Personliga värden

René MagritteLes valeurs personnelles (1952), 80,0 x 100,0 cm:

magritte valeurs

Kurvor och cirklar

Paule Vézelay, Curves and Circles (1930), 92,0 x 73,0 cm:

vezelay curves

Vit vår

Ernst Wilhelm Nay, Weisse Quelle (1963), 144,5 x 204,8 cm:

nay weisse

Två huvuden

Jean Arp, Two Heads (1927), 35,0 x 27,0 cm:

arp two heads

Ansiktsdelar

F. E. McWilliam, Eye, Nose and Cheek (1939), 88,9 x 87,0 x 28,6 cm:

mcwilliam

Öppen för förändring

foucault i arbeteFilosofen Michel Foucault beskriver sitt sätt att förhålla sig till och påverkas av sitt arbete:

I am not interested in the academic status of what I am doing because my problem is my own transformation. That’s the reason also why, when people say, ”Well you thought this a few years ago and now you say something else,” my answer is … [Laughs] ”Well, do you think I have worked like that all those years to say the same thing and not be changed?” This transformation of one’s self by one’s own knowledge is, I think, something rather close to the aesthetic experience. Why should a painter work if he is not transformed by his own painting?*

Jag imponeras av detta förhållningssätt till det akademiska arbetet. Jag tror att den stora majoriteten forskare trälar på i gamla hjulspår utan särskilt stor förnyelse och utan tillstymmelse till att transformeras av ny kunskap. Att vilja och förmå uppnå detta är få förunnat. Det som gör Foucaults förhållningsätt än mer imponerande i mina ögon är att det inte var ett introvert projekt; tvärtom var han en varm förespråkare av att sprida den nya kunskapen.

*Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 131).

Varför applådera?

Varför applåderar vi på en konsert? För att vi i genuin mening tycker om det som framförs eller för att vi styrs av det sociala sammanhanget? I Ferdydurke beskriver Witold Gombrowicz vad som kan ligga bakom:

När en konsertpianist spelar Chopin så säger ni: åhörarna förtrollades och hänfördes av en kongenial tolkning av Mästarens förtrollande musik. Men det är möjligt att inte en enda av åhörarna förtrollades; det är fullt möjligt att de mottagit föreställningen mindre entustiastiskt om de inte hade vetat att Chopin var en stor mästare och pianisten en stor pianist. Det är också möjligt att orsaken till att alla applåderade, skrek och hoppade i bänkarna, med ansiktena förvridna av känsla, var att alla andra gjorde likadant. Ty eftersom var och en av dem trodde att alla de andra upplevde ett nöje och en njutning av enormt och överjordiskt slag, så skulle de vara benägna att av just det skälet visa samma nöje och njutning; och sålunda är det fullt möjligt att ingen i salen direkt och omedelbart hänfördes av upplevelsen, fastän var och en anpassade sin hållning till sin grannes och visade alla yttre tecken på det. Och det är först när hela auditoriet på det sättet hänförts, när varenda en har uppmuntrats av alla andra att klappa i händerna, ropa, bli röda i ansiktet av njutning och entusiasm, det är först då, säger jag, som dessa demonstrationer av njutning och entusiasm uppstår, ty vi är tvungna att anpassa våra känslor till vårt uppförande.  (s. 75)

ovationGombrowicz ser igenom det sociala spelet, på ett nästan spelteoretiskt sätt. De som deltar i det reflekterar nog i det flesta fall inte över det utan har okritiskt internaliserat en social anpassningsmekanism. ”Jodå, jag tyckte verkligen om pianisten i afton!”. Vissa  försöker dock säkert medvetet dölja att de inte har en egen genuin uppfattning i tron att andra inte genomskådar dem. En tragisk aspekt av denna typ av massbeteende är att självständiga bedömningar av ny konst lyser med sin frånvaro. Ängsligt tittar man sig om och försöker utröna vad andra, vad massan, tycker. Först därefter vågar man, så att säga, applådera.

Se även ”Tycker inte du heller om poesi?”.

