätter sig möjligheten att få laglig hjälp att dö vid dödlig sjukdom och svårt lidande. Det finns mycket att säga om artikeln, men låt mig här stanna vid två saker.

För det första, beakta dessa olika fall, som samtliga rör den dödssjuke och svårt plågade Adam:

Han ber om hjälp att dö och får en dödande injektion av sin läkare.
Han ber om hjälp att dö och får ett piller av sin läkare, som han själv sedan tar med dödlig utgång.
Han ber om palliativ sedering, varpå han sövs ner och näringstillförseln avlutas av läkaren, med dödlig utgång.
Han ber om att hans livsuppehållande behandling ska avslutas av sin läkare, som också avslutar behandlingen, med dödlig utgång.
Han ber om smärtstillande medel som, för att smärtan ska lindras tillräckligt, dödar honom.

James Rachels

I vilket eller vilka fall beter sig Adam och läkaren moraliskt riktigt? Enligt min uppfattning i samtliga fall. Vad svarar de kristna läkarna? Att de avvisar 1 och 2 är klart, men i övrigt är det oklart vad de tycker. Jag gissar att de anser att agerandet är moraliskt riktigt i fall 3-5. Men om agerande som medvetet leder till döden accepteras i vissa fall, varför inte i samtliga fall? Läkarna påstår att ”[d]en avgörande frågan handlar om avsiktlighet” — men dels är jag övertygad om att avsiktlighet de facto förekommer i fall 3-5 också och dels är detta en moralisk irrelevant distinktion i vilket fall. Som filosofen James Rachels uttrycker det i artikeln ”Active and Passive Euthanasia”, publicerad i New England Journal of Medicine:

[T]he bare difference between killing and letting die does not, in itself, make a moral difference. If a doctor lets a patient die, for humane reasons, he is in the same moral position as if he had given the patient a lethal injection for humane reasons. … The AMA policy statement isolates the crucial issue very well; the crucial issue is ”the intentional termination of the life of one human being by another.” But after identifying this issue, and forbidding ”mercy killing,” the statement goes on to deny that the cessation of treatment is the intentional termination of a life. This is where the mistake comes in, for what is the cessation of treatment, in these circumstances, if it is not ”the intentional termination of the life of one human being by another?” Of course it is exactly that, and if it were not, there would be no point to it.

Filosofen Peter Singer anser också att distinktionen är moraliskt irrelevant (och lokaliserar tänkandet i biblisk etik). Han utvecklar argumentationen i Practical Ethics:

Reflecting on these cases leads us to the conclusion that there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die. That is, there is no difference which depends solely on the distinction between an act and an omission. … Allowing to die — sometimes called ”passive euthanasia” — is already accepted as a humane and proper course of action in certain cases. If there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die, active euthanasia should also be accepted as humane and proper in certain circumstances.

Vi ser här alltså att de kristna läkarnas argumentation bygger på en premiss som många av oss förkastar, varför vi inte heller accepterar deras motstånd mot fall 1 och 2 ovan.

För det andra skriver de:

Författaren drar slutsatsen att det [dödshjälpsmotståndet] kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”. … Vi instämmer i professor Finleys avslutande ord ”Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger”.

Det som antyds här är att människor ofta ångrar uttalanden om att de vill dö. Så är det förstås, precis som vi ångrar oss om allt möjligt vi uttalar oss om och gör. Är då detta ett bra argument mot dödshjälp? Det anser jag inte. Rent allmänt finner jag ånger vara en svag grund för att motsätta sig valfrihet — men är det någon valsituation där jag finner möjlig ånger irrelevant är det i fråga om beslut om döden. Skälet? Är man död kan man inte ångra sig och bryr sig inte om att man skulle ha kunnat ångra sig om man hade levt vidare för att fundera en gång till på saken.

Jag är således inte imponerad. Det är jag däremot av Statens medicinsk-etiska råd!

Se tidigare inlägg: ”Friheten att dö”, ”Ja till eutanasti”, ”Liv och död”, ”Legalisera aktiv dödshjälp”, ”Dödshjälp och Göran Persson”, ”Döden kan befria”, ”Dödshjälp när så önskas”, ”Hjälp att dö bör tillåtas”, ”Liv till varje pris”, ”Dödshjälp i Nederländerna”, ”Obefogad religiös alarmism”, ”Att dö för andras skull”, ”JK om dödshjälp”, ”Det rör på sig i dödshjälpsfrågan”, ”Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden”, ”Rationell syn på självmord”

Niclas Berggren 14:27 den 16 February 2009

Gul precision

Willem de Kooning, Untitled (1958), 58,4 x 74,0 cm:

kooning

Niclas Berggren 10:52 den 16 February 2009

Ökar skattesänkningar konsumtionen?

Ekonomistas gästskribent Torbjörn Becker hävdar följande:

[I] rådande osäkra klimat kan skattesänkningar istället ge upphov till ytterligare sparande istället för konsumtion.

Han avvisar därför skattesänkningar som stimulansåtgärd. Jag har tidigare påpekat ett detta avvisande är tveksamt enligt empirisk forskning. Professorn i nationalekonomi vid Harvard University Greg Mankiw klargör att det även är tveksamt på teoretisk grund:

Essentially, what Gross says is that (1) people now face a lot of uncertainty, (2) therefore they are inclined to save rather than spend, and (3) therefore any tax cuts they might receive would have only a small effect on their spending. On its face, that argument sounds reasonable. But there is a subtle logical leap that, I believe, does not bear up until closer scrutiny. … Essentially, what the precautionary-saving literature says is that more uncertainty reduces the average propensity to consume (APC), the ratio of consumption to income. But statement (3) does not concern the average propensity to consume. It is about the marginal propensity to consume (MPC), which is the extra consumption generated by a dollar of extra income. Gross implicitly assumes that when uncertainty reduces the APC, it also reduces the MPC. The precautionary-saving literature, however, suggests otherwise. … But if consumption is depressed more at lower levels of cash than at higher levels, then it follows, as a sheer mathematical matter, that the marginal propensity to consume from an extra dollar of cash has gone up. In other words, uncertainty lowers the APC but raises the MPC. People save more in response to uncertainty, but their spending becomes more sensitive to current cash flow.

Det var lite att bita i, det.

Niclas Berggren 7:53 den 16 February 2009

Okunskap på DN Kultur

Nina Björk (foto: Anders Hansson)

I ett svagt ögonblick i förra veckan lät jag mig övertalas att åter abonnera på DN i sex månader. (Jag sa upp abonnemanget 2007 pga. upprördhet.) Vad möter mig då idag när jag slår upp DN Kultur? En notis av Nina Björk (ej på nätet), i vilken hon först beskriver en annons från en bilfirma, sedan konstaterar att det ju inte är bra för miljön med fler bilar (”vi är som bekant beroende av miljöns hälsotillstånd”) och avslutar med:

Över annonsen svävar den gamla nationalekonomiska osynliga handen. Den där handen som, om vi alla bara agerade utifrån vårt egenintresse, skulle fixa allt till det bästa. Annonsen visar att det som är osynligt faktiskt inte existerar. Och det har vi ju vetat ett tag vad gäller troll, vättar, spöken och gudar. Tid kanske även för ekonomer att sluta vara troende.

Ett djupt okunnigt inlägg, av flera skäl:

Det behöver inte vara dåligt för miljön att nya bilar säljs, om dessa ersätter äldre bilar med större utsläpp.
Jag tror inte att någon nationalekonom hävdar att marknader är perfekta. (Kan Nina Björk namnge någon?) Tvärtom är s.k. marknadsmisslyckanden en integrerad del av nationalekonomisk analys — inte minst externaliteter, som klargör att den osynliga handen inte nödvändigtvis leder till optimala utfall utan hjälp av politiska beslut. Analysen förklarar att vi lätt får för mycket av x om inte samtliga effekter av x är prissatta. Därför publicerade t.ex. professor Erik Dahmén redan 1968 boken Sätt pris på miljön. Nina Björk slår in öppna dörrar.
Att marknader inte är perfekta innebär dock inte att de inte fungerar väl i normalfallet — och inte heller att staten är allgod, allsmäktig och allvetande och kan lösa alla problem. Det må vara osynligt för den som inte bekantar sig med empirisk forskning.

I sex månader får jag stå ut.

Se det tidigare inlägget ”Barnsliga tankar om biologi och ekonomi”.

Niclas Berggren 17:18 den 15 February 2009

Graden av okunskap varierar

I fråga om evolution varierar kunskaperna. Så här ser det ut i olika länder:

En viktig anledning till att jag trivs med att bo i Sverige är vår placering i detta diagram och den rationella syn på världen som den implicerar.

Så här ser det ut i USA, beroende på religiös tillhörighet:

evolution_religiosa

Beklämmande siffror, förstås, särskilt vad gäller muslimer och protestantiska kristna av de mer evangeliska och fundamentalistiska slagen. Min gode vän Anders förundrades över att nästan vart tionde Jehovas vittne erkänner evolutionen. Hur kan det komma sig? De måste rimligen hålla det hemligt, annars skulle de säkert uteslutas. Läs deras text ”Går det att förena evolutionsteorin och Bibeln?”.

Uppdatering: Även i Sverige pågår en debatt om evolutionen mellan kristna och vetenskapsmän.

Tips: Andrew Sullivan

Niclas Berggren 13:56 den 15 February 2009

Fungerar skuldavskrivning?

Regeringen ägnar sig åt skuldavskrivning: fattiga länder med hög skuldsättning får hjälp att minska denna. Men historiskt sett har inte det varit ett särskilt effektivt sätt att använda resurser, enligt studien ”How Did Heavily Indebted Poor Countries Become Heavily Indebted? Reviewing Two Decades of Debt Relief” av William Easterly:

The paradox of debt is that heavily indebted poor countries (HIPCs) became heavily indebted after two decades of debt relief efforts. Average policies in HIPCs 1980–97 were worse than other less-developed countries (LDCs), controlling for income. Terms of trade and wars do not show a different trend in HIPCs than in non-HIPC LDCs. Financing HIPCs shifted away from private and bilateral nonconcessional sources toward International Development Assistance and other multilateral concessional financing––but this implicit form of debt relief also failed to reduce net present value debt. The record is not encouraging for the success of current debt relief efforts.

Regeringen inser förvisso att man inte bara kan skriva av skulder utan att ta hänsyn till den institutionella kvaliteten i länderna i fråga, och det är i linje med en internationell omläggning av skuldavskrivningar sedan början av 2000-talet. Det visar Andreas Freytag och Gernot Pehnelt i studien ”Debt Relief and Governance Quality in Developing Countries”:

In this paper we empirically discuss whether or not debt relief has been economically rational in the past 15 years. From analyzing the determinants of debt relief, our results suggest that governance quality did not play a role in the decision of creditor countries to forgive debt in the 1990s. Furthermore, even the actual debt burden of highly indebted poor countries was not crucial in deciding whether or not debt forgiveness was granted. Rather, debt relief followed a strong path dependence: those countries whose debt had been forgiven in the first half of the 1990s were also granted debt forgiveness in the second half of the decade. However, this allocation pattern changed at the beginning of the 21st century, when path dependence diminished and some dimensions of governance quality were taken into account by donor countries.

I en populärsammanfattning presenteras denna tabell som illustrerar faktorer som har varit viktiga vid skuldavskrivningar:

Även om det inte finns några garantier för att de nyare kriterierna för skuldavskrivning leder till goda resultat, ser chanserna ändå bättre ut än tidigare. Framförallt är det hoppingivande att det finns ett lärande i den politiska processen. Det kanske även kan leda till en ytterligare förnyelse av den vidare biståndspolitiken.

