Är jag neurotisk och ohämmad?

Jag uppskattar i hög grad abstrakt konst, som regelbundna läsare av denna blogg nog har kunnat konstatera. Men vad är det för typ av människor som gillar abstrakt konst? En studie i European Journal of Personality har svaret:

This study was concerned with the question of which personality variables are most predictive of judgements of particular types of painting. … Thrill and Adventure Seeking was positively correlated with a liking of representational art while Disinhibition was associated with positive ratings of abstract art and pop art. Neuroticism was positively correlated with positive ratings of abstract and pop art, while conscientiousness was linked to liking of representational art.

De som föredrar avbildande konst tycks alltså söka spänning och äventyr samt vara noggranna. Vi som föredrar abstrakt konst är neurotiska och ohämmade. Bara så ni vet.

Fri vilja och fusk

En ny studie visar att personer som får höra att vi inte har fri vilja fuskar mer än andra:

[P]articipants read excerpts that encouraged a belief in determinism (i.e., behavior as the consequence of environmental and genetic factors) or neutral text. Exposure to the deterministic message increased immoral behavior on a passive cheating task that involved allowing a flawed computer program to reveal answers to mathematical problems that participants should have been solving themselves. Moreover, increased cheating behavior was mediated by decreased belief in free will.

Antagligen beror resultatet på att personer som inte tror att vi har fri vilja inte heller anser att vi i yttersta mening är moraliskt ansvariga för vad vi gör. (Vilket inte jag anser att vi är.)

Detta resultat får mig att fundera på avvägningen mellan att säga sanningen och att undvika att göra det i de fall sanningen kan leda till negativa konsekvenser. Gör Strawson, Schopenhauer, Russell, Bergström och Dawkins fel när de (helt korrekt) berättar att vi inte har fri vilja, om resultatet är att människor fuskar mer och kanske beter sig mindre önskvärt på andra sätt? En svår fråga. Sanningen har ett stort värde, som jag ser det, men detta värde är inte oändligt. (Det är därför jag ibland ljuger när någon frågor mig vad jag tycker om deras nya frisyr, nya tröja eller utseende rent allmänt.)

I frågan om att berätta att vi inte har fri vilja gör jag trots allt bedömningen att de positiva konsekvenserna av att berätta sanningen övertrumfar de negativa. På plussidan måste, förutom värdet av att förstå hur tillvaron verkligen är beskaffad, bl.a. en human syn på brottslingar och en rofylld syn på livet noteras.

Lag med negativa effekter

Patrick Krassén har helt rätt när han påpekar att lagstiftning inte ska ses som lösningen på alla problem, bl.a. därför att lagstiftning ofta har oavsedda konsekvenser:

Thaler och Sunsteins teori bortser också i hög utsträckning från att många av de “negativa” eller “oönskade” konsekvenserna av människors beteenden beror på lagar, regler och system som staten beslutat om och som människor anpassat sig till. … Ett annat exempel är den så kallade zebralagen, som infördes 2000 och innebär att bilister bär hela ansvaret för att undvika olyckor vid oövervakade övergångsställen. Flera studier har sedan dess visat att antalet olyckor vid just sådana övergångställen har ökat sedan lagen infördes.

Detta är en viktig insikt och bör stämma lagstiftare, och de som efterfrågar lagstiftning, till eftertanke.  Professor Tabarrok förklarar lagen om oavsedda konsekvenser på följande vis:

The law of unintended consequences is what happens when a simple system tries to regulate a complex system.  The political system is simple, it operates with limited information (rational ignorance), short time horizons, low feedback, and poor and misaligned incentives. Society in contrast is a complex, evolving, high-feedback, incentive-driven system. When a simple system tries to regulate a complex system you often get unintended consequences.

