Zaremba och queer-teorin

Maciej Zaremba konstaterar att queer-tänkandet har en stark ställning på Lärarhögskolan, med ibland absurda konsekvenser:

”Vi har fått en jaktstämning i huset”, säger en av chefslärarna. ”Lärarna tänker sig för så att de inte säger något som kan vinklas till en anmälan. Undervisningen blir därefter: ointressant.”

Och visst finns det ett militant drag hos vissa queer-aktivister, vilket jag själv har kritiserat. Till viss del tror jag att det hör samman med en Foucault-inspirerad förståelse av verkligheten som styrd av maktrelationer, inte argument. När man själv ges makt ses det som oproblematiskt att nyttja den, för om man själv inte gjorde det skulle ”den vita, medelålders, heterosexuelle mannen” fortsätta med sin dominans. Lite grann ses maktinnehav som ett nollsummespel.

Själv ansluter jag mig till en mer rationalitetspräglad, positivistisk syn på tillvaron. Konflikter löses bäst, inte genom att slå andra i huvudet och sätta dem på plats nyttjandes maktmedel, utan genom saklig argumentation och respektfylld konversation. Att skrämma eller tvinga någon till tystnad är en destruktiv metod i ett fritt samhälle. Ändrar man människors tänkande och hjärtan på det viset? Får man genuin respekt med sådana metoder? Jag tror inte det.

Med det sagt tycker dock att det är viktigt att skilja på den dogmatik som präglar vissa queer-förespråkare och de insikter som queer-teorin faktiskt för med sig. Zaremba ger inte dessa tillräckligt erkännande. Det finns ett stort mått av sociala konstruktioner runt kön, kärlek och sexualitet som behöver problematiseras och dekonstrueras. (Därmed inte sagt att allt, eller ens att det mest fundamentala, runt kön, kärlek och sexualitet är sociala konstruktioner.) Att formuleringar i skolböcker och att sätt att uttrycka sig om homosexuell kärlek från lärarhåll har varit och fortfarande, här och var, är förtryckande och destruktiva för de elever som råkar vara homosexuella står utan allt tvivel.* Det är viktigt att skolan inte tar ställning för ett sätt att vara och leva framför ett annat.

Men detta mål uppnås bäst genom välunderbyggd argumentation och rationell dialog, inte genom hot och tvång och genom en överdriven nit att ”sätta dit” varje person som råkar formulera sig lite ogenomtänkt. Det är alltså queer-aktivismens metoder, inte målet om neutralitet och saklighet i synen på sexuell läggning och identitet, som är problemet. Det föll bort hos Zaremba.

Uppdatering: Zaremba skildrar vidare. Och PJ Anders Linder vill stoppa anmälningshysterin, liksom Johannes Åman (vilket jag principiellt sympatiserar med, men frågan är om detta är ett stort problem i praktiken).

____________________________

*Jag har själv tidigare engagerat mig i ett samtal med ett av Sveriges största bokförlag och en författare angående felaktiga och nedvärderande skrivningar om homosexualitet i en lärobok i psykiatri, som ledde till kraftiga revideringar i en senare upplaga.