Se tidigare inlägg om bistånd: ”Bistånd och tillväxt”, ”Mindre bistånd är bättre bistånd”, ”Vad bestämmer attityderna till bistånd?”, ”Förbättrar bistånd människors hälsa?”, ”Vad säger forskningen om bistånd?”, ”Ska bistånd kanaliseras via kristna organisationer?” (av Mikael Elinder)

Niclas Berggren 10:10 den 15 February 2009

Åldrande och död

I Statsrådets verk av Bo Balderson har statsrådet tvingat sig till lift i jakten på generaldirektör Västermarks mördare. Bilens förare verkar, som jag, företrädesvis uppskatta ungdom:

”Västermark?” sa den unge. ”Stod det inte om honom i tidningen? Fyllde han femti? Eller dog han?” Det var uppenbart att ynglingen inte ansåg skillnaden stor.

Niclas Berggren 23:01 den 14 February 2009

Teater om ekonomi

Mästerekonomen och teaterinspiratören

Det är inte varje dag ett teaterstycke som utgår från en bok i ekonomi skrivs. Vilket ekonom är det då som har inspirerat till det dramatiska verk — Finanskris Krasch Boom Bang! — som nu framförs på Västrahamnsteatern i Malmö? Är det månne Adam Smith? David Ricardo? Carl Menger? Eller någon av ekonomipristagarna till minne av Alfred Nobel? Å nej, det är en ännu skarpare ekonomisk tänkare: Johan Ehrenberg!* Det är hans och Sten Ljunggrens Nya ekonomihandboken** som utgör grunden för teaterstycket:

Det här handlar mycket om att popularisera Johan Ehrenbergs idéer, såklart. … Pjäsen är för vår tid ovanligt tydlig i sitt politiska ställningstagande. Föreställningen avbryts då och då av att skådespelarna förklarar politiska och ekonomiska begrepp. Och precis som i Ekonomihandbokens förord, klargör skådespelarna sin socialistiska utgångspunkt i början av föreställningen.

Det är bara att beklaga att man inte befinner sig i Malmö, där detta storslagna verk till den store ekonomens ära kan avnjutas.

__________________

*Ja, det är den Johan Ehrenberg, han som förespråkar socialisering av Sveriges banker och som i Filosofiska rummet försvarar Marx arbetsvärdelära (till skillnad från mindre insiktsfulla eller av ideologi förblindade ekonomer, som Joseph Schumpeter i kapitel 3, ”Marx the Economist”, av Capitalism, Socialism, and Democracy).
**Mästerverket recenseras entusiastiskt av en annan stor ekonom, Ali Esbati, i Flamman. Fil.dr Anna Larsson är däremot lätt kritisk i sin recension i Ekonomisk Debatt, varför hon inte kan anses vara en ekonom i samma klass som Ehrenberg och Esbati.

Niclas Berggren 14:41 den 14 February 2009

Råd till vilsen storstadsmänniska

Igitur förstår hur det är:

Det är så lätt att gå vilse i den här staden, trots att man stirrar ner.

Men det bästa är att han inte stannar där utan att han också skissar på hur det kan bli bättre:

Så gör allt detta: skaffa en docka, åtminstone symboliskt menat, sluta stirra ned, betänk saker du vanligtvis inte betänker. Låt oss säga att det finns ett liv bortom Let’s Dance. Tanken svindlar.

Niclas Berggren 7:46 den 14 February 2009

Låt kyrkan sköta sig själv

Det händer att jag håller med Göran Skytte, tro det eller ej. Idag påpekar han det orimliga i att Svenska kyrkans beslutande organ består av politiskt tillsatta:

För i Sverige är det inte kyrkans folk och ledning som bestämmer om kyrkans tro och praxis. Det är politiker från de politiska partierna som bestämmer över kyrkan. Politiker som i många fall med sannolikhet sällan eller aldrig sätter sin fot i kyrkan. … Min slutsats: befria biskoparna!

maglarpskyrka

Det är helt riktigt att Svenska kyrkan mer fullständigt bör skiljas från staten och att det bästa vore att dess prelater också slutade fungera som myndighetsutövare vid vigslar. Av detta bör dock även detta följa:

ett slut för religionens oemotsagda utrymme för att sända propaganda i form av gudstjänster i SVT och SR;
ett slut för religionens priviligierade ställning när det gäller att samla in medlemsavgifter;
ett slut för religionens plats i offentlig verksamhet (t.ex. prästverksamhet, inte minst vid skolavslutningar och riksdagens öppnande);
ett slut för särskilda bidrag till trossamfund;
ett slut för religionens särskilda skattebefrielse och förmånliga momsregler; och
något slags återbetalning av statligt tilldelad förmögenhet.

Politiken bör alltså konsekvent låta religionen sköta och klara sig själv. Är denna hållning oproblematisk? Nja, det finns här ett dilemma för en liberal ateist…

Niclas Berggren 5:24 den 14 February 2009

Jag vill också lyfta

Niclas Berggren 13:56 den 13 February 2009

Behövs upphovsrätt för musik?

I den hätska, pågående debatten om fildelning diskuteras för- och nackdelar med ”intellektuell äganderätt”. En historisk studie undersöker framväxten av upphovsrätt för musik:

The paper argues that Verdi, enriched by copyright protection, reduced his compositional effort along a backward-bending supply curve. However, his good fortune may have had a demonstration effect inducing other talented individuals to become composers. An attempt to determine the impact of legal changes on entry into composing is inconclusive. The paper shows, however, that a golden age of musical composition nevertheless occurred in nations that lacked copyright protection for musical works.

Dvs. det finns tecken på att existerande komponister gynnades materiellt av upphovsrätt och att de reducerade sitt arbetsutbud, men det finns däremot inga tydliga belägg, utom möjligen i Frankrike, för att denna typ av regel stimulerade fler att ägna sig åt komposition. Däremot komponerade många mycket även före upphovsrättens införande, låt vara, i många fall, under särskilda stödprogram av kungar, adelsmän och kyrka. Moderna studier tyder på en viss positiv ekonomisk effekt av ”intellektuell äganderätt” (patent och upphovsrätt), men som slutsatsen av den historiska forskningen antyder är detta ingen evig och överallt gällande naturlag.

Mina tre favoritverk av Verdi är förresten Il trovatore, La traviata och Requiem.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB

Niclas Berggren 10:58 den 13 February 2009

Wagner dog på denna dag

Palazzo Vendramin ca 1870

Min favoritkomponist Richard Wagner dog av en hjärtattack den 13 februari 1883 på en soffa i Palazzo Vendramin i Venedig, dvs. för 126 år sedan idag. Han blev knappt 70 år gammal.

Han ligger begravd i trädgården till Villa Wahnfried i Bayreuth i Bayern. Jag var där och tittade sommaren 1999 i samband med deltagande i det årets festspel i det fantastiska Festspielhaus. Att se Der fliegende Holländer och Tristan und Isolde där var mäktigt. Det var gott om eleganta tyska damer på plats — varav flera i päls, trots den 35-gradiga hettan! Opera är, för vissa, primärt ett social event.

Det är väl i regel också begravningar. På Wagners begravning spelades så klart den bästa tänkbara musiken.

Niclas Berggren 6:50 den 13 February 2009

Biologisk förklaring till kvinnors lägre löner

Tittar man på genomsnittlig lön tjänar män mer än kvinnor. En ny studie, ”Biological Gender Differences, Absenteeism, and the Earnings Gap”, finner att en del av denna skillnad beror på en biologisk skillnad mellan kvinnor och män — menstruation — som orsakar frånvaro:

In most countries, women are absent from work more frequently than men. Using personnel data, we find that the absences of women below the age of 45 follow a 28-day cycle, while the absences of men and of women over the age of 45 do not. We interpret this as evidence that the menstrual cycle increases female absenteeism. To investigate the effect on women’s earnings, we use a simple model of statistical discrimination. Consistent with the model, we find absenteeism has a more negative effect on men’s earnings and this difference declines with seniority. The increased absenteeism induced by the 28-day cycle explains at least 14 percent of the earnings gender differential.

Denna figur illustrerar den cykliska delen av (yngre) kvinnors frånvaro:

Detta väcker frågor om rättvisa. Utgör det t.ex. diskriminering att betala någon lägre lön vid högre frånvaro om orsaken till den högre frånvaron har att göra med ett biologiskt, icke självvalt fenomen? Eller är det tvärtom en saklig, acceptabel grund för lägre lön? Författarna diskuterar en möjlig åtgärd, om man finner resultatet i studien orättvist:

If one wanted to redistribute the cost of menstrual-related absenteeism from women to men, it would, in principle, be possible to adopt a gender-specific wage subsidy. A wage subsidy that targets women and is financed out of general taxation would shift part of the economic costs of menstruation from women to men.

Är män beredda att betala en sådan subvention?

Media: Sydsvenskan, DN1, DN2, DN3

Niclas Berggren 20:36 den 12 February 2009

Vad är patriotism?

Jag tyckte om detta klargörande av Tim Lee:

Loving your country because it embodies specific political ideals isn’t patriotism, it’s called having a political philosophy. Patriotism is loving your country because it’s your country, regardless of what political ideals it may or may not embody. Most people would not switch allegiances if they became convinced that another country better embodied their political ideals.

Är du patriot? Jag är det inte, och det var inte Schopenhauer heller. Däremot har jag vissa ideal, och de uppfylls rätt bra i Sverige.

Niclas Berggren 14:16 den 12 February 2009

Religiositet i världen

I ny statistik från Gallup visas graden av religiositet i olika länder i världen, baserat på hur stor andel av befolkningen som säger att religionen är viktig i det dagliga livet. En världskarta illustrerar:

De mest och minst religiösa länderna är dessa:

Vissa lovprisar religionen och ser den som såväl nödvändig som tillräcklig för moral, frihet och välstånd. Själv är jag inte så säker och känner mig mer tveksam till denna tes efter att ha noterat vilka de mest och minst religiösa länderna är.

Media: Dagen1, Dagen 2

Niclas Berggren 10:45 den 12 February 2009

Insektskonst

Alexander Calder, Flies in the Spider Web (1975), 48,3 x 63,5 cm:

Niclas Berggren 7:24 den 12 February 2009

Välfärdshöjande njurbyten

Det råder stor brist på njurar, i Sverige såväl som i de flesta andra länder. Tusentals människor väntar i transplantationsköer i många år och hinner dö innan friska njurar finns att tillgå. Detta ger enorma välfärdsförluster för njursjuka och deras familjer; dessutom är dialys en mycket kostsam ordning för sjukvården. Tyvärr tillåts inte marknadstransaktioner i organ — trots att ett sådant tillåtande, enligt ekonomisk analys, skulle eliminera bristen. (Singapore går före i denna fråga.)

I väntan på en sådan reform finns dock annat att göra. Spanien börjar i juni med ett njurbytesprogram; Australien är också på gång med ett; Storbritannien har redan startat. Det innebär att två varandra närstående personer, där en behöver en ny njure men där den andre inte är kompatibel, matchas med ett annat par med samma problem, men där donation istället kan ske mellan paren. Denna bild illustrerar idén:

Ett sådant här system kan ge stora välfärdsvinster också utan en regelrätt marknad för njurar. Detta har analyserats noga, inte minst av professor Al Roth på Harvard och hans kollegor (se flera artiklar här). I ”Kidney Exchange”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, kommer de t.ex. fram till denna slutsats:

In addition to studying the theoretical properties of the proposed kidney exchange, we present simulation results suggesting that the welfare gains from larger scale exchange would be substantial, both in increased number of feasible live donation transplants, and in improved match quality of transplanted kidneys.

Problemet är att njurbyten i) måste tillåtas och ii) möjliggöras genom en databas som matchar par. Detta bör enligt min mening prioriteras i Sverige i dagsläget. Jag vill också uppmana dig att anmäla dig till Donationsregistret, om du är villig att donera organ efter din död.

Niclas Berggren 20:34 den 11 February 2009

Perfekt kroppskontroll

Jag beundrar Cynthia Harvey, som här dansar rollen som Kitri i baletten Don Quijote:

Se även det tidigare inlägget ”Imponerande dans”. Cynthia Harvey gästade Operans Balettklubb förra året, så jag har varit i samma rum som hon!

Niclas Berggren 15:43 den 11 February 2009

Tävling: Vem skrev följande?

