Maud Olofsson kritiserade i en radiointervju härförleden ett vanligt språkbruk: att säga att man ”får” ett jobb. Maud:

Och ofta hör man ju så här: ”Jag måste ‘få’ ett jobb!” Vad då ”få” ett jobb? Jag måste ju anstränga mig själv också.

Jag har själv tidigare reagerat på ett liknande språkbruk: att säga att man ”får” en lägenhet. Detta språkbruk reflekterar ett, tenderar jag att tycka, osunt synsätt på individens roll och ansvar i samhället.

En implicit modell, där någon överherre har förmåga och vilja att distribuera jobb, lägenheter och annat vi vill ha här i livet, verkar förutsättas. Individen söker sig till denna överherre — det må vara en stat, en kommun eller en feodalherre — och ställer sig i kö. En vacker dag blir drömmen sann! Ett jobb i vård, skola, omsorg är ditt; en standardiserad lägenhet på 42 kvadratmeter är din. Å, vilken godhet och lycka! Eller ska vi följa Mauds uppmaning att ta ansvar för våra egna liv, att anstränga oss, att kunna och vilja välja mellan arbetsgivare och fastighetsägare som konkurrerar om vår gunst? Ett mentalt skifte behövs här, bort från den socialdemokratiska modellen — som har trängt sig in i mångas sätt att tänka även om vardagliga och personliga ting. Det handlar inte om att ”få” ett jobb eller en bostad: det handlar om att skaffa sig det man behöver här i livet.