Låt vaskarna vaska

Det finns något som stör mig med den omfattande kritiken mot ”vaskning” (när någon beställer två flaskor champagne och ber kyparen att hälla ut den ena bara för att påvisa rikedom). Det handlar inte om att jag själv vaskar eller tycker om när andra gör det; snarare handlar det om att jag vill leva i ett samhälle där människor i möjligaste mån avstår från att lägga sig i andras konsumtionsval —även sådana de själva inte tycker om. Om vissa väljer att köpa något som andra anser att de inte ”behöver” eller göra något som andra anser ”onödigt”, bör dessa andra beakta att de centrala begreppen här är subjektiva. Människors preferenser ser olika ut, och det går inte att fastslå på något objektivt sätt, att vaskning är mer ”onödigt” än att köpa en bil, att lägga pengarna i madrassen, att spruta champagne över en vinnande idrottare eller att överhuvudtaget konsumera champagne. Alla sätt att använda pengar — i alla fall i en situation där livsnödvändiga behov är tillfredsställda — ses troligen som ”onödiga” av någon annan.

Två andra exempel som illustrerar det tveksamma med att kritisera andras konsumtionsval är kristdemokraten Anders Wijkmans färska kritik mot köp av iPhone 4 — han undrar om vi verkligen ”behöver” köpa nya mobiltelefoner — och kritiken mot att konsumera mineralvatten — ”behöver” någon köpa den produkten när det finns vatten i kranen? Den senare kritiken fick mig att, i min tur, kritisera DN:s Krogkommission och Bingolotto och peka på det godtyckliga i att angripa just mineralvattendrickare. Varför inte juicedrickare eller vindrickare eller mjölkdrickare?

En risk med en kultur som kritiserar andras konsumtionsval är att fenomenet sprider sig: det är bara en tidsfråga tills kritikern själv kritiseras för något av sina konsumtionsval. En annan risk är en slippery slope-utveckling: när kritik inte hjälper kan skatter och förbud komma att förespråkas. Jag ställer mig frågande till om detta (allt mer) interventionistiska samhällsklimat är önskvärt och förespråkar en hög grad av indifferens inför andras konsumtionsval. Låt vaskarna vaska, även om du (likt mig) finner vaskandet bisarrt.

Addendum: Mitt argument mot att kritisera andras konsumtionsval grundas i reciprocitet: om jag vill kunna konsumera det jag vill utan att andra angriper mig för det, bör jag respektera andras konsumtionsval, även om jag råkar ogilla dem. Min prediktion är att detta leder till högre aggregerad preferenstillfredsställelse. Ett annat analytiskt, och mer sofistikerat, angreppssätt för att avgöra när negativa externaliteter bör vara föremål för ingripanden presenteras av James Buchanan och Craig Stubblebine i artikeln ”Externality”, publicerad i Economica. De menar att en externalitet måste vara Pareto-relevant för att interventionism ska kunna motiveras, dvs. det aggregerade betalningsviljevägda ogillandet måste överstiga det aggregerade betalningsviljevägda gillandet.

Media: Charlie Weimers i Aftonbladet, DN

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine