Antag att någon finner dig attraktiv men att du finner personen i fråga oattraktiv. Då föreligger ett fall av asymmetrisk attraktion. Antagligen är detta ett vanligt fenomen. Det jag finner märkligt är att många reagerar negativt på andras attraktion, om de själva inte är attraherade tillbaka. Varför inte vara indifferent? I utilitaristisk anda bör man kunna inse att attraktion ger enorm lycka, och varför inte acceptera att ens eget utseende kan tilltala andra och göra dem lyckliga utan att kräva att man själva måste finna sina beundrare attraktiva? Jag njuter själv av att dagligen beskåda personer jag finner vackra, såväl i verkliga livet som på bild, men jag har inget emot om någon jag finner oattraktiv beskådar mig (om nu någon skulle finna mig attraktiv — jag säger om).

Särskilt tycker jag att strejta killar borde vara indifferenta när andra killar finner dem attraktiva, om de nu lägger märke till det. (Kanske är riktigt strejta killar indifferenta, medan de som blir upprörda, och t.o.m. våldsamma, inte är så strejta.) Ett färskt exempel på en person som reagerar negativt på andras attraktion är Benjamin Massing, en modell som inte vill figurera i gaysammanhang därför att han själv säger sig inte attraheras av killar.

Givetvis ska man inte direkt störa andra människor, dvs. jag förespråkar inte sexuella trakasserier, men en diskret blick eller två borde inte uppfattas som störande av någon, oavsett om man finner beskådaren attraktiv eller ej. Krav på symmetrisk attraktion bör överges omedelbart!