Gina Gustavsson, såsom hon argumenterar i en kolumn på DN Ledare 16 augusti 2025, har rätt i att en liberal demokrati ska skydda individers rättigheter – också till åsikter som innebär ett ogillande av sex före äktenskapet, abort eller homosexualitet. Men hon drar en för långtgående slutsats när hon tonar ned betydelsen av invandrares värderingar och varnar för att mätningar av värderingar mest förstorar skillnader. Ny forskning visar att värderingar i invandrares bakgrundskultur faktiskt påverkar hur väl de integreras i mottagarländerna.

I en studie i Journal of Comparative Economics undersöker Martin Ljunge, Therese Nilsson och jag tolerans i ursprungsländerna – mätt med två indikatorer: andelen som säger att det är viktigt att lära barn tolerans och andelen som anser att homosexualitet kan vara berättigat – och kopplar detta till ekonomisk, politisk och kulturell integration hos andragenerationens invandrare i Europa. Resultatet är tydligt: högre tolerans i bakgrundskulturen förutsäger djupare integration i alla tre dimensionerna. Analysen bygger på den epidemiologiska metoden, vilket minskar risken för omvänd kausalitet.

Detta handlar inte om att kräva assimilation eller om att moralisera. Det är en empirisk observation: de som kommer från mer toleranta kulturer – däribland kulturer med större acceptans för homosexuellas frihet – tenderar, som grupp, att lyckas bättre ekonomiskt, delta mer i det politiska livet och ligga närmare majoritetens värderingar i europeiska länder.

I ytterligare forskning i Kyklos redovisar Erik Enger Karlson, Elis Hodzic och jag liknande resultat för social tillit. Vi finner att både ursprungslandets genomsnittliga tillit och individers egen tillit hänger samman med högre inkomster. Ekonomisk integration gynnas alltså av om invandrare kommer från kulturer som har hög tillit, likt den svenska.

Vad betyder detta i sak? Man kan – som Gustavsson föreslår – ”tåla” att vissa grupper tycker att homosexualitet är fel. Men då måste man också erkänna integrationskostnaden: i dagens Europa är vägen in kortare för dem från mer toleranta kulturer. Detta är inte ett normativt argument för att alla ”bör tycka som vi”, utan en beskrivning av hur värderingar faktiskt fungerar som resurser eller hinder i nya institutionella miljöer. I praktiken betyder det att traditionella verktyg (språk, arbete) behöver kompletteras med långsiktiga insatser som stärker tolerans och tillit, eller att traditionella verktyg särskilt behöver riktas mot grupper från lågtoleranta och lågtillitspräglade miljöer. Annars lämnar vi ekonomiska och demokratiska vinster på bordet. Svensk forskning visar, kort sagt, att Gustavsson kan ha fel: värderingar spelar roll för integrationen, vare sig vi gillar det eller ej.

Se även denna debattartikel i SvD, där jag framför en liknande argumention.