Jag förespråkar atomistisk sammanhållning: att umgås med personer som berikar ens liv, att bara umgås med sådana, att (kunna) välja bort alla andra och att trivas med och stå stark även i ensamhet. Med andra ord: vänskap grundad i autonomi och reciprocitet. Kanske är det något sådant Edmund White har i tankarna när han skriver följande i sin bok City Boy (s. 27):

Maybe because I spent my forties and fifties in Paris, I later came to embrace the importance of the ”milieu.” I could see that our American brand of Romantic individualism didn’t really amount to much; one was only as good as one’s circle, and a superior, stimulating milieu could raise the level of conversation, of sophistication, even of moral discrimination and esthetic refinement, certainly of ambition and accomplishment.

Se även inlägget ”Vänskap”.