Effekterna av den farliga övergångsställelagen har jag uppmärksammat tidigare. I sanning ett exempel på när välmenande utgångspunkter kan leda fel. Angående beteendeekonomi (den inriktning av nationalekonomin som påpekar att människor ibland beter sig irrationellt och som ibland dessutom förespråkar lagstiftning för att komma till rätta med detta), se tidigare inlägg här, här, här och här.

Människors rädsla för frihet

I artikeln ”Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum” lanserar ekonomipristagaren James Buchanan tesen att människor i allmänhet ogillar mycket frihet eftersom frihet innebär att man måste ta hand om sig själv. Som barn blir man omhändertagen av mor och far, och den känslan av trygghet vill man ha kvar även som vuxen. Buchanan kallar det för parentalism:

With paternalism, we refer to the attitudes of elitists who seek to impose their own preferred values on others. With parentalism, in contrast, we refer to the attitudes of persons who seek to have values imposed upon them by other persons, by the state or by transcendental forces. … And it seems evident that many persons do not want to shoulder the final responsibility for their own actions. Many persons are, indeed, afraid to be free.

Förr tillgodosågs denna önskan om trygghet av en tro på Gud. Men eftersom vi numera håller med Nietzsche om att Gud är död måste tryggheten sökas någon annanstans — närmare bestämt i välfärdsstaten. Därför tror Buchanan inte att denna stat kommer att minska i omfattning. (Hittills har han rätt.) När väljarna av djupt liggande psykologiska skäl efterfrågar parentalism vinns inga val på att lova systemskiften som handlar om att nedmontera välfärdsstaten. Kanske har Reinfeldt läst Buchanan? (Trots vad som sägs i den politiska debatten har Sverige fortfarande ett av världens mest omfattande välfärdssystem.)

Se även vad Christian Bjørnskov och Peter Santesson-Wilson har att säga om artikeln samt ett tidigare inlägg som, med utgångspunkt i artikeln, pekar på ett dilemma för en liberal ateist.

Respekt för transsexuella

Med sedvanlig pregnans skriver Göran Skytte:

”TT är urbilden för journalistisk integritet. De intervjuar en kvinna på Pride. Skriver ‘hon’. Sänder ut intervjun till landets media. Kvinnan protesterar. Hon medger att hon är mantalsskriven som kvinna. Men hon vill betrakta sig som man. TT viker ner sig och ändrar sin text. ‘Hon’ blir ‘han’. Jag ser detta gullande som ett växande medialt problem.”*

Jag anser att det problem som föreligger inte är medialt — utan en brist på förståelse och respekt för transsexuella. Grunden till Skyttes hållning är att han inte förstår och respekterar att individers könsidentitet kan skilja sig från det biologiska könet. När andra visar respekt handlar det i hans sinnevärld om att ”vika ner sig”, att ”gulla” och att orsaka ”problem”. Det ordvalet säger mycket.

Själv förstod jag vad det hela handlade om när jag läste och recenserade professor Deirdre McCloskeys självbiografi Crossing: A Memoir och än mer när jag såg dessa tre filmer, som gullar med personer som fräckt nog insisterar på att ses som flickor:

  • Beautiful Boxer handlar om en thaiboxare som byter kön efter att ha vunnit ihop tillräckligt med pengar.
  • Red without Blue är en amerikansk dokumentärfilm om två tvillingar: Mark är homosexuell medan Claire har bytt kön (hon föddes som pojke).
  • Transamerica visar hur Bree möter motstånd från sin nyupptäckta son och från sina föräldrar då hon möter dem som kvinna. (Dolly Parton skrev låten ”Travelin’ Thru” för denna film.)

I ett tidigare inlägg har jag, utifrån två andra filmer, frågat mig varför könstänkandet är så starkt. Det är en intressant psykologisk fråga varför personer som avviker från normen på detta område ses som så provocerande. Är det så svårt att visa lite respekt?

______________________

*Vad sägs annars om ”hen”?

