Ensamhet kan vara önskvärd

Jag fann DN:s intervju med poeten* Jenny Tunedal uppfriskande:

Ingen borde behöva skämmas över sin ensamhet, anser Jenny Tunedal.

– Men alla är rädda för ensamhet, säger hon. Icke självvald avskildhet är något djupt skamligt i vår kultur. Man ska ha sex hundra vänner på Facebook och minst hunda gäster när man fyller fyrtio.

Jag skulle vilja komplettera med att säga att självvald avskildhet också ses negativt i vår kultur. Kanske inte som något skamligt, men som något suspekt. Jag har själv stort behov av ensamhet, vilket har att göra med min autonomism – en drivkraft att känna mig fri och obunden och att vara den som själv formar mitt liv. Jag vill minimera mitt beroende av andra, vilket t.ex. har fått mig att förkasta den romantiska kärleken. Jag föredrar vänskap som relationsform, som är mindre intensiv, mer respekterande, mindre påträngande.

Jenny säger vidare:

Kärleken är vårt mest desperata försök att bekämpa den outhärdliga känslan av ensamhet, hävdade författaren och filosofen Jean-Paul Sartre. Varje samlag är två i grunden övergivna människors förtvivlade försök att smälta samman, ansåg han, och i känslan av tomhet efter akten såg han beviset för att kärleken aldrig kan bota ensamheten.”

Detta fann jag fånigt. Dels behöver känslan av ensamhet inte vara outhärdlig; dels tror jag lite elementära kunskaper i biologi skulle ha gjort Sartre gott. Tala om social konstruktivism när man börjar tolka en simpel fortplantningsdrift som ett ”förtvivlat försök att smälta samman”.

*Säger man inte poetissa längre?