Mark Changizi lanserar en teori:

My own view is that the complex theoretical foundation of music is the sound patterns found among humans when we move. Music, I argue, sounds like people moving. Rhythm and beat are identified with the rhythmic gait sounds, melody with the Doppler shifts occurring when a person moves, and loudness modulations (”dynamics”) with the variations in spatial proximity of a mover. … We evolved auditory mechanisms for sensing other people — their direction, their distance, their tempo, their mood, their behavior — and music has culturally evolved over time to sound like that, thereby harnessing our auditory human action recognition mechanisms.

Evolutionen verkar kunna förklara allt. Förvisso torde denna teori vara förenlig med forskning som indikerar att musik kan fylla en prosocial funktion. Det finns dock människor för vilka musiken inte är viktig, och det finns människor som uppskattar udda musik (om det t.ex. beror på hjärnskador kan förstås teorin ovan fortfarande stå sig). Är dessa grupper mer asociala till sin karaktär? Mindre angelägna om att bry sig om hur andra beter sig och rör sig?

Mark Changizi kommer 2011 ut med en bok om sin teori om musik.