Sinuskonst

Ernst Wilhelm Nay, Sinus (1966), 162,0 x 150,0 cm:

nay sinus

Passiviserande kunskap

Nietzsche skriver följande i The Birth of Tragedy (s. 61):

nietzsche[T]he Dionysian man is similar to Hamlet: both have at one time cast a true glance into the essence of things, they have acquired knowledge, and action is repugnant to them; for their action can change nothing in the eternal essence of things, they feel that it is laughable or shameful that they are expected to repair a world which is out of joint. Knowledge kills action, to action belongs the veil of illusion — that is the lesson of Hamlet, not that cheap wisdom of Hans the Dreamer, who fails to act because he reflects too much, as a result as it were of an excess of possibilities; not reflection, no! — but true knowledge, insights into the horrific truth, outweighs any motive leading to action, in Hamlet as well as in the Dionysian man.

Att se saker och ting som de verkligen är, det kan inte utan vidare rekommenderas.

Svartkonst

Aleksandr Rodchenko, Non-Objective Painting No. 80 (Black on Black) (1918), 81,9 x 79,4 cm:

rodchenko_nonobjective

Flugorna

Mark Bradford, Los Moscos (2004), 317,5 x 483,9 cm:

bradford_moscos

Uppe i bergen

Francis Bacon, Figure in a Mountain Landscape (1956), 152,5 x 118,0 cm:

bacon_mountain

Ett sigill

Blinky Palermo, Siegel (1970), 62,9 x 48,6 cm:

palermo siegel

En titt bakifrån

Philip Guston, Back View (1977), 175,3 x 238,8 cm:

guston_back

Minnet hänger kvar

Salvador Dalí, The Persistence of Memory (1931), 24,1 x 33,0 cm:

dali_memory

Djurisk konst

Francis Bacon, Study for Chimpanzee (1957), 152,4 x 117,0 cm:

bacon_chimpanzee

En sprudlande poet

George Grosz, The Poet Max Herrmann-Neisse (1927), 59,4 x 74,0 cm:

grosz the poet max

Om poeten.

En av årstiderna

Cy Twombly, Quattro Stagioni: Autunno (1993–1995), 313,6 x 215,0 cm:

twombly quattro

Se samtliga årstider här.

Läcker tjej

Pablo Picasso, Grand nu au fauteuil rouge (1929), 195,0 x 129,0 cm:

picasso_fauteil

Kamp om födan

James Ensor, Skeletons Fighting Over a Pickled Herring (1891), 16,0 x 21,5 cm:

ensor_herring

En imponerande tänkare

Barry Flanagan, Thinker on a Rock (1997):

DSC00322

(Bilden tog jag i en park i Washington, DC, den 4 juli 2009.)

De stackars barnen

Paul Klee, Belastete Kinder (1930), 65,0 x 45,8 cm:

Klee_Children

Papegoja

Sarah Morris, Parrot (2009), 214,0 x 214,0 cm:

Morris_Parrot

Komposition i pigga färger

Piet Mondrian, Composition in Brown and Gray (Gemälde no. II / Composition no. IX / Compositie 5) (1913), 85,7 x 75,6 cm:

mondrian_composition

Kvinna i vilande ställning

Pablo Picasso, Reclining Nude (1969):

picasso_nude

Pojke med ryggsäck

Kazimir Malevich, Painterly Realism. Boy with Knapsack – Color Masses in the Fourth Dimension (1915), 71,1 x 44,5 cm:

malevich knapsack

Picasso var söt

Pablo Picasso, Self-Portrait (1972), 65,7 x 50,5 cm:

picasso_selfportrait

Nunnans sanna ansikte

Otto Dix, The Nun (1914), 70,2 x 52,4 cm:

dix_nun

Siffermagi

Jannis Kounellis, Untitled (1960), 141,0 x 230,5 cm:

kounellis

Till havs

Tristram Hillier, Variation on the Form of an Anchor (1939), 150,2 x 109,2 cm: 

hillier_anchor

Vad har hänt på trottoaren?

