I The Crisis of Global Capitalism attackerar George Soros såväl den globala marknadsekonomin som nationalekonomin som vetenskap. Intressant nog finns en insikt i boken som inte uppmärksammas så ofta. Jeffrey Frankel lyfter fram den i sin recension:

Soros laments that enlightened thinking is no more likely to predominate in the political process than it does within the market process. Policy-making is afflicted by problems of unintended consequences, self-interest, voter disaffection, money-dominated politics, and candidates promising what voters want to hear. As a result, politics regularly carries the policy-making process far away from the sensible path, on bandwagons analogous to those afflicting the financial community. Indeed, ultimately, “the political process is less effective than the market process in correcting its own excesses (p.207).” A picture that is accurate, but that is not likely to inspire a clarion call to public action.

Dvs. även om marknadsekonomin har sina brister, har politiken det också. De som tror att politiken enkelt och effektivt kan åtgärda marknadsekonomins brister (genom skatter, regleringar och andra ingrepp) är därför troligen överoptimistiska. Ett område där jag tror att många inser detta är klimatfrågan.