Niclas Berggren 8:01 den 14 October 2008

Sångare man helst tittar på

Jag har ingen aning om hur han låter men låter mig tveklöst nöja med hur han ser ut. Jag talar förstås om Jon McLaughlin:

Anders B Westin 8:56 den 14 oktober 2008

Jag har lyssnat en del på honom bara därför att han har ett namn som liknar min ungdoms idol gitarristen och jazzmusikern : John McLaughlin. http://www.johnmclaughlin.com/

Men dom verkar inte ha något släktskap.

Jon är en soft pop/jazz-singer med en hel del gemensamt med Sting och sådana där smörsångare som kvinnor främst gillar.

Duktig verkar han dock vara. Spela piano kan han också.
Definitivt ingen ingen bluff som Enrique Eglesias.

MVH
Yrla 9:34 den 14 oktober 2008

Baby he’s hot!
Fredrik P 9:41 den 14 oktober 2008

Anders: Jag tycker inte att du ska vara så hård mot den gode Eglesias. Jag tror att han sjunger alldeles utmärkt. Om han hör vad han själv sjunger. Min gissning är att han inte hade någon medhörning på den där inspelningen.

Man kan testa s.k. ”dövkaraoke” själv genom att sätta på sig stora hörlurar där man spelar en låt som man försöker sjunga med i. Och sen spelar man in hela rasket. Brukar låta helt fruktansvärt :-)
Anders B Westin 9:58 den 14 oktober 2008

Fredrik
Du är en snäll humanist. Själv har jag mycket svårt för den enorma bluffhanteringen i dagens kommersiella musik. Eglesias är bara en person som jag inte har någon kunskap om. Han får här representera en utveckling som jag mått dåligt av under många år.
Det är av ungefär samma anledningar som jag har svårt för religioner. Den virtuella bluffen.

Jag gillar musik och sång där artisten kan sätta sig på en stol och sedan underhålla mig helt utan tekniska hjälpmedel. Om de sedan kan ta hjälp av tekniken för att utveckla konsten då är det helt ok och ofta spännande.
Men teknik som osynlig krycka det har jag aldrig gillat.

Det är vad jag kallar ”plastic”.
Fredrik P 12:03 den 14 oktober 2008

Anders: Visst är jag snäll :-) Visst är det trevligt med någon form av äkthet. Men lite i stil med Niclas, som argumenterar för dopning bl.a. för att det förhöjer åskådarens upplevelse, så tycker jag att det inte spelar så värst stor roll om artister verkligen är ”bra” också utan teknik. Om man ändå bara hör musiken på en skiva (eller tittar på musikvideon på MTV) så spelar det väl inte värst stor roll precis hur den skapats, så länge man finner resultatet behagligt? Sen så kan man tycka att det är en glidande skala vilka tekniska ingrepp man gör i ljudet. Så fort man spelar in det gör man ju våld på det och börjar man sen justera de olika instrumentens inbördes ljudnivåer så börjar det snabbt glida ner i det ”westinska träsket” (om du ursäktar uttrycket ;-) )
Anders B Westin 12:52 den 14 oktober 2008

Fredrik
Nu är jag en en sådan där ljudmänniska som hör skillnad på fabrikatet på olika efterklangsenheter.
I min ungdom var ett sk nördigt ”guldöra” . Gjort skivinspelningar och mätt ljudåtergivning i mikro- världen. Har som hobby att höra skillnaden mellan Gibson och Martins akustiska gitarrer.

Du får naturligtvis ha din uppfattning och bevisligen är din uppfattning långt mer kommersiellt nyttig.

Jag är en evigt förlorad asket.

Jag pallar inte många sekunder med MTV och kommersiellt radioljud. Pekfingret för kanalbyte är som en skallerorm. Jag lider ständigt av allt skitljud gjort av testosteronlängtande unga män.

Du kan inte begära att Niclas alltid skall dricka Parador som enda rödvin. Så upplever jag ljudbilden i nästan all kommersiell musik.
Musikalisk Parador. Man häller i en dl strösocker i varje vinflaska. Sen dricker alla, t.o.m. barnen.
nonicoclolasos 13:20 den 14 oktober 2008

Fredrik och Anders: Ni har väl inte glömt att beundra Jons utseende? ;-)

Anders: Du är emot nutidens tekniska ”manipulationer” av röster och ljud. Jag tolkar det som att det beror på att ditt tränade öra förmår notera när genuina talanger är inblandade och när posörer framträder. Men antag att du inte kunde höra skillnad. Skulle du då bry dig om huruvida en artist var en genuin talang eller en-med-tekniska-hjälpmedel framtagen posör? I så fall, varför?
Jon 13:48 den 14 oktober 2008

”Ni har väl inte glömt att beundra Jons utseende? ;-)”

Nu blir jag generad.