Francis Bacon, Blood on Pavement (ca. 1988), 198,0 x 147,5 cm:

bacon_blood

Det omöjligas konst

Josef Albers, Impossibles (1931), 45,0 x 37,7 x 2,1 cm:

albers_impossibles

Blå passage

Gerhard Richter, Passage (1968), 200 x 200 cm:

richter_passage

Det första huvudet

Francis Bacon, Head I (1947–1948), 100,3 x 74,9 cm:

bacon_head

En kvinnas huvud

Pablo Picasso, Head of a Woman (1924), 60,6 x 51,0 cm:

picasso_head

Alla goda ting är tre

Barnett Newman, Jericho (1968–1969), 268,5 x 286,0 cm:

newman_jericho

Sjuksköterskans karaktär

Francis Bacon, Study for the Nurse from the Battleship Potemkin (1957), 198,0 x 142,0 cm:

bacon_nurse

Söta djur

Deborah Simon, Memento Mori: Red Squirrel and Skeleton (2001), 58,4 x 78,7 cm:

squirrel

Treenighet

Christopher Martin, Spectrum Orb 8 (n.a.), 182,9 x 365,8 cm:

spectrumorb83

De ögonen, de ögonen

Edvard Munch, Synden (1902), 69,5 x 40,0 cm:

munch_synden

Lugn och ro

Clyfford Still, J No. 2 (1957), 287,0 x 393,7 cm:

still_jno2

Teorem och konst

Har du hört talas om Arrows omöjlighetsteorem? Om inte bör du — inte minst om du är en typisk svensk samhällsvetare — bekanta dig med det. Som docent Karl Wärneryd klargör visar teoremet

… att det inte finns någon kollektiv beslutsregel som inte kan kritiseras utifrån något rimligt kriterium. … Den slutsats man bör dra …  är snarare att det är meningslöst att ens tala om något sådant som ”folkviljan”, eller vänta sig att någon kollektiv beslutsprocess skall ge uttryck för den.

(Att tala om staten som ”vi” ter sig, även mot denna bakgrund, minst sagt mystiskt.)

holler

Professor Holler

Nå, jag nämner detta för att jag har tillbringat dagen med professor Manfred Holler från Hamburgs universitet. Han gav ett forskarseminarium om ”Machiavelli’s Possibility Theorem”, som handlade om hur Arrows teorem kan bistå oss i förståelsen av Machiavellis furste. Ty ett av de kriterier som Arrow ställer upp är icke-diktatur, att den sociala välfärdsfunktionen inte baseras på en individs preferenser. En diktator — kanske i form av en prins — möjliggör en kollektiv rangordning på basis av individuella preferenser (även om vi kan ogilla sättet den fastställs på).

Jag träffade Manfred Holler för första gången på en vetenskaplig konferens i Berlin för ett antal år sedan, då jag kommenterade hans bokkapitel ”Artists, Secrets, and CIA’s Cultural Policy”. Det var i och med det som jag fick upp ögonen för den konstriktning jag tycker allra bäst om, abstrakt expressionism, och som ofta förevisas på denna blogg. Kapitlet handlar om hur CIA (i hemlighet) spred denna konstform i världen:

[I]ndividualism was one of the cornerstones of Abstract Expressionism and a major reason why this art was supported as an alternative to the “collectivistic art of socialism”.

Tjurfäktningens kärna

Francis Bacon, Second Version of Study for Bullfight No. 1 (1969), 200,0 x 147,7 cm:

bacon_bullfight

Två fält

Georg GuðniUntitled (2009), 95,0 x 200,0 cm:

gudni

Utställning på Galleri Lars Bohman i Stockholm t.o.m. den 19 april.

Trött av konst

Jag har tidigare återgivit tips inför museibesök. Sådana besök kan vara ansträngande. Från Witold Gombrowicz roman De besatta (s. 94):

Efter ett tag kom en dåsighet över honom, mängden konst var ansträngande. Professorn var väl förtrogen med denna känsla av övermått som ofta kom över honom på konstmuseer och han visste att det inte var lönt att kämpa emot den. Det var dags att gå och lägga sig.

Jag hoppas att ingen finner mängden konst på denna blogg ansträngande. Trots allt dyker den bara upp i cirka vart 15:e inlägg.