Bra förslag om surrogatmödrar

Birgitta Ohlsson och Barbro Westerberg föreslår att en utredning om surrogatmödraskap ska tillsättas. En god idé, anser jag. För mig är frågan empirisk. Om forskning ger belägg för att samtliga inblandade mår bra under och efter surrogatmödraskap, anser jag sådana mödraskap bör tillåtas. Särskilt viktigt förefaller det att undersöka om barn till surrogatmödrar utvecklas och mår lika bra som andra barn.

Den forskning jag fann tyder på att ingen av de inblandade parterna, inte heller barnen, påverkas negativt i sitt välmående av surrogatmödraskap:

  • Barnen tycks må ungefär lika bra som andra barn vid sju års ålder (källa), vid tre års ålder (källa) och vid två års ålder (källa).
  • Relationen mellan de uppdragsgivande föräldraparen och barnen under det första året förefaller bra. (Källa.)
  • Det uppdragsgivande föräldraparet har goda erfarenheter. (Källa.)
  • Surrogatmödrarna verkar hantera överlämnandet av barnet relativt väl, vilket Hanne Kjöller inte verkar tro. (Källa.)

Men även om barnen skulle påverkas negativt jämfört med barn i ”vanliga” familjer är det inte säkert att det talar för ett fortsatt förbud mot surrogatmödraskap, eftersom utfallet måste jämföras med realistiska alternativ. Dessa kanske är i) legalt surrogatmödraskap (finns ännu inte i Sverige), ii) illegalt surrogatmödraskap och iii) surrogatmödraskap i andra länder, t.ex. Indien, där fattiga kvinnor ofta verkar utnyttjas för ändamålet. Och i valet mellan dessa tre alternativ förefaller i) det bästa (eller minst dåliga, om man i grunden är negativ till surrogatmödraskap).

En utredning är alltså välkommen. Den bör göra en noggrann genomgång av all forskning på området samt av realistiska alternativ. Om den kommer fram till att surrogatmödraskap ska tillåtas i Sverige får den förstås också ta ställning till formerna för surrogatmödraskap (vilka typer som ska tillåtas, om betalning ska få förekomma, procedurer för tillåtelse etc).

En möjlig nisch för surrogatmödrar: homosexuella män, som i praktiken inte kan adoptera.

Schampo i barns ögon

Jag vet inte hur många barn jag har observerat under årens lopp på de badhus där jag motionerar som gråter och skriker när de får schampo i ögonen. Jag finner detta irriterande och undrar om det är föräldrar eller barn jag ska klandra. När jag ser det hela hända sker det nästan alltid på exakt samma sätt. Föräldern schamponerar och schampot finner sin väg ned till ögonen. Men när smärtan inträder står barnet still och skriker, med ögonen stängda, i regel bortom duschstrålarna.

Hur kommer det sig att barn inte förstår i) att man bör blunda för att undvika schampoinducerad smärta och ii) att man bör skölja ögonen när schampo finner sin väg in i dem? Antagligen har de varit med om detta massor av gånger tidigare, men ändå beter de sig irrationellt. Barn är smarta — det har jag noterat i andra sammanhang — så jag förstår inte varför de begår dessa misstag hela tiden. Och eftersom de gör det undrar jag vidare varför föräldrarna inte bistår dem och undervisar dem om hur man på smidigaste sätt tvättar håret. Om inget annat hjälper kanske de får inhandla denna produkt.

Ledsna betalar mer

En ny studie visar att ju ledsnare en person är, desto mer är denne villig att betala för saker och ting. Deltagarna i studien fick 10 dollar vardera och förevisades en sportig vattenflaska som de kunde köpa med de pengar de just hade fått. De ledsnare deltagarna tenderar att bjuda betydligt mer för flaskan. Så här ser forskarnas modell ut:

De finner stöd för denna modell i sitt experiment:

”Misery is not miserly: Sadness increases the amount of money that decision makers give up to acquire a commodity. … Consistent with our Jamesian hypothesis, results demonstrated that the misery-is-not-miserly effect occurs only when self-focus is high.”

