Mitt grundtänkande om krisen — att system med ekonomiska nedgångar inte är så dåliga som många tror i nedgångens stund, om man beaktar att nedgångar är kopplade till uppgångar (både före och efter) som de facto sammantaget ger en bättre ekonomisk utveckling över tid än system utan svängningar — kan appliceras på frågan om a-kasseavgift. Sture Nordh klagar på att denna avgift ökar när arbetslösheten ökar. Man kan här skilja på två modeller:

1. Avgiften är lika i alla branscher och oberoende av arbetslöshetsnivå.
2. Avgiften varierar med bransch och arbetslöshetsnivå.

Sture tycks förespråka (1), men när man jämför (1) och (2) bör åtminstone två saker beaktas.

Primo: Systemet bör utvärderas över hela konjunkturcykeln, inte bara i kristider. Med (1) kan därför avgiften förväntas bli lägre i kristider men högre i goda tider jämfört med (2). Det problematiska med (1) blir att när människor rimligen behöver gå med i a-kassan, dvs. i goda tider, innan nästa nedgång kommer, är avgiften högre än med (2). När krisen väl är här är avgiften lägre med (1), men då är det i många fall för sent att gå med (antingen är man redan arbetslös eller så dröjer det närmare ett år innan man kan börja få a-kassa). Så även om den genomsnittliga avgiften över tid är densamma med (1) och (2), en aspekt som försvinner i Sture Nordhs alarmistiska påpekande att avgiften stiger just nu (den föll i våras), förefaller (2) mer lämplig.

Secundo: Genom att tillåta variation uppnås en direkt koppling mellan avgiftens storlek och arbetslöshetsnivån, vilket kan leda till lägre arbetslöshet. Om man med (2) driver upp lönenivån i en bransch, och om detta leder till ökad arbetslöshet, får man också betala för det i termer av ökade avgifter, vilket kan dämpa kraven på nominella löneökningar. System (2) kan alltså förväntas innefatta ett större samhällsekonomiskt ansvarstagande i löneförhandlingarna.

Jag är på det hela taget inte imponerad av Sture Nordhs argumentation.

Media: DN, SvD, Sydsvenskan, Aftonbladet