Gordon Tullock (som fyller 88 år idag) påpekar i ”Adam Smith and the Prisoners’ Dilemma”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, att människor tenderar att inte fuska därför att fusk ger dåligt rykte, vilket försvårar framtida samarbete med andra. Han konstaterar också följande:

If an individual has lost reputation, there is little or no reason why he should play cooperative strategies in the future. If anyone agrees to play with him, which is not terribly likely, it would take a large number of plays before his reputation for reliability was as good as that of the person who had not already blotted his copy book even if he played cooperatively each time. Under the circumstances, he should attempt to con people into games, and when he gets them in, the decision to play noncooperatively may well be perfectly rational. All of this would provide one more explanation for the tendency of people who once slipped to continue on that course of action. Thus, the habitual criminal or the ”shady” businessman who continues to be ”shady” are both responding rationally to their situation. Once they have a bad reputation, the cost of building up a reputation for reliability is extremely high.

Utgör inte detta ett socialt dilemma? Å ena sidan är det bra att ett hot om straff föreligger — det torde göra de flesta mindre benägna att fuska. Å andra sidan kan straff, när de väl har utdelats, leda till ett förevigande av en fuskande tillvaro. Är man redan stämplad som opålitlig finns kanske ingen annan utväg än att fortsätta leva i opålitlighet. Denna senare aspekt tycks många, som talar sig varma för ”tuffa tag”, glömma bort. Det gör dock inte Gordon Tullock, och det gör inte Bruno Frey.