Mina tio favoritoperor

Jag tycker om opera, och nedan anger jag mina tio favoritoperor (i bokstavsordning, utan rangordning). Det var svårt att välja ut dessa tio (eller 13) verk, då jag också tycker om många andra operor. I vart och ett av fallen länkar jag till mina favoritinspelningar, från vilka smakprov kan avlyssnas.

  • Death in Venice av Benjamin Britten (smakprov)
  • Elektra av Richard Strauss (smakprov)
  • Lucia di Lammermoor av Gaetano Donizetti (smakprov)
  • Norma av Vincenzo Bellini (smakprov)
  • Peter Grimes av Benjamin Britten (smakprov)
  • Der Ring des Nibelungen (tetralogi, lite fusk, jag vet) av Richard Wagner (smakprov ur Die Walküre)
  • Salome av Richard Strauss (smakprov)
  • Tristan und Isolde av Richard Wagner (smakprov)
  • Il Trovatore av Giuseppe Verdi (smakprov)
  • Turandot av Giacomo Puccini (smakprov)

(Notera att ingen av Mozarts operor finns med på listan. Jag avskyr nämligen dessa.)

Läsare av denna blogg kanske har egna rekommendationer? Ange dem gärna i form av kommentarer.

Idoler med obehagliga sidor

Då jag berättade att jag gillar Timbuktus musik meddelade mig en vän att denne tydligen hyser vänsterextrema åsikter. Jag är osäker på i vilken grad det påståendet stämmer, men det väcker en intressant principiell fråga, nämligen: Bör man tycka om verken av en konstnär vars åsikter man i något avseende fundamentalt ogillar? Kan man t.ex. gilla Wagners musikdramer trots att han var antisemit?

En komplicerad fråga, men min egen tentativa syn är att man mycket väl med gott samvete kan njuta av en sådan konstnärs verk så länge just de verk man njuter av inte explicit torgför de åsikter som man i något avseende fundamentalt ogillar.

rwagner.jpg

Jag anser det dock tvivelaktigt att stödja en sådan konstnär med pengar om denne explicit och på ett återkommande sätt torgför sådana åsikter (i eller vid sidan av sina verk). I Timbuktus fall använder jag mig därför av YouTube istället för att köpa hans skivor; i Wagners fall är problemet lättlöst: han är död och tjänar inte längre några pengar.

Men jag är inte helt säker på min uppfattning här, för om man inte stödjer en sådan konstnär med pengar kanske han helt upphör att producera. Då får man väga risken för att all produktion upphör mot risken för att personen ges stöd för att torgföra obehagliga åsikter.

Slutligen en relaterad fråga: Bör man tycka om medicin som uppfunnits av en person vars åsikter man i något fundamentalt avseende ogillar? Om en ledande nazist hade uppfunnit penicillinet, skulle det göra det tveksamt att använda detta läkemedel?

Det ordnar sig

Ofta oroar man sig för saker och ting. I sådana situationer har jag funnit det lugnande att lyssna till Timbuktu:

Det kommer ordna sig, det gör det alltid
Jo, det löser sig, så brukar allt bli
det kommer fixa sig till slut
det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur
och flera mil ifrån, det ordnar sig.

Se honom framföra sången här:

Tröst för kristna

Måhända har jag gjort en och annan kristen läsare av denna blogg frustrerad genom min återkommande kritik av allt som har med religion att göra. Den typen av kritik kommer att fortsätta. Men jag vill ändå ge lite tröst åt de kristna, och glädje åt musikälskare i allmänhet, genom att presentera ett kort utdrag ur Andrew Lloyd-Webbers Requiem. En mästerlig Plácido Domingo (en av få manliga operasångare jag njuter av att lyssna till) framför här ”Hosanna” (vid 3.00):

Sjung för vetenskapen

Sjung gärna denna fina visa, riktad inte minst till kristna fanatiker som vill införa kreationism (numera kallad ”intelligent design”) på skolschemat, också i Sverige.

