Vem är extrem i alkoholpolitiken?

Ordföranden i IOGT-NTO kommenterar en färsk ESO-rapport som ifrågasätter Systembolagets monopolställning:

Ett exempel på den extrema positionen är resonemanget kring samhällskostnader och marknadsmisslyckanden. Här räknas för tidiga dödsfall på grund av tobak och alkohol som en samhällsekonomisk vinst och utebliven njutning vid minskad alkoholkonsumtion som en förlust. Det är ett teoretiskt och farligt resonemang som jag med kraft vänder mig mot.

Nå, ordföranden skräder inte orden. Icke desto mindre tycks mig han vara extrem i sitt fanatiska avvisande av två rimliga ståndpunkter. Min syn:

  1. När ett fenomen utvärderas måste självfallet såväl intäkter som kostnader (i vid mening) beaktas. Om man enbart tittar på alkoholens kostnader är det inte så konstigt att man förespråkar en hård förbudslinje. Ju större intäkterna är, desto orimligare blir en sådan linje. Jag misstänker att IOGT-NTO har bestämt sig för en sådan linje oavsett vad en fullständig samhällsekonomisk kostnads-intäktskalkyl visar. Ta del av mitt argument för att betaka även intäkter i den lilla essän ”The Cardinal Error of Paternalism”.
  2. När ett fenomen utvärderas måste självfallet såväl ökade som minskade kostnader beaktas. Om man enbart tittar på de kostnader som ökar pga. alkoholkonsumtion är det inte så konstigt att man förespråkar en hård förbudslinje. Ju större de minskade kostnaderna är, desto orimligare blir en sådan linje. Jag misstänker att IOGT-NTO har bestämt sig för en sådan linje oavsett vad en fullständig samhällsekonomisk kostnads-intäktskalkyl visar. Ta del av det tidigare inlägget ”Feta och rökare en vinst”.