Niclas Berggren 12:41 den 23 March 2009

Religiösa vill leva längre

The Economist uppmärksammar en ny studie, ”Religious Coping and Use of Intensive Life-Prolonging Care Near Death in Patients With Advanced Cancer”, publicerad i Journal of the American Medical Association, som visar att de mest religiösa vill förlänga livet strax före döden i högre grad än icke-religiösa:

The correlation was strong. More than 11% of those with the highest scores underwent mechanical ventilation; less than 4% of those with the lowest did so. For resuscitation the figures were 7% and 2%.

Lite märkligt, kan man tycka, eftersom religiösa (i alla fall av det kristna slaget) borde se fram emot en perfekt tillvaro efter döden och längta till densamma. Många av dem kanske i själva verket är meta-ateister?

swingthatcat 13:26 den 23 mars 2009

Zzzzzz….
Spillulle 13:58 den 23 mars 2009

Min teori är att de, väl förtrogna med sina vid det laget lååånga syndakataloger, bävar inför vistelsen i skärselden.
david5 15:15 den 23 mars 2009

En viktig princip inom många religioner är att inte förväxla ”livskvalitet” med livets värde. Kanske inser de religiösa att livet är en värdefull gåva och att livet är det högsta värde som existerar på denna jord och finner uppskattning och glädje i att leva även när det känns tufft.
Anders H 17:02 den 23 mars 2009

Ateister kan inte ens fantisera om att jämföra detta liv med ett liv efter döden. Det är meningslöst att säga det är bättre att vara levande, ty det implicerar något att jämföras med. Och död kan man ju inte ”vara”. Påverkar denna insikt ateistens inställning till döden? Om så, i vilken riktning?
Patrik 17:30 den 23 mars 2009

Det kan också vara fallet att de religiösa övervärderar betydelsen av sina liv.
Roland 19:11 den 23 mars 2009

Studien analyserar copingstrategier inför döden med hjälp av ett scoresystem. De som hade höga värden var yngre, icke vita, hade kortare utbildning och saknade försäkring. För mig är det oklart vad scoren egentligen mäter. Det ger inte intryck att mäta så mycket av tillit till Gud utan mer av skuldkänsla. Alla patienter var kristna. De som hade höga värden i positiv religious coping hade också höga värden i negativ religious coping vilket skulle stämma med att resultaten visar på ökad frekvens av religiösa grubblerier i denna grupp.
Min tolkning av studien är att bland patienter som har en hög grad av existentiell ångest är användandet av livsuppehållande behandling högre. Kanske inte så konstigt.
Skulle varit mer intressant att jämföra copingstrategier mellan troende o icke troende.
Jag antar att artikeln kommer att ge upphov till ett antal letters to the editor i kommande nummer.
nonicoclolasos 21:07 den 23 mars 2009

På Medical News står ytterligare lite mer om studien och hur den kan tolkas. Titta gärna på videon där forskarna uttalar sig också. (Jag har svårt att finna stöd för Rolands tolkning, att de som mest utnyttjar livsförlängande behandling präglas av existentiell ångest.)
Björn Axén 22:20 den 23 mars 2009

min första tanke var att de religiösa inte vill ge upp livet för lätt eftersom det skulle misshaga gud. precis som att man inte ska ta livet av sig ska man inte heller ge upp det för lätt. Endast den som kämpar för sitt liv är värd den utomjordiska evigheten
roland 9:00 den 24 mars 2009

Hela studieresultatet hänger på hur man använder o tolkar RCOPE scoren. Scoren konstruerades på collegestudenter som hade en negativ livs upplevelse. När den testades på äldre patienter gav den sämre resultat. Metodologiskt är det mycket tveksamt att de har klumpat samman 12 underskalor till en enda (positiv religious coping). Bland underskalorna finns items som hänger samman med tillit till Gud och andra som hänger samman med skuldkänslor. Det hade varit betydligt mer intressant om de analyserat resultaten utifrån underskalorna.
Sen bör man komma ihåg att alla patienterna var kristna, vilket i USA är en delvis sociologisk definition. Jmf med att 90% av Sveriges befolkning tillhör Svenska kyrkan, vilket inte är ett mått på deras tillit till Gud.
Resultaten tolkar jag fortfarande som att skalan återspeglar patienternas existentiella kris. Jag tycker inte det är konstigt att de som krisar mer också vill ha mer behandling. Det säger inte att personer med en kristen tro är allmänt sett mer krisbenägna. Det skulle då varit mer intressant att jämföra copingstrategier bland patienter med en Guds-relation med agnostiker eller ateister.
nonicoclolasos 9:07 den 24 mars 2009

Roland: Jo, jag håller med om att mer förfinade studier också vore intressanta.

Vilken är förresten din teori om varför existentiell kris skulle vara relaterad till en vilja att leva vidare vid mycket svår sjukdom?
roland 10:03 den 24 mars 2009

Patienters reaktion inför döendet brukar ju delas in i olika faser som karaktäriseras av förnekande, vrede, köpslående, hopp, depression och slutligen accepterande. I detta sista stadium är patienten lugn och harmonisk och kan förbereda sig själv och sin omgivning på avskedet. Det är en fördel om man kan nå dit relativt snabbt och inte fastnar i de tidigare stadierna.
I de tidigare faserna ser man ofta ångestfulla patienter som kräver att få all behandling trots att man som läkare kanske inser att den inte är meningsfull. Man kan möta patienter som bara är skinn o ben och uppvisar tydliga tecken på döende, men som till varje pris vill ha ännu en operation eller pröva en ny cellgiftsbehandling.
Det är detta jag kallar för existentiell ångest. Det drabbar nog alla människor men tar sig olika uttryck beroende på vilken livssyn man har. Patienter med kristen livssyn kan söka all medicinsk vård men även söka sig till förbedjare som kanske har större tro, de kan köpslå med Gud att om han helar så skall man bli en bättre människa. I depressionsfasen finns det risk för att man känner skuld. Man kanske tvivlar på Gud, känner sig övergiven.
Den stora frågan som denna studie inte ger svar på är hur vår livssyn påverkar hur vi tar oss igenom denna krisreaktion. Ger en kristen livssyn en snabbare passage fram till accepterandet?
nonicoclolasos 10:30 den 24 mars 2009

Roland: Återigen håller jag med om att den fråga du identifierar är en annan intressant forskningsfråga. Men jag är inte säker på att din tolkning av ovan nämnd studie är korrekt. Som jag förstår det använder den enbart ett mått på ”positive religious coping”, alltså inte den negative delen av the brief RCOPE. Den undersöker alltså hur religion initialt användes för att hantera, på ett positivt sätt, psykologiska problem och stress. De som använde denna metod på ett starkt sätt visade sig sedan få mer livsuppehållande åtgärder precis före döden (även när man kontrollerar för andra variabler som kan tänkas påverka efterfrågan på sådana åtgärder), jämfört med personer som tidigare inte hade använt sig av religion som en metod för att hantera livsproblem.
roland 11:09 den 24 mars 2009

När jag läser de olika items som ingår i den positiva gruppen av ”the brief RCOPE” finns det olika typer som återspeglar olika förhållningssätt. Där finns items som återspeglar en tillit och förtröstan på Gud (som hör samman med accepterande fasen), men också items som jag tolkar som uttryck för köpslående (som hör samman med tidigare faser). Jag tycker därför att man sannolikt förvränger bilden när man slår samman dessa till en enda grupp. Det jag tror man gjort är att visa att kristna som befinner sig i krisfasen är mer angelägna att söka avancerad behandling. Detta tror jag gäller för personer av alla livsåskådningar.
Kristian Grönqvist 11:26 den 24 mars 2009

Lennart Koskinen, numera biskop i Visby, svarade på frågan om livet efter detta: Jag brukar aldrig svara på frågor om livet efter döden, det viktiga är livet före döden… Diplomat…?
nonicoclolasos 11:30 den 24 mars 2009

Kristian: Är inte detta en minst sagt märklig hållning av en kristen ledare? Är han måhända meta-ateist?
Peteris 19:25 den 24 mars 2009

Sådan ”inkonsekvens” kan ju faktiskt vara så att Du, Nicklas, har missuppfattat vad det kristna budskapet är. Eller det kan vara bevis att de kristna har ganska komplicerad världsbild, eller mer komplicerad än Du trodde. Och – kom ihåg att det finns mångfald bland de kristna därför är det ganska vilseledande att prata om ”de kristna” som någon slags monolit grupp.
nonicoclolasos 20:09 den 24 mars 2009

Peteris: Aha. Men förenas inte de kristna av en tro på en himmelsk tillvaro efter döden, oändligt mycket bättre än detta liv?
Roland 21:34 den 24 mars 2009

Antar att Koskinens svar blir konstigt för att det är ryckt ur ett sammanhang. Klart att vi skall prata om döendet, döden och vad som väntar därefter. ”Om jag än vandrar i dödskuggans dal fruktar jag inget ont” är ett ord som kan ge tröst för den som tror. Jag har svårt att tro att den som tänker så försöker hålla sig kvar vid livet med alla medel in absurdum.
Peteris 21:54 den 26 mars 2009

Det vet jag inte. Jag känner några kristna individer som också tror på helvetet och purgatorium. Då är det inte så särskilt kul att dö om man inte är säker var man kan hamna. Det som jag vill påpeka är att Du uttalar Dig om de kristna på väldigt nedlåtande sätt och Du antar så mycket om dem att jag blir lite förvånad när jag läser dina texter – skriver han verkligen om mig? Jag känner inte igen mig i din beskrivning av de kristna.