Sjukvården är inte som vilken marknad som helst. Sjukvård med en offentlig finansiering i botten är det ännu mindre. Den cocktail som behövs är sällsynt svårblandad. Att mixa lagom delar service och tillgänglighet med prioritering och ransonering är inget som någon riktigt lyckats med ännu.
Så sant. Ta en sådan sak som hur läkare ska betalas. Å ena sidan kan man vilja betala dem i efterhand på basis av vad de presterar, t.ex. hur många ingrepp av olika slag som utförs. (Detta kallas på engelska för ett ”fee-for-service scheme”.) Fördelen med det är att det stimulerar till hårt arbete och behandling av många patienter, vilket reducerar köbildning. Nackdelen är att kostnaderna kan rusa iväg och att onödiga ingrepp utförs. Å andra sidan kan man tänka sig betalning på förhand utifrån förväntat patientbehov, där läkarens ersättning kan vara en fast lön. (Detta kallas på engelska för ”capitation”.) Fördelen är att kostnaderna kontrolleras, men nackdelen är att det kan leda till ett underutbud av vård.
En ny studie, ”Operating on Commission: Analyzing How Physician Financial Incentives Affect Surgery Rates” (preliminär gratisversion här), accepterad för publicering i Health Economics, finner följande:
After controlling for adverse selection, I find that when specialists are paid through a fee-for-system scheme rather than on a capitation basis, surgery rates increase 78%.
Vad man än väljer är det uppenbart att ekonomiska incitament spelar roll för hur läkare beter sig. Hur man genom ersättningsregler ska optimera detta beteende är, som DN påpekar, inte helt självklart. När det gäller utskrivning av antibiotika kan omfattningen behöva minska; när det gäller antalet operationer kan omfattningen behöva öka.
Nonicoclolasos 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.