Alla dör vi förr eller senare – men vad menas egentligen med att dö? Sedan 1987 anses i Sverige en människa vara död ”när samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort i hjärnans alla delar, dvs. total hjärninfarkt.” För drygt 20 år sedan beslöt alltså Sveriges riksdag att ändra dödsbegrepp, vilket antyder att döden är en social konstruktion. Människor bestämmer när människor ska anses döda. Därför kan man också ifrågasätta dagens dödsbegrepp (även om få gör det). I en mycket läsvärd essä, ”What and When Is Death” av Alan Rubinstein, diskuteras dessa frågor.

Anledningen till att det är intressant att bestämma sig för en viss definition är konsekvenserna. Som Peter Singer klargör i ”Is the Sanctity of Life Ethic Terminally Ill?” lanserades hjärndödsbegreppet främst för att möjliggöra organtagande. Men krävs ett hjärndödsbegrepp för det? Beakta tre möjliga synsätt (med antagande om tidigare samtycke till organtagande efter dödens inträde):

1. Döden inträder när hjärtat slutar slå och andningen upphör, och först då får man ta organ för transplantation. I och för sig är de i allmänhet så skadade då att de inte går att använda, men det spelar ingen roll: man får inte ta organ ur levande kroppar med hjärtslag och andning, även om hjärnan inte fungerar.
2. Döden inträder vid total hjärninfarkt. Då får man ta organ för transplantation, varefter respirator kan stängas av och andningen upphöra etc.
3. Döden inträder när hjärtat slutar slå och andningen upphör, men man får använda organ för transplantation dessförinnan, om total hjärninfarkt råder.

Singer menar att det är oärligt att via en omdefinition (synsätt 2) försöka gå runt den etiska frågan om att ta organ ur levande kroppar. Han anser dock, till skillnad från kristna och andra livskvantitetsmaximerare, att det är acceptabelt att ta organ ur levande kroppar med total hjärninfarkt, för att sedan tillämpa passiv dödshjälp (synsätt 3). Som han uttrycker det är dessa människor levande, men deras liv är inte värda att leva.*

Rubinstein å sin sida försvarar hjärndödsbegreppet på följande vis:

I would contend that it is precisely the fact that the body is shut off from the world, that the need-driven commerce between organism and world is simply no longer there. The body with total brain failure is disengaged from the world in a significantly more profound way than is true of any other human injury. Colloquially speaking, the body is “closed for business”; it is no longer engaging in the most fundamental work of living things, and observers recognize the profundity of this fact even if they don’t articulate it in just this way.

There are two distinct facets of the body’s disengagement with the world after total brain failure. One is the utter lack of consciousness. … The second facet of the body’s disengagement is the complete loss of drive to breathe.

Jag har ingen stark uppfattning i den terminologiska frågan, förutom att jag till fullo stöder tagandet av organ för transplantation ur personers med total hjärtinfarkt kroppar. Singer har en poäng i att det inte behöver vara fel att låta levande personer dö under vissa omständigheter – och man skulle kunna anföra Rubinsteins resonemang som grund för att se total hjärninfarkt som en sådan omständighet. Å andra sidan kan jag se fördelar med att använda hjärndödsbegreppet, då det trots allt verkar få fler att acceptera organtagande. Om det ändå inte går att definiera döden objektivt, varför inte välja den definition som ger bäst sociala konsekvenser?

________________________

*Notera likheten med Singers argument för abort: han menar att abort innebär dödande av ett oskyldigt liv men att sådant dödande ibland är acceptabelt.