Att verka smart

Att verka smart och att vara smart är två olika saker. Professor Eric Schwitzgebel har noterat följande:

Seeming smart is probably to a large extent about activating people’s associations with intelligence. This is probably especially true when one is overhearing a comment about a complex subject that isn’t exactly in one’s expertise, so that the quality of the comment is hard to evaluate. And what do people associate with intelligence? Some things that are good: Poise, confidence (but not defensiveness), giving a moderate amount of detail but not too much, providing some frame and jargon, etc. But also, unfortunately, I suspect: whiteness, maleness, a certain physical bearing, a certain dialect (one American type, one British type), certain patterns of prosody — all of which favor, I suspect, upper- to upper-middle class white men.

Några korta reflexioner:

  • Jag undrar hur stark korrelationen mellan att verka och att vara smart är. Tänk om den är låg?
  • Schwitzgebel tycker sig ha observerat att de som verkar smarta förväntas vara smarta, vilket gör att de förbättrar sina prestationer. Jag undrar om effekten på motsvarande sätt blir negativ för personer som verkar osmarta men som kanske är relativt smarta, att de fås att prestera sämre.
  • Personer som talar ett språk jag kan dåligt får jag ofta för mig är relativt osmarta, trots att smarthet sannolikt har mycket lite med språkkunskaper att göra.
  • Hur kan man avgöra vem som är verkligt smart? (Är det önskvärt att avgöra det?) Ska man be att få se resultatet på högskoleprovet?
  • Jag ogillar att umgås med personer som verkar betydligt smartare än jag. Är man smart kan det vara klokt att dölja det till viss del i vissa fall.
  • Jag försöker själv ständigt verka smartare än jag är. Om det är så smart är oklart (särskilt om andra förmår se igenom mina försök).