”Men antag att du inte kunde höra skillnad. Skulle du då bry dig om huruvida en artist var en genuin talang eller en-med-tekniska-hjälpmedel framtagen posör? I så fall, varför?”

Jag tror att vi är genetiskt riggade att försöka avslöja falskhet och reagera negativt på det. Det finns flera evolutionära värden med det.

Det vore intressant att se vad som skulle hända om människor verkligen värderade en affisch med tryck av en Dali-tavla lika mycket som orginalet eller en guldfärgad klocka lika mycket som en som faktiskt är gjord av guld osv.

Generellt borde man nog motarbeta den där instinkten i sig själv, det borde leda till billigare njutning. Men jag reagerar faktiskt på om en tavla som jag tolkar in massa saker i skulle visa sig vara målad av en elefant eller schimpans. Jag tror att det har att göra med hur mycket och hur djupt man tar in något. Om jag gillar tavlan för att det är fina färger, är det strunt samma. Om jag gillar tavlan för att den kommunicerar något så spelar faktiskt själva skapandet i sig en viss roll. Även om man kan göra personliga tolkningar och associationer av det mesta. Jag tror att människor som stör sig på falskheten helt enkelt gör det för att de sätter ett större värde på musiken som skapande.
Anders B Westin 13:48 den 14 oktober 2008

Niclas
Ja visst är det en gåta. Har funderat mycket på detta och jag är övertygat om att jag blir lurad relativt mina ideal. I grunden handlar det nog om en föreställning om ”äkthet” som är utopisk. Alla har vi nog våra arenor för äkthet. Jag har stora svarta hål inom många arenor, som tex poesi och fotboll där jag antagligen inte har en chans att veta vad som är och inte är.
Men inom ljudupplevelsens världar är jag full av tolkningar när det gäller det ena eller det andra. Klanger och dynamik är mycket viktiga komponenter för mig. Långt viktigare än melodier.
Har flera gånger tänkt skriva in mig på psykologiska institutionen i Uppsala bara för att få forska på detta med musikupplevelse. Det har fascinerat mig i många år. Vad är det som gör att jag och åtminstone några till gillar en viss musik medan flertalet gillar något annat.
Alf Gabrielsson (mycket kunnig musikpsykolog) sa nyligen att musikupplevelsen troligen är en evolutionär biprodukt av gemenskap och relation. Dvs när jag gillar en viss musik så blir det en bekräftelse av att jag inte är ensam på jordytan med denna känsla. Jag har åtminstone en själsfrände : dvs jag och musikern.

Jag är då inte helt ensam.

Det är nog vissa typer av allt för lätt igenkännbara attribut som stör mig mest. Sexuella stön och överdriven komprimering av musikens dynamik. (Mäter du dynamiken på mycket som spelas i kommersiell radio ligger nivåvariationen på 1.5 dBA.
Inom klassisk orkestermusik är dynamiken snarare
100 dBA. Denna skillnad på 98.5 dBA är ett omvänt mått på avsaknaden i känslodynamik och nyanser.
I avklingningens karaktär finns mycket av de känslor jag söker.

Det enkla svaret är naturligtvis. Om jag inte kunde höra skillnad så skulle jag inte bry mig. Jag visste då inget annat.

Jon är en stilig kille. Men jag är ju inte den som i första hand tittar efter mäns utseenden.
Men jag lägger ändå märke till att det finns något gemensamt med alla unga män som du finner vackra.(Möjligen med undantag för den unge man med det lite längre håret som du visade upp förra veckan)
Anders B Westin 13:58 den 14 oktober 2008

Jon
Jag tror din sista rad var klockren. Sätter större värde på skapande. Precis så är det.
nonicoclolasos 14:18 den 14 oktober 2008

Jon: Nu har Anders bekräftat att du är en stilig kille! ;-) Inget att bli generad för.