Resultatet illustreras i detta diagram:

Man kanske ska vänta med den där shoppingrundan tills man känner sig glad. Å andra sidan kanske det är värt att betala mer för att få glädje av shopping när man är ledsen?

Nedstämda perfektionister

Det verkar inte direkt hälsosamt att vara perfektionist, att döma av två nya studier i tidskriften Behaviour Research and Therapy. Den ena studien finner att perfektionism är relaterad till ångest och depression:

”Results indicated that other-oriented perfectionism predicted anxious symptoms, whereas socially prescribed perfectionism predicted both depressive and anxious symptoms.”

Den andra studien finner att en hög grad av perfektionism återfinns hos personer som är deprimerade, har ångest och har ätstörningar, men att olika aspekter av perfektionism förekommer i de tre problemtyperna:

”The present study compared patients with major depression, obsessive-compulsive disorder, and eating disorders on dimensions of perfectionism. Concern over Mistakes was elevated in each of the patient groups while Pure Personal Standards was only elevated in the eating disorder sample. Doubts about Actions was elevated in both patients with obsessive-compulsive disorder and eating disorders, but not in depressed patients. Analyses of covariance indicated that Concern over Mistakes accounted for most of the variance in the relationship of perfectionism to these forms of psychopathology.”

Att försöka se på sig själv och sina insatser på olika områden med viss distans, och att inte ta livet så allvarligt, är något jag strävar efter men vilket är svårt att uppnå. Föräldrar bör, enligt min mening, tänka på hur de uppfostrar sina barn i det här avseendet. Att kräva perfektion är sannolikt inte en väg till lycka för barnen.

Objektiv moral behövs inte

Många har fått för sig att det är viktigt att människor tror att det finns en objektivt sann moral. I själva verket utgår en sådan föreställning från en simplistisk uppfattning om hur människor fungerar — idén tycks vara att utan en sådan moral kommer de flesta att vilja skada andra. En ny experimentell studie indikerar att människor är moraliska även utan tro på en objektivt sann moral. Abstract:

”This paper develops an empirical argument that the rejection of moral objectivity leaves important features of moral judgment intact. In each of five reported experiments, a number of participants endorsed a nonobjectivist claim about a canonical moral violation. In four of these experiments, participants were also given a standard measure of moral judgment, the moral/conventional task. In all four studies, participants who respond as nonobjectivists about canonical moral violations still treat such violations in typical ways on the moral/conventional task. In particular, participants who give moral nonobjectivist responses still draw a clear distinction between canonical moral and conventional violations. Thus there is some reason to think that many of the central characteristics of moral judgment are preserved in the absence of a commitment to moral objectivity.”

Se också ett tidigare inlägg om Harvard-forskaren Marc Hausers forskning på detta område.

När spelar ens rykte roll?

En ny studie handlar om hur man bygger ett bra rykte:

”The authors found that on average, individuals’ reputations were only mildly related to their history of behavior. However, the link between reputation and behavior was stronger for some individuals than others — specifically, for individuals who were more well-known and received more social attention in the community. In contrast, for less well-known individuals, their behavior had little impact on their reputation.”

Dvs. om man redan är populär påverkas ens rykte av tidigare beteende. Men om man inte är populär bryr sig få om ens beteende, så ens rykte påverkas inte så mycket av det.

Detta påminner mig om Adam Smiths idé att människor beter sig väl för att upprätthålla ett gott rykte. Men det kanske bara gäller för dem som har många kontakter och vänner. Varför bry sig om sitt rykte om man är eremit? Å andra sidan: om man ofrivilligt är eremit och vill skaffa fler kontakter och vänner behövs ett bra rykte, som dock är svårt att etablera utan många kontakter och vänner. Ett moment 22!

Varför många fruktar döden

Adam Smith skriver i The Theory of Moral Sentiments (I.I.13) om hur det kommer sig att många känner en rädsla inför döden — därför att de inbillar sig att de som är döda bryr sig om det som händer efter dödens inträde. T.ex. att de blir bortglömda.

