Det är svårt att styra mänskligt beteende, vilket gör att det ofta uppstår oavsedda konsekvenser av olika åtgärder. Som Sam Peltzman har påpekat kan t.ex. en exogen minskning av en risk leda till att risktagandet ökar i andra dimensioner. En lag om användande av säkerhetsbälte kan leda till att bilförare kör snabbare.

Kanske kan ett snarlikt resonemang förklara varför bromsmediciner mot aids kan ha bidragit till fortsatt sexuellt risktagande och många fall av hiv-smitta i Afrika. Om kostnaden för individen av hiv-smitta halveras genom medicinerna, men om den förväntade kostnaden hålls konstant, kan sannolikheten för hiv-smitta komma att dubbleras, t.ex. genom minskat användande av kondomer, genom att antalet sextillfällen dubbleras eller genom en kombination därav. Som en forskare konstaterar:

He says it’s a mystery why the number of [hiv] cases didn’t decline. He speculates that perhaps four years was not enough time for the program to make inroads. Or the increased availability of antiretroviral drugs may have emboldened people to engage in more risky sexual behaviors (as seen in the 1990s, when the introduction of antiretroviral drugs in homosexual men in the U.S. led to more promiscuous behavior), Bhattacharya notes.

Frågan är, om denna teori stämmer, varför människor vill hålla fast vid en viss förväntad kostnad av ett visst beteende och inte minska den, när möjligheter bjuds. Är verkligen summan av varje individs risktagande konstant?