Jag är populär hos juiceföretagen och har approcherats av God Morgon Juice, som lanserar nya ekologiska juicer. De har erbjudit sig att sponsra en månadskonsumtion av ekologisk juice för en läsare av denna blogg, och för att bestämma vem det blir har jag hittat på en tävling. Den består i att identifiera vilken samhällsvetare som har skrivit följande, lätt modifierade text om revolutioner. Modifikationen, som min kollega Peter S-W kom på, är att ungefär vart tredje substantiv är utbytt mot ”juice”.

A great deal of our information about revolutionary juice comes from the memoirs of people who have participated in them, on either the winning or the losing juice. These people rarely explain their own participation or juice in terms of selfish motives. Indeed, they very commonly ascribe selfish motives to juice or to the other side, but always explain their own actions in terms of devotion to the public juice. Thus, they present themselves in the brightest light and their opponents in the darkest. We should not, of course, be particularly surprised by this quite human juice on the part of these human beings, but we should also discount their evidence.

Den som först skickar rätt svar till min mejladress, med uppgift om namn och adress, vinner massor av, just det, juice!

Vinnaren och rätt svar anges här.

Niclas Berggren 11:25 den 11 February 2009

Vad är spelteori?

Har man studerat nationalekonomi vet man vad spelteori är för något. Har man inte gjort det kanske bekantskapen med denna teoribildning är något svagare. Jag rekommenderar Giacomo Bonannos introduktionstext ”Noncooperative Game Theory” för den som är nybörjare på området eller för den som vill fräscha upp grundkunskaperna. (Deirdre McCloskey är dock inte överdrivet imponerad av matematisk nationalekonomi; se även denna korta diskussion av Tyler Cowen om nyttan med spelteori.)

Niclas Berggren 6:58 den 11 February 2009

Inbrott ger olycka

I ”The Effect of Crime on Life Satisfaction” (gratisversion här) studerar Mark Cohen hur människors välmående påverkas av brottslighet:

I find that county‐level crime rates and perceived neighborhood safety have little impact on overall life satisfaction. In contrast, the effect of a home burglary on life satisfaction is quite large—nearly as much as moving from excellent health to good health. In monetary terms, I estimate a compensating income equivalent of nearly $85,000 for a home burglary.

En intressant sak är att allmän brottslighet inte är särskilt starkt relaterad till välmåendet, trots vad som ofta uttrycks i enklare enkäter. En annan intressant sak är att inbrott som drabbar en själv kraftigt påverkar hur man mår. Det talar trots allt för att brottsbekämpning har en viktig roll att fylla. Vad jag förstår är svensk polis relativt dålig på att motverka inbrott och dylika s.k. vardagsbrott. (Kanske behöver polisen rentav konkurrensutsättas?) Bl.a. av det skälet har jag installerat larm i min lägenhet. Jag månar om min lycka.

Niclas Berggren 18:57 den 10 February 2009

Rumpfixerad professor

Vem tycker inte om att titta på fina rumpor? I Witold Gombrowicz fantastiska roman Ferdydurke visar professor Pimko sannerligen ingen blygsel på den punkten. Han har tagit en 30-årig man i sin vård och behandlar honom som en 16-åring och tilltalar honom därefter:

Nå, nå, nå lille unge! Liten näsa, så små öron då, lilla hansingarna! Bra bra bra! Liten stjärt, en sån söt liten stjärt!

Han tar honom till skolan och tittar ut över skolgården:

Och hur går det för alla dessa ungdomar? frågade Pimko med låg röst. Jag ser att de går omkring… Det är utmärkt. De går omkring och de pratar och deras mödrar tittar på dem…. det är utmärkt. Det finns ingenting så effektivt som en mor, strategiskt placerad bakom ett staket, när det gäller att få fram en frisk ung stjärt.

Han hyser också in honom hos en familj i vilken en dotter finns:

Till skolflickan, till den moderna skolflickan! Hon gör dig förälskad i ungdomen. Juvenils kommer att göra dig liten. Det ger dig en liten stjärt! Små stjärtsingar! skrek han så högt att hästen började sparka bakut och kusken vände honom ryggen i förakt efter att åter ha satt sig på kuskbocken.

Ja, så fortsätter den gode professorn. Själv är jag lite mer diskret med min beundran av små stjärtsingar. Men beundrar, det gör jag.

Niclas Berggren 14:02 den 10 February 2009

Tio moderna myter

Professorn i filosofi vid Cambridge University Simon Blackburn går i en artikel i Times Higher Education igenom tio moderna myter. Mina tre (här nedkortade) favoriter:

2. The myth of religious belief
People say they believe in life after death but still grieve when people die.

7. The myth of culture
What is usually known as culture is a set of symbols enabling people on the inside to recognise and dislike those on the outside.

8. The myth of equal respect
[D]iscrimination is a virtuous activity and elites are to be admired.

Jag förhåller mig dock tveksam till hans nummer 4, The myth of the scientist, och hans nummer 9, The myth of choice and competition. Jag gillar, hyllar och tror på vetenskapsmannen och konkurrens. Har jag gått på mytbildning, eller vad?

Niclas Berggren 8:23 den 10 February 2009

Finns inte liberalismen?

Roland Poirier Martinssons tes är att om man inte är konservativ och religiös, är man för höga skatter och en stor stat. Som det så subtilt uttrycks:

Antingen är man höger eller vänster, mischmaschet är en myt.

Jag vill lyfta fram två tänkare som fräckt nog inte låter sig klassificeras enligt detta djupsinniga schema. De avvisar konservatismen men står ändå för låga skatter och en liten stat — på klassisk liberal grund. Jag tänker på ekonomipristagarna F. A. Hayek, som skrev ”Why I Am Not a Conservative”, och James Buchanan, som skrev Why I, Too, Am Not a Conservative. Är de och deras uppfattningar en myt?

Se även inlägg av Dennis Josefsson, Joakim Nergelius och Johan Norberg i denna fråga.

Niclas Berggren 5:35 den 10 February 2009

Kriser tar slut

Jag har tidigare påpekat att börsnedgångar förbyts i börsuppgångar, att tillväxtnedgångar förbyts i tillväxtuppgångar och att kriser inte är så farliga sedda i ett längre perspektiv. Det är lätt att glömma det mitt i en kris. Ytterligare ett belägg för denna optimism är detta diagram av William Polley för alla recessioner efter andra världskriget i USA. Kurvorna visar den kumulativa procentuella förändringen i sysselsättningen från den sysselsättningstopp som rådde då respektive recession startade. När kurvan passer nollstrecket igen är sysselsättningen lika stor som då recessionen inleddes. Det tar olika lång tid, men kurvorna vänder alltid, och sysselsättningen återhämtar sig. Det tog fyra år senaste gången; vi får se hur lång tid det tar denna gång. Men att en full återhämtning är att vänta, det är värt att ha i åtanke.

Niclas Berggren 19:40 den 9 February 2009

Tjusiga i solen

Kerry Degman (till höger), i reklam för Armani Exchange:

Niclas Berggren 15:46 den 9 February 2009

Vem orsakade krisen?

Professorn i nationalekonomi vid Stanford University John Taylor pekar ut den skyldige:

My research shows that government actions and interventions — not any inherent failure or instability of the private economy — caused, prolonged and dramatically worsened the crisis. … Monetary excesses were the main cause of the boom.

Inte riktigt samma slutsats som debattörer på DN Kultur och Aftonbladet Kultur brukar komma fram till.

Tips: Greg Mankiw

Niclas Berggren 11:53 den 9 February 2009

Akademiker i allmänhetens tjänst

Enligt Högskolelagen 2§ ska högskolorna inte bara ägna sig åt forskning och utbildning utan även åt den s.k. tredje uppgiften:

Högskolorna skall också samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet.

En akademiker som tog denna uppgift på stort allvar var Michel Foucault, vilket framkommer i denna intervju:

S.R. For a philosopher to have made the pages of Time magazine, as you did in November 1981, is an indication of a certain kind of popular status. How do you feel about that?

M.F. When newsmen ask me for information about my work, I consider that I have to accept. You see, we are paid by society, by the taxpayers to work. [Laughs] And really I think that most of us try to do our work the best we can. I think it is quite normal that this work, as far at it is possible, is presented and made accessible to everybody. Naturally, a part of our work cannot be accessible to anybody because it is too difficult. The institution I belong to in France (I don’t belong to the university but the Collège de France) obliges its members to make public lectures, open to anyone who wants to attend, in which we have to explain our work. We are at once researchers and people who have to explain publicly our research. I think there is in this very old institution — it dates from the sixteenth century — something very interesting. The deep meaning is, I believe, very important. When a newsman comes and asks for information about my work, I try to provide it in the clearest way I can.*

Ett modernt sätt att sprida kunskap om forskning är att blogga (även om det finns skeptiker). Jag tror att det når fler än öppna föreläsningar, även om sådana också fyller en viktig funktion. Vad gäller deltagande i samhällsdebatten är frågan hur svenska forskare ser på den saken. Det finns skäl att tro att vissa är mindre engagerade i den än Foucault. De verkar t.ex. inte ha varit särskilt aktiva i globaliseringsdebatten, enligt en kartläggning av Dan Johansson och Per Skedinger, trots att ökad kännedom om nationalekonomisk forskning i sanning behövs där.

_____________________

*Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 132).

Niclas Berggren 9:50 den 9 February 2009

Determinism och sannolikhet

Om determinismen är sann, hur kan då sannolikheter förstås? Kan inte allt bara bli på ett sätt med sannolikheten 1? Jo, men eftersom vi inte har kunskap om ”allt” vet vi aldrig exakt vad som kommer att hända. Men det finns ändå, givet denna epistemiska utmaning, sannolikhetsfördelningar som är objektiva. Detta hävdar, om jag förstår dem rätt, Roman Frigg och Carl Hoefer i ”Determinism and Chance from a Humean Perspective”:

In our discussion we focus on a simple example, a coin toss, then develop a Humean account of chance, and then show that on this account there is a non-trivial sense in which the coin flips are chance events while at the same time being governed by deterministic laws. … We agree that we use chances in the absence of better (i.e. inadmissible) knowledge: if we had such knowledge we would set chances aside and adjust our credence in the outcome of a trial in accordance with this extra information. However, the chance itself is not an expression of our lack of knowledge, nor is the shape of the probability distribution over the outcome space an expression of particular ways in which we are ignorant.

Djupt.

Niclas Berggren 19:33 den 8 February 2009

Intressegruppers ekonomiska effekter

I Sverige tenderar intressegrupper av tradition att ses i ljus dager. Genom att olika grupper får verbalisera sina hållningar och uppfattningar anser många att det såväl det offentliga samtalet som den demokratiska beslutsprocessen berikas. Men det finns andra perspektiv. Professor Mancur Olson lät 1982 publicera The Rise and Decline of Nations, vari han varnade för intressegruppers förstelnande effekt på länders ekonomier. Han menade att de flesta intressegrupper inte har incitament att verka för ekonomisk tillväxt, då tillväxt innebär förmåner som sprids över alla medborgare samtidigt som kostnaderna får bäras av dem som verkar för den. I detta avseende är alltså tillväxt en kollektiv nyttighet. Istället kan intressegrupper förväntas verka för omfördelning och regleringar som gynnar dem själva på andras bekostnad (de ger här upphov till en negativ externalitet). Detta kommer att påverka politiken, då politiker och intressegrupper ofta samarbetar för ömsesidig vinning.

I en översiktsartikel, publicerad i Southern Economic Journal, dras följande slutsats om huruvida de 25 senaste årens forskning ger denna teori sitt stöd:

A review of over 50 separate works reveals that, on the whole, the theory of institutional sclerosis is generally but certainly not universally supported.

En ny studie, ”Interest Groups and Economic Performance” (gratisversion här), studerar denna fråga över tid i Tyskland och förstärker stödet för teorin:

Using data from the period 1973–2006, we then present the field’s first time-series analysis of the effects of the number of interest groups on the German lobby list and macroeconomic performance, gauged in terms of economic growth and inflation. The number of interest groups (as a proxy for their influence) is shown to have an important impact on macro-variables: Interest group activity significantly leads to a decline in the growth rate and a rise in the inflation rate.