”We sympathize even with the dead, and overlooking what is of real importance in their situation, that awful futurity which awaits them, we are chiefly affected by those circumstances which strike our senses, but can have no influence upon their happiness. It is miserable, we think, to be deprived of the light of the sun; to be shut out from life and conversation; to be laid in the cold grave, a prey to corruption and the reptiles of the earth; to be no more thought of in this world, but to be obliterated, in a little time, from the affections, and almost from the memory, of their dearest friends and relations. … The happiness of the dead, however, most assuredly, is affected by none of these circumstances; nor is it the thought of these things which can ever disturb the profound security of their repose. … It is from this very illusion of the imagination, that the foresight of our own dissolution is so terrible to us, and that the idea of those circumstances, which undoubtedly can give us no pain when we are dead, makes us miserable while we are alive.”

Jag tror att det ligger mycket i detta. Vi har t.ex. svårt för att acceptera att vi är en liten parentes i universum eller i världens historia. Det mest negativa med en rädsla för döden anser jag vara att den utgör grund för religion.

Orättvisan försvinner med Amy och Beth

Ett av de mest populära orden i svensk politik är orättvisa. Men detta begrepp är mer svårfångat än den politiska retoriken låtsas om. En ny studie visar att människors upplevelse av orättvisa varierar med graden av konkretion.

Beakta först ett abstrakt fall:

Suppose that some people make more money than others solely because they have genetic advantages. Please tell us whether you agree with the following statement:
– It is fair that those genetically-advantaged people make more money than others.

Beakta sedan ett konkret fall:

Suppose that Amy and Beth both want to be professional jazz singers. They both practice singing equally hard. Although jazz singing is the greatest natural talent of both Amy and Beth, Beth’s vocal range and articulation is naturally better than Amy’s because of differences in their genetics. Solely as a result of this genetic advantage, Beth’s singing is much more impressive. As a result, Beth attracts bigger audiences and hence gets more money than Amy. Please tell us whether you agree with the following statement:
– It is fair that Beth makes more money than Amy.

Människor tycker i regel inte att det på ett abstrakt plan är rättvist att vissa tjänar mer pengar på grund av en genetisk fördel – men de anser samma sak rättvis om man uttrycker omständigheterna i form av ett konkret exempel.

Givet detta resultat, hur påverkbara är t.ex. väljare av rättviseretorik? Det kanske mest beror på hur denna retorik utformas, närmare bestämt på hur konkret den är. Och frågan är hur pålitliga inställningar till abstrakta och aggregerade rättvisekriterier som inkomstfördelning är.

Lektion om moral från oväntat håll

Psykopater kan lära oss något viktigt om moral. Närmare bestämt att moraliska bedömningar grundas i känslor, inte i förnuftsmässigt resonerande.

Detta är vad professor Shaun Nichols argumenterar för i en innovativ analys. Han går igenom forskning om psykopater för att identifiera vad det är som gör att de inte delar de flesta människors moraliska bedömningar och därför ofta skadar andra:

Recent research indicates that there is a salient psychological difference between psychopaths and the other groups, but it’s not a difference in rational capacities. Rather, it’s a difference in affective response.

Att psykopater gör annorlunda moraliska bedömningar beror alltså inte på att de har en oförmåga att resonera på rätt sätt och inte heller på att de inte kan sätta sig in i andras situation — i själva verket är det något de är mycket skickliga på, vilket används för manipulation.

Slutsatsen är att de som försöker hävda att en objektiv moral existerar och att den rationellt kan identifieras åtminstone i den senare delen tycks ha fel. Vi har olika moraliska värderingar därför att våra känslor ser olika ut, inte därför att vi har tänkt olika hårt och djupt. Om vi är oeniga om vad som är rätt och fel implicerar det, enligt A. J. Ayer, att den konflikten inte går att lösa med argument.