Melodi: ”The Battle Hymn of the Republic”

My bones proclaim a story of incompetent design.
My back still hurts, my sinus clogs, my teeth just won’t align.
If I had drawn the blueprint, I would cer-tain-ly resign.
Incompetent Design!
Evo-Evo-Evo-lution! Design is but a mere illusion.
Darwin sparked our revolution. Science shall prevail!

Vill du ha ackompanjemang av en bastuba medan du sjunger? Klicka:

Fantastisk musik

Tre musiktips så här på söndagskvällen:

  1. Urmotivet i Rhenguldet av Wagner har jag alltid älskat. Man riktigt känner hur allt liv och medvetande växer fram (evolutionärt?).
  2. Utdraget ur detta pianoverk av Prokofiev får mig att tappa andan.
  3. Och på den lite lättare fronten, lite charmig underhållning från Frankrike:
    (Pojkarna lugnar oss med följande försäkran: ”on est 100% hétéro!!!!!!!”)

Skruva upp volymen!

Kampen om presidentämbetet

bush_kerry.jpg

Nu talas det mest om Hillary, Barack, Mitt och Rudy. Du har väl inte glömt den förra presidentvalskampanjen i USA, där slaget stod mellan George W. Bush och John Kerry? Återuppliva minnet genom att se dem gemensamt sjunga den fina visan ”This Land”. (Hillary dyker förresten upp i videon hon också.)

Dolly nere vid floden

Dolly Parton, en av mina idoler sedan barndomen, framför med sedvanlig bravur sången ”Shall We Gather at the River?”:

(Ignorera den vidskepliga texten och njut istället av sång, melodi och känsla.)

Konst på hög nivå

Waltraud Meier är mästerlig som Isolde. Vilken blick! Vilken tunga! Vilken stämma! Och denna intensiva avslutning av ett extraordinärt musikdrama sedan. Man blir omskakad i sitt inre. Man sugs in. Resistance is futile.

Bättre än Britney

Max Raabes version av Britney Spears låt ”Oops, I Did It Again” – Berlin 1920s style!

Passion

Pet Shop Boys har en låt, Paninaro, i vilken följande text, som jag identifierar mig med, ingår:

I don’t like much, really, do I?
But what I do like, I love passionately.

Se originalvideon:

Och versionen från 1995:

Bordellmamma

Sedan mina tidiga tonår har jag haft Dolly Parton som idol. En av hennes mer spektakulära filmroller var som Miss Mona, bordellmamman i Texas som stoppades av en konservativ tv-reporter. Situationen känns aktuell – även om det idag mest är feministiska aktivister som förbudsivrar. Ta en titt. (Känsliga själar varnas!)

Dame Joan – min favoritsångerska

Min absoluta favoritsångerska heter Dame Joan Sutherland.

joan.jpg

Italienarna gav henne smeknamnet ”La Stupenda”, medan Maria Callas kallades ”La Divina”. Båda bidrog till en pånyttfödelse av bel canto-traditionen inom operan, men de hade olika kvaliteter. Medan Callas stod för dramatiskt djup och skönhet, bidrog Sutherland med en oöverträffad röstbriljans. Vill du köpa någon en fin julklapp rekommenderar jag dubbel-CD:n The Age of Bel Canto. Ett smakprov därifrån (arian ”Santo di patria” ur Verdis Attila):

Alanis

Detta är en enormt snygg låt med en enormt snygg sångerska. Jag blir berörd på djupet av den och henne. De profundis! Följ med i texten – jag älskar bestämdheten och avvisandet. Det gäller att hålla personer som inte berikar ens liv borta.

Mireille

När jag var tonåring upptäckte jag, via min gode vän Pär, den franska sångerskan Mireille Mathieu, som jag sedan dess håller högt. Häromdagen upptäckte jag ett videoklipp där hon framför Je veux l’aimer. Håll till godo!