Antalet intressegrupper som finns registrerade hos Förbundsdagen har utveckats så här sedan 1973:

Att just Tyskland studeras är särskilt intressant mot bakgrund av att Olson i boken diskuterar just det landet. Han menade att det efter andra världskriget fanns få intressegrupper kvar där och att det var en viktig orsak till ”det tyska ekonomiska undret”. Men när ett land stabiliseras politiskt växer intressegrupperna till, enligt Olson, och däri tycks han ha fått rätt. En sak man kan diskutera med den nya studien är förvisso om just detta med antalet grupper är ett bra mått på deras inflytande. Problemet är här, som i andra studier, att det inte finns några andra bra, tillgängliga mått.

Niclas Berggren 14:11 den 8 February 2009

Gud är en uppfinning

Kirilov i Fjodor Dostojevskijs Onda andar, citerad av Albert Camus i ”The Myth of Sisyphus” (s. 108):

Man simply invented God in order not to kill himself. That is the summary of universal history down to this moment.

Niclas Berggren 11:57 den 8 February 2009

Slim Shady är tillbaka

Du kanske trodde att Marshall Mathers III, a.k.a. Eminem, a.k.a. Slim Shady hade försvunnit för gott? Oh no. Han är tillbaka! Ny skiva kommer i mars. Men frågan är om hans stora framgång har gett honom lycka. Han verkar själv tvivla på den saken:

And the reason I put so much of myself out there in the first place is because I had no idea I was going to be so famous. I had no idea, no fucking clue. If I had to do it again, I don’t know if I would.

Det är något särskilt tilltalande med personer som blir kända utan att ha haft för avsikt att bli det. Deras talang fångar allas uppmärksamhet, vare sig de vill eller inte, vilket inte är fallet med alla mediahoror programledare och dokusåpadeltagare, som är talanglösa men ändå inget annat vill än att bli kända. De tränger sig på och hoppas stjäla lite uppmärksamhet för ett kort tag. Not so i fallet Slim. Se hans videor så förstår du.

Niclas Berggren 7:28 den 8 February 2009

Natten är fångad

Hans Hofmann, Nocturnal Splendor (1963), 183,5 x 152,7 cm:

Niclas Berggren 22:20 den 7 February 2009

Trauma

I eftermiddags sänkte sig ett mörker över min akademiska tillvaro. Jag har i två dagar arbetat mycket hårt med att revidera en uppsats (jag och två kollegor har fått en s.k. revise-and-resubmit från en vetenskaplig tidskrift), och inför ett besök av ett par vänner stängde jag ned Word. Jag trodde att de två filerna jag hade arbetat så hårt med att förbättra var sparade — men det visade det sig att de inte var. Jag hade öppnat dem från ett mejlprogram och sedan glömt att spara ned dem på datorn. När jag tryckte på ”Spara” under arbetets gång sparades de inte på ett sätt som gick att återfå. Mycket deprimerande. Imorgon får jag börja om med allt arbete. Det känns tungt, men det rationella är förstås att inte gråta över spilld mjölk utan att gå vidare. Det gäller att soldier on. Apropå att neutralisera olycka. Har ni varit med om någon liknande datorincident?

Niclas Berggren 16:31 den 7 February 2009

Tänk om ditt barn är homosexuellt

Många i vårt samhälle är toleranta, t.o.m. accepterande, mot homosexuella nuförtiden. Antagligen du som läser detta också. Men hur skulle du reagera om ett av dina egna barn berättade för dig att han eller hon är homo- eller bisexuell? Många föräldrar är helt oförberedda på en sådan nyhet, men det borde de inte vara. Att fundera igenom möjligheten kan göra hanteringen av sådan information enklare. Framförallt borde därigenom en emotionellt grundad, förkastande reaktion kunna undvikas. En ny studie, publicerad i Pediatrics, antyder att negativa föräldrareaktioner, särskilt av det förkastande slaget, har allvarliga effekter på homo- och bisexuella barn:

Higher rates of family rejection were significantly associated with poorer health outcomes. On the basis of odds ratios, lesbian, gay, and bisexual young adults who reported higher levels of family rejection during adolescence were 8.4 times more likely to report having attempted suicide, 5.9 times more likely to report high levels of depression, 3.4 times more likely to use illegal drugs, and 3.4 times more likely to report having engaged in unprotected sexual intercourse compared with peers from families that reported no or low levels of family rejection.

Visst finns det möjliga problem med studier av detta slag, t.ex. att de bygger på egenrapportering från ungdomarnas sida och att det kan finnas omvänd kausalitet, men även om resultaten visar att föräldrar förkastar självmordsbenägna, deprimerade och missbrukande barn, snarare än att förkastande i sig leder till de utfallen, finns det anledning till oro och upprördhet. Föräldrar bör noga tänka efter hur de agerar mot sina barn. Det är nog få saker som är så svåra att hantera i livet som att förkastas av de egna föräldrarna för något man är.

Läs gärna min egen ”komma ut”-berättelse samt ”Our Daughters and Sons: Questions and Answers for Parents of Gay, Lesbian and Bisexual People”, en informationstext från PFLAG (en amerikansk organisation för bl.a. föräldrar till homo- och bisexuella).

Niclas Berggren 11:13 den 7 February 2009

Skräckinjagande kvinnor

Strålande estetik! Starka kvinnor på rad — med skarpa blickar, tjusiga klänningar och mäktiga röster:

Ur tredje akten av Richard Wagners musikdrama Die Walküre, framfört konsertant i Royal Albert Hall, BBC Proms 2005. Brünnhilde: Lisa Gasteen.

Niclas Berggren 6:56 den 7 February 2009

Att tänka på olycka

Seneca d.y.

Jag blev fascinerad av stoikernas praemeditatio malorum, meditation över framtida olyckor, då jag läste Michel Foucaults förklaring av detta sätt att tänka:

In the first place, it is a matter not of visualizing the future as it is likely to be but, rather, very systematically imagining the worst that might happen, even if it is not at all likely to happen. Seneca says concerning a fire that had destroyed the town of Lyon: this example ought to teach us to regard the worst as always certain.

Further, these things should not be considered as a possibility in the relatively distant future, but envisioned as already present, already occuring. Let us imagine, for example, that we are already exiled, already subjected to torture.

Finally, if one pictures them in their actuality, this is not in order to experience beforehand the pain or suffering they would cause us but to persuade ourselves that they are not in any sense real troubles, and that only the opinion we have of them lets them be taken for true misfortunes.

Clearly then, this exercise consists not in contemplating a possible future of real evils, as a way of getting used to it, but in neutralizing both the future and evil. The future, since one envisions it as already given in an extreme actuality; the evil, since one practices no longer thinking of it as such.*

Epikureanerna motsatte sig dock denna typ av meditation och såg inte poängen med att lida i förväg och i onödan; istället borde man tänka på forna glädjeämnen. För egen del strävar jag efter att tänka på och uppleva glädjeämnen, men jag tänka också ibland på olycka och olycksbringande företeelser i ett deterministiskt perspektiv, som ger tröst både i förväg och när hemskheter inträffar. Det som händer kunde inte ha hänt. Det är ingen idé att gräma sig eller fråga ”varför?”; det enda rationella man kan göra är att gå vidare. Detta är ett sätt att tänka som neutraliserar eller dämpar effekterna av framtida olycka. Jag ska tänka på om tänkande i enlighet med praemeditatio malorum kan utgöra ett bra komplement.

___________________

*S. 102—103 i ”The Hermeneutic of the Subject”, från Ethics: Subjectivity and Truth.

Niclas Berggren 18:17 den 6 February 2009

Den idealiske middagstalaren?

Adjunkt Vilhelm Persson beskriver sin svåger, statsrådet:

Han är en talare som när han reser sig inte vet vad han skall säga, när han talar inte vet vad han säger och när han sätter sig inte vet vad han har sagt.

Ur Statsrådets verk av Bo Balderson (s. 48).

Niclas Berggren 14:03 den 6 February 2009

Ett tak för direktörslöner?

Upprördheten har varit stor efter LO:s publicering av en rapport som visar att kvoten mellan en genomsnittlig direktörslön och en genomsnittlig industriarbetarlön har stigit på senare år. Jag finner personligen upprördheten svårförståelig eller, snarare, omotiverad, men inte bara här, utan även i USA, används denna kvot för att kritisera höga direktörslöner. Det har t.o.m. lagts krav på att lagstifta i frågan, så att kvoten eller direktörslönerna inte får överstiga en viss siffra. Professor Robert Frank argumenterar i New York Times för att detta är ett feltänkt förslag:

The problem is that although every company wants a talented chief executive, there are only so many to go around. Relative salaries guide job choices. If salaries were capped at, say, $2 million annually, the most talented candidates would have less reason to seek the positions that make best use of their talents. More troubling, if C.E.O. pay were capped and pay for other jobs was not, the most talented potential managers would be more likely to become lawyers or hedge fund operators. Can anyone think that would be a good thing?

Frank refererar också till studien ”Why Has CEO Pay Increased So Much?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics (gratisversion här), som finner att ökningen i direktörslöner motsvaras av ett ökat värde på de företag i vilka direktörerna arbetar:

In recent decades at least, the size of large firms explains many of the patterns in CEO pay, across firms, over time, and between countries. In particular, in the baseline specification of the model’s parameters, the sixfold increase of U.S. CEO pay between 1980 and 2003 can be fully attributed to the sixfold increase in market capitalization of large companies during that period.

Detta väcker direkt frågor, dels om rättvisa (är det inte alltför statiskt att vilja sätta ett tak för direktörslöner oavsett den ekonomiska miljö i vilken de verkar och oavsett vilka värden de bidrar till att skapa?) och dels om hur lönesystemet fungerar (kommer t.ex. direktörslönerna och deras bonusar att minska nu när företagens värden går ner?).

Uppdatering: Se även vad Richard Posner och Gary Becker har att säga om lönetak.

Media: SvD, Aftonbladet

Niclas Berggren 9:53 den 6 February 2009

Smart men religiös

Professorn i filosofi Daniel Dennett listar åtta möjliga förklaringar till varför vissa smarta människor är och förblir religiösa:

(1) The fallacy of sunk costs: ”I’ve already invested fifty years of my life in this position, and it would be excruciatingly embarrassing to acknowledge my error. In fairness to myself, I was entrapped in this view when I was too young to know better, and I’ve never been able to find a face-saving exit strategy.”

(2) Err on the side of prudence: ”I can conjure up enough uncertainty about these issues to excuse myself from drawing the invited conclusions, which might be mistaken, after all, and could, I suppose, do some harm to somebody. Where it doesn’t itch, don’t scratch!”

(3) Religion for art’s sake: ”The only cost-effective way to preserve the great music, literature, and art of the world’s religions is to encourage all people to support these magnificent living museums with their weekly offerings.”

(4) What would my mother think? ”People whom I hold dear, and who depend on me emotionally, would be heartbroken to learn of my defection. I’m going to carry this white lie to the grave, or at least until my parents are safely in their graves and my children and loved ones give me clear signs of being able to take such a confession with equanimity.”

(5) Credal calisthenics: ”It keeps me modest, and fosters a desirable habit of moral reflection that helps me do the right thing ‘without even thinking’. It’s a method of self-purification that keeps me morally fit.”

(6) We must fend off moral chaos: ”I myself don’t need God to tell me how to live, but some people really do. Religious belief puts the fear of God into some who would otherwise behave reprehensibly.”

(7) Don’t make waves: ”I have more than enough substantive controversies that I would rather spend my energies on. Why discard alliances, make enemies, lose the affection of powerful friends and associates by raining on their parade?”

(8) Dumbo’s magic feather: ”Religious belief is a moral prosthesis: it strengthens the resolve and courage of many who want to be good but don’t have the true grit they need. If I recant, I contribute to the dissolution of an aspect of the world that they truly depend on. I have no right to take away their crutch.”

