Jesus med erektion

Det kontroversiella konstverket

Ett konstgalleri i Storbritannien åtalas snart för en utställning med verk av Terence Koh. Skälet är att hans staty av Jesus med erektion provocerade kristna, som polisanmälde galleriet för oanständighet:

”A private prosecution has now been launched with legal documents claiming the gallery has both offended public decency and breached Section 5 of the Public Order Act 1986. The maximum fine for outraging public decency is six months prison and a £5,000 fine.”

De samtidigt visade verken av Musse Pigg och ET med erektion verkar dock ingen ha tagit så illa vid sig av.

Konst som provocerar— jag kommer direkt att tänka på Mapplethorpe och Serrano — är ett ständigt trätoämne, tycks det. Jag är för ett stort mått av tolerans på detta område: vill konstnärer provocera, eller om de provocerar utan att ha haft för avsikt att göra det, ska de få göra det. Att någon tar illa upp är inget skäl för att bestraffa vare sig gallerier eller konstnärer.

Se ett tidigare inlägg om hån av religion.

Angående Ingmar Bergmans konst

Arkitekt Bergman

Igitur ser det hela klarare än alla andra:

”En eftersträvansvärd konst vill inget annat än med lånad spade gräva en grop i mytologins mylla genom att tillföra material. Den vill invertera – nej, upphäva – kannibalismens metafysik, etablera sin närvaro genom att simultant upprätta sig som både värd och parasit. Man frestas säga: genom att ingå i det mytiska genom att inte ingå. Den vill självhävdelse i självutplåningens namn. Bergman skapade ingen värld, utan lät en värld ta form utifrån en hällristning, en försiktig men bestämd och noggrant utvald påverkan på en befintligt topologi som törstar efter arkitekt. Konstigare än så är det inte.”

Nej, konstigare än så är det sannerligen inte.

Fyrkantskonst

Josef Albers, Homage to the Square: Wondering (1964), 121,9 x 121,9 cm:

Fundamental konst

Mark Rothko, No. 14 (Browns over Dark) (1963), 228,5 x 176 cm:

Konst med kors

Burton Wasserman, Squares / Cross (1964), 24,9 x 24,9 cm:

Gul konstruktion

Burton Wasserman, Construction Concept (1967), 26,0 x 18,7 cm:

Det ska inte vara vackert

Oscar Wilde i Intentions (1891):

”Art finds her own perfection within, and not outside of herself. She is not to be judged by any external standard of resemblance. She is a veil, rather than a mirror.”

En av de de minst tilltalande delarna av en konventionell syn på konst är att den ska vara vacker. Betraktaren eller lyssnaren ska få en varm och lite mysig känsla inombords. Han eller hon ska känna igen sig, inte utmanas att beträda ny mark. Melodier ska vara tonala, helst också trallvänliga; tavlor ska porträttera konkreta ting och ha ett tydligt och fint budskap; filmer ska ha ett lyckligt slut. Inget fel på det, nödvändigtvis, men vacker konst är (för mig) oftast tråkig konst. Fram för den utmanande, oväntade, abstrakta — ja, kanske t.o.m. fula — konsten! Och framför allt: uppskatta konsten för konstens skull, inte för att den fyller ett konventionellt syfte.

Ett exempel på icke-vacker men mycket stimulerande konst: komponisten Steve Martlands verk. Lyssna på flera för att få en känsla av hans stil. Man somnar inte!

Köttätande tavla

William Baziotes, The Flesheaters (1952), 152,4 x 183,2 cm:

Energisk tavla

Jackson Pollock, Untitled (ca. 1948—1949), 56,8 x 76,2 cm:

Dödlig kärlek

Maria Callas förstördes och, tror jag man kan säga, dog av kärlek. Detsamma gäller Gustav von Aschenbach i Thomas Manns Döden i Venedig, ett verk som har gjort ett mycket starkt intryck på mig.

Den tyske författaren (och familjefadern) reser till Venedig för att komma ur sin skrivkramp. Väl där fångas hans uppmärksamhet av den polske pojken Tadzio. Han studerar och observerar och noterar och följer efter — för att till slut erkänna (utan att Tadzio hör):

I — love you!

Men denna kärlek blir fanatisk och destruktiv. Till slut utsätter sig von Aschenbach för den dödliga pesten för att ytterligare kunna se på, och kanske få kontakt med, Tadzio. Han dör i en stol på stranden.

