Är smarta människor mer eller mindre lyckliga än andra? Denna fråga tas upp i studien ”Giftedness and Subjective Well-Being: A Study with Adults”, publicerad i Learning and Individual Differences:

In a longitudinal project 101 intellectually gifted adults (mean IQ = 136) were compared to 91 adults of average intelligence (mean IQ = 103). Subjective well-being was operationalized by positive and negative affectivity, general life satisfaction and satisfaction with life in specific domains (work, spouse/partner, self and friends, health, and leisure). Gifted and nongifted respondents did not differ statistically significantly in any of the components of subjective well-being. However, gifted adults reported somewhat lower satisfaction with the domain of leisure (d = −.28).

Förvisso ska studier med få deltagare tas med en nypa salt, men om vi ändå ska tro på resultatet hade jag nog förväntat mig (inspirerad av Schopenhauer och Söderberg som jag är) en lägre lyckonivå hos de smarta: det är inte lyckobringande att inse tillvarons karaktär, vilken jag trodde lättare greppades av de med högre kognitiv förmåga. Att de smarta i högre grad verkar finna lycka på arbetet, snarare än fritiden, kanske ändå styrker denna tes något. Slutligen: Om intelligens inte medför högre lycka, är intelligens ändå att föredra? På vilken grund då, i så fall? Och om intelligens skulle medföra lägre lycka, är den då önskvärd?