Bör man vara ledsen över hemska händelser som drabbar andra? Professor Saul Smilansky ställer i ”On Not Being Sorry About the Morally Bad”, publicerad i Philosophy, den frågan:

Assume that a crazed gunman happens to open fire in your direction on the street. By chance two pedestrians step into the line of fire, thus dying, but your life is thereby saved (both were necessary for the bullets not to have reached you). Morally, the death of two people is clearly worse than the death of one, even though that one would have been you. You ought to be sorry for those two people, but need you be sorry, overall, that things happened as they have?

Smilansky svarar nekande. Själv är jag inte så säker. På ett praktiskt plan är det förstås svårt att säga så mycket om hur människor känner inför hemska händelser: man känner det man känner. Men från en utilitaristisk utgångspunkt är frågan varför man ska känna glädje över att själv ha sluppit undan en händelse vars konsekvens skulle ha varit mindre hemsk än den som drabbade andra. Bör man ge sig själv etiskt företräde?