Den här ansatsen för att studera självmord tycker jag om:

[W]e would like to emphasize the importance of studying suicide by employing a “rational” approach that complements the medical perspective on suicide, which assumes suicide to be the result of “irrational” behavior arising from mental illnesses such as depression and other psychiatric disorders.

Den formulerades först av Hamermesh och Soss i ”An Economic Theory of Suicide” och är utgångspunkt i översiktsstudien ”Socio-Economic Studies of Suicide: A Survey”. Grundtanken är att självmord begås när den diskonterade strömmen av nytta under återstoden av livet bedöms understiga en kritisk (kanske negativ) nivå. Denna teoretiska utgångspunkt implicerar att socioekonomiska variabler påverkar självmordsfrekvensen. Om det inte bara är psykiska problem som får folk att ta livet av sig, blir forskningsfrågan vilka andra faktorer som spelar roll.

Litteraturen har tittat på många variabler, och de empiriska resultaten är högst blandade. De mer tydliga resultaten: högre inkomst, högre befolkningstäthet och högre religiositet  ser ut att minska självmordsfrekvensen, medan högre inkomstojämlikhet, högre arbetslöshet, högre kvinnlig förvärvsfrekvens, högre skilsmässofrekvens och högre latitud/longitud ser ut att öka den. Dock ska tilläggas att kausaliteten i många fall är oklar, bl.a. därför att nästan alla studier använder sig av aggregerade, och inte individuella, data, och att det kan finnas bakomliggande förklaringar till både ovan nämnda variabler och självmordsfrekvensen som studierna inte fångar.

Se även inläggen ”Rationell syn på självmord”, ”Den irrationella döden”, ”Eldvapen och självmord”, ”Homosexualitet och självmord”, ”Självmordsbeteende gör livet ännu svårare” och ”Litium i dricksvattnet”.