Den fria viljans psykologi

Varför tror de flesta människor att vi har fri vilja, dvs. att vi skulle kunna agera på annat sätt än vi faktiskt gör? Professorn i moralpsykologi Shaun Nichols presenterar i ”How Can Psychology Contribute to the Free Will Debate?” bl.a. två i mitt tycke intressanta teorier.

Den första teorin säger att vi tror att vi har fri vilja därför att i) vi anser att vi bör gör vissa, men inte andra, saker, vilket ii) förutsätter att vi kan handla på olika sätt. Nichols skriver:

There is plenty of evidence that even young children think that people ought to behave in certain ways … If children apply some notion of obligation that carries the Kantian implication could have done otherwise (in an indeterminist sense), then the child has the essential ingredients for coming to believe that decisions are not determined.”

Den andra teorin säger att vi lär oss tänka i termer av möjligheter, vilket får oss att tro att en fri vilja existerar. Ofta uttrycker sig föräldrar som om barn har möjlighet att hålla i sig eller att inte hålla i sig för att få dem att undvika att ramla. Det låter då som om de faktiskt i genuin mening kan välja. Nichols skriver:

In short, when we alert our children to risks and opportunities, deterministic explanation is pretty much the last thing on our minds. Or theirs. In this light, it should not be surprising if our notion of possibility fails to be nuanced in a compatibilist fashion.”

Denna forskning illustrerar att våra föreställningar om världen inte behöver följa av en intellektuell övetygelse utan att de kan ha sin grund i olika psykologiska mekanismer. Att tro att fri vilja existerar är inte detsamma som att fri vilja existerar eller att det finns filosofiska argument som fastslår det.

Skattesänkningarna märks inte

Gunnar Örn påpekar något intressant och viktigt: att välfärdsstaten verkar präglas av asymmetrisk information.

Å ena sidan tenderar väljarna att inte notera skatteförändringar, vilket kan bero på en medveten strategi från politikernas sida, att skatter ska uppfattas så skonsamt som möjligt. Å andra sidan tenderar väljarna att notera bidragsförändringar, vilket också kan bero på en medveten strategi, att bidrag ska uppfattas tydligt. Skatter utgör ju kostnader och bidrag intäkter för väljarna, och politikerna kan antas vilja maximera sina röstetal genom att utforma systemen så att det positiva märks och så att det negativa inte märks.

Om denna asymmetri är korrekt har en regering som sänker skatter och sänker bidrag problem. Om få noterar de stora skattesänkningarna (vet du hur mycket du har fått i jobbskatteavdrag?*), och om många noterar bidrags- och ersättningssänkningarna (hjälpta därtill av media och oppostion), är kanske inte dåliga opinionssiffror särskilt förvånande. Klarar Anders Borg av att tydliggöra skattesänkningarna i god tid före valet 2010? Det räcker inte med bra politik. Bra pedagogik är därutöver ett måste.

Se ett tidigare inlägg om osynliga skatter.

___________________________

*På moderaternas hemsida kan man, uppe till höger, klicka för att räkna ut hur stort jobbskatteavdraget är. Men hur många väljare hittar dit?

Freud om homosexualitet

freud.jpg

I ett berömt brev till en amerikansk mor* skrev Sigmund Freud 1935:

Homosexuality is assuredly no advantage, but it is nothing to be ashamed of, no vice, no degradation, it cannot be classified as an illness; we consider it to be a variation of the sexual function produced by a certain arrest of sexual development. Many highly respectable individuals of ancient and modern times have been homosexuals, several of the greatest men among them (Plato, Michelangelo, Leonardo da Vinci, etc.). It is a great injustice to persecute homosexuality as a crime, and cruelty too.”

Se även ett tidigare inlägg.

_______________________

*Återgivet i American Journal of Psychiatry (1951, 107: 786).

Reaktionsformation

Freud hade sina poänger.

Sir Norman Fry exemplifierar det väl: