John Stuart Mill är känd för att skilja mellan högre och lägre lycka, där den förra har företräde framför den senare. Lycka genom filosofisk analys är bättre än lycka genom att titta på dokusåpor. Richard Chappell ställer en intressant fråga: hur ska det här med företräde egentligen förstås? Två möjliga svar:

(1) Weak (global) lexical priority: No amount of lower pleasures can compensate for the total lack of higher pleasures. (Better to be a human dissatisfied than a pig satisfied, and all that.)
(2) Strong (local) lexical priority: Whenever one has a choice between additional higher or lower pleasures, one should always prefer the higher pleasure, no matter the relative quantities on offer. (That is: choose quality over quantity, without exception.)

Han menar att (1) är en mer plausibel uttolkning än (2). Det håller jag med om — men jag ifrågasätter premissen att lycka kan och bör kategoriseras som hög och låg. Jag ser lycka som en enhetlig företeelse: är man lycklig så är man, helt oavsett hur lyckan har uppkommit. Däremot kan förstås en aktivitet som ger lycka ha konsekvenser som i sig kan utvärderas i termer av lycka (över tid och och över andra lyckoupplevande varelser). Då kan det vara så att en aktivitet A som ger upphov till samma lycka för den som utför den som aktivitet B är att föredra om A ger upphov till högre lycka i en senare tidsperiod för den handlande personen och om den ger upphov till högre lycka för andra. Men då handlar det inte om att en viss grund för lycka i sig värderas annorlunda än en annan grund för lycka.

Se de tidigare inläggen ”Är lycka eller verkliga livet att föredra?”, ”Sugen på soma?” och ”Den problematiska lyckan”.