Niclas Berggren 15:57 den 20 March 2009

Pianokraft

Prokofievs Toccata i D-moll (op. 11) lämnar nog få oberörda.

Helena 17:14 den 20 mars 2009

Skickligt framfört. Mycket d-not där.
Spillulle 17:42 den 20 mars 2009

Oj, den gode Tan har fått lägga några timmar på att öva in det där…
Kristian Grönqvist 23:13 den 20 mars 2009

Lite skrämmande, undrar vad NUG eller Odell skulle säga om detta. Är konst hantverk eller provokation??
Skulle det måhända vara konst att sätta motorsågen i hans flygel. Spelar de i blåbärsdivisionen männtro??
Anders H 23:22 den 20 mars 2009

Kristian: Såga flygel är passé, det gjorde Karl-Erik Welin redan 1964.
Spillulle 11:03 den 21 mars 2009

Ja, och han råkade då såga sig själv lite i benet så att blodvite uppstod. ”Jag spelade fel” var hans kommentar.
Kristian Grönqvist 11:34 den 21 mars 2009

Anders H:
..och det är fortfarande lika lite konst.
Spillulle 12:43 den 21 mars 2009

Nä, nu håller jag inte med. K-E Welin var framstående musiker och tonsättare, som på många sätt bröt ny mark. Avantgardistiska påfund hörde den tiden till – minns även Jimi Hendrix gitarreldsvådor. Att gå lös på _sina egna_ instrument är någonting fundamentalt annorlunda än Odells och NUGs åverkan på _andras_ integritet och ägodelar.
Elon Melon 19:32 den 23 mars 2009

Klart bra – ett ganska vidrigt stycke att spela! Hörde Marc-André Hamelin spela Toccatan för en massa år sedan. Själv lyckades jag väl rycka mig igenom utan att det blev nån musik. Det tar månader kanske år att studera in.

Får man rekommendera Hamelin på Youtube?

+ egna transkriptioner – det finns mer!

Håll till godo!
nonicoclolasos 20:12 den 23 mars 2009

Elon: Du var en pigg kommentator – tack för dina reflexioner och tips, inte minst av mycket njutbar pianomusik här.