Att vara religiös av de här skälen tycks mig tragiskt. En intressant fråga är hur många religiösa som i huvudsak låter sig styras av något av dem. Det lär vi dock aldrig få svar på, eftersom det ingår som en del i detta spel att låtsas tro — kanske även inför sig själv — även om man inte gör det.

Se tidigare inlägg: ”Tror religiösa verkligen på gud?”, ”Intelligens och gudstro”, ”Är religion och vetenskap förenliga?”

Niclas Berggren 5:38 den 6 February 2009

Skattesänkningar förordas på Harvard

Två Harvard-professorer i nationalekonomi har tagit till orda angående hur krisen bäst bemöts finanspolitiskt: med utgiftsökningar eller skattesänkningar.

Robert Barro intervjuas:

I take it that you are fairly skeptical in general that fiscal policy will boost aggregate demand.
Right. There’s a big difference between tax rate changes and things that look just like throwing money at people. Tax break changes have actual incentive effects. And we have some experience with those actually working. …

Are there any conditions under which you might think spending could have a positive effect on output or is it always going to be the case that as a relative matter that tax cuts are going to be better?
Tax cuts are bound to be better. I think the best evidence for expanding GDP comes from the temporary military spending that usually accompanies wars — wars that don’t destroy a lot of stuff, at least in the US experience. Even there I don’t think it’s one for one, so if you don’t value the war itself it’s not a good idea.

(Notera förresten hans frejdiga motangrepp på Paul Krugman.)

Greg Mankiw skriver:

I would institute an immediate and permanent reduction in the payroll tax, financed by a gradual, permanent, and substantial increase in the gasoline tax. I would make the two tax changes equal in present value, so while the package results in a short-run budget deficit, there is no long-term budget impact. … Some traditional Keynesians would object that government spending has a larger multiplier than tax cuts. Even though that is the prediction of standard Keynesian models, the evidence is not completely consistent with that conclusion … In addition, given the lags inherent in large spending projects, and the risks inherent in hasty spending at the federal level, the case for taxes over spending as the fiscal instrument of choice is compelling.

Inte riktigt vad Ekonomistas gästskribent förespråkade. Men se vad Keynes hade att säga om saken!

Niclas Berggren 18:47 den 5 February 2009

Snygga Skugge

Linda Skugge har en riktigt het man, visar det sig i DN På Stan idag. Han heter Johan Skugge och återfinns längst till vänster på bilden:

(Foto: Elsa Lundmark)

Niclas Berggren 14:07 den 5 February 2009

Leder konkurrens till fusk?

Det är väldokumenterat att konkurrens har många goda konsekvenser. Men det mesta har en baksida, och i en ny studie, ”Does Competition Enhance Performance or Cheating?”, undersöks om konkurrens kan bidra till att öka fusk. Kanske blir den psykologiska pressen att lyckas högre med konkurrens? I ett experiment delas deltagarna in i två grupper för att utföra en uppgift: i det ena fallet beror betalningen på hur väl man klarar sig i förhållande till andra (konkurrens råder) och i det andra fallet beror betalningen enbart på hur väl man presterar själv (icke-konkurrens råder). Resultaten visar att konkurrens överlag inte leder till ökat fusk, men för en delgrupp kan en effekt noteras:

[I]ndividuals who are less able to fulfill the assigned task do not only have a higher probability to cheat, they also cheat in more different ways. It appears that poor performers either feel entitled to cheat in a system that does not give them any legitimate opportunities to succeed, or they engage in a “face-saving” activity to avoid embarrassment for their poor performance.

I figuren visas att ett mått på fusk är större för de lågpresterande deltagarna i fallet med icke-konkurrens — men ännu mer så i fallet med konkurrens:

Som alltid ska experimentella resultat tas med en nypa salt. T.ex. kan verkligheten innehålla av individerna kända kontrollmekanismer som får fuskbenägna att inte fuska, trots upplevt behov av att prestera bättre i förhållande till andra. Dessutom kan konkurrens tänkas ha en motverkande effekt på fusk i en sådan situation — man kan stimuleras att bygga upp ett gott rykte om det förväntas leda till fördelar gentemot konkurrenterna, vilket kan minska fuskbenägenheten.*

_________________________

*Hörner, Johannes (2002). ”Reputation and Competition”. American Economic Review, 92(3): 644—663.

Niclas Berggren 9:50 den 5 February 2009

Kärnkraftens förbisedda styrka

Alliansen har enats om att häva förbudet mot nybyggnad av kärnkraftverk. Strålande! Detta kan spela en viktig roll för valvinst 2010, då kärnkraften har blivit alltmer populär och då de rödgröna styrs av en fientlighet mot energislaget som inte uppskattas i breda kretsar inom socialdemokratin.

Ett ofta förbisett argument för kärnkraft är verkens fantastiska estetik:

I och för sig möter de i detta avseende hård konkurrens från ett annat typ av verk.

Media: PJ, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Dagen, Sydsvenskan, AB1, AB2, AB3

Niclas Berggren 7:17 den 5 February 2009

Finns ingen styrka i nedgångar?

Hur kommer det sig att så många verkar oförmögna att på ett balanserat sätt hantera tillfälliga ekonomiska nedgångar? Löner, pensioner, bostäder och aktier sjunker mer eller mindre under krisen, och vad möter man i media, om inte en massa cry-babies? Jag brukar inte tillhöra dem som kritiserar materialism och en strävan efter bättre villkor, men faktum är att denna oförmåga att hantera en kortsiktig försämring konsternerar och bekymrar mig. Den tyder på ett slags omognad, på infantilism. ”Bu-hu, får jag 150 kr mindre i pension blir jag sur!” För att ta just pensionssystemet är det numera medvetet konstruerat för att vara robust: i uppgång ökar utbetalningarna, i nedgång minskar de (en logik Andreas Bergh klargör). Det blir inte bra om inte systemet accepteras i sin fulla symmetri.

Kan problemet vara att många inte förstår att krisen är tillfällig? Kan det vara så att det saknas perspektiv? Saknas insikt om att före krisen var uppgången stor — och att förbättringar kommer redan 2010? Kriser är inte så farliga. Ska det vara så svårt att hantera ett par års nedgång, som när den är slut ändå lämnar en på en bättre nivå än för 5-10 år sedan? Jag har däremot förståelse för personer som drabbas av rejäla, och permanenta, smällar, t.ex. möjlig långtidsarbetslöshet. Men när personer som drabbas av modesta, tillfälliga problem (dvs. det stora flertalet) skriker som stuckna grisar, är det nästan en förolämpning mot dem som verkligen har drabbats.

Media: SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Aftonbladet, Sydsvenskan

Niclas Berggren 20:24 den 4 February 2009

En enkel undran om rättvisa

LO mäter kvoten mellan en genomsnittlig direktörs inkomst och en genomsnittlig industriarbetares lön. Den ligger nu på ca 51, medan den låg på 26 1950. Är jag den ende som ställer mig frågande till detta mått? Vad säger det egentligen? Varför är det intressant? Jag misstänker att LO ser det som ett mått på rättvisa. I så fall undrar jag hur rättvisa definieras. Är det när kvoten är 1? När den är 5? När den är 26? När den är 49? När den är 75? Om inte det först klargörs ser jag måttet som helt meningslöst. Det gör jag troligen även om det klargörs i och för sig, ty jag anser själv att en rättvis lön inte kan definieras på annat sätt än proceduriellt: det avtalsslutande parter frivilligt kommer överens om är per definition rättvist. Sedan må kvoterna mellan olika frivlligt överenskomna löner se ut hur som helst.* Ja, det var en liten problematisering i all enkelhet.

*LO:s kvot är märklig, då täljaren mäter inkomst och nämnaren lön. Antingen bör det ena eller det andra jämföras. Oavsett vilket är mitt principiella, normativa resonemang om det meningslösa med dylika kvoter tillämpbart.
Media: DN, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, Barometern, Aftonbladet1, Aftonbladet2
Blogginlägg: ”Vad menas med rättvis lön?”, ”Är det rättvist med rika idrottsmän?”, Andreas Bergh, Mattias Lundbäck, Jesper Roine

Niclas Berggren 18:37 den 4 February 2009

Ord för svaghet

Jag är tyvärr en glykofag.

Niclas Berggren 13:59 den 4 February 2009

Flytten gör tjuven

När regeringen delvis finansierade sänkningen av fastighetsskatten med en något höjd reavinstskatt klagade många och menade att det skapar inlåsningseffekter. Om det blir mer skatt att betala när man säljer en bostad med vinst minskar människors benägenhet att sälja. Detta kan sänka dynamiken i ekonomin, om det leder till att arbetskraft inte reallokeras i takt med olika förändringar.

Men det kanske även finns en och annan fördel med minskat flyttande. Kriminologisk forskning antyder att minskad utsatthet för kriminalitet kan vara en sådan effekt:

The two major findings of the study are as follows: First, housing turnover is a transition that independently increases the risk that a dwelling will experience a crime. This finding is true even controlling for persistent differences in crime vulnerability between dwellings. Second, changes in the composition and routine activities of households also alter the risks of victimization.

Den ständiga frågan om kausalitet infinner sig dock här också. Visst kan det vara så att flyttande leder till större utsatthet för brott; men utsatthet för brott kan också utgöra skäl för att flytta (något en annan studie — av samma forskare — visar är fallet).

Niclas Berggren 10:05 den 4 February 2009

Striden om bidragen

Kristna organisationer i Norge riskerar att förlora statsbidrag om de inte tillåter homosexuella att delta fullt ut i verksamheten. Hur ska man se på den saken? Den bästa lösningen på problemet anser jag vara att staten helt slutar att ge bidrag till frivilliga organisationer, inklusive trossamfund. Då slipper man helt konflikter om på vilka grunder bidrag ska fördelas.

Så länge bidrag ges måste staten emellertid ta ställning till hur denna fördelning ska ske. Det frågan nu handlar om är om staten alls ska ställa innehållsliga krav och i så fall hur dessa ska se ut. Som en rent positiv prediktion tror jag inte att det går att undvika innehållsliga krav framöver, och då blir frågan om det går att uppnå enighet om hur dessa ska se ut. Tor Billgren föreslår att ”en exkluderande människosyn” ska diskvalficiera en organisation som bidragsmottagare.

Det låter tilltalande. Antag en sportorganisation som uppfyller alla formella krav för att få bidrag men som inte tillåter praktiserande muslimer att bli medlemmar. Ska en sådan organisation få statligt bidrag? Det verkar tveksamt. Men tänker man djupare på problemet inser man att ”exkluderande människosyn” är ett vagt begrepp, vilket öppnar för godtycke och konflikt. Kristna anser sig inte ha en sådan människosyn. Vem ska avgöra om de har det eller ej? Överbyrån för prövning av människosyn?

Jag misstänker att det aldrig går att enas om hur innehållsliga krav ska se ut. Alternativet blir då att den politiska majoriteten för stunden bestämmer vad den tycker förtjänar bidrag. Det vore inte bra. Då kan organisationer som står den politiska makten nära komma att favoriseras, vilket skapar snedvridningar i det civila samhället, särskilt om politiska maktskiften sker sällan. Är då inte mitt huvudförslag, att helt sluta dela ut bidrag, att föredra?

Tidigare inlägg: ”Diskriminerar regeringen ateister?”
Media och bloggar: Dagen1, Dagen2, Antigayretorik

Niclas Berggren 6:55 den 4 February 2009

Blåsande brons

Carl Boutard, Storm (2008), 30 x 30 x 20 cm:

Observera att Carl Boutard ställer ut nya verk på Angelika Knäpper Gallery i Stockholm t.o.m. den 15 februari.