Tavlans titel säger allt

Kazimir Malevich, Red Square: Painterly Realism of a Peasant Woman in Two Dimensions (1915), 53,8 x 53,8 cm:

malevich_red1

Tvagningsdags

Max Beckman, The Bath (1930), 174,9 x 121,3 cm:

beckman_bath

Unga franska damer

Pablo Picasso, Les demoiselles d’Avignon (1907), 243,9 x 233,7 cm:

picasso_demoiselles

Kvinna

Willem de Kooning, Woman (1950), 93,0 x 62,2 cm:

kooning_kvinna

Livet kan vara mörkt

Edvard Munch, Despair (1893—1894), 92,0 x 72,5 cm:

munch_despair

Blått massiv

Paul Shore, Untitled (1982), 44,5 x 59,7 cm:

shore2

Gul precision

Willem de Kooning, Untitled (1958), 58,4 x 74,0 cm:

kooning

Insektskonst

Alexander Calder, Flies in the Spider Web (1975), 48,3 x 63,5 cm:

calder_flies

Natten är fångad

Hans Hofmann, Nocturnal Splendor (1963), 183,5 x 152,7 cm:

 hofmann_ns

Blåsande brons

Carl Boutard, Storm (2008), 30 x 30 x 20 cm:

boutard_storm

Observera att Carl Boutard ställer ut nya verk på Angelika Knäpper Gallery i Stockholm t.o.m. den 15 februari.

Cirkulärt ska det vara

Stephen Antonakos, Berlin (1980), 43,2 x 35,6 cm:

antonakos

Bedömningskriterier för balett

Roberto Bolle

Roberto Bolle

Ikväll ska jag se det moderna balettprogrammet Tablå, Castrati och Fröken Julie på Kungliga Operan. I fallande rangordning tycker jag att följande faktorer är intressanta att bedöma när jag ser en balett:

  1. de manliga dansarnas utseende
  2. dansarnas tekniska skicklighet
  3. den övergripande koreografin
  4. musiken
  5. dansarnas utstrålning
  6. kostymerna
  7. scenografin.

1, 2, 5 och 6 kan ses som ”mikrofaktorer” (de rör de individuella dansarna), medan 3, 4 och 7 kan ses som ”makrofaktorer” (de rör föreställningen som helhet). Det finns med andra ord mycket att njuta av och reflektera över under och efter en balettföreställning. Ta en titt på vårens program med Kungliga Baletten!

Uppdatering: Ett fantastiskt balettprogram! Linjerna och poserna i Tablå och den maskulina kraftfullheten, men också sårbarheten, i Castrati — lycka! Allra bäst, enligt kriterierna 1 och 2, var Nikolaus Fotiadis och Oscar Salomonsson; Marie Lindqvist som Julie måste därutöver framhållas som en fantastisk uttolkare (i en balett som annars känns daterad). Dessvärre hade någon satt på en lösmustach på Olaf Kollmannsperger. Hidöst! Jag blev även kär i en vikarierande cellist i Hovkapellet.

Modern form

David Smith, Cubi VI (1963):

smith_cubivi

En nationalekonoms verk

Assar Lindbeck, Gult ansikte (1996, 1998), mått okända:

lindbeck_gultansikte

Klarsynt ansikte

Alexei von Jawlensky, Prophet (Sibyl) (1913), 59,1 x 55,9 cm:

jawlensky

Köttet är svagt

Francis Bacon, Figure with Meat (1954), 129,9 x 121,9 cm:

figurewithmeat

Ovanligt hus

Gilbert & George äter ute

Gilbert & George äter ute

På Stockholms filmfestival såg jag den fantastiska dokumentären WITH Gilbert & George, om konstnärsparet vars konst jag har gett exempel på här och här. De är otroligt begåvade och kreativa — samt excentriska. Vi fick bl.a. följa med på en rundvandring i deras hus på Brick Lane i östra London, där de har bott sedan 1967. En sak skiljer det från de flesta andra:

The house has no kitchen, as Gilbert and George never cook. ”It is much cheaper to go out and cooking is a waste of time,” claims Gilbert.