Verket är starkt, för det visar på människans utsatthet för passion. Helt plötsligt kan Dionysos slå till. Och handlar inte livet i hög grad om denna spänning mellan plikter/det ordnade livet och njutning/känslornas bejakande? Ibland tar det senare perspektivet överhanden, vilket kan vara berusande och härligt, men det kan också leda till fördärv.

Boken utgör grund för Viscontis film, Brittens opera och Neumeiers balett (från vilken bilden ovan är hämtad; Lloyd Riggins som von Aschenbach och Edvin Revazov som Tadzio; foto av Holger Badekow).

Fyrkantskonst

Kazimir Malevich, Suprematist Elements: Squares (1923), 50,2 x 36,2 cm:

Språkmästaren

Igitur har, tack och lov och pris, återigen fattat pennan (så att säga):

Man blir blå. Man sitter länge på väg dit man inte vill vara. Och blir blå. Man väljer, säger hon. Det ska vara en tröst. Eller uppmuntran. Det är, i själva verket, en ointressant självklarhet. Utan substans. Eller förankring i detta, just detta. Så man blir blå. Och tänker på doften av vatten och förunderliga saker som görs under namn som ‘val’ och ‘ånger’.”

Vad mer finns att tillägga?

Djärv konst utmanar

Jag föraktar lite smått en konventionell syn på konst. Inte främst för dess innehåll — jag accepterar, i enlighet med devisen att var och en blir salig på sin fason, att andra tycker om lättsmälta, melodiska kompositioner och tavlor med harar i snö, gråtande barn eller fartyg på böljan den blå — utan för dess intolerans. Den förkastar allt vid vilket den inte är van. Dess förespråkare säger ofta och utan eftertanke: ”Men det där är ju inte konst! Bort det!”

Jo jo. Men Witold Gombrowicz står för något annat (Dagboken 1—3, s. 288):

Alltså kan och måste konsten även rubba verkligheten, sönderdela den i dess beståndsdelar och av dem bygga nya absurda världar — ett godtycke bakom vilket det finns en fördold lag, rubbandet av meningen har sin mening, det vanvett som förstör vår yttre mening leder oss till vår inre mening. Och drömmen blottlägger idiotin i kravet från somliga alltför klassicistiska sinnen att konsten måste vara ‘klar’. Klarhet? Konstens klarhet är nattens och inte dagens. Konstens klarhet är som ljuset från en ficklampa, det röjer ett föremål i mörkret och försänker resten i ett ännu bottenlösare mörker. Utanför sin ljuskägla ska den vara mörk som Pythisans tal, ha beslöjat ansikte, vara halvkväden, skifta i betydelsernas mångfald, nå längre än varje enskild betydelse. Klassisk klarhet? De gamla grekernas klarhet? Om ni tycker det är klart så är ni blinda. Gå och se på den mest klassiska Venus mitt på blanka eftermiddagen med oförvillad blick och ni upptäcker den svartaste natt.

Via Gustav Bonds finner jag en särskilt lämplig illustration av rikedomen i en icke-konventionell konst (och konstsyn): John Cages verk 4’33 för full symfoniorkester:

Nyanser i vitt

Kazimir Malevich, Suprematist Composition: White on White (1918), 79,4 x 79,4 cm:

Något som ger livet mening

Chriss Pagani, Abstract Black & White #3 (2008), 91,4 x 127 cm:

Liv och rörelse

Damon Soule, Eye Note Nothing (n.a.), 35,6 x 27,9 cm:

Dans utan handling

Ikväll såg jag och Anders dansföreställningen Breaking Boundaries, med avgångselever från Kungliga Svenska Balettskolan och Balettakademin. Mycket imponerande insatser. Det som slog mig är att jag framförallt uppskattar ”atomistisk dans”, dvs. dans utan handling och anknytning, dans som är ren från kulturell kontext och som bara manifesterar teknik, rörelse, känsla. Dansens syfte, enligt denna syn, är inte att jag ska känna igen mig och bekräftas utan att jag ska få en direkt upplevelse av dansen som sådan.

Dans med handling kan jag tycka om, men då i regel trots handlingen, inte på grund av den. Ett bra exempel är John Neumeiers balett Peer Gynt, som har (en bekant) handling men som framför allt innehåller enormt starka rörelser och rörelsemönster som i sig ger (åtminstone mig) enorm livsglädje.