Niclas Berggren 20:52 den 3 February 2009

Dödshjälp skadar men kan föredras ändå

Dagen rapporterar om ett argument för dödshjälp och om ett avvisande av detsamma på ett katolskt möte:

Det liberala argumentet om självbestämmande över döden tyckte överläkaren Johan Frostegård var ganska enkelt att bemöta. Liberalismen ger rätt att göra vad du vill så länge du inte tillfogar någon annan skada, men att döda någon, framhöll han, är inget som går obemärkt förbi i hjärna och känsla hos den läkare som på uppmaning går med på att ge den dödliga dosen.

Detta tycks mig vara ett dåligt avvisande av självbestämmandeargumentet, oavsett om det tolkas som att dödande på begäran utgör skada på den som dödas eller som att dödande på begäran utgör skada på den läkare som går med på att ge den dödliga dosen.

Låt oss ta exemplet där man motiverar liberalismen, och den därmed följande respekten för autonomi över den egna kroppen, utifrån preferensutilitarismen. Då är inte det centrala för att utvärdera en handling om den ger skada utan om den för vilken skadan uppkommer föredrar skada framför icke-skada. Hur kan någon föredra skada? Jo, genom att skadan leder till ett tillstånd som personen föredrar. Skadan är en insatsvara, en intermediär företeelse, som kan accepteras om en högre grad av preferenstillfredsställelse uppnås därigenom, allt beaktat.

För en döende person som plågas svårt och bara har lidande och död att se fram emot kan den skada som en dödlig dos av något medel medför på kroppen ses som en befrielse. Som Phaedra sjunger i Brittens kantat med samma namn:

[D]eath to the unhappy’s no catastrophe!

Den skada som dödande och död utgör kan föredras framför bestående olycka. Och för en läkare som kanske får negativa känslor av att ha gett en dödlig dos kan denna skada mer än väl kompenseras av att ha hjälpt en medmänniska att fördriva olycka. Självbestämmande handlar om rätten att göra dessa avvägningar. Varken patient eller läkare ska tvingas till vare sig det ena eller andra: de ska autonomt få fatta sina beslut. Det är dags för en lagändring, vilket Statens medicinsk-etiska råd nu också öppnar för.

Niclas Berggren 15:19 den 3 February 2009

Mot polemik

Michel Foucault fick i en intervju 1984, strax före sin död, denna fråga:

Why is it that you don’t engage in polemics?

Hans svar — som vore det formulerat av en upplysningsfilosof av ovanligt upplyst slag — är värt att läsa i sin helhet:

I like discussions, and when I am asked questions, I try to answer them. It’s true that I don’t like to get involved in polemics. If I open a book and see that the author is accusing an adversary of ”infantile leftism”, I shut it up again right away. That’s not my way of doing things, I don’t belong to the world of people who do things that way. I insist on this difference as something essential: a whole morality is at stake, the morality that concerns the search for the truth and the relation to the other.

Läs fortsättningen på Foucaults svar och min kommentar här

Niclas Berggren 10:52 den 3 February 2009

Hela havet stormar

I Benjamin Brittens opera Peter Grimes ingår fyra sea interludes, som fångar stämningen på havet. Här nummer fyra, ”Storm”:

Efter det där stannar man helst på land.

Niclas Berggren 7:17 den 3 February 2009

Preferens för maskulina män

Forskning visar att vilken typ av män kvinnor föredrar varierar med menstruationscykeln:

Women preferred more masculine male body shapes when they were in the late follicular, fertile phase of the menstrual cycle though this effect was seen mainly for choices of short-term partner. … Women also preferred more masculine body shapes if they thought themselves more attractive, and overall women found masculine body shape more attractive than feminine shape.

En kropp betecknas som mer maskulin om den har breda axlar, hög längd, låg kvot mellan midja och bröstkorg, hög kvot mellan axelbredd och midja samt hög kvot mellan midja och höft.

Skillnaden i kvinnors preferens för maskulinitet illustreras av följande diagram:

Författarna antyder följande möjliga förklaring:

Women preferred masculine bodies at peak fertility particularly for short-term relationships, and this suggests that body masculinity may be more highly valued under circumstances where the potential to pass traits to offspring is high and where parental investment is relatively unimportant. As women have sexual fantasies about men other than their partners … and are less committed to their partners … at peak fertility, women may maximize their chances of becoming pregnant with the offspring of males chosen for extrapair affairs … Functionally, shifting preferences may then lead to maximising the likelihood that offspring inherit strong immune systems via good genes from fathers … or promote strategies to associate with more investing individuals when not at peak fertility …

Ni män som inte har den där maskulina looken och söker en kvinna bör nog således uppvakta när fertiliteten är låg och när kvinnan känner sig mindre attraktiv. Frågan är hur man som man vet när detta är aktuellt.

Tips: Panu Poutvaara

Niclas Berggren 20:05 den 2 February 2009

En natt av skräck

Witold Gombrowicz härliga roman De besatta är inte utan sina komiska inslag. Som t.ex. denna lilla kommentar till det professor Skoliński säger till betjänten efter en natt i det gamla köket:

”Hade ni varit med om det jag fick uppleva i natt hade ni blivit vithårig!” Som retoriskt grepp var formuleringen rätt missriktad eftersom Grzegorz hår var vitt som snö. (s. 108)

Niclas Berggren 16:05 den 2 February 2009

I omklädningsrummet hittar man ett och annat

Niclas Berggren 12:44 den 2 February 2009

Kan man göra det man anser vara fel?

Filosofi är ett spännande ämne, vilket jag påmindes om när jag läste ”A Partisan’s Guide to Socratic Intellectualism” av Matthew Evans. Däri analyseras ett klassiskt argument, formulerat av Sokrates i Platons Protagoras och uttryckt av Evans på följande vis:

There is some agent, some act, and some time such that, at that time, the agent
(W1) knows [or believes] that forgoing the act is better than doing it;
(W2) is able to forgo it; and yet
(W3) does it.

Så om jag anser att det är bättre att äta morötter än att äta godis, och om jag kan undvika att äta godis, kan jag då verkligen äta godis? Jag har svårt att se det — ty om jag skulle äta godis, skulle inte det innebära att jag faktiskt anser det bättre att äta godis (för mig, just då)? Härvidlag är jag påverkad av Sokrates:

His conclusion, roughly put, is that we are capable of acting incorrectly only if (and only when) we fail to recognize that we are acting incorrectly. If he is right about this, then we could never do anything we knew was better left undone, since our having this knowledge would always be sufficient to prevent us from making any such practical mistakes.

Evans går igenom vad någon som intar motsatt uppfattning måste visa för att argumentet ovan ska kunna anses hålla och menar att uppgiften är tuff men inte hopplös. Är inte det de roligaste problemen — de som aldrig helt och fullt kan avgöras till allas belåtenhet?

Niclas Berggren 8:42 den 2 February 2009

Politisk konkurrens behövs

Enligt en ny studie av Jonas Vlachos och Helena Svaleryd gynnar svenska partier som sitter vid makten länge i kommuner och landsting sig själva i utformningen av reglerna för partistöd. En annan ny studie av Fabio Padovano och Roberto Riciuti ger vid handen att italienska partier som sitter vid makten länge tenderar att fatta mindre effektivitetsbefrämjande beslut:

We verify the predictions of the theoretical literature on the relationship between political competition and economic performance, holding that, when the predominance of an ideological dimension creates a political rent, the party exploiting it selects lower quality politicians whose policy choices worsen economic performance. We examine the sample of 15 Italian Regions from 1980 to 2002 that exploits the institutional reforms of 1995 as an exogenous shock to pre-existing rents. We find evidence that higher political competition improves economic performance, through the choice of more efficiency-oriented policies.

Maktskiften, aktiva oppositionspartier och nya partier (eftersom existerande partier kan agera som karteller och hämma konkurrensen) — allt detta förefaller viktigt för att resurser ska användas med omsorg och förmeras på bästa sätt.

Media: SvD. Tack till Gissur Ó. Erlingsson för tips om kartellartikeln.

Niclas Berggren 18:03 den 1 February 2009

Analytisk ateism

Professor Aaron Sloman förespråkar analytisk ateism. Vad menas med det?

The claim that TS [the theistic position] is incoherent and incapable of being either true or false in any possible universe, e.g. because some of the content of the theistic claims undermine requirements for the claims to be meaningful.

Dvs. uppfattningen är inte att det inte finns en gud utan att själva begreppet gud är osammanhängande. Således kan frågan om en guds existens inte analyseras vidare, lika lite som en fyrkantig cirkels existens kan analyseras vidare. Det jag tycker om med denna ansats är att den börjar med att ställa kravet på teisten att definiera vad som menas med ”gud”. Analysen kanske sedan inte kommer längre än så.

Niclas Berggren 15:04 den 1 February 2009

Kris-haiku

Av Robert Higgs:

Billions come bursting
From huge hydrants of money
I’m stimulated

Se även ”Haiku för nationalekonomer”.

Niclas Berggren 10:37 den 1 February 2009

Nationalekonomi i bästsäljare

Under min semester i Thailand läste jag Jeffrey Archers nya bok A Prisoner of Birth. Döm om min förvåning när jag upptäckte vad huvudpersonen Danny, i sitt försök att under och efter en lång fängelsevistelse ta en högskoleexamen, fick ta sig an för litteratur:

Danny was reading Milton Friedman’s Tax Limitation, Inflation and the Role of Government, and taking notes on the chapter about the property cycle and the effects of negative equity, when the phone rang. After two hours of studying, he was beginning to feel that anything would be an improvement on Professor Friedman. (s. 401)

As soon as he heard the door close, he put down Adam Smith on the theory of free-market economics and walked across to the table. (s. 474)

During his lunch break, Danny decided to take a walk and grab a sandwich before he attended Professor Mori’s lecture. He tried to recall the six theories of Adam Smith in case the professor’s hovering finger ended up pointing at him. (s. 526)

Nu undrar jag:

På vilka svenska kurser i nationalekonomi ingår verk av Milton Friedman och Adam Smith?
Blir man trött på Milton Friedman efter blott två timmar?
Vilka är egentligen Adam Smiths sex teorier?
Finns referenser till nationalekonomer i fler skönlitterära verk?
Hur ofta förväntas svenska studenter kunna kurslitteraturen på föreläsningarna?

Niclas Berggren 6:01 den 1 February 2009

Varför kommer man för sent?

Polismästare Ros kom lite sent till överståthållare Nothin och anförde trafikproblem som förklaring. Nothin var trots förklaringen irriterad och gav följande förmanande upplysning:

Det finns egentligen bara en förklaring till att man kommer för sent. Nämligen att man inte börjar i tid.

Ur Lena Ebervall och Per E. Samuelsons Ers majestäts olycklige Kurt (s. 200).

Niclas Berggren 16:32 den 31 January 2009

Småpartiers snedvridande inflytande

Många tror att ett proportionellt valsystem ger väljarna bättre representation (med vilket avses ett mindre avstånd mellan väljarnas preferenser och förd politik) än ett majoritetvalsystem. Det verkar intuitivt rimligt, eftersom de politiska partierna i den förra typen av system får platser i parlamentet i relation till sina röstandelar. Men detta är inte hela sanningen. En ny analys av Amedeo Piolatto ger vid handen att det finns ett andra ”filter” mellan väljarna och den förda politiken, nämligen hur regeringen bildas och ser ut. Båda dessa filter måste tas med i analysen. En illustration av det politiska spelet ges i denna figur:

Piolatto skriver:

It is generally disregarded that decisions are mainly taken by the government and that within Parliament decisions are normally taken by the majority of members. Coalitions form to support a government and the real power of a party is determined by his role in the coalition and not by its number of seats in Parliament. Given the distortion due to negotiation and the importance of bargaining during the coalition formation stage, it is pointless to measure the degree of representativeness of Parliament. What really matters is the relation between voters’ preferences and a party’s power within the government.

My work consisted in showing that when parties are sufficiently patient at the coalition formation stage, the distortion derived by the negotiation process (filter 2) increases small parties’ power. … My model shows that the idea that proportional electoral rules induce government to better represent citizens’ preferences (with respect to plurality rules) is false and a majority voting rule can be preferable from a representativeness perspective.

Särskilt intressant är hur filter 2 i ett proportionellt valsystem kan ge ett oproportionerligt inflytande till småpartier, vilket kan sänka representativiteten i det politiska systemet. Tänk Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Jag beklagar att Grundlagsutredningen inte föreslog ett minskat inslag av proportionalitet i det svenska valsystemet.

Se tidigare inlägg: ”Grundlagens ekonomiska betydelse”, ”Bred konstitutionell förnyelse”, ”Dags för majoritetsval”, ”Konstitutionellt grundad ojämlikhet”

Niclas Berggren 8:02 den 31 January 2009

Barndop är jättereaktionärt

Göran Skytte citerar med starkt ogillande kulturkritikern Ulrika Milles, som sa följande i P1 (lyssna):

En ung man som döper sin dotter i kyrkan och allting är försoning och harmoni… Det är jättereaktionärt. Obegripligt.

Visst har Göran rätt i att de flesta svenskar inte håller med om detta — de ser barndopet som en mysig familjecermoni — men faktum är att kulturkritikern har en poäng. Om man sätter sig in i barndopets grund, och inte låter sig nöja med mysigheten, finner man att den är hemsk. Som tur är döps allt färre barn i Sverige.

Niclas Berggren 7:22 den 31 January 2009

Vackrast vinner

Rafael Nadal besegrade Fernando Verdasco i semifinalen i Australian Open — ¡Rafa es siempre mejor y más hermoso! — men de verkar inte ha blivit ovänner för det. Nej, kärleken flödar down under:

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Sydsvenskan

Niclas Berggren 23:32 den 30 January 2009

Hon bad som en galning

Pastor Linda Graaf bad som en galning för sin dotter, den i Let’s Dance tidigare medverkande Magdalena Graaf, efter en hjärnblödning. En adekvat beskrivning, tycks det mig, eller vad sägs om en kvinna som på fullt allvar talar om ett öga på följande vis:

Nå, den sjukdomsdrabbade själv tycks mer benägen att förlita sig på världslig helandekonst.

Se även det tidigare inlägget ”Han blir kallad dåre”.

Niclas Berggren 16:38 den 30 January 2009

Festen kan börja

Det är fredagkväll och Dame Shirley Bassey är på plats:

Niclas Berggren 14:24 den 30 January 2009

Sämre elever ger sämre tillväxt

Skolverket finner i en genomgång att svenska elevers testresultat i naturvetenskap och matematik försämras, absolut och relativt, under perioden 1991—2007. Vad spelar detta för roll, kanske en del frågar sig. En ny studie, ”Do Better Schools Lead to More Growth? Cognitive Skills, Economic Outcomes, and Causation”, dokumenteras att just sådana testresultat (eller rättare sagt, det de mäter) påverkar den ekonomiska tillväxten:

We provide evidence that the robust association between cognitive skills and economic growth reflects a causal effect of cognitive skills and supports the economic benefits of effective school policy. We develop a new common metric that allows tracking student achievement across countries, over time, and along the within-country distribution. Extensive sensitivity analyses of cross-country growth regressions generate remarkably stable results across specifications, time periods, and country samples.

Denna figur illustrerar sambandet:

Jan Björklunds oro över utvecklingen verkar alltså synnerligen befogad för dem som värdesätter ett ökat materiellt välstånd i framtiden.

Media: PJ, SvD1, SvD2, Aftonbladet, Sydsvenskan, DN1, DN2

Niclas Berggren 11:45 den 30 January 2009

Cirkulärt ska det vara

Stephen Antonakos, Berlin (1980), 43,2 x 35,6 cm:

Niclas Berggren 9:00 den 30 January 2009

En skattehöjares valtal

I Statsrådets verk av Bo Balderson får vi nöjet att ta del av en av statsrådets appeller mitt i brinnande valrörelse:

Ja, om ni känner er dystra nångång av alla skatter och sånt, så har jag kommit på ett knep som brukar hjälpa mej. Jag sätter mej ner och tänker: Dom är i alla fall lägre nu än dom kommer att vara om ett par tre år! Ja, det vill säga om ni ger oss en förnyad fullmakt att omdana samhället i socialistisk riktning.

Är det inte något lite Mona Sahlinskt över det hela?

Niclas Berggren 19:00 den 29 January 2009

En moralisk maxim

Vad innebär det att leva ett moraliskt liv? I den mån man nu skulle vara intresserad av att leva ett sådant, alltså. Michel Foucault skriver följande i Ethics: Subjectivity and Truth (s. 217):

Seneca … recalls the moral maxim that ”we should live as if we lived in plain sight of all men” …

Att leva på ett sätt som kan visas upp för alla andra skulle alltså utgöra ett moraliskt liv. Detta får mig att tänka på två saker:

Hur ska man se på maximen när ”alla andra” är begränsade, inskränkta, konformistiska, småsinta, avundsjuka, vardagsfascistiska etc? Jag kanske anser att mitt liv levs moraliskt medan andra inte anser det. Varför skulle deras syn utgöra ett moraliskt test? Varför skulle jag bry mig om dem? Att välja att inte visa upp sitt liv för andra behöver inte vara ett tecken på omoral.
Ett experiment visade att människor i ett fikarum var bättre på att betala pengar för mjölken om det på pengaburken fanns ett par ögon påklistrade. När vi känner oss observerade beter vi oss ofta annorlunda (i det här fallet mer pro-socialt).

Att leva som om alla andra observerade en kan rymma sociala fördelar, men också individuella nackdelar. Jag förhåller mig personligen skeptisk till maximen, men man kanske kan modifiera den så att ”… in plain sight of all men” byts ut till ”… in plain sight of our closest friends”. Beter man sig på ett sätt som man inte vill att ens närmaste vänner ska se bör man nog begrunda om det är så klokt.

Niclas Berggren 13:55 den 29 January 2009

Lyckligare på jobbet

Ny forskning visar att människor som blir lyckligare också blir mer produktiva:

Little is known by economists about how emotions affect productivity. To try to make progress on this, we design a randomized trial. We thereby exogenously ”assign” different emotions to different people. Some of our laboratory subjects have their happiness levels increased. Others, in a control group, do not. A rise in happiness leads to greater productivity in a paid piece-rate task. The effect is large, can be replicated, is not a reciprocity response, and is found equally in male and female subsamples.

Den metod som användes för att göra vissa lyckligare var att visa ett videoklipp på tio minuter med en engelsk komiker (= bli ”treated”). Så här förändrades produktiviteten av att bli lyckligare:

Är inte detta resultat ett bra argument gentemot din chef för att få din vilja igenom på olika punkter? Risken är förstås att han istället för att ge dig högre lön eller mer inflytande börjar visa små komediklipp för dig varje morgon.

Tidigare inlägg: ”Vänner i arbetslivet”

Niclas Berggren 10:54 den 29 January 2009

Skönheten och trädet

Niclas Berggren 7:16 den 29 January 2009

Njurdonatorer mår bra

En ny studie, ”Long-Term Consequences of Kidney Donation”, publicerad i New England Journal of Medicine, visar att njurdonatorer mår minst lika bra som andra, även på lång sikt:

The overall evidence suggests that living kidney donors havesurvival similar to that of nondonors and that their risk ofend-stage renal disease (ESRD) is not increased. … Most donors who were studied had … an excellent quality of life.

Dessa resultat borde kunna lugna dem som överväger att själva donera en njure samt dem som ser det som problematiskt att tillåta ersättning för organdonation eftersom det tros ”exploatera” donatorerna. Oavsett hur man ser på dessa ting kan man förstås till Donationsregistret ange att man är villig att donera sin njure efter att man har dött. Efter döden har satt in mår man definitivt inte sämre av att donera.

Media: DN

Niclas Berggren 19:35 den 28 January 2009

Är religion och vetenskap förenliga?

Professorn i biologi vid University of Chicago Jerry Coyne besvarar frågan så här:

It would appear, then, that one cannot be coherently religious and scientific at the same time. That alleged synthesis requires that with one part of your brain you accept only those things that are tested and supported by agreed-upon evidence, logic, and reason, while with the other part of your brain you accept things that are unsupportable or even falsified. In other words, the price of philosophical harmony is cognitive dissonance. Accepting both science and conventional faith leaves you with a double standard: rational on the origin of blood clotting, irrational on the Resurrection; rational on dinosaurs, irrational on virgin births.

Men, invänder någon, finns det inte vetenskapsmän som är teister? Jovisst:

True, there are religious scientists and Darwinian churchgoers. But this does not mean that faith and science are compatible, except in the trivial sense that both attitudes can be simultaneously embraced by a single human mind. (It is like saying that marriage and adultery are compatible because some married people are adulterers.)

Niclas Berggren 15:31 den 28 January 2009

De rika är inte mycket att ha

Martin Andreasson fortsätter sin genomgång av politiska kultböcker och lyfter fram Siv Widerberg, en av 1970-talets mest populära författare av barn- och ungdomsböcker. I boken Folkets kraft är stor, om det kommunistiska Kina, återfinns bl.a. denna dikt, kallad ”Folket”:

Är inte också
de rika och mäktiga
folk? personer? människor?

Jo
Men de är rikt och mäktigt
folk
som är rika och mäktiga
på hela det övriga
folkets bekostnad

Därför räknas inte
de rika mäktiga
till folket
utan till folkets utsugare.

Så fin poesi! Läs mer av Sivs underbara, kommunistiska diktning på länken ovan.

Tidigare inlägg: ”Gamla vänsterspöken uppmärksammas”.

Niclas Berggren 9:56 den 28 January 2009

Är det rätt att döda i självförsvar?

Är det bara jag som finner det märkligt att så få ifrågasätter rätten att döda andra för att skydda sitt eget liv? Jag gissar att den inte ifrågasätts pga. en biologiskt grundad egoism: vi ser det som självklart att vårt eget liv måste skyddas till varje pris. Våra egna gener ska leva vidare, är vi programmerade att tänka. Och jag gissar att detta biologiskt grundade tänkande är så starkt att moraliska överväganden får flyga och fara.

Judith Jarvis Thomson

En som faktiskt försöker sig på att hävda det moraliskt riktiga i att i vissa fall döda i självförsvar om det egna livet hotas är Judith Jarvis Thomson. I artikeln ”Self-Defense” diskuterar hon sådana fall, t.ex. dessa:

När du kommer att dö om du inte använder ett raketgevär för att skjuta mot en lastbil som körs rakt emot dig av en man som du vet hatar dig.
När du kommer att dö om du inte använder ett raketgevär för att skjuta mot en lastbil som körs rakt emot dig av en man som du inte vet hatar dig.
När du kommer att dö om du inte flyttar på dig när en elak man puffar ner en annan, otroligt fet man från en klippa rakt ovanför dig.

Thomson skriver:

In short, I suggest that what makes it permissible for you to kill the two drivers and the fat man is the fact that they will otherwise violate your rights that they not kill you, and therefore lack rights that you not kill them.

Jag finner inte detta försök till motivering övertygande, ty varför ska personer som dödar dig om du inte dödar dem anses sakna en rätt till liv? Är det något som vi bara kan postulera?

Särskilt problematiskt borde ett sådant resonemang vara för personer som utgår från begrepp som ”livets okränkbarhet” och ”alla människors lika värde”. Om människolivet är okränkbart, hur kan man motivera ett aktivt dödande av personer som annars dödar dig? Är det inte att kränka deras liv? Att de annars kränker ditt liv är sant, men det är irrelevant i sammanhanget. Om du dödar dem kränker du deras liv. Punkt. Och ta detta med alla människors lika värde. I de tre situationerna ovan dör en person oavsett hur du handlar: du eller de andra. Men vad ger dig etiskt företräde att döda dem? Är ditt liv värt mer än deras? Kanske menar de som talar om ”livets okränkbarhet” och ”alla människors lika värde” att dessa begrepp inte ska tolkas bokstavligt utan bara tillämpas ibland, när det passar. Så kan man förstås resonera, men då faller väl hela poängen med att använda dessa begrepp? Ty anförs de inte som centrala just därför att subjektivitet gällande dödande och annan behandling ska undvikas?

