Min mormor dog den 8 september i år. Under begravningsceremonin på Frälsningsarmén framhölls det att hon levde vidare i himlen, vilket verkade ge tröst och glädje åt många av de närvarande. Det slog mig då att religion antagligen i hög grad kan förklaras av människors olust och rädsla inför döden. Vad skönt om man kan få för sig att döden faktiskt inte är slutgiltig, att vi inte upphör att existera, att vi ska få träffa dem vi älskar igen och umgås med dem i all evighet!

Det finns forskning som ger stöd åt en sådan motivationsgrund för religiös tro, t.ex. dessa två experimentella studier:

• ”Belief in Supernatural Agents in the Face of Death”, publicerad i Personality and Social Psychology Bulletin: ”We found that the awareness of mortality reliably increased the tendency to believe in supernatural agency. Mortality awareness increased religious identification, belief in God, and belief in the efficacy of divine intervention.”
• ”No Atheists in Foxholes: Motivated Reasoning and Religious Belief”: ”Two experimental studies showed that making thoughts of their own death salient to participants increased reported belief in an afterlife. Participants in Study 2 also reported greater belief in God as a result of writing essays about their own death.”

Om religion i hög grad motiveras av en längtan efter tröst och trygghet i en hård och kall värld där vi alla dör, och om den förmår ge det, bör religion då bekämpas? Är det bra om religionen kan utgöra en lyckobringande fiktion – eller är det ömkansvärt, att människor inte förmår se och hantera tillvaron som den faktiskt är?