Denna syn går helt på tvärs mot vad som skulle kunna kallas en konservativ kultursyn, där kulturen ses som ett redskap för att förmedla en kulturell samhörighet och distinkta, traditionella budskap. Sådant avvisar jag: det distraherar och förstör den rena konstupplevelsen.

Se ett tidigare inlägg om min konstsyn.

På bilden: Caroline Cavallo i William Forsythes In the Middle, Somewhat Elevated. En koreografi för en ny tid! (Foto: Martin Mydtskov Rønne.)

Konst med vetenskaplig touche

Greg Lamarche, Outflow Blue (n.a.), 26,7 x 20,3 cm:

Mekanikkonst

Katina Huston, Mechanical Repeat (2008), 91,4 x 91,4 cm:

Energikick för en måndag

John Ferren, Greenock (1958), 139,7 x 175,3 cm:

Imponerande dans

Min favoritbalett bland de klassiska verken är Don Quijote, baserad på den kända boken med samma namn. Det jag främst tycker om är den färg- och livsglada inramningen, den medryckande musiken av Léon Minkus och den stundtals tekniskt krävande koreografin.

Se Mikhail Baryshnikov och Cynthia Harvey dansa de två ledande rollerna Basilio och Kitri i ett utdrag från American Ballet Theatre 1983. Notera särskilt Harveys piruetter [vid 0.48] och Baryshnikovs diton [vid 1.53]!

Grönt är skönt

Ad Reinhardt, Painting (1954—1958), 198,1 x 198,1 cm:

Fett fin konst

I en reklamkampanj från Tysklands Olympiska Kommitté visas denna bild, med budskapet:

If you don’t move, you get fat.

Originalet, Michelangelos David, kan beskådas här.

Ikväll blir det 5,5 km på löpbandet!

Ansikte man fastnar för

Jennifer Diamanti, Expression 2 (n.a.), 33,0 x 25,4 cm:

Tavla om livet

Hans Hofmann, The Vanquished (1959), 122,6 x 92,1 cm:

Skulptur i Texas

Barnett Newman, Broken Obelisk (1968):

Obelisken, som är tillägnad Martin Luther King, Jr., står utanför the Rothko Chapel, som jag besökte i mars 2008. Jag har själv tagit bilden. Klicka för större storlek.

Bokstavskonst

Bratsa Bonifacho, The Evolution (2005), 137,2 x 137,2 cm:

bratsa.jpg

För en stor vägg

Robert Motherwell, Elegy to the Spanish Republic, No. 57 (1957–1960), 203,2 x 262,2 cm:

motherwell.jpg

Den obehagliga kulturhögern

tralau.jpg

Johan Tralau, kulturkonservativ, talar sig varm för offentligt kulturstöd:

Jag tror åtminstone så här att, vad gäller kulturarvet, så finns det en, asså, det finns ganska goda skäl att försöka värna om, om beständighet i, asså, kontinuitet i kulturarvet.

Denna syn tilltalar mig inte, av åtminstone två skäl:

  1. Traditionell kultur är nästan alltid trist, förutsägbar och intetsägande. Jag ser framför mig stöd till målande av harar i naturmiljö istället för stöd till nydanande och sant berörande konst. Om människor eller sponsorer inte vill betala för traditionell kultur anser jag det vara lika fel för staten att tillhandahålla finansiering av den som det var för staten att hålla en förlegad varvsindustri under armarna till höga kostnader på 1970-talet. Kreativ förstörelse behövs också på kulturens område och ska inte hindras av staten.
  2. Att ge stöd till traditionell kultur gynnar primärt redan priviligierade människor. Det är inte ensamstående mammor från Rinkeby som går på Operan och Dramaten. Är detta då ett riktigt användande av knappa resurser?

Uppdatering: Jag har fått frågan varför jag har en bild på Al Gore ovan. Men det är faktiskt Tralau på bilden. Och läs här om frön till en förnyad kulturpolitik.

Tavlor med tilltal

Harri Monni, Plandrawing, 120 x 140 cm:

monni.jpg

Missa inte Harri Monnis utställning på Angelika Knäpper Gallery i Stockholm (fram till den 6 april).