Om du anser att man bör ha rätt att döda i självförsvar om resultatet annars blir att du dör, hur motiverar du den uppfattningen? Särskilt intresserad av ditt svar är jag om du anser att livet är ”okränkbart” och att alla människor har ”lika värde”.

Niclas Berggren 5:42 den 28 January 2009

Rakad skalle

George Costanza i Seinfeld, upprörd över män som rakar bort allt hår trots att de inte är flintskalliga:

It’s like riding a wheelchair just for the fun of it!

Niclas Berggren 16:59 den 27 January 2009

Bedömningskriterier för balett

Roberto Bolle

Ikväll ska jag se det moderna balettprogrammet Tablå, Castrati och Fröken Julie på Kungliga Operan. I fallande rangordning tycker jag att följande faktorer är intressanta att bedöma när jag ser en balett:

de manliga dansarnas utseende
dansarnas tekniska skicklighet
den övergripande koreografin
musiken
dansarnas utstrålning
kostymerna
scenografin.

1, 2, 5 och 6 kan ses som ”mikrofaktorer” (de rör de individuella dansarna), medan 3, 4 och 7 kan ses som ”makrofaktorer” (de rör föreställningen som helhet). Det finns med andra ord mycket att njuta av och reflektera över under och efter en balettföreställning. Ta en titt på vårens program med Kungliga Baletten!

Uppdatering: Ett fantastiskt balettprogram! Linjerna och poserna i Tablå och den maskulina kraftfullheten, men också sårbarheten, i Castrati — lycka! Allra bäst, enligt kriterierna 1 och 2, var Nikolaus Fotiadis och Oscar Salomonsson; Marie Lindqvist som Julie måste därutöver framhållas som en fantastisk uttolkare (i en balett som annars känns daterad). Dessvärre hade någon satt på en lösmustach på Olaf Kollmannsperger. Hidöst! Jag blev även kär i en vikarierande cellist i Hovkapellet.

Niclas Berggren 11:11 den 27 January 2009

Varför svälter Nordkorea?

Svält beror förstås på brist på mat, men den intressanta frågan är hur det kommer sig att det blir brist på mat (för vissa grupper) i ett land. I en recension* av Stephen Devereux, publicerad i Journal of Economic Literature, klargörs att svaret i fallet Nordkorea främst står att finna i landets ekonomiska och politiska system (s. 1038—1039):

Many famines are triggered by natural disasters, but these shocks only expose the underlying causes, which are invariably failures of national economic and political systems. The authors demonstrate through a “food balance sheet” analysis that food availability did decline in North Korea in the early 1990s, but they make the telling observation that “food availability cannot be treated as exogenous” (p. 23), especially in socialist systems, but is the product of particular government policy choices. … Haggard and Noland identify many features of socialist political economies that predispose them to famine. These include the absence of political freedoms and civil liberties, government controls on internal migration and foreign travel, systemic information failures, and “the lack of accountability characteristic of authoritarian regimes” (p. 10). It is no coincidence that the same factors were identified as contributing to China’s “Great Leap Forward” famine (see Dali L. Yang and Fubing Su 1998). Underlying all these factors is the absence of democracy and the accountability that democracy brings. The authors conclude that North Korea remains highly vulnerable to famine, and that this structural vulnerability will not be “definitively resolved until that regime is replaced by another one that, if not fully democratic, is at least more responsive to the needs of its citizenry” (p. 3).

Rent allmänt stämmer detta väl överens med den analys av Nord- och Sydkoreas ekonomiska utveckling som Daron Acemoglu m.fl. gör i bokkapitlet ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth” (s. 406—407):

It is possible that Kim Il Sung and Communist Party members in the North believed that communist policies would be better for the country and the economy in the late 1940s. However, by the 1980s it was clear that the communist economic policies in the North were not working. The continued efforts of the leadership to cling to these policies and to power can only be explained by those leaders wishing to look after their own interests at the expense of the population at large. Bad institutions are therefore kept in place, clearly not for the benefit of society as a whole, but for the benefit of the ruling elite, and this is a pattern we encounter in most cases of institutional failure that we discuss in detail below.

Svält som ett resultat av egoistiska styresmän som inte kan ställas till svars, alltså. De visar detta talande diagram över Nord- och Sydkoreas utveckling:

Betoningen av det ekonomisk-politiska systemets roll som en förklaring till svält har tidigare med särskild pregnans framförts av ekonomipristagaren Amartya Sen, kanske främst i boken Poverty and Famines från 1981. KVA sammanfattar:

Here, he challenges the common view that a shortage of food is the most important (sometimes the only) explanation for famine. On the basis of a careful study of a number of such catastrophes in India, Bangladesh, and Saharan countries, from the 1940s onwards, he found other explanatory factors. He argues that several observed phenomena cannot in fact be explained by a shortage of food alone, e.g. that famines have occurred even when the supply of food was not significantly lower than during previous years (without famines), or that faminestricken areas have sometimes exported food.

Så ja, svält beror på brist på mat, men en sådan brist har i sin tur ofta sin förklaring i de ekonomiska och politiska institutionerna. Vore de annorlunda skulle människor i regel inte svälta.
_________________________

*Denna bok recenseras:
Haggard, Stephan och Noland, Marcus (2007). Famine in North Korea: Markets, Aid, and Reform. New York: Columbia University Press.

Niclas Berggren 8:47 den 27 January 2009

Definition av känsla

Professor Aaron Sloman ger denna definition av ”känsla”:

A state in which a monitoring mechanism acquires a tendency (i.e. a disposition, possibly suppressed) to abort, redirect, or modulate some other process or collection of processes.

Vad känner du inför den?

Niclas Berggren 22:06 den 26 January 2009

Ska man berömma andra?

Efter en tennismatch mellan två ungdomar öser några damer beröm över dem. Men bredvid sitter ett stramt rättsråd, och han förmanar damerna:

”Nåja”, inflikade rättsrådet, ”låt oss inte överdriva. Man ska inte vara för frikostig med beröm. Om folk bara insåg i vilken utsträckning beröm brukar stiga folk åt huvudet, skulle de säkert besinna sig. En sund kritik är alltid bättre”, tillade han och putsade sin pincené. ”Och man bör inte överskatta sportens betydelse!”

Så kloka ord. Från Witold Gombrowicz roman De besatta (s. 23).

Niclas Berggren 14:56 den 26 January 2009

Vetenskapligt bevis för guds existens?

På julafton lät katoliken Roland Poirier Martinsson publicera ett slags högtravande plädering för kristendomen. Bl.a. hävdade han följande:

Naturen är ordnad på ett sätt som tycks kräva en tanke. Sådant är också det teleologiska (av grek. telos, mål) gudsbevisets anspråk: att det fanns ett mål med Skapelsen, att den inte var slumpmässig, av det enkla skäl att slumpen inte på allvar kan antas ge upphov till den perfektion som präglade den stora smällen. … Att resultatet blev så utomordentligt välkalibrerat (om ”målet” var att ge upphov till ett hyfsat stabilt universum som bar inom sig livets och medvetandets uppkomst) kan vetenskapligt inte förklaras med annat än vår smala lycka.

Detta är ett av de populäraste argumenten för att något slags gud existerar och brukar kallas the fine-tuning argument. Enligt Poirier Martinsson utgör det ett ”vetenskapligt bevis”. Not so fast. Uppenbarligen har denne man inte riktigt hängt med i den filosofiska litteraturen på området. Låt mig lyfta fram Wai-hung Wongs artikel ”The Cosmic Lottery”, som är accepterad för publicering i International Journal for Philosophy of Religion. Han klargör där att Porier Martinsson och hans kreationistiska vänner har fel:

One version of the argument for design relies on the assumption that the apparent fine-tuning of the universe for the existence of life requires an explanation. I argue that the assumption is false. Philosophers who argue for the assumption usually appeal to analogies, such as the one in which a person was to draw a particular straw among a very large number of straws in order not to be killed. Philosophers on the other side appeal to analogies like the case of winning a lottery. I analyze the two analogies and explain why the lottery analogy is the right one to use. In the light of such an analysis, we can see that although the cosmic feature of being life-permitting is rare, it does not allow life-permitting possible universes to stand out because there are other rare cosmic features that other possible universes have.

Dvs. det krävs ingen särskild förklaring till varför ett universum som tillåter mänskligt liv existerar. Inte mer än till att någon råkade ut för den ytterst osannolika händelsen att vinna högvinsten i ett lotteri. Talet om ”vetenskapligt bevis” ter sig mot bakgrund av Wongs analys snarast löjeväckande.

Niclas Berggren 10:23 den 26 January 2009

Hotet mot marknadsekonomin

Professor Daron Acemoglu varnar för ett bakslag för marknadsekonomin:

A deep and long recession raises the risk that consumers and policymakers start believing that free markets are responsible for the economic ills of today. If so, we could see a move away from the market economy. The pendulum could swing too far, bypassing properly-regulated free markets, towards heavy government involvement that could threaten future growth prospects of the global economy.

A comprehensive stimulus plan, even with all of its imperfections, is probably the best way of fighting these dangers. Nevertheless, the details of the stimulus plan should be designed so as to cause minimal disruption to the process of reallocation and innovation. Sacrificing growth out of our fear of the present would be as severe a mistake as inaction. The risk that the belief in the capitalist system may collapse should not be dismissed.

Min känsla är att en del av regeringens handlande kan ses i ljuset av denna typ av tänkande. Oppositionen ligger på och kräver ständigt större insatser mot krisen. Även om många åtgärder inte är önskvärda eller i alla fall tveksamma genomförs de — för att annars riskerar människors förtroende för det ekonomisk-politiska systemet att undermineras. Människor tror att något måste göras och förväntar sig att något görs — och därför måste något göras. Handlar krispaket mer om psykologi än om ekonomi? Är ekonomi i hög grad psykologi?

I vilket fall är Acemoglus poäng, att krispaket om de väl genomförs bör utformas med omsorg, central, t.ex. i fråga om i vilken grad stimulansförsök bör ske genom utgiftsökningar respektive skattesänkningar.

Se även:
• en något längre artikel av Acemoglu,
• min grundsyn i frågan om misstron mot marknadsekonomin är berättigad: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?” samt
• Brad DeLongs återgivning av och kommentar till hur Kevin Murphy anser att man, rent ekonomiskt, ska utvärdera stimulansåtgärder.

Niclas Berggren 5:01 den 26 January 2009

Modern form

David Smith, Cubi VI (1963):

Niclas Berggren 13:28 den 25 January 2009

Inkomst, skatt och olycka

Richard Layard utgår från att högre inkomst inte gör oss lyckligare och förespråkar därför en politik som bl.a. syftar till att skapa ett mindre tillväxtorienterat samhälle. Människor ska förmås att inte arbeta så hårt genom att inte få behålla så mycket av en inkomstökning. Matthew Yglesias konstaterar något viktigt angående detta sätt att resonera:

Layard seems to have the view that insofar as a person has a preference that, if satisfied, will actually make a person less happy that this gives us sufficient reasons to adopt policies aimed at preventing the person from trying to satisfy the preference. Even within a Benthamite framework, however, this doesn’t follow. If John really, really wants to do something, then preventing John from doing it is likely to make John pretty unhappy (frustrated, alienated, etc.) even if actually doing whatever it is John wants to do would actually make him unhappy as well. What you want here is a Magic Preference Wand that will make John not want to do whatever it is he wants to do. But since you don’t have one, merely preventing John from doing it may or may not be the way to go depending on the situation.

Ja, det var en liten, liten komplikation för Layards policyrekommendationer, det.* Att Layard inte utgår från den senaste forskningen om sambandet mellan inkomst och lycka är ett annat litet, litet problem.

______________________

*Man kan knyta an till en tanke hos John Stuart Mill: att det kan ge större lycka att begränsa sina preferenser. Men Mill, till skillnad från Layard, talar enbart om att frivilligt och individuellt försöka sig på sådana begränsningar.

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela: