Att prokrastinera innebär att man skjuter upp det man vet att man borde göra nu. I regel ses detta som ett utslag av irrationalitet, men jag fann detta perspektiv nytt och tänkvärt:

The philosopher Mark Kingwell puts it in existential terms: “Procrastination most often arises from a sense that there is too much to do, and hence no single aspect of the to-do worth doing. . . . Underneath this rather antic form of action-as-inaction is the much more unsettling question whether anything is worth doing at all.” In that sense, it might be useful to think about two kinds of procrastination: the kind that is genuinely akratic and the kind that’s telling you that what you’re supposed to be doing has, deep down, no real point. The procrastinator’s challenge, and perhaps the philosopher’s, too, is to figure out which is which.

Missnöje med en tendens att prokrastinera kan kanske, med detta perspektiv, bli ett tillfälle att fundera på vad, in the whole scheme of things, som man bör ägna tid åt och vad man bör strunta i. En relaterad sak att fundera på: är det självklart att jag-imorgon ska ha företräde framför jag-idag?

Tips: Gissur Ó. Erlingsson. Se även de tidigare inläggen ”Skjuter du upp saker och ting?” och ”Rationalitet och prokrastinering”.