Angående detta med att uppskatta det äkta/genuina har jag några reflexioner:
i) Tänk på hur vi uppfattar andra människor. Tycker vi bäst om det mest äkta (osminkat, okammat, otvättat) eller det lite manipulerade? Jag tror att de flesta uppskattar viss manipulation – men inte för mycket och inte utanför ramarna. Det är nog socialt definierat vilka manipulationer som är acceptabla. Män som sminkar sig ryggar många tillbaka inför, t.ex., så manipulationen har sina gränser.
ii) Hur mycket påverkas vi av den sociala kontexten på andra håll? Tag vin som exempel (vilket Anders tog upp). Om man känner till vinpriser tenderar man att föredra dyrare viner. Om man inte känner till vinpriser tenderar man att föredra billigare viner. Vad är en äkta preferens här? Och är äkthet nödvändigtvis att föredra? Kan inte en ”manipulerad” preferens innefatta högre kvalitet, t.ex.?
iii) När det gäller konst (som Jon tog upp) är jag själv inne på att se konst för dess egen skull, vilket innefattar en indifferens gentemot sådant som skapelsemetod. En del av de tavlor jag tycker om skulle mycket väl ha kunnat målas av schimpanser, men jag anser inte att det spelar någon roll (varken att de kanske har målats av schimpanser eller att de skulle ha kunnat målas av schimpaner). Det enda jag nog skulle bry mig om är om en lögn har använts: att en människa påstår att hon har målat något som en schimpans har målat. Men det upprör mig inte mer än om en annan människa hade målat verket.
Jon 15:13 den 14 oktober 2008

Niclas:

Kommentar till i)

Jag tror att man ska skilja mellan falskhet och manipulation. Att sminka sig och kamma sig är en öppen och ärlig manipulation. Exempelvis plastikkirurgi eller tupébärande är däremot ofta syftande till att skapa en falsk bild av verkligheten (betraktaren ska inte märka att verkligheten manipulerats). Jag tror att det faktiskt finns ett nedvärderande av exempelvis plastikkirurgi just därför.

Samtidigt är utseende i sig viktigt så det kan ändå vara ett plus för människor att ändra sitt utseende. På det hela taget finns dock en klar preferens för äkthet även om den inte alltid dominerar över andra faktorer. Att kamma sig och liknande är för många ett tecken på viss social anpasslighet mm.

När det gäller män som sminkar sig så tror jag att det har att göra med könsidentitet och liknande, snarare än frågan om manipulation/falskhet.

Kommentar till ii)

Jag håller med om att det inte finns äkta och falska preferenser (eventuellt med undantag för hypnotiserade och hjärntvättade människor). Man bör helst inte heller vara reduktionistisk och förklara andras preferenser vara irrationella. Du skrev ju själv om vatten i kran jämfört med vatten på flaska. Jag tycker att kritiken mot flaskvattensdrickande är absurd. Att dricka dyra viner kan säkert tillfredsställa många olika psykologiska behov och preferenser, oavsett exakt hur smaklökarna påverkas av vinet.

Däremot kan jag tycka att en viss form av sökande efter äkthet bygger på en ytlighet som jag inte tror gynnar en själv. Betraktaren av en affisch föreställande en tavla av Dali borde kunna njuta lika mycket av denna som en betraktare av orginalet. Liknande tycker jag gäller för preferensen för äkta guld och diamanter. I mina ögon är det lite onödigt med sådana äkthetspreferenser och jag kan tycka att det vore bra om ekonomin stimulerades åt andra håll istället. Jag vill absolut inte styra ekonomin åt det hållet politiskt, men ändå. (Och jag inser att det kan tolkas som att jag motsäger mig själv lite här.)

Kommentar till iii)

Jag kan ofta känna som du att det inte spelar någon roll om det är en apa eller människa som målat. Men det beror då på att jag tolkar det hela med utgångspunkt från min högst personligt präglade deism. Eftersom att allt är meningsfullt och i en djupare mening gudomligt, så finns det ett intressant budskap att hämta även i en tavla målad av en schimpans. Men i en sådan tavla kan jag ta till mig metafysiska eller rent emotionella budskap. Däremot finns det psykologiska komponenter i verk målade av människor där jag har ett slags behov av eller preferens för att det finns en människa (ett komplext psyke) i skapelseprocessen.