Konst för ett känsligt öga

Matthew Landkammer, 01022108 (2008), 213,4 x 213,4 cm:

landkammer-01022108.jpg

Upplevelse utöver det vanliga

rothkochapel.jpg 

Jag är gripen och rörd. Idag besökte jag The Rothko Chapel i Houston, som består av ett rum med åtta konstverk av Mark Rothko. En mycket stark upplevelse. Till skillnad från många av Rothkos tidigare verk är dessa mörka. De berör på djupet. Mer än så kan och vill jag inte säga (jag tar avstånd från intellektualisering av konst). Se själva ovan. Men låt mig i alla fall citera David Anfam:

Simply put, the chapel is a place apart. It calls for a different form of  attention, a more hypnotic gaze than we are accustomed to exert.”

Se ett tidigare inlägg som delvis rör Rothko.

Konst med kraft

Barnett Newman, Twelfth Station (1965), 198,1 x 152,4 cm, National Gallery of Art:

newman_twelfth.jpg

Barn och djävul

Nathan Mabry, Process Art (Eat Your Heart Out…) (2007), 213,4 x  91,4 x  61,0 cm, brons:

mabry.jpg

Missbruk av ordet censur

På senare tid har två felaktiga påståenden om censur framförts:

  1. I samband med utställningen A History of Sex i Alingsås.
  2. I samband med nedtagandet av en affisch i ett kommunalt hus i Linköping.

Censur innebär att den offentliga makten helt förbjuder en viss uppfattning att yttras. Så har inte skett eller förslagits ske i någotdera av fallen. I Alingsås rörde det sig om huruvida kommunen skulle stödja en viss utställning. Att i en verklighet med begränsade resurser välja att inte stödja en viss utställning är inte censur utan ett nödvändigt förhållningssätt.* I Linköping handlade det om vilken standard kommunen ville upprätthålla i en av sina byggnader. I ingetdera fallet handlade det om att kommunen föreslogs tillämpa eller tillämpade censur. En privat finansiär hade kunnat stödja nakenutställningen; och affischen hade kunnat sättas upp på privat egendom eller utomhus.

Sedan kan jag ha synpunkter på a) om kommuner ska stödja konst överhuvudtaget och b) vilken standard eller smak kommuner ska följa. I fråga a) anser jag det vara tveksamt; i fråga b) tycker jag att både kd i Alingsås och tjänstemannen i Linköping står för icke tilltalande uppfattningar. Men det är inte principiellt fel att de har uppfattningar. Och det är definitivt inte ett uttryck för (en vilja till) censur.

Uppdatering: Att läsare meddelar en tidning att de inte tycker om publiceringen av affischen från Linköping är heller inte (krav på) censur – så länge krav inte reses på att staten ska förbjuda publicering av affischen.

_______________________

*Se Laila Freivalds kommentar i ett fall där indraget stöd till en tidskrift felaktigt liknades vid censur.

Hjärnstimulans

Ryan Molenkamp, 17 Place (Detail) (2007), 86,4 x 177,8 cm:

17placedetail.jpg

Musik binder samman

nyphilkorea.jpg

Arirang är inte bara min koreanska favoritrestaurang i Stockholm (testa för allt i världen deras bibimbap!) utan också en koreansk folksång. Den spelades av New York Philharmonic Orchestra under dess första besök i Nordkorea. Orkestern mottogs mycket väl, vilket illustrerar den universella kraften i väl utförd konstverksamhet.

Jag är emot bojkotter av diktaturstater, såväl på det ekonomiska som på det sportsliga och kulturella området. Utbyte, emotionell beröring, kontakt, upplevelsen av gemensamma intressen – allt det torde förstärka viljan till mänsklig gemenskap över nationsgränser och politiska system och, i längden, viljan till demokratisering och politisk enhet. I synnerhet den rena konstupplevelsen har potential att förena, oavsett kontext och kultur.

Konst för den universella människan

Barnett Newman, Onement VI (1953):

onement.jpg

Tips inför museibesök

Se Tyler Cowens avslappnande råd om hur man ska bete sig och tänka för att få ut mer av besök på museer*. En viktig sak:

A key general principle is to stop self-deceiving and admit to yourself that you don’t just love ”art for art’s sake.” You also like art for the role it plays in your life, for its signaling value, and for how it complements other things you value, such as relationships and your self-image.

Själv finner jag de flesta museer synnerligen tråkiga och har i stort sett slutat att besöka dem (undantag: museer med modern konst och United States Holocaust Memorial Museum). Tidigare besökte jag i hög grad museer för att det var ”fint” och för att imponera på andra. Numera bryr jag mig mindre om vad andra tycker om mig, därav min begränsade besökslust.

