För några veckor sedan kom jag att tänka på en nära vän från förr. Jag lyssnade på Mireille Mathieu på YouTube och drömde mig tillbaka till mina tidiga tonår, då jag började läsa franska. Jag gjorde det tillsammans med min klasskamrat Pär, som var en riktig frankofil. Han älskade det franska språket! En dag frågade han mig om vad jag tyckte om ”Mireille”. Jag kände inte till henne, men han gav mig ett kasettband med sånger av henne, och jag fastnade direkt. Quelle voix!

Pär och jag förlorade kontakten efter gymnasiet, och när jag sökte efter honom på nätet för att se vad han sysslade med nuförtiden fann jag chockerande nog en minnessida. Pär dog 2021, 52 år gammal.

Jag har inte kunnat släppa denna upptäckt. Den har fått mig att minnas så mycket fint, men också en del fult, liksom den har fått mig att reflektera över livet (och döden).

Det fina. Pär och jag tågluffade i Frankrike sommaren 1985, efter 1:an i gymnasiet. Vilket äventyr och vilken livsglädje! Vi övade vår franska och njöt av stadslivet i Paris och Nice. Pär hjälpte mig se det rika i den franska kulturen, och även om jag aldrig riktigt har tagit den till mig som han, är jag glad över att någon förmedlade en passion till mig. Före resan hade en fin vänskap utvecklats under många år.

Det fula. Pär och jag hade något annat än franskan gemensamt: vi upptäckte att vi inte blev attraherade av flickor utan av pojkar. Detta talade vi dock inte om i vår ungdom, troligen beroende på att jag då var pingstvän. Jag kämpade emot och accepterade inte dessa känslor i mig själv. Men vi visste, vi förstod, vi kände att vi förenades av denna sak (i en värld där det inte ansågs ”normalt”). Det fula är att jag, när Pär i slutet av 80-talet berättade att han hade träffat en kille, var kall och fördömande mot honom. Detta har jag haft dåligt samvete för sedan dess. Det är en skamlig sak. Jag bad förvisso om förlåtelse i ett brev 1993, skickat från USA där jag tillbringade ett år som gästdoktorand, med en fras från operan Norma. (Är man homosexuell så är man.) Det är Adalgisa som efter ett avbrott i vänskapen med Norma sjunger:

Sì. Hai vinto. Abbracciami. / Ja. Du har segrat. Omfamna mig.
Trovo un’amica amor. / Jag finner en vän i kärlek.

Men vår vänskap återfann inte sin styrka. Jag hade saboterat den pga. mitt val att sätta det jag då uppfattade som kristen moral över kärlek och vänskap. Ett förfärligt misstag.

Reflektioner. Pär hade passion. Han älskade det franska, Mireille Mathieu, att skriva och att läsa. Men jag kan inte undgå att undra om han kom till sin rätt i livet. Vad jag vet fick han inte leva i enlighet med sin passion. Han mötte inte bara mitt fördömande utan även fördömande från andra i sin närhet. Han arbetade inte med det han brann för. Bröts han ned av den hårda verkligheten?

Jag minns Pär med kärlek och värme, med sorg och saknad, med ånger och skam, och jag har tårar i ögonen när jag skriver detta. Pär, je ne t’oublie pas!