Ingen får vara bäst

I ”Homer’s Contest” beskriver Friedrich Nietzsche synen på konkurrens i antikens Grekland:

If we want to see that feeling revealed in its naïve form, the feeling that competition is vital, if the well-being of the state is to continue, we should think about the original meaning of ostracism: as, for example, expressed by the Ephesians at the banning of Hermodor. ”Amongst us, nobody should be the best; but if somebody is, let him be somewhere else, with other people.” For why should nobody be the best? Because with that, the contest would dry up and the permanent basis of life in the Hellenic state would be endangered. … The original function of this strange institution is, however, not as a safety valve but sa a stimulant: the pre-eminent individual is removed so that a new contest of powers can be awakened: a thought which is hostile to the ”exclusivity” of genius in the modern sense, but which assumes that there are always several geniuses to incite each other to action, just as they keep each other within certain limits, too. That is the kernel of the Hellenic idea of competition: it loathes a monopoly of predominance and fears the dangers of this, it desires, as protective measure against genius — a second genius.

Det är inte svårt att känna sympati för denna önskan att upprätthålla dynamik i samhället. Konkurrens om ekonomiska och politiska maktpositioner förefaller också vara en helt central mekanism för sådan dynamik. Permanenta privilegier är däremot skadliga för inflödet av nya genier. Emellertid finner jag den grekiska varianten av konkurrens lite märklig. Om man vill stimulera nya genier att träda fram och försöka vinna medborgares eller konsumenters gunst, gör man då det genom att säga att de, om de väl blir bäst, då automatiskt fråntas sin maktposition? Jag tror att större stimulans för nya genier uppnås om tillfälliga privilegier tillåts utan att garanteras. Dvs. den som blir bäst tvångsförflyttas inte utan tillåts ha kvar sin maktposition så länge de politiska eller ekonomiska uppdragsgivarna finner honom bäst och önskar ha honom kvar. Under tiden tillåts konkurrenter verka för att försöka övertyga medborgare eller konsumenter om att de faktiskt erbjuder något bättre.

En ännu märkligare variant av tanken att ingen får vara bäst än den grekiska är jantelagen. Den eftersträvar inte ens dynamik utan tycks vilja hålla kvar alla i statik. Ingen får bli bättre, ens temporärt. Själva tanken på genier som träder fram är här anatema.