Michel Foucault, tyst

Som introvert är det lätt att känna sig besvärad av det sociala trycket att prata i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Särskilt när pratet är trivialt, intetsägande och ointressant. Det var därför jag reagerade med glädje då jag stötte på Michel Foucaults plädering för tystnad (i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 122):

I often wondered why people had to speak. Silence may be a much more interesting way of having a relationship with a person. … I’m in favor of developing silence as a cultural ethos.

Han beskriver hur han blev vän med filmskaparen Daniel Schmidt (s. 121):

[W]e discovered after a few minutes that we really had nothing to say to each other. So we stayed together from about three o’clock in the afternoon to midnight. We drank, we smoked hasch, we had dinner. And I don’t think we spoke more than twenty minutes during those ten hours. From that moment a rather long friendship started. It was for me the first time that a friendship originated in strictly silent behavior.

Tystnaden ska bli mitt nya ideal! Om jag bara kunde hitta fler att dela den umgängesformen med…