”Nu har Anders bekräftat att du är en stilig kille!
;-) Inget att bli generad för”

Sant. Jag får helt enkelt smälta detta och njuta av de här för mig ovanliga lovorden.
Anders B Westin 15:24 den 14 oktober 2008

Niclas
Viss har du rätt i mycket. Ärligheten känns viktigast.
Sedan kan det ju vara som i mitt fall att jag tycker mig höra just ”fusket” och att det som jag ”upplever vara fusk” är just det som jag vet attraherar många. Dvs den ”billiga poängen” som jag gjorde liknelsen med socker i vinet. Eller låt oss jämföra med alkoläsken.

I det finns väl också någon slags besvikelse. Jag tror att många konstnärer känner av detta. Dom lever för det som de upplever vara genuin konst. Men folkflertalet vill istället ha underhållning. På senare år har jag mer och mer förlikat mig med detta och delvis givit upp mina tidigare ideal.

Helt enkelt för att inte bli allt för deppad.
nonicoclolasos 15:33 den 14 oktober 2008

Jon: Det ligger nog mycket i din tes, att våra reaktioner inför manipulationer har att göra med om de är äkta eller falska. Men om en toupé används öppet och ärligt, som i fallet Donald Trump, finner vi den mindre löjeväckande då? Eller ta hårfärgning, som ofta har till avsikt att dölja gråa hår. Åtminstone för kvinnor accepterar vi fullt ut den manipulationen, även om den syftar till att i smyg dölja ens riktiga utseende. (Återigen: män som färgar håret för att dölja gråa hår ses tvärtemot ofta som fjantiga.) Jag är inte säker på att öppenheten/ärligheten är hela förklaringen till varför vi accepterar vissa, men inte alla, manipulationer av utseendet.
Jon 15:45 den 14 oktober 2008

”Men om en toupé används öppet och ärligt, som i fallet Donald Trump, finner vi den mindre löjeväckande då?”

Jag tror att tupén (eller hur det nu stavas) är förknippad med en viss typ av fåfänga och manipulation och att själva den förknippningen gör att en öppen användning av tupén förlöjligas.

Vad gäller gråhåriga kvinnan som färgar håret så tror jag att hon tjänar på att just färgning av hår ses som en okomplicerad och ganska trivial åtgärd. Som dessutom är mycket billig (liten ansträngning). Jag tror dock att det ses som mer negativt med fejkat icke-grått hår på kvinnor än med naturligt icke-grått hår. Jag tror säkert att väninnorna skvallrar illvilligt.

Ur en viss synvinkel gillar jag verkligen tanken på att fler ändrar sitt utseende (plastikoperationer mm). Jag tycker att idealet är att människor ska se ut hur som helst och att naturen inte ska skapa utseendehierarkier som avgör viktiga utfall för människor. I längden borde det också innebära att andra egenskaper får relativt högre betydelse i fortplantningen. Det är nog bra för mänskligheten.
Baphomet 18:16 den 14 oktober 2008

Försök att dölja genetiskt betingade skavanker gör det svårare att avgöra vilken genuppsättning den man funderar på att para sig med har. T ex tror jag inte att min svägerska insåg att hennes barn skulle komma att behöva utsättas för extensiv tandreglering. Detta förklarar tveklöst en stor del av vårt instinktiva förakt för sådana ingrepp. Det finns också någon teori om varför detta är särskilt viktigt vad gäller män, men jag har glömt bort vad den är. Steven Pinker har säkert skrivit om detta, eller den där bruden med SURVIVAL OF THE PRETTIEST.
Helenasthlm 19:24 den 14 oktober 2008

Baphomet:
En mycket viktig sak bör du minnas den dagen du hittar en någorlunda symmetrisk partner som uppfyller dina krav:
Träffa mamman! Och helst även hela den kvinnliga delen av hennes släkt.

Råkar de vara som min pappas släkt, att kvinnorna opererar sig flitigt, tänk då positivt:

Din blivande livspartner kommer med säkerhet försöka hålla sig fräsch och fin tills den dagen hon tuppar av.

Fast jag förstår poängen, extensiv tandreglering är ingen höjdare om man planerar att bosätta sig i Sverige. Håll dig borta från att skaffa barn med en person med underbett.

Jag skulle hellre välja en hjärtsjuk än en person med snea tänder, det är en dålig affär…

Annars vill jag, med risk för att låta lite rolig, säga att du bör bara titta på alla blandningar där ute: Halv svenskar -halv japaner, halv finskar med iranier, etc.

Jag kan garantera att du får nästintill perfekta barn från födseln utan behov av kirurgiska ingrepp. All natural evolution…
;)