Röd cirkel

Ilya Bolotowsky, Tondo in Reds, Yellow, Black and White (ca. 1970), 56,5 x 76,2 cm:

bolotowsky

Drömmens verklighet

Edward Avedisian, Dreaming Figure (1978), 101,6 x 69,2 cm:

avedisian

Spår av förtätad personlighet

Robert Horvitz, Personal Domain of Freedom and Ecstacy No. 3 (1973), 50,8 x 50,8 cm:

horvitz

Dödskamp

Gilbert & George, Deatho Knocko (1982), 423,5 x 404,0 cm:

gg

Litografi för en strukturerad tänkare

Gary Kuehn, Untitled (1971), 56,5 x 76,5 cm:

kuehn

Påve i fin form

Francis Bacon, Study After Velazquez’s Portrait of Pope Innocent X (1953), 153,0 x 118,1 cm:

bacon_study1953

(Jämför gärna med Velázquez tavla.)

Bort med snö och kyla

Erich Heckel, Bathers (1912—1913), 84,0 x 96,2 cm:

heckel_bathers

Liggande, stående

Grant Barnhart, Dream Catcher (2008), 121,9 x 152,4 cm:

barnhart

Glöm dem när du sover

Lee Krasner, Night Creatures (1995), 76,2 x 108,0 cm:

krasner

Kuddkonst

Georg Baselitz, Kopfkissen (1987), 200,0 x 162,2 cm:

baselitz_kopfkissen

Sugen på bilutfärd?

David Hockney, Garrowby Hill (1998), 152,4 x 193,0 cm:

Extraordinär helg med Wagner

Richard Wagner

Denna helg avnjuter jag, i sällskap med mina goda vänner Anders, Magnus, Mattias, Rickard och Christian, hela Der Ring des Nibelungen, Richard Wagners storslagna tetralogi baserad i nordisk mytologi. Cykeln består alltså av fyra musikdramer: Das Rheingold, Die Walküre, Siegfried och Götterdämmerung. Tanken är att leva Wagner hela helgen! Så här ser vårt program ut:

Fredag den 31 oktober
18.00 Champagne Bruno Paillard
18.15 Das Rheingold
21.00 Slut – alla går hem till sig

Lördag den 1 november
9.00 Die Walküre
13.00 Lunch
14.00 Gemensam promenad och konversation
15.00 Siegfried
19.30 Middag på Nalens restaurang
22.00 Slut – alla går hem till sig

Söndag den 2 november
11.00 Brunch (lagas gemensamt)
12.00 Götterdämmerung
16.45 Avslutande drink
17.00 Slut – alla går hem till sig

Den inspelning vi ser har James Levine som dirigent och kommer från Metropolitan Opera i New York.

Det är svårt eller omöjligt att i några ord beskriva Ringens storhet. Låt mig bara nämna dess suggestiva musik (redan det mycket speciella förspelet till Das Rheingold får mig i extas) och det filosofiska djupet i teman som konflikten mellan makt och kärlek och mellan regler och egen nyttomaximering. För att inte tala om idén att kärlek kan förkastas samt förekomsten av incest. Min favoritkaraktär är nibelungen själv, Alberich, en ful dvärg.

Två kompisar

Francis Bacon, Pope and Chimpanzee (1962), 164,3 x 142,2 cm:

Färgintrång

Agostino Ferrari, N.E.S.O. (1994), 80,0 x 100,0 cm:

Livaktig promenad

Marc Chagall, Promenade (1917), 170,0 x 163,5 cm:

De vita kanterna

Barnett Newman, White and Hot (1967), 213,4 x 182,9 cm:

En sommar i Barcelona

Jag har just sett Vicky Cristina Barcelona, Woody Allens nya film. Ett mästerverk som berörde mig påtagligt. Det utgör en försyndelse att inte se den, bara så du vet. Två reflexioner:

  1. Filmen tydliggör hur konventioner kan förstöra människors liv. Jag tror på människans möjlighet att frigöra sig från band som binder och leva ett liv efter egna preferenser och inklinationer. Barnsligt, säger du? Tvärtom. Det barnsliga är att inte våga stå på egna ben och att underordna sig kollektivet.
  2. Jag beundrar Woody Allen, som förmår förnya sig i hög ålder. Precis som Karl Lagerfeld. De flesta blir med åren trista, förutsägbara, upprepande. ”Erfarna”, säger de själva. Men det finns undantag. De heter inte John McCain eller Alf Svensson, även om de inbillar sig det. De heter Woody och Karl. Kudos!

Äktenskapstavla

Frank Stella, Marriage of Reason and Squalor (1959), 230,2 x 334,6 cm:

Boule utan besvärande kläder

Henri Matisse, Game of Bowls (1908), 115,0 x 147,0 cm:

Rött badsällskap

Henri Matisse, Bathers with a Turtle (1908), 181,6 x 221,0 cm:

Rothko på Tate Modern

Befinner du dig i London framöver, missa för för allt i världen inte den nya Rothko-utställningenTate Modern. Den pågår till 1 februari 2009.

Mark Rothko, Red on Maroon (1959), 266,7 x 238,8 cm:

Konstant rörelse

Brice Marden, Uxmal (1991—1993), 243,8 x 259,4 cm:

Blå konst

Yves KleinIKB 79 (1959), 139,7 x 119,7 cm:

Arg ex-flickvän

Om någon mot förmodan betvivlar dansens förmåga att uttrycka väsentligheter, se Twitch och Katee dansa denna koreografi av Mia Michaels (i So You Think You Can Dance):

Enkelt uttryck för komplex tanke

Mark Rothko, No. 13 (White, Red, on Yellow) (1958), 242,2 x 206,7 cm:

Att välja bort barn

Den nederländska operasångaren Eva-Maria Westbroek gör succé på Covent Garden, närmast med huvudrollen i Puccinis La fanciulla del West.

Som andra karriärkvinnor har hon funderat på detta med barn. Jag beundrar hennes hållning

And have children, too? “No thanks! I’d have to give this up and I love it too much. … But that’s fine.”

Min beundran har att göra med förmågan att ifrågasätta och sätta sig över såväl genetiska impluser som socialt tryck. Hon lever istället, som Tosca, för konsten. Dessutom kan det vara så att hennes beslut att skaffa barn inte bara är gynnsamt för henne själv utan också för de potentiella barn som inte börjar existera.

Stapelkonst

Imi Knoebel, Ohne Titel (1999), 50,0 x 34,0 cm:

Vad tycker vi egentligen om kultur?

Witold Gombrowicz säger sanningar i sin dagbok. Hur är det t.ex. med människors kulturella sida? Hur mycket berörs vi av konsten och hur mycket är tom retorik som vi uttrycker för att vi vill verka kulturella, fina, intressanta?

Om vi inte redan i skolan hade tvingats att hänföras över konsten, tror ni då att vi senare i livet skulle känna så mycken färdig hänförelse? Om hela vår kulturella organisation inte pådyvlade oss konsten — menar ni då att vi skulle intressera oss lika mycket för den? Är det inte vårt behov av myt och dyrkan som ger sig till känna i denna vår beundran, och är det inte så att vi genom att beundra dem som är högre själva svingar oss upp på högre höjder? Och är det inte framför allt så att dessa känslor av beundran och hänförelse föds ”ur oss” eller ”mellan oss”? När applåderna dånar efter konserten betyder det inte alls att envar som applåderar är hänförd. En försiktig handklappning drar med sig en annan — man hetsar upp varandra — och till slut skapas en situation där var och en måste anpassa sitt inre till det kollektiva vanvettet. Alla ”beter sig” som om de var hänförda fast ingen är det ”pår riktigt” eller i varje fall inte till den grad.

Detta fenomen ligger nära det professor Timur Kuran kallar preferensförfalskning. Vissa saker säger vi för att vi beräknar att de tas emot väl av människor vars respekt vi söker; vissa saker förtiger vi för att undvika att andra ser ner på oss.

