Varför stödja bistånd?

Man kan hjälpa andra därför att man genuint bryr sig om dem — eller för att erhålla egen nytta. I uppsatsen ”Expressive Behavior in Economics and Politics” beskriver Arye Hillman bl.a. fenomenet expressiv generositet:

Expressive generosity is motivated solely by own expressive utility and not by consequences of giving for others.

Med expressiv nytta avses nytta som följer av att uttrycka en identitet, i det här fallet som generös och god. Han tillämpar det på olika fall och menar bl.a. att stöd för bistånd ofta har att göra med en vilja att bli uppfattad som generös av andra, trots att bistånd inte verkar kunna visas generera vare sig tillväxt (se t.ex. härhär och här) eller minskad fattigdom. Hillman skriver:

Expressive generosity can underlie public policy. International agencies, donor governments, and non-government organizations have continued over time to provide aid to governments in low-income countries, in face of evidence that the aid does not promote economic growth and does not benefit the poor in low-income countries. … The aid nonetheless continues. Ineffective and socially costly aid continues because of expressive generosity. Taxpayers support the aid, as do politicians. The fact that the aid is ineffective is irrelevant for expressive utility. The purpose of the aid is to confirm identity by demonstrating: We are people who care about poor people in poor countries.

Stämmer denna teori om varför så många uttrycker stöd för bistånd? Utgör en rädsla för att uppfattas som icke-generös ett motiv för kritiker av bistånd att hålla tyst? Om teorin stämmer, vad kan göras för att minska problemet med politik som genomförs till stora sociala kostnader bara för att människor försöker visa sig goda?