__________________________

*Från Språkrådet:

Skall böjningsformer av museum skrivas med accent?
Nej, eftersom grundformen museum skrivs utan accent skall också böjningsformerna skrivas utan accent: museet, museer, museerna. Detsamma gäller förleden musei- i sammansättningar, t.ex. museichef.

Finalplats i Lausanne

I danstävlingen Prix de Lausanne tog sig svenske Joakim Adeberg till final, där han bl.a. dansade ett fantastiskt solo ur John Neumeiers balett Nijinsky. Du kan se hans kraftfulla och tekniskt kompetenta framförande genom att klicka näst längst ned på denna sida.

adeberg.jpg

Skönhet på dansgolvet

Få människor har upptäckt balettens rikedom och förmåga att beröra. Jag tror att balett för de flesta som tycker om den är en förvärvad smak. Man måste ge denna konstform tid och utrymme för att riktigt börja uppskatta den. Att observera såväl det tekniska kunnandet som dansarnas skönhet ger stor livsglädje.

På bilden: Olaf Kollmannsperger och Jurgita Dronina i Romeo och Julia. (Fotograf: Hans Nilsson, Kungliga Operan.)

Människan och naturen

Salvador Dalí, Les trois sphinx de Bikini (1947):

dali.jpg

Jag ogillar normalt sett distinkta tolkningar av konst, men det bör kanske ändå påpekas att Dalí målade denna tavla efter det att USA:s kärnvapensprängningar inleddes på Bikiniatollen. Vi noterar människan, trädet och bombmolnet. Se så lika de är!

Min association: människan är en del av naturen, som inte är ”god” i sig utan ibland destruktiv. Naturen är helt enkelt verkligheten såsom den förstås i ett naturalistiskt och vetenskapligt perspektiv. Människan står inte utanför denna verklighet. Det finns inget mystiskt människa kontra natur eller människa utanför natur. Människan är som trädet. Hon är ett resultat av evolution; inget av det hon gör kan inte göras och inget av det hon inte gör kan göras; hon lever ett kort tag (kortare tid än trädet!) och dör.

Gilbert och George

Gilbert:

All religion is superstition, it is no more than a good luck sign.

gilbertgeorge.jpg

Läs mer om deras utställning på Tate Modern förra året.

Tilltalande konst

Jag har fått upp ögonen för konstnären Eric Eley. Vad sägs om denna installation, Prospect Fields, från 2007?

 eley.jpg

Fler av hans verk kan beskådas här.

Film om lidande

Vissa människor bedömer konst utifrån väldigt tillrättalagda, rosaskrimrande och feel good-aktiga kriterier. Man vill förstå, man vill identifiera sig med, man vill må bra, man vill ha ett lyckligt slut. Denna typ av människor vill ha vackra tavlor på väggarna, med konkreta, sköna, begripliga motiv. En hare som springer på snön. Ett skepp som segler på ett blåskimrande hav. En kvinna som äter ett äpple.

Yuck!

Jag älskar det motsatta: det brutala, det mörka, det förvridna, det obegripliga, det abstrakta. Ett exempel därpå ges av den mexikanska filmen Sin Destino, som jag just har sett. Den handlar om 15-årige Francisco i Ciudad de México och hans infernoliknande liv med droger och prostitution.

francisco.jpg

Regissören säger att den är anti-life och anti-happiness samt att den handlar om suffering. Den skakar om, den gör att man känner sig levande, den går på djupet utan att vara explicit och övertydlig. Ett starkt inslag är en återkommande melodislinga från Tristan und Isolde. Också detta konstverk handlar om död.

Uppdatering: Se också detta inlägg om filmen.

Kraftfull musik

Sjostakovitjs andra pianotrio, Op. 67, är ett kraftfullt stycke musik, med kapacitet att beröra på djupet. Ett smakprov ur fjärde satsen:

Jag lyssnade på det för första gången efter att ha läst denna Sjostakovitj-betraktelse.

Förstörd av kärlek

callas.jpg

Maria Callas var operans kanske största sångerska under 1900-talet, en sann diva. En sak som kännetecknade henne var en enorm professionalism och passion: det hon gjorde, det gjorde hon helhjärtat och i enlighet med sin fulla potential. I kombination med en enorm begåvning blev resultatet enastående.

Dock förstördes hennes karriär och liv av olycklig kärlek – ytterligare ett exempel på att romantisk kärlek har mycket höga potentiella, och ibland mycket höga faktiska, kostnader. I Callas fall ”dog hon på vilje”, enligt Germaine Greer, efter att ha blivit dumpad av skeppsredaren Onassis.

En av Callas största roller var som Tosca, som i sin mest berömda aria så passande sjunger:

Vissi d’arte, vissi d’amore.

Dvs: ”Jag levde för konsten, jag levde för kärleken.” Inte det sämsta, men utan att ha levt för kärleken hade Callas levt längre och mer fulländat för konsten, och hon hade antagligen varit lyckligare (netto).

Mina tio favoritoperor

Jag tycker om opera, och nedan anger jag mina tio favoritoperor (i bokstavsordning, utan rangordning). Det var svårt att välja ut dessa tio (eller 13) verk, då jag också tycker om många andra operor. I vart och ett av fallen länkar jag till mina favoritinspelningar, från vilka smakprov kan avlyssnas.

  • Death in Venice av Benjamin Britten (smakprov)
  • Elektra av Richard Strauss (smakprov)
  • Lucia di Lammermoor av Gaetano Donizetti (smakprov)
  • Norma av Vincenzo Bellini (smakprov)
  • Peter Grimes av Benjamin Britten (smakprov)
  • Der Ring des Nibelungen (tetralogi, lite fusk, jag vet) av Richard Wagner (smakprov ur Die Walküre)
  • Salome av Richard Strauss (smakprov)
  • Tristan und Isolde av Richard Wagner (smakprov)
  • Il Trovatore av Giuseppe Verdi (smakprov)
  • Turandot av Giacomo Puccini (smakprov)

(Notera att ingen av Mozarts operor finns med på listan. Jag avskyr nämligen dessa.)

Läsare av denna blogg kanske har egna rekommendationer? Ange dem gärna i form av kommentarer.

Russell om här och nu

Bertrand Russell säger följande i Portraits from Memory and Other Essays:

I think the essence of wisdom is emancipation, as far as possible, from the tyranny of the here and the now.

Människor som sitter fast i sitt ”här och nu” är i regel outhärdligt trista och ostimulerande. Att kunna röra sig utanför sitt vardagsliv, att vara en del av en levande intellektuell kontext, att kunna ifrågasätta sig själv, allt detta gör en människa intressant.

Men uttalandet kan också relateras till synen på konst. Många blir ängsliga inför konst som inte uppenbart porträtterar något. De flesta tycks vilja ha konkretion – så att de förstår konstens ”här och nu”. Att själv få tolka, eller att inte ens ha som ambition att tolka, utgör en för stor utmaning för många.

Fantastisk musik

Tre musiktips så här på söndagskvällen:

  1. Urmotivet i Rhenguldet av Wagner har jag alltid älskat. Man riktigt känner hur allt liv och medvetande växer fram (evolutionärt?).
  2. Utdraget ur detta pianoverk av Prokofiev får mig att tappa andan.
  3. Och på den lite lättare fronten, lite charmig underhållning från Frankrike:
    (Pojkarna lugnar oss med följande försäkran: ”on est 100% hétéro!!!!!!!”)

Skruva upp volymen!

Konst på hög nivå

Waltraud Meier är mästerlig som Isolde. Vilken blick! Vilken tunga! Vilken stämma! Och denna intensiva avslutning av ett extraordinärt musikdrama sedan. Man blir omskakad i sitt inre. Man sugs in. Resistance is futile.

Konstsyn

Jag har kommit att förstå mitt gillande av abstrakt konst, som varken kan eller bör tolkas, som ett resultat av min autonomism. Jag vill vara fri från alla band på alla områden i livet – och konkret konst förmedlar en tolkning, ett budskap, en kontext, som supervenes on min upplevelse. Jag vill att min upplevelse ska vara fri eller, kanske snarare, ren. Då är verk som inte har ett budskap optimala. De bjuder på en känsla genom en rörelse, en färg, en form, en linje. Det är större än tillrättalagda, inbyggda och (per automatik) påträngande tolkningar. A pure approach to art, det är vad jag förespråkar. Abstrakta baletter och Mark Rothkos tavlor är paradexempel. rothko_blackonmaroon.jpg

Som Rothko uttryckte det: ”Silence is so accurate.”

(Ser jag en tavla med en avmålad hare på får jag lust att vomera.)