Är denna typ av förfalskning bra eller dålig? Jag är splittrad. Å ena sidan kan det ge större lycka om vi ibland förställer oss — det kan bespara andra smärta, gynna vissa aktiviteter (som kultur) och ytterst gynna oss själva — men å andra sidan finns det något lätt obehagligt i att inte sträva efter sanning. Och ibland kan ett socialt tryck som leder till ett förtigande av sanningar vara direkt destruktivt.

Se ett tidigare inlägg i samma anda.

Röda rummet

Henri Matisse, La chambre rouge (Harmonie rouge) (1908), 180,5 x 221,0 cm:

Diagonala färgfält

Günter Fruhtrunk, Farbbewegungen (1969), 82 x 68 cm:

Påven och kommunisterna

Vad har påven och Kubas kommunistledare gemensamt? De försöker, gärna med hjälp av lagens långa arm, kväsa kulturella yttringar som utgör ”hädelse” eller ”social fara”.

Påven ger t.ex. nu sitt stöd till dem som vill få ett museum för modern konst i norra Italien att ta bort detta konstverk:

"Zuerst die Füsse" av Martin Kippenberger

Samtidigt åtalas punkrockaren Gorki Aguila för att utmana ”kommunistisk moral” på Kuba.

Ja, yttrandefriheten känns hotfull när man inte kan försvara sig med rationella argument. Då måste man svartmåla, stoppa och förtrycka. Själv dissar jag såväl katolsk som kommunistisk moral på många punkter, och jag känner mig glad över att bo i ett land där sådan kritik, även i utmanande former, är tillåten*.

Se ett tidigare inlägg om en staty av Jesus med erektion.

___________________

*I Sverige argumenterar emellertid den kristne aktivisten Tuve Skånberg för att hädelse ska bli straffbart.

Handen i väskan

Erik Fischl, Bad Boy (1981), 167,5 x 244,0 cm:

Är jag neurotisk och ohämmad?

Jag uppskattar i hög grad abstrakt konst, som regelbundna läsare av denna blogg nog har kunnat konstatera. Men vad är det för typ av människor som gillar abstrakt konst? En studie i European Journal of Personality har svaret:

This study was concerned with the question of which personality variables are most predictive of judgements of particular types of painting. … Thrill and Adventure Seeking was positively correlated with a liking of representational art while Disinhibition was associated with positive ratings of abstract art and pop art. Neuroticism was positively correlated with positive ratings of abstract and pop art, while conscientiousness was linked to liking of representational art.

De som föredrar avbildande konst tycks alltså söka spänning och äventyr samt vara noggranna. Vi som föredrar abstrakt konst är neurotiska och ohämmade. Bara så ni vet.

Sängkonst

Philip Guston, Painting, Smoking, Eating (1972—1973), 197 x 263 cm:

Tvillingkonst

Karel Appel, Twins Maybe (1974):

Varför visa konst?

Ett återkommande inslag på denna blogg är förevisning av konst jag tycker om. Arthur Schopenhauer förklarar varför sådan förevisning är viktig, i Studies on Pessimism:

In a field of ripening corn I came to a place which had been trampled down by some ruthless foot; and as I glanced amongst the countless stalks, every one of them alike, standing there so erect and bearing the full weight of the ear, I saw a multitude of different flowers, red and blue and violet. How pretty they looked as they grew there so naturally with their little foliage! But, thought I, they are quite useless; they bear no fruit; they are mere weeds, suffered to remain only because there is no getting rid of them. And yet, but for these flowers, there would be nothing to charm the eye in that wilderness of stalks. They are emblematic of poetry and art, which, in civic life—so severe, but still useful and not without its fruit—play the same part as flowers in the corn.

De nyttiga inslagen, om nationalekonomi, politik och filosofi, är helt enkelt corn stalks som behöver balanseras av pretty flowers. (Poesi är jag dock mindre förtjust i, med något undantag.)

Krumelurkonst

Ibram Lassaw, Untitled (1970), 53,3 x 66,0 cm:

Nästan sönderriven konst

Clyfford Still, 1957-D, No. 1 (1957), 287,9 x 403,9 cm: