Traditionens makt

F. A. Hayek betonar värdet av seder, vanor och traditioner som spontant framvuxna metoder för att skapa sammanhang, mening och struktur i en annars kaotisk tillvaro. Själv intar jag en betydligt mer skeptisk hållning och har autonomi, ifrågasättande och atomism som ledstjärnor. Det var inte utan att jag log när jag läste Friedrich Nietzsches öppning av essän ”Fate and History”:

If we could look upon Christian doctrines and church-history in a free and impartial way we would have to express several views that oppose those that are generally accepted. But confined as we are from our earliest days under the yoke of custom and prejudice and inhibited in the natural development of our spirit, determined in the formation of our temperament by the impressions of our childhood, we believe ourselves compelled to view it virtually as a transgression if we adopt a freer standpoint from which to make a judgment on religion and Christianity that is impartial and appropriate to our time. Such an attempt is not the work of a few weeks, but of a lifetime.

Den som följer det invanda är en passiv del av en flock; den beundransvärde är den som tänker själv och vågar utmana. Det är inte lätt, det är förknippat med en såväl intellektuell som social kostnad, men just därför är det också beundransvärt. Därmed inte sagt att alla traditioner per definition är felaktiga – det är det okritiska accepterande av dem, och i synnerhet det automatiska avvisandet av rationell kritik, som jag vänder mig emot.