Idag hade jag förmånen att beskåda medlemmar i Kungliga Baletten då de värmde upp och repeterade inför Pär Isbergs helt nya balett Ringaren i Notre-Dame. I 3,5 timmar satt jag på en smal träbänk och tittade — and I loved it! Faktum är att övningen bjöd på en av de starkaste estetiska upplevelserna i mitt liv. Bl.a. Nikolaus Fotiadis, Joakim Adeberg och Nadja Sellrup återfanns i gruppen vi fick se.

Två små fönster i balettsalen

Några reflexioner som slog mig då jag satt på träbänken:

• Balettdansare imponerar mer på mig än nästan någon annan yrkesgrupp. De tränar verkligen hårt men måste kombinera styrka och teknik med en dramatisk förmåga.
• Balettdansare är i regel mycket vackra. Idag fascinerades jag särskilt av två.
• Vid uppvärmning och repetition deltar en pianist. Intressant med en så arbetskraftsintensiv verksamhet i ett land med höga arbetskraftskostnader.
• Är balettpianister andra rangens pianister (likt fysiker som inte klarar fysiken och blir matematiska nationalekonomer?), eller finns det en särskild talang som gör dem lämpade som just balettpianister (såsom särskild taktbegåvning)?
• Att vara balettdansare kräver även intelligens och minne. Hur de kan minnas alla instruktioner och rörelser förstår jag inte riktigt.
• Balettvärlden är internationell: språkligt dominerar engelska och franska även här i Stockholm, och dansarna kommer från många olika länder.
• Balettvärlden är elitistisk: endast de bästa tillåts delta. Varför är detta kontroversiellt inom många andra områden?
• Det är intressant att se att en koreografi utvecklas när den övas in: dansarna får komma med synpunkter och förslag och gör det i hög grad.
• Musiken till Ringaren av Notre-Dame, av Stefan Nilsson, verkar riktigt bra, att döma av de utdrag på piano vi fick höra idag.
• Likt manliga simmare är manliga balettdansare i regel släta. Hur är det med kausaliteten?