Minnesforskning är ett spännande område, men det är också forskning om glömska. Jag har tenderat att se glömska som mer eller mindre renodlat negativt, men efter att ha läst det kommande bokkapitlet ”Autobiographical Forgetting, Social Forgetting and Situated Forgetting: Forgetting in Context” har jag reviderat den uppfattningen. Att glömma kan ha positiva effekter för individen.

One main idea from the SMS [Self-Memory System] is that what is remembered from our lives, and what in turn is forgotten, is determined by our current working self (the image of ourselves we have at any given time). As noted above, autobiographical memories that are consistent with the goals and values of our working self are prioritised for remembering, whereas memories that conflict with our working self are likely to be forgotten … Within the SMS model then, autobiographical forgetting is a goal-directed, executive process, where certain memories are actively gated from consciousness. Those memories that are irrelevant, inconsistent with current identity goals, or upsetting are particularly likely to be forgotten.

Att vara människa är att ha begränsad kognitiv förmåga, där det givet sådana begränsningar kan vara bra att radera data i minnesbanken ibland; att vara människa är att finna mening i en självbild vars konflikt med minnen kan tala för glömska; och att vara människa innebär emotionella problem, vilket indikerar att minnen som orsakar skada kan behöva glömmas. Intressant nog kan individuell glömska ibland stå i konflikt med sociala behov av att minnas. I kapitlet talas t.ex. om hemska krigsminnen. Ett samhälle kanske behöver människor som minns och berättar, även om det på individnivå är plågsamt för dem som